Tillgänglig läkemedelsinformation i Sverige
Om läkemedlet
Recept krävs
Läkemedel från Takeda Pharma AB omfattas av Läkemedelsförsäkringen
Vipdomet 12,5 mg/850 mg filmdragerade tabletter
Vipdomet 12,5 mg/1000 mg filmdragerade tabletter
Vipdomet 12,5 mg/850 mg filmdragerade tabletter
Varje tablett innehåller alogliptinbensoat och metforminhydroklorid motsvarande 12,5 mg alogliptin och 850 mg metformin.
Vipdomet 12,5 mg/1 000 mg filmdragerade tabletter
Varje tablett innehåller alogliptinbensoat och metforminhydroklorid motsvarande 12,5 mg alogliptin och 1 000 mg metformin.
För fullständig förteckning över hjälpämnen, se avsnitt 6.1.
Filmdragerad tablett (tablett)
Vipdomet 12,5 mg/850 mg filmdragerade tabletter
Ljusgul, avlång (ungefär 21,0 mm lång och 10,1 mm bred), bikonvex filmdragerad tablett märkt med ”12.5/850” på ena sidan och med ”322M” på andra sidan.
Vipdomet 12,5 mg/1000 mg filmdragerade tabletter
Ljusgul, avlång (ungefär 22,3 mm lång och 10,7 mm bred), bikonvex, filmdragerad tablett märkt med ”12.5/1,000” på ena sidan och med ”322M” på andra sidan.
Takeda Pharma A/S
Delta Park 45
2665 Vallensbaek Strand
Danmark
medinfoEMEA@takeda.com
EU/1/13/843/001-026
Första godkännandet: 19 september 2013
Förnyat godkännande: 24 maj 2018
05/2025
Ytterligare information om detta läkemedel finns på Europeiska läkemedelsmyndighetens webbplats http://www.ema.europa.eu.
För de olika dosregimerna finns Vipdomet tillgängligt i styrkorna 12,5 mg/850 mg och 12,5 mg/1 000 mg filmdragerade tabletter.
Vuxna (≥ 18 år) med normal njurfunktion (glomerulär filtrationshastighet [GFR] ≥ 90 ml/min)
Dosen ska individanpassas med utgångspunkt i patientens befintliga behandlingsregim.
För patienter som inte uppnår tillräcklig kontroll med enbart den högsta tolererade dosen metforminhydroklorid, är den rekommenderade dosen Vipdomet en tablett av 12,5 mg/850 mg eller 12,5 mg/1 000 mg två gånger dagligen, motsvarande en daglig dos av 25 mg alogliptin plus 1 700 mg eller 2 000 mg metforminhydroklorid, beroende på vilken dos metforminhydroklorid patienten redan tar.
För patienter som inte uppnår tillräcklig kontroll med en kombination av den högsta tolererade dosen metformin och pioglitazon, ska pioglitazondosen bibehållas, och Vipdomet ges samtidigt. Alogliptin ska ges i en dos av 12,5 mg två gånger dagligen (25 mg total daglig dos) och metforminhydroklorid med en liknande dos (antingen 850 mg eller 1 000 mg två gånger dagligen) som patienten redan tar.
För patienter som byter från separata tabletter med alogliptin och metformin (som dubbelkombination eller som en del av en trippelkombination med insulin), ska både alogliptin och metformin doseras med den totala dagliga dosen som patienten redan tar. Den enskilda alogliptindosen ska halveras, eftersom den kommer att tas två gånger dagligen, medan metformindosen ska bibehållas.
Alogliptin ska användas med försiktighet när det används i kombination med metformin och tiazolidindion eftersom en ökad risk för hypoglykemi har observerats när alogliptin används i en trippelbehandling (se avsnitt 4.4). Vid hypoglykemi ska en lägre dos av tiazolidindion eller metformin övervägas.
För patienter som inte uppnår tillräcklig kontroll med en dubbelkombination med insulin och den högsta tolererade dosen metformin, ska Vipdomet‑dosen ge alogliptin med doseringen 12,5 mg två gånger dagligen (25 mg total daglig dos) och metformin med en liknande dos som patienten redan tar.
En lägre dos av insulin ska övervägas för att minska risken för hypoglykemi
Maximal daglig dos
Den maximala rekommenderade dagliga dosen 25 mg alogliptin ska inte överskridas.
Särskilda populationer
Äldre (≥ 65 år)
Dosjusteringar på grund av ålder är inte nödvändiga. Dock ska alogliptin doseras med viss försiktighet till äldre patienter på grund av risken för nedsatt njurfunktion i denna population.
Nedsatt njurfunktion
GFR bör bedömas innan behandling med metformininnehållande läkemedel inleds och minst en gång årligen därefter. Hos patienter med ökad risk för ytterligare försämring av njurfunktionen och hos äldre ska njurfunktionen bedömas oftare, t.ex. var tredje till var sjätte månad.
Den maximala dygnsdosen av metformin ska helst delas upp i 2–3 dagliga doser. Faktorer som kan öka risken för laktatacidos (se avsnitt 4.4) ska bedömas innan behandlingsstart med metformin hos patienter med GFR < 60 ml/min.
Om ingen lämplig styrka avVipdomet finns tillgänglig ska enskilda monokomponenter användas i stället för den fasta doskombinationen.
* Dosjusteringen av Alogliptin baseras på en farmakokinetisk studie där njurfunktionen bedömdes med hjälp av kreatitinclearance (CrCl), beräknad med Cockcroft–Gaults ekvation.
Nedsatt leverfunktion
Vipdomet får inte användas av patienter med nedsatt leverfunktion (se avsnitt 4.3, 4.4 och 5.2).
Pediatrisk population
Säkerhet och effekt för Vipdomet för barn och ungdomar i åldern < 18 år har inte fastställts. Inga data finns tillgängliga.
Administreringssätt
Oral användning.
