Tillgänglig läkemedelsinformation i Sverige
Fass-texten är Lifs läkemedelsinformation som är särskilt framtagen för förskrivare och vårdpersonal. Texten är baserad på produktresumén som är godkänd av Läkemedelsverket eller motsvarande myndighet på EU-nivå.
Texten är baserad på produktresumé: 2025-04-01.
Texten är baserad på produktresumé: 2025-04-01.
Reumatiska och kollagena sjukdomar – Intensifiering av behandling och/eller underhållsbehandling av reumatoid artrit och psoriasisartrit när konservativa behandlingar har visat sig vara ineffektiva; polymyalgia reumatika; akut reumatisk feber; systemisk lupus erytematosus; allvarlig dermatomyosit; polyarteritis nodosa och temporalisarterit.
Dermatologiska sjukdomar – Generaliserad exfoliativ dermatit; allvarligt erytema multiforme och erytema nodosum.
Allergiska sjukdomar – Anafylaxi, astma, allvarliga överkänslighetsreaktioner.
Lungsjukdomar – Exogen allergisk alveolit (orsakad av inhalation av organiskt damm).
Okulär patologi – Koroidit; korioretinit; irit och iridocyklit.
Lever- och gastrointestinal patologi – Ulcerös kolit; Crohns sjukdom och kronisk aktiv hepatit.
Njursjukdomar – Nefrotiskt syndrom.
Duchennes muskeldystrofi (DMD) hos patienter 2 år och äldre.
Överkänslighet mot den aktiva substansen eller något av de hjälpämnen som anges i avsnitt Innehåll.
Användning av kortikosteroider, utom när de används som substitutionsbehandling eller vid akutbehandling, är kontraindicerade i följande fall:
peptiskt sår,
bakteriella och virala infektioner som aktiv tuberkulos, okulär herpes simplex, bältros (viremisk fas), vattkoppor,
systemiska svampinfektioner,
i perioder före och efter vaccination.
Dosering
Den rekommenderade dosen som används ska alltid vara den lägsta dos som krävs för att kontrollera symtomen.
Vuxna
Den initiala dosen kan variera inom intervallet 6-90 mg/dag, beroende på sjukdomens svårighetsgrad och utveckling. Den initiala dosen bör bibehållas eller modifieras för att uppnå ett tillfredsställande kliniskt svar.
Pediatrisk population
Dosen för pediatriska patienter bör inte överstiga den rekommenderade dosen för vuxna.
Barn i åldern > 6 år och/eller vikt > 24 kg: Den initiala dosen kan variera inom intervallet 0,25–1,5 mg/kg/dag, beroende på sjukdomens svårighetsgrad och utveckling.
För andra lägre åldrar och/eller vikter, eller om finjusteringar av deflazacortdosen behövs, kan andra farmaceutiska formuleringar och styrkor vara lämpligare för administrering till denna population.
DMD-patienter 2 år och äldre
Det bör noteras att behovet av kortikosteroider är variabelt och därför bör dosen titreras individuellt enligt patologin och patientens terapeutiska svar.
I följande fall bör särskilda försiktighetsåtgärder vidtas innan behandling med glukokortikoider påbörjas:
hjärtsjukdom eller kronisk hjärtsvikt (utom i närvaro av aktiv reumatisk kardit),
hypertoni,
tromboemboliska störningar,
infektioner (lämplig antiinfektiös behandling bör fastställas),
magkatarr eller esofagit (inflammation i matstupe),
divertikulit,
ulcerös kolit om det finns risk för förestående perforering eller pyogena infektioner
färsk intestinal anastomos,
diabetes mellitus,
emotionell instabilitet eller psykotisk tendens,
Samtidig administrering med icke steroida antiinflammatoriska läkemedel kan öka risken för magsår.
Salicylatserumnivåer kan minska under behandling med glukokortikoider och kan öka till toxiska nivåer när behandlingen avbryts utan dosjustering.
Kaliumreducerande diuretika kan förstärka den kaliumsänkande effekten av glukokortikoider, medan läkemedel innehållande digitalis kan öka risken för arytmier i samband med hypokalemi.
En ökning av dosen av antidiabetika kan vara nödvändig (se avsnitt Varningar och försiktighet).
Rifampicin, barbiturater och fenytoin kan påskynda metabolismen av glukokortikoider, därför kan hos patienter med etablerad glukokortikoidbehandling, tillägg – eller utsättning – av dessa läkemedel kräva justering av kortikosteroiddosen.
Hos patienter med myastenia gravis kan kolinesterashämmare och olika komponenter interagera med glukokortikoider och orsaka allvarlig muskelsvaghet.
Hos patienter som behandlas med systemiska kortikosteroider kan användning av icke-depolariserande muskelavslappnande medel resultera i långvarig avslappningseffekt.
Det finns begränsad mängd data avseende säkerhet hos gravida kvinnor.
Kortikosteroidernas förmåga att korsa placentan varierar mellan enskilda läkemedel, men deflazacort passerar över placentan.
Administrering av kortikosteroider till dräktiga djur har visat sig orsaka missbildningar i fosterutveckling inklusive gomspalt, tillväxtstörning inom livmodern, hypoadrenalism och effekter på hjärnans tillväxt och utveckling.
Det finns ingen evidens för att kortikosteroider resulterar i en ökad förekomst av medfödda missbildningar, såsom gomspalt/läpp hos människa. När kortikosteroider administreras under längre perioder eller upprepade gånger under graviditeten kan det dock öka risken för tillväxtförsämring inom livmodern. Hypoadrenalism kan i teorin förekomma hos nyfödda efter prenatal exponering för kortikosteroider men försvinner vanligtvis spontant efter födseln och är sällan av klinisk vikt.
Följaktligen finns det en risk, om än liten, för att dessa effekter ska uppstå hos fostret, och därför kräver användningen av deflazacort under graviditeten att fördelarna överväger eventuella risker.
Kortikosteroider utsöndras i bröstmjölk, även om inga data finns tillgängliga för deflazacort. Doser på upp till 50 mg dagligen av deflazacort är osannolikt att orsaka systemiska effekter hos barnet. Spädbarn till mödrar som tar högre doser än detta kan ha en viss grad av binjuresuppression, men fördelarna med amning kommer sannolikt att uppväga någon teoretisk risk.
Inga data finns tillgängliga om deflazacort och dess effekter på fertiliteten.
Effekten av kortikosteroider (inklusive deflazacort) på förmågan att framföra fordon eller använda maskiner har inte systematiskt utvärderats. Vertigo är en möjlig biverkan efter behandling med deflazacort. Vid sådan biverkan, ska patienterna inte köra bil eller använda maskiner.
Följande lista över biverkningar presenteras per Organsystemklass (SOC).
Följande CIOMS-frekvensklassificering används: Mycket vanligt (≥1/10); vanligt (≥1/100 till <1/10); mindre vanligt (≥1/1 000 till <1 1/100); sällsynt (≥1/10 000 till <1/10 00); mycket sällsynt (<1/10 000), ingen känd frekvens (kan inte beräknas från tillgängliga data)
I en 52-veckors fas III-studie som jämförde effektiviteten och säkerheten av deflazacort 0,9 mg/kg/dag, deflazacort 1,2 mg/kg/dag, prednisolon 0,75 mg/kg/dag och placebo hos pojkar i åldern 5–15 år med DMD, exponerades 100 patienter för deflazacort. Tabellen nedan listar biverkningar identifierade med deflazacort i denna fas III-studie. De presenteras efter organsystemklass (SOC).
Mycket vanligt (≥1/10); vanligt (≥1/100 till <1/10); mindre vanligt (≥1/1 000 till <1/100); sällsynt (≥1/10 000 till <1/1000); mycket sällsynt (<1/10 000), ingen känd frekvens (kan inte beräknas från tillgängliga data.
Biverkningar som hänför sig till DMD-populationen
Rapportering av misstänkta biverkningar
Förgiftningstillstånd med deflazacort har inte beskrivits. Om detta skulle ske bör dock symtomatiska åtgärder vidtas.