Vipdomet ska tas två gånger dagligen på grund av farmakokinetiken för metformin. Det ska dessutom tas i samband med en måltid för att minska de gastrointestinala biverkningar som förknippas med metformin. Tabletterna ska sväljas hela med vatten.
Om en dos glöms ska den tas så snart patienten kommer ihåg det. Patienten ska inte ta dubbel dos vid samma tillfälle. I sådana fall ska den glömda dosen hoppas över.
Överkänslighet mot de aktiva substanserna eller mot något hjälpämne som anges i avsnitt 6.1 eller anamnes på allvarliga överkänslighetsreaktioner, inklusive anafylaktisk reaktion, anafylaktisk chock och angioödem, mot någon dipeptidylpeptidas‑4 (DPP‑4) hämmare (se avsnitt 4.4 och 4.8)
Alla typer av akut metabolisk acidos (såsom laktatacidos, diabetisk ketoacidos)
Förstadium till koma
Svårt nedsatt njurfunktion (GFR < 30 ml/min)
Akuta tillstånd som kan leda till förändrad njurfunktion såsom:
dehydrering
svår infektion
chock
Akut eller kronisk sjukdom som kan orsaka vävnadshypoxi (se avsnitt 4.4) såsom:
hjärt‑ eller andningssvikt
nyligen genomgången hjärtinfarkt
chock
Nedsatt leverfunktion (se avsnitt 4.4)
Akut alkoholförgiftning, alkoholism (se avsnitt 4.4 och 4.5).
Allmänt
Vipdomet ska inte ges till patienter med typ 1‑diabetes. Vipdomet kan inte ersätta insulin hos patienter som kräver insulin.
Laktatacidos
Laktatacidos, en mycket sällsynt men allvarlig metabolisk komplikation, uppträder ofta vid akut försämring av njurfunktionen, hjärt‑lungsjukdom eller sepsis. Metformin ackumuleras vid akut försämring av njurfunktionen, vilket ökar risken för laktatacidos.
Vid dehydrering (kraftig diarré eller kräkning, feber eller minskat vätskeintag) ska Vipdomet behandlingen tillfälligt avbrytas och kontakt med sjukvården rekommenderas.
Läkemedel som kan ge akut nedsättning av njurfunktionen (t.ex. blodtryckssänkande läkemedel, diuretika och icke‑steroida antiinflammatoriska läkemedel [NSAID]) ska sättas in med försiktighet hos patienter som behandlas med metformin. Andra riskfaktorer för laktatacidos är högt alkoholintag, nedsatt leverfunktion, diabetes som inte är under kontroll, ketos, långvarig fasta och alla tillstånd som är förknippade med hypoxi, liksom samtidig användning av läkemedel som kan orsaka laktatacidos (se avsnitt 4.3 och 4.5).
Patienter och/eller vårdgivare ska informeras om risken för laktatacidos. Laktatacidos kännetecknas av acidotisk dyspné, buksmärta, muskelkramper, asteni och hypotermi följt av koma. Vid misstänkta symtom ska patienten sluta ta metformin och omedelbart söka vård. Diagnostiska laboratoriefynd är sänkt pH i blodet (< 7,35), förhöjd laktathalt i plasma (> 5 mmol/l), ett ökat anjongap och en ökad laktat‑pyruvatkvot.
Patienter med kända eller misstänkta mitokondriella sjukdomar
Metformin rekommenderas inte till patienter med kända mitokondriella sjukdomar, såsom mitokondriell encefalopati med laktacidos och strokeliknande episoder (MELAS-syndrom) och maternellt nedärvd diabetes och dövhet (MIDD), på grund av risken för exacerbation av laktacidos och neurologiska komplikationer som kan förvärra sjukdomen.
Vid tecken och symtom som tyder på MELAS-syndrom eller MIDD efter intag av metformin ska behandlingen med metformin sättas ut omedelbart och patienten utvärderas diagnostiskt utan dröjsmål.
Administrering av joderade kontrastmedel
Intravaskulär administrering av joderade kontrastmedel kan orsaka kontrastinducerad nefropati som leder till ackumulering av metformin och ökad risk för laktatacidos. Metformin ska sättas ut före eller vid tidpunkten för bilddiagnostiken och inte återinsättas förrän minst 48 timmar efteråt, förutsatt att njurfunktionen har utvärderats och visats vara stabil, se avsnitt 4.2 och 4.5.
Njurfunktion
GFR ska bedömas innan behandling inleds och regelbundet därefter, se avsnitt 4.2. Metformin är kontraindicerat för patienter med GFR < 30 ml/min och ska avbrytas tillfälligt vid tillstånd som förändrar njurfunktionen, se avsnitt 4.3.
Det är vanligt med asymtomatisk, nedsatt njurfunktion hos äldre. Särskild försiktighet ska iakttas vid situationer där njurfunktionen kan försämras, till exempel då behandling med antihypertensiva medel, diuretika eller icke‑steroida antiinflammatoriska läkemedel (NSAID) påbörjas.
Kirurgiska ingrepp
Eftersom Vipdomet innehåller metformin måste det sättas ut vid operation som sker under narkos, spinalbedövning eller epiduralbedövning. Behandlingen får inte återinsättas förrän minst 48 timmar efter ett kirurgiskt ingrepp eller efter återupptagen oral nutrition, förutsatt att njurfunktionen har utvärderats och visats vara stabil.
Nedsatt leverfunktion
Alogliptin har inte studerats hos patienter med kraftigt nedsatt leverfunktion (Child‑Pugh poäng > 9) och rekommenderas därför inte till denna patientgrupp (se avsnitt 4.2, 4.3 och 5.2).
Användning med andra diabetesläkemedel och hypoglykemi
Det är känt att insulin kan orsaka hypoglykemi. En lägre dos insulin kan därför övervägas för att minska risken för hypoglykemi när det används samtidigt som Vipdomet (se avsnitt 4.2).
På grund av ökad risk för hypoglykemi vid samtidig användning i kombination med pioglitazon kan en lägre dos av pioglitazon övervägas för att minska risken för hypoglykemi när detta läkemedel används samtidigt som Vipdomet (se avsnitt 4.2).
Kombinationer som inte studerats
Vipdomet ska inte användas i kombination med sulfonureider, eftersom säkerheten och effekten av denna kombination inte har fastställts helt.
Förändrad klinisk status hos patienter med tidigare kontrollerad typ 2‑diabetes
Eftersom Vipdomet innehåller metformin ska alla patienter med typ 2‑diabetes som tidigare hölls under kontroll med Vipdomet och som uppvisar avvikande laboratorievärden eller klinisk sjukdom (i synnerhet vaga och otydliga symtom) utan dröjsmål undersökas för tecken på ketoacidos eller laktacidos. Under utredningen ska serumelektrolyter och ketoner, blodglukos och om det är kliniskt motiverat, pH‑, laktat‑, pyruvat‑ och metforminnivåerna i blod mätas. Om någon form av acidos uppträder ska Vipdomet‑behandlingen omedelbart avbrytas och andra lämpliga korrigerande åtgärder sättas in.
Överkänslighetsreaktioner
Överkänslighetsreaktioner, inklusive anafylaktiska reaktioner, angioödem och exfoliativa hudtillstånd, däribland Stevens‑Johnsons syndrom och erythema multiforme, har förekommit för DPP‑4‑hämmare och har spontanrapporterats för alogliptin efter marknadsgodkännandet. I kliniska studier med alogliptin rapporterades anafylaktiska reaktioner med låg incidens.
Akut pankreatit
Användning av DPP‑4‑hämmare har förknippats med en risk för akut pankreatit. I en poolad analys av data från 13 studier var den totala frekvensen av pankreatit hos patienter som behandlades med 25 mg alogliptin, 12,5 mg alogliptin, aktiv kontroll eller placebo 2, 1, 1 respektive 0 fall per 1 000 patientår. I en studie av kardiovaskulärt utfall var frekvensen av pankreatitrapporter hos patienter som behandlades med alogliptin eller placebo 3 respektive 2 fall per 1 000 patientår. Akut pankreatit har spontanrapporterats som biverkan efter marknadsintroduktion av läkemedlet. Patienter ska upplysas om de karakteristiska symtomen på akut pankreatit: ihållande, svår buksmärta som kan stråla ut i ryggen. Vid misstänkt pankreatit ska Vipdomet‑behandlingen avbrytas; om akut pankreatit bekräftas ska Vipdomet inte sättas in igen. Försiktighet ska iakttas vid behandling av patienter som tidigare har haft pankreatit.
Levereffekter
Efter marknadsintroduktion har det rapporterats om leverdysfunktion inklusive leversvikt. Ett orsakssamband har inte fastställts. Patienter bör observeras för möjliga leverförändringar. Leverfunktionstest bör tas omgående hos patienter med symtom på leverskada. Om en förändring upptäcks och ett alternativt orsakssamband inte är fastställt bör man överväga att avsluta behandlingen med alogliptin.
Bullös pemfigoid
Bullös pemfigoid har rapporterats hos patienter som tar DPP‑4‑hämmare, inklusive alogliptin, efter läkemedlets godkännande för försäljning. Vid misstanke om bullös pemfigoid ska alogliptinbehandlingen avbrytas.
Vitamin B12‑brist
Metformin kan minska vitamin B12‑nivåerna i serum. Risken för låga nivåer av vitamin B12 ökar med ökad dos metformin, behandlingslängd och/eller hos patienter med riskfaktorer som är kända för att orsaka vitamin B12‑brist. Vid misstanke om vitamin B12‑brist (t.ex. vid anemi eller neuropati) ska serumnivåerna av vitamin B12 övervakas. Periodiska övervakning av vitamin B12 kan vara nödvändig hos patienter med riskfaktorer för vitamin B12‑brist. Metforminbehandling ska fortsätta så länge den tolereras och inte är kontraindicerad och lämplig korrigerande behandling för vitamin B12‑brist ska ges i enlighet med gällande kliniska riktlinjer.
Samadministrering av 100 mg alogliptin en gång dagligen och 1 000 mg metforminhydroklorid två gånger dagligen till friska försökspersoner i 6 dagar hade inte någon kliniskt relevant effekt på farmakokinetiken för alogliptin eller metformin.
Specifika farmakokinetiska läkemedelsinteraktionsstudier har inte utförts med Vipdomet. Följande avsnitt beskriver de interaktioner som har observerats för de enskilda komponenterna i Vipdomet (alogliptin/metformin) så som de rapporterats i respektive produktresumé.
Interaktioner med metformin
Samtidig användning rekommenderas inte
Alkohol
Alkoholintoxikation är förknippad med ökad risk för laktacidos, särskilt vid fasta, undernäring och nedsatt leverfunktion.
Joderade kontrastmedel
Vipdomet ska sättas ut före eller vid tidpunkten för bilddiagnostiken och inte återinsättas förrän minst 48 timmar efteråt, förutsatt att njurfunktionen har utvärderats och visats vara stabil, se avsnitt 4.2 och 4.4.
Katjoniska läkemedel
Katjoniska substanser som elimineras via njurtubuli (t.ex. cimetidin) kan interagera med metformin genom att konkurrera om ett gemensamt transportsystem via njurtubuli. En studie med sju friska frivilliga visade att cimetidin (400 mg två gånger dagligen) ökade den systemiska metforminexponeringen (area under kurvan, AUC) med 50 % och Cmax med 81 %. Noggrann uppföljning av glykemisk kontroll, dosjusteringar inom det rekommenderade dosintervallet och förändringar av diabetesbehandlingen ska därför övervägas när katjoniska läkemedel som utsöndras via njurtubuli samadministreras med Vipdomet.