Oral administrering av höga doser av kortikosteroider under en längre tid kan leda till undertryckande av hypotalamus-hypofys-binjureaxeln.
Deflazacort är en syntetisk glukokortikoid med antiinflammatoriska egenskaper som liknar andra glukokortikoider.
En 6 mg tablett deflazacort är en terapeutisk motsvarighet till cirka 5 mg prednison.
Absorption
Oralt administrerad deflazacort verkar absorberas väl och omvandlas omedelbart av plasmaesteraser till den farmakologiskt aktiva metaboliten (21-OH-deflazacort), vilken uppnår toppkoncentrationer av plasma på 1,5 till 2 timmar.
Distribution
Den är 40 % proteinbunden och har ingen affinitet för kortikosteroidbindande globulin (transkortin). Halveringstiden för plasmaeliminering är 1,1 till 1,9 timmar.
Metabolism
När deflazacort absorberas omvandlas det omedelbart till sin aktiva metabolit, 21desacetyl deflazacort som utgör den aktiva principen. 21-desacetyl deflazacort (21OH deflazacort) metaboliseras senare till 6β-OH-deflazacort-21-OH.
Eliminering
Eliminering sker främst genom njurarna; 70 % av den administrerade dosen utsöndras i urinen under de första 8 timmarna efter administrering. De återstående 30 % elimineras i avföringen.
Metabolismen av 21-OH-deflazacort är omfattande; endast 5 % av urinutsöndringen representerar 21-OH-deflazacort, medan metaboliterna av deflazacort 6-beta-OH representerar en tredjedel av urinelimineringen.
Akuta och kroniska (12 månader) toxikologiska studier på råttor och cynomolgusapor har visat liknande fynd som de som observerats med andra glukokortikoider vid jämförbara doser.
De teratogena effekterna hos försöksdjur liknar dem som observerats med andra glukokortikoider, och deflazacort visade dosberoende teratogena effekter hos råttor och kaniner vid höga doser.
Deflazacort visade inte genotoxicitet i ett omfattande batteri av mutagena tester "in vivo" och "in vitro". Deflazacort visade ingen kapacitet att inducera eller stimulera utvecklingen av tumörer hos möss, men studier på råttan visade cancerframkallande fynd som överensstämmer med resultaten med andra glukokortikoider.
Kvalitativ och kvantitativ sammansättning
Varje tablett innehåller: Deflazacort 6 mg.
Hjälpämnen med känd effekt: laktosmonohydrat 47,1 mg.
Förteckning över hjälpämnen
Laktosmonohydrat
Cellulosa mikrokristallin
Majsstärkelse
Magnesiumstearat
Ej relevant.
Hållbarhet
3 år
Särskilda förvaringsanvisningar
Inga särskilda förvaringsanvisningar.
Särskilda anvisningar för destruktion
Inga särskilda anvisningar för destruktion.
Tabletter.
Deflazacort 6 mg tabletter är runda elfenbensvita tabletter cirka 6 mm i diameter och cirka 2,7 mm tjocka.
Den rekommenderade dosen är cirka 0,9 mg/kg/dag administrerad en gång dagligen.
Vägledande doser i förhållande till vikt:
Om finjustering av deflazacortdosen behövs kan andra farmaceutiska formuleringar och styrkor vara lämpligare.
Dosreduktion
Dosreduktionen måste alltid göras gradvis för att hypotalamus-hypofysaxelns funktion ska kunna återhämta sig.
Utsättande
För att minska risken för binjurebarksvikt bör deflazacort minskas gradvis om det administreras under mer än några dagar.
Om ytterligare nedtrappning från 6 mg deflazacort behövs ska deflazacort ersättas med en lämplig alternativ läkemedelsform och styrka av deflazacort, hydrokortison eller annan steroid enligt nationella standardriktlinjer.
Nedsatt leverfunktion
Hos patienter med nedsatt leverfunktion kan blodnivåerna av deflazacort vara ökade. Därför bör dosen av deflazacort noggrant övervakas och justeras till den lägsta effektiva dosen.