Kombinationer som kräver försiktighetsåtgärder
Vissa läkemedel kan försämra njurfunktionen, vilket kan öka risken för laktacidos, t.ex. NSAID‑, inklusive selektiva cyklooxygenas II‑hämmare (COX II‑hämmare), angiotensinkonverterande enzym (ACE)‑hämmare, angiotensin II‑receptorantagonister och diuretika, i synnerhet loopdiuretika. När sådana läkemedel sätts in eller används i kombination med metformin krävs noggrann övervakning av njurfunktionen.
Läkemedel med inneboende hyperglykemisk aktivitet
Glukokortikoider (systemisk och lokal administrering), beta‑2‑agonister och diuretika (se även avsnitt 4.4) har inneboende hyperglykemisk aktivitet. Patienten ska informeras och blodglukosmätning göras oftare än normalt, i synnerhet i början av behandlingen med sådana läkemedel. Vid behov ska Vipdomet‑dosen justeras under behandlingen med det andra läkemedlet och när den avslutas.
ACE‑hämmare
ACE‑hämmare kan sänka blodglukosnivåerna. Vid behov ska Vipdomet‑dosen justeras under behandlingen med det andra läkemedlet och när den avslutas.
Effekter av andra läkemedel på alogliptin
Alogliptin utsöndras främst i oförändrad form och metabolismen via cytokrom (CYP) P450‑enzymsystemet är försumbar (se avsnitt 5.2). Interaktioner med CYP‑hämmare förväntas därför inte och har inte påvisats.
Resultaten från kliniska interaktionsstudier visar också att det inte förekommer några kliniskt relevanta effekter av gemfibrozil (en CYP2C8/9‑hämmare), flukonazol (en CYP2C9‑hämmare), ketokonazol (en CYP3A4‑hämmare), ciklosporin (en p‑glykoproteinhämmare), voglibos (en alfa‑glukosidashämmare), digoxin, metformin, cimetidin, pioglitazon eller atorvastatin på farmakokinetiken för alogliptin.
Effekter av alogliptin på andra läkemedel
In vitro‑studier tyder på att alogliptin varken hämmar eller inducerar CYP 450‑isoformer vid koncentrationer som uppnås med den rekommenderade dosen på 25 mg alogliptin (se avsnitt 5.2). Interaktioner med substrat till CYP 450‑isoformer förväntas därför inte och har inte påvisats. In vitro‑studier har visat att alogliptin varken är ett substrat till eller hämmar de nyckeltransportproteiner som är förknippade med fördelning av den aktiva substansen i njuren: organiskt anjontransportprotein 1, organiskt anjontransportprotein 3 eller organisk katjontransportprotein 2 (OCT2). Kliniska data tyder inte heller på någon interaktion med p‑glykoproteinhämmare eller ‑substrat.
I kliniska studier hade alogliptin inte någon kliniskt relevant effekt på farmakokinetiken för koffein, (R)‑warfarin, pioglitazon, glyburid, tolbutamid, (S)‑warfarin, dextrometorfan, atorvastatin, midazolam, ett p‑piller (noretindron och etinylöstradiol), digoxin, fexofenadin, metformin eller cimetidin, vilket således visar att sannolikheten är liten för interaktioner med substrat till CYP1A2, CYP3A4, CYP2D6, CYP2C9, p‑glykoprotein och OCT2.
Hos friska försökspersoner hade alogliptin inte någon effekt på protrombintiden eller International Normalised Ratio (INR) när det administrerades samtidigt med warfarin.
Kombination med alogliptin och andra diabetesläkemedel
Resultaten från studier med metformin, pioglitazon (tiazolidindion), voglibos (alfa‑glukosidashämmare) och glyburid (sulfonureid) har inte påvisat några kliniskt relevanta farmakokinetiska interaktioner.
Graviditet
Det finns inga data från användning av Vipdomet hos gravida kvinnor. Studier med dräktiga råttor som fick en kombination med alogliptin och metformin visade reproduktionstoxikologiska effekter (se avsnitt 5.3) vid ungefär 5–20 gånger (för metformin respektive alogliptin) exponeringen hos människa vid den rekommenderade dosen.
Vipdomet ska inte användas under graviditet.
Risk förknippad med alogliptin
Det finns inga data från användning av alogliptin hos gravida kvinnor. Djurstudier tyder inte på direkta eller indirekta reproduktionstoxikologiska effekter (se avsnitt 5.3).
Risk förknippad med metformin
En begränsad mängd data från användning av metformin hos gravida kvinnor visar inte på ökad risk för medfödda missbildningar. Djurstudier tyder inte på direkta eller indirekta reproduktionstoxikologiska effekter vid kliniskt relevanta doser (se avsnitt 5.3).
Amning
Det har inte utförts några studier med diande djur där en kombination av de aktiva substanserna i Vipdomet har studerats. I studier med de enskilda aktiva substanserna utsöndrades både alogliptin och metformin i mjölk hos diande råttor. Det är okänt om alogliptin utsöndras i bröstmjölk hos människa. Små mängder metformin utsöndras i bröstmjölk hos människa. Risker för barnet som ammas kan inte uteslutas.
Beslut måste fattas om kvinnan ska avstå från amning eller från behandling med Vipdomet med hänsyn tagen till det nyfödda barnets nytta av amningen och kvinnans nytta av behandlingen.
Fertilitet
Effekten av Vipdomet på fertiliteten hos människor har inte studerats. I djurstudier med alogliptin eller metformin observerades inga negativa effekter på fertiliteten (se avsnitt 5.3).
Vipdomet har ingen eller försumbar effekt på förmågan att framföra fordon och använda maskiner.
Dock bör patienter uppmärksammas på risken för hypoglykemi, särskilt vid användning i kombination med insulin eller pioglitazon.
Sammanfattning av säkerhetsprofilen
Akut pankreatit är en allvarlig biverkning och beror på alogliptinkomponenten i Vipdomet (se avsnitt 4.4). Överkänslighetsreaktioner, bl.a. Stevens‑Johnsons syndrom, anafylaktiska reaktioner och angioödem, är allvarliga och beror på alogliptinkomponenten i Vipdomet (se avsnitt 4.4). Laktacidos är en allvarlig biverkning som kan förekomma i mycket sällsynta fall (< 1/10 000), och beror på alogliptinkomponenten i Vipdomet (se avsnitt 4.4). Andra reaktioner, såsom infektion i övre luftvägarna, nasofaryngit, huvudvärk, gastroenterit, buksmärta, diarré, kräkningar, gastrit, gastroesofagal reflux, klåda, utslag och hypoglykemi kan förekomma i vanliga fall (≥ 1/100 till < 1/10) (se avsnitt 4.4) och beror på Vipdomet.
Vid kliniska studier över effekt och säkerhet med Vipdomet undersöktes samadministrering av alogliptin och metformin som separata tabletter. Men resultat från bioekvivalensstudier har visat att Vipdomet filmdragerade tabletter är bioekvivalenta med motsvarande doser av alogliptin och metformin som administreras som separata tabletter.
Informationen är baserad på totalt 7 150 patienter med typ 2‑diabetes, däribland 4 201 patienter som behandlades med alogliptin och metformin, vilka deltog i 7 dubbelblinda, kliniska fas 3‑studier med placebokontroll eller aktiv kontroll. Dessa studier utvärderade effekter av samadministrering av alogliptin och metformin på glykemisk kontroll och säkerhet, som inledande kombinationsbehandling, som dubbelbehandling hos patienter som inledningsvis behandlades med enbart metformin samt som tilläggsbehandling till en tiazolidindion eller insulin.
Tabell över biverkningar
Biverkningar anges i tabellen nedan i enlighet med systemet för organklassificering och efter frekvens. Frekvenser definieras som mycket vanliga (≥ 1/10); vanliga (≥ 1/100, < 1/10); mindre vanliga (≥ 1/1 000, < 1/100); sällsynta (≥ 1/10 000, < 1/1 000); mycket sällsynta (< 1/10 000); ingen känd frekvens (kan inte beräknas från tillgängliga data).
Tabell 1: Biverkningar
Beskrivning av enskilda biverkningar
Laktacidos: 0,03 fall/1 000 patientår (se avsnitt 4.4).
Gastrointestinala symtom förekommer oftast under behandlingens början och går i de flesta fall tillbaka av sig själva. Dessa kan förhindras genom att ta metformin som två dagliga doser under eller efter måltider.
Isolerade fall av hepatit eller avvikande leverfunktionstester som gått tillbaka efter avslutad metforminbehandling har rapporterats.
Det finns inga data avseende överdosering av Vipdomet tillgängliga.
Alogliptin
De högsta doserna av alogliptin som administrerades under kliniska studier var enskilda doser på 800 mg till friska försökspersoner och doser på 400 mg en gång dagligen under 14 dagar till patienter med typ 2‑diabetes (vilket motsvarar 32 respektive 16 gånger den rekommenderade totala dagliga dosen på 25 mg alogliptin).
Metformin
Kraftig överdosering av metformin eller samtidigt föreliggande riskfaktorer kan leda till laktacidos. Laktacidos är en medicinskt akut situation som ska behandlas på sjukhus.
Behandling
I händelse av en överdos ska lämpliga understödjande åtgärder sättas in i enlighet med patientens kliniska tillstånd.
Mycket små mängder alogliptin avlägsnas med hjälp av hemodialys (ungefär 7 % av substansen avlägsnades under en 3 timmar lång hemodialys). Hemodialys har därför liten klinisk nytta för att avlägsna alogliptin vid överdosering. Det är inte känt om alogliptin avlägsnas med peritonealdialys.
Den mest effektiva metoden för att avlägsna laktat och metformin är hemodialys.
Vipdomet är indicerat för behandling av vuxna patienter (18 år och äldre) med typ 2‑diabetes:
som tilläggsbehandling till kost och motion för att förbättra glykemisk kontroll hos vuxna patienter för vilka den högsta tolererade dosen av enbart metformin ger otillräcklig kontroll, eller de som redan behandlas med en kombination av alogliptin och metformin.
i kombination med pioglitazon (dvs. behandling med trippelkombination) som tilläggsbehandling till kost och motion hos vuxna patienter för vilka den högsta tolererade dosen av metformin och pioglitazon ger otillräcklig kontroll.
i kombination med insulin (dvs. behandling med trippelkombination) som tilläggsbehandling till kost och motion för att förbättra glykemisk kontroll hos patienter för vilka insulin vid en stabil dos och enbart metformin ger otillräcklig glykemisk kontroll.
Dosering
För de olika dosregimerna finns Vipdomet tillgängligt i styrkorna 12,5 mg/850 mg och 12,5 mg/1 000 mg filmdragerade tabletter.
Vuxna (≥ 18 år) med normal njurfunktion (glomerulär filtrationshastighet [GFR] ≥ 90 ml/min)
Dosen ska individanpassas med utgångspunkt i patientens befintliga behandlingsregim.
För patienter som inte uppnår tillräcklig kontroll med enbart den högsta tolererade dosen metforminhydroklorid, är den rekommenderade dosen Vipdomet en tablett av 12,5 mg/850 mg eller 12,5 mg/1 000 mg två gånger dagligen, motsvarande en daglig dos av 25 mg alogliptin plus 1 700 mg eller 2 000 mg metforminhydroklorid, beroende på vilken dos metforminhydroklorid patienten redan tar.
För patienter som inte uppnår tillräcklig kontroll med en kombination av den högsta tolererade dosen metformin och pioglitazon, ska pioglitazondosen bibehållas, och Vipdomet ges samtidigt. Alogliptin ska ges i en dos av 12,5 mg två gånger dagligen (25 mg total daglig dos) och metforminhydroklorid med en liknande dos (antingen 850 mg eller 1 000 mg två gånger dagligen) som patienten redan tar.