Nedsatt njurfunktion
Hos patienter med nedsatt njurfunktion krävs inga andra särskilda försiktighetsåtgärder än dem som vanligtvis vidtas hos patienter som får glukokortikoider (inklusive deflazacort).
Äldre
Ingen dosjustering behövs (se avsnitt Varningar och försiktighet).
Administreringssätt
För oral användning.
För att underlätta administreringen till små barn kan tabletten krossas och administreras omedelbart efter blandning med exempelvis äppelmos.
Brytskåran är endast till för att dela tabletten för att underlätta nedsväljning, inte för att dela upp den i lika stora doser.
epilepsi,
glaukom,
hypotyreos och cirros (i dessa sista fall kan effekten av glukokortikoider vara ökad).
Doseringen kan behöva ökas under perioder av stress (såsom infektioner, trauma eller kirurgiskt ingrepp).
Under långvarig behandling och med höga doser bör en eventuell förändring av den elektrolytiska balansen kontrolleras, och vid behov bör natrium- och kaliumintaget justeras.
Alla glukokortikoider ökar kalciumutsöndringen och minskar benombildningshastigheten. Långtidsbehandling med glukokortikoider kan därför minska bentätheten och öka frakturfrekvensen (se avsnitt Biverkningar).
Långvarig användning av glukokortikoider hos barn kan orsaka tillväxt och utvecklingsstörning.
Hos äldre patienter kan de vanliga biverkningarna av systemiska kortikosteroider vara förenade med allvarligare biverkningar.
Naturliga och syntetiska kortikosteroider tenderar att minska glukostolerans, således kan latent diabetes mellitus bli kliniskt uppenbart. I detta fall är det obligatoriskt att fastställa antidiabetisk behandling. Om känd diabetes förvärras bör antidiabetisk behandling intensifieras.
Avbrytande av behandling
Efter utsättande av behandlingen kan en relativ sekundär binjurebarksvikt kvarstå i månader. Därför bör ett abrupt utsättande av kortikosteroider efter långvarig behandling undvikas för att minska risken för abstinenssyndrom (se avsnitt Dosering).
I situationer av fysisk stress under denna period kan administrering av glukokortikoider vara nödvändig.
Visuella förändringar
Visuella förändringar kan uppstå med systemisk och topikal administrering av kortikosteroider. Om en patient har symtom som dimsyn eller andra visuella störningar, bör en ögonläkare konsulteras för att utvärdera de möjliga orsakerna, som kan vara grå starr, glaukom eller sällsynta sjukdomar såsom central serös korioretinopati (CSCR), som har rapporterats efter användning av systemiska och topikala kortikosteroider.
Varningar om hjälpämnen
Deflazacort XGX Pharma innehåller laktos.
Patienter med något av följande sällsynta ärftliga tillstånd bör inte använda detta läkemedel: galaktosintolerans, total laktasbrist eller glukos-galaktosmalabsorption.
Hos patienter med hypoprotrombinemi ska försiktighet vidtas vid samtidig behandling med acetylsalicylsyra och kortikosteroider.
Serumnivåer av jod kopplade till proteiner och tyroxinnivåer (T4) kan minskas samt absorptionen av I-131.
Kortikosteroider kan öka eller minska effekterna av antikoagulantia.
Effekten av kortikosteroider kan ökas hos kvinnor vid samtidig administrering av östrogener eller p-piller, därför kan dosen av kortikosteroider i vissa av dessa fall minskas.
Samtidig behandling med CYP3A-hämmare, inklusive läkemedel som innehåller kobicistat, förväntas öka risken för systemiska biverkningar. Denna kombination bör undvikas, såvida inte nyttan överväger den ökade risken för systemiska biverkningar relaterade till kortikosteroider, i vilket fall måste patienter övervakas för systemiska reaktioner av kortikosteroider.
Samtidig administrering av deflazacort med rifampicin, en stark CYP3A4-inducerare, minskade signifikant exponeringen av den aktiva metaboliten 21-des (OH) deflazacort. Undvik samtidig användning av starka (t.ex. efavirenz) eller måttliga (t.ex. karbamazepin, fenytoin) CYP3A4-inducerare med Deflazacort XGX Pharma.