För patienter som byter från separata tabletter med alogliptin och metformin (som dubbelkombination eller som en del av en trippelkombination med insulin), ska både alogliptin och metformin doseras med den totala dagliga dosen som patienten redan tar. Den enskilda alogliptindosen ska halveras, eftersom den kommer att tas två gånger dagligen, medan metformindosen ska bibehållas.
Alogliptin ska användas med försiktighet när det används i kombination med metformin och tiazolidindion eftersom en ökad risk för hypoglykemi har observerats när alogliptin används i en trippelbehandling (se avsnitt 4.4). Vid hypoglykemi ska en lägre dos av tiazolidindion eller metformin övervägas.
För patienter som inte uppnår tillräcklig kontroll med en dubbelkombination med insulin och den högsta tolererade dosen metformin, ska Vipdomet‑dosen ge alogliptin med doseringen 12,5 mg två gånger dagligen (25 mg total daglig dos) och metformin med en liknande dos som patienten redan tar.
En lägre dos av insulin ska övervägas för att minska risken för hypoglykemi
Maximal daglig dos
Den maximala rekommenderade dagliga dosen 25 mg alogliptin ska inte överskridas.
Särskilda populationer
Äldre (≥ 65 år)
Dosjusteringar på grund av ålder är inte nödvändiga. Dock ska alogliptin doseras med viss försiktighet till äldre patienter på grund av risken för nedsatt njurfunktion i denna population.
Nedsatt njurfunktion
GFR bör bedömas innan behandling med metformininnehållande läkemedel inleds och minst en gång årligen därefter. Hos patienter med ökad risk för ytterligare försämring av njurfunktionen och hos äldre ska njurfunktionen bedömas oftare, t.ex. var tredje till var sjätte månad.
Den maximala dygnsdosen av metformin ska helst delas upp i 2–3 dagliga doser. Faktorer som kan öka risken för laktatacidos (se avsnitt 4.4) ska bedömas innan behandlingsstart med metformin hos patienter med GFR < 60 ml/min.
Om ingen lämplig styrka avVipdomet finns tillgänglig ska enskilda monokomponenter användas i stället för den fasta doskombinationen.
* Dosjusteringen av Alogliptin baseras på en farmakokinetisk studie där njurfunktionen bedömdes med hjälp av kreatitinclearance (CrCl), beräknad med Cockcroft–Gaults ekvation.
Nedsatt leverfunktion
Vipdomet får inte användas av patienter med nedsatt leverfunktion (se avsnitt 4.3, 4.4 och 5.2).
Pediatrisk population
Säkerhet och effekt för Vipdomet för barn och ungdomar i åldern < 18 år har inte fastställts. Inga data finns tillgängliga.
Administreringssätt
Oral användning.
Vipdomet ska tas två gånger dagligen på grund av farmakokinetiken för metformin. Det ska dessutom tas i samband med en måltid för att minska de gastrointestinala biverkningar som förknippas med metformin. Tabletterna ska sväljas hela med vatten.
Om en dos glöms ska den tas så snart patienten kommer ihåg det. Patienten ska inte ta dubbel dos vid samma tillfälle. I sådana fall ska den glömda dosen hoppas över.
Överkänslighet mot de aktiva substanserna eller mot något hjälpämne som anges i avsnitt 6.1 eller anamnes på allvarliga överkänslighetsreaktioner, inklusive anafylaktisk reaktion, anafylaktisk chock och angioödem, mot någon dipeptidylpeptidas‑4 (DPP‑4) hämmare (se avsnitt 4.4 och 4.8)
Alla typer av akut metabolisk acidos (såsom laktatacidos, diabetisk ketoacidos)
Förstadium till koma
Svårt nedsatt njurfunktion (GFR < 30 ml/min)
Akuta tillstånd som kan leda till förändrad njurfunktion såsom:
dehydrering
svår infektion
chock
Akut eller kronisk sjukdom som kan orsaka vävnadshypoxi (se avsnitt 4.4) såsom:
hjärt‑ eller andningssvikt
nyligen genomgången hjärtinfarkt
chock
Nedsatt leverfunktion (se avsnitt 4.4)
Akut alkoholförgiftning, alkoholism (se avsnitt 4.4 och 4.5).
Allmänt
Vipdomet ska inte ges till patienter med typ 1‑diabetes. Vipdomet kan inte ersätta insulin hos patienter som kräver insulin.
Laktatacidos
Laktatacidos, en mycket sällsynt men allvarlig metabolisk komplikation, uppträder ofta vid akut försämring av njurfunktionen, hjärt‑lungsjukdom eller sepsis. Metformin ackumuleras vid akut försämring av njurfunktionen, vilket ökar risken för laktatacidos.
Vid dehydrering (kraftig diarré eller kräkning, feber eller minskat vätskeintag) ska Vipdomet behandlingen tillfälligt avbrytas och kontakt med sjukvården rekommenderas.
Läkemedel som kan ge akut nedsättning av njurfunktionen (t.ex. blodtryckssänkande läkemedel, diuretika och icke‑steroida antiinflammatoriska läkemedel [NSAID]) ska sättas in med försiktighet hos patienter som behandlas med metformin. Andra riskfaktorer för laktatacidos är högt alkoholintag, nedsatt leverfunktion, diabetes som inte är under kontroll, ketos, långvarig fasta och alla tillstånd som är förknippade med hypoxi, liksom samtidig användning av läkemedel som kan orsaka laktatacidos (se avsnitt 4.3 och 4.5).
Patienter och/eller vårdgivare ska informeras om risken för laktatacidos. Laktatacidos kännetecknas av acidotisk dyspné, buksmärta, muskelkramper, asteni och hypotermi följt av koma. Vid misstänkta symtom ska patienten sluta ta metformin och omedelbart söka vård. Diagnostiska laboratoriefynd är sänkt pH i blodet (< 7,35), förhöjd laktathalt i plasma (> 5 mmol/l), ett ökat anjongap och en ökad laktat‑pyruvatkvot.
Patienter med kända eller misstänkta mitokondriella sjukdomar
Metformin rekommenderas inte till patienter med kända mitokondriella sjukdomar, såsom mitokondriell encefalopati med laktacidos och strokeliknande episoder (MELAS-syndrom) och maternellt nedärvd diabetes och dövhet (MIDD), på grund av risken för exacerbation av laktacidos och neurologiska komplikationer som kan förvärra sjukdomen.
Vid tecken och symtom som tyder på MELAS-syndrom eller MIDD efter intag av metformin ska behandlingen med metformin sättas ut omedelbart och patienten utvärderas diagnostiskt utan dröjsmål.
Administrering av joderade kontrastmedel
Intravaskulär administrering av joderade kontrastmedel kan orsaka kontrastinducerad nefropati som leder till ackumulering av metformin och ökad risk för laktatacidos. Metformin ska sättas ut före eller vid tidpunkten för bilddiagnostiken och inte återinsättas förrän minst 48 timmar efteråt, förutsatt att njurfunktionen har utvärderats och visats vara stabil, se avsnitt 4.2 och 4.5.
Njurfunktion
GFR ska bedömas innan behandling inleds och regelbundet därefter, se avsnitt 4.2. Metformin är kontraindicerat för patienter med GFR < 30 ml/min och ska avbrytas tillfälligt vid tillstånd som förändrar njurfunktionen, se avsnitt 4.3.
Det är vanligt med asymtomatisk, nedsatt njurfunktion hos äldre. Särskild försiktighet ska iakttas vid situationer där njurfunktionen kan försämras, till exempel då behandling med antihypertensiva medel, diuretika eller icke‑steroida antiinflammatoriska läkemedel (NSAID) påbörjas.
Kirurgiska ingrepp
Eftersom Vipdomet innehåller metformin måste det sättas ut vid operation som sker under narkos, spinalbedövning eller epiduralbedövning. Behandlingen får inte återinsättas förrän minst 48 timmar efter ett kirurgiskt ingrepp eller efter återupptagen oral nutrition, förutsatt att njurfunktionen har utvärderats och visats vara stabil.
Nedsatt leverfunktion
Alogliptin har inte studerats hos patienter med kraftigt nedsatt leverfunktion (Child‑Pugh poäng > 9) och rekommenderas därför inte till denna patientgrupp (se avsnitt 4.2, 4.3 och 5.2).
Användning med andra diabetesläkemedel och hypoglykemi
Det är känt att insulin kan orsaka hypoglykemi. En lägre dos insulin kan därför övervägas för att minska risken för hypoglykemi när det används samtidigt som Vipdomet (se avsnitt 4.2).
På grund av ökad risk för hypoglykemi vid samtidig användning i kombination med pioglitazon kan en lägre dos av pioglitazon övervägas för att minska risken för hypoglykemi när detta läkemedel används samtidigt som Vipdomet (se avsnitt 4.2).
Kombinationer som inte studerats
Vipdomet ska inte användas i kombination med sulfonureider, eftersom säkerheten och effekten av denna kombination inte har fastställts helt.
Förändrad klinisk status hos patienter med tidigare kontrollerad typ 2‑diabetes
Eftersom Vipdomet innehåller metformin ska alla patienter med typ 2‑diabetes som tidigare hölls under kontroll med Vipdomet och som uppvisar avvikande laboratorievärden eller klinisk sjukdom (i synnerhet vaga och otydliga symtom) utan dröjsmål undersökas för tecken på ketoacidos eller laktacidos. Under utredningen ska serumelektrolyter och ketoner, blodglukos och om det är kliniskt motiverat, pH‑, laktat‑, pyruvat‑ och metforminnivåerna i blod mätas. Om någon form av acidos uppträder ska Vipdomet‑behandlingen omedelbart avbrytas och andra lämpliga korrigerande åtgärder sättas in.
Överkänslighetsreaktioner
Överkänslighetsreaktioner, inklusive anafylaktiska reaktioner, angioödem och exfoliativa hudtillstånd, däribland Stevens‑Johnsons syndrom och erythema multiforme, har förekommit för DPP‑4‑hämmare och har spontanrapporterats för alogliptin efter marknadsgodkännandet. I kliniska studier med alogliptin rapporterades anafylaktiska reaktioner med låg incidens.
Akut pankreatit
Användning av DPP‑4‑hämmare har förknippats med en risk för akut pankreatit. I en poolad analys av data från 13 studier var den totala frekvensen av pankreatit hos patienter som behandlades med 25 mg alogliptin, 12,5 mg alogliptin, aktiv kontroll eller placebo 2, 1, 1 respektive 0 fall per 1 000 patientår. I en studie av kardiovaskulärt utfall var frekvensen av pankreatitrapporter hos patienter som behandlades med alogliptin eller placebo 3 respektive 2 fall per 1 000 patientår. Akut pankreatit har spontanrapporterats som biverkan efter marknadsintroduktion av läkemedlet. Patienter ska upplysas om de karakteristiska symtomen på akut pankreatit: ihållande, svår buksmärta som kan stråla ut i ryggen. Vid misstänkt pankreatit ska Vipdomet‑behandlingen avbrytas; om akut pankreatit bekräftas ska Vipdomet inte sättas in igen. Försiktighet ska iakttas vid behandling av patienter som tidigare har haft pankreatit.
Levereffekter
Efter marknadsintroduktion har det rapporterats om leverdysfunktion inklusive leversvikt. Ett orsakssamband har inte fastställts. Patienter bör observeras för möjliga leverförändringar. Leverfunktionstest bör tas omgående hos patienter med symtom på leverskada. Om en förändring upptäcks och ett alternativt orsakssamband inte är fastställt bör man överväga att avsluta behandlingen med alogliptin.
Bullös pemfigoid
Bullös pemfigoid har rapporterats hos patienter som tar DPP‑4‑hämmare, inklusive alogliptin, efter läkemedlets godkännande för försäljning. Vid misstanke om bullös pemfigoid ska alogliptinbehandlingen avbrytas.
Vitamin B12‑brist
Metformin kan minska vitamin B12‑nivåerna i serum. Risken för låga nivåer av vitamin B12 ökar med ökad dos metformin, behandlingslängd och/eller hos patienter med riskfaktorer som är kända för att orsaka vitamin B12‑brist. Vid misstanke om vitamin B12‑brist (t.ex. vid anemi eller neuropati) ska serumnivåerna av vitamin B12 övervakas. Periodiska övervakning av vitamin B12 kan vara nödvändig hos patienter med riskfaktorer för vitamin B12‑brist. Metforminbehandling ska fortsätta så länge den tolereras och inte är kontraindicerad och lämplig korrigerande behandling för vitamin B12‑brist ska ges i enlighet med gällande kliniska riktlinjer.
Samadministrering av 100 mg alogliptin en gång dagligen och 1 000 mg metforminhydroklorid två gånger dagligen till friska försökspersoner i 6 dagar hade inte någon kliniskt relevant effekt på farmakokinetiken för alogliptin eller metformin.
Specifika farmakokinetiska läkemedelsinteraktionsstudier har inte utförts med Vipdomet. Följande avsnitt beskriver de interaktioner som har observerats för de enskilda komponenterna i Vipdomet (alogliptin/metformin) så som de rapporterats i respektive produktresumé.
Interaktioner med metformin
Samtidig användning rekommenderas inte
Alkohol
Alkoholintoxikation är förknippad med ökad risk för laktacidos, särskilt vid fasta, undernäring och nedsatt leverfunktion.
Joderade kontrastmedel
Vipdomet ska sättas ut före eller vid tidpunkten för bilddiagnostiken och inte återinsättas förrän minst 48 timmar efteråt, förutsatt att njurfunktionen har utvärderats och visats vara stabil, se avsnitt 4.2 och 4.4.
Katjoniska läkemedel
Katjoniska substanser som elimineras via njurtubuli (t.ex. cimetidin) kan interagera med metformin genom att konkurrera om ett gemensamt transportsystem via njurtubuli. En studie med sju friska frivilliga visade att cimetidin (400 mg två gånger dagligen) ökade den systemiska metforminexponeringen (area under kurvan, AUC) med 50 % och Cmax med 81 %. Noggrann uppföljning av glykemisk kontroll, dosjusteringar inom det rekommenderade dosintervallet och förändringar av diabetesbehandlingen ska därför övervägas när katjoniska läkemedel som utsöndras via njurtubuli samadministreras med Vipdomet.
Kombinationer som kräver försiktighetsåtgärder
Vissa läkemedel kan försämra njurfunktionen, vilket kan öka risken för laktacidos, t.ex. NSAID‑, inklusive selektiva cyklooxygenas II‑hämmare (COX II‑hämmare), angiotensinkonverterande enzym (ACE)‑hämmare, angiotensin II‑receptorantagonister och diuretika, i synnerhet loopdiuretika. När sådana läkemedel sätts in eller används i kombination med metformin krävs noggrann övervakning av njurfunktionen.
Läkemedel med inneboende hyperglykemisk aktivitet
Glukokortikoider (systemisk och lokal administrering), beta‑2‑agonister och diuretika (se även avsnitt 4.4) har inneboende hyperglykemisk aktivitet. Patienten ska informeras och blodglukosmätning göras oftare än normalt, i synnerhet i början av behandlingen med sådana läkemedel. Vid behov ska Vipdomet‑dosen justeras under behandlingen med det andra läkemedlet och när den avslutas.
ACE‑hämmare
ACE‑hämmare kan sänka blodglukosnivåerna. Vid behov ska Vipdomet‑dosen justeras under behandlingen med det andra läkemedlet och när den avslutas.
Effekter av andra läkemedel på alogliptin
Alogliptin utsöndras främst i oförändrad form och metabolismen via cytokrom (CYP) P450‑enzymsystemet är försumbar (se avsnitt 5.2). Interaktioner med CYP‑hämmare förväntas därför inte och har inte påvisats.
Resultaten från kliniska interaktionsstudier visar också att det inte förekommer några kliniskt relevanta effekter av gemfibrozil (en CYP2C8/9‑hämmare), flukonazol (en CYP2C9‑hämmare), ketokonazol (en CYP3A4‑hämmare), ciklosporin (en p‑glykoproteinhämmare), voglibos (en alfa‑glukosidashämmare), digoxin, metformin, cimetidin, pioglitazon eller atorvastatin på farmakokinetiken för alogliptin.
Effekter av alogliptin på andra läkemedel
In vitro‑studier tyder på att alogliptin varken hämmar eller inducerar CYP 450‑isoformer vid koncentrationer som uppnås med den rekommenderade dosen på 25 mg alogliptin (se avsnitt 5.2). Interaktioner med substrat till CYP 450‑isoformer förväntas därför inte och har inte påvisats. In vitro‑studier har visat att alogliptin varken är ett substrat till eller hämmar de nyckeltransportproteiner som är förknippade med fördelning av den aktiva substansen i njuren: organiskt anjontransportprotein 1, organiskt anjontransportprotein 3 eller organisk katjontransportprotein 2 (OCT2). Kliniska data tyder inte heller på någon interaktion med p‑glykoproteinhämmare eller ‑substrat.
I kliniska studier hade alogliptin inte någon kliniskt relevant effekt på farmakokinetiken för koffein, (R)‑warfarin, pioglitazon, glyburid, tolbutamid, (S)‑warfarin, dextrometorfan, atorvastatin, midazolam, ett p‑piller (noretindron och etinylöstradiol), digoxin, fexofenadin, metformin eller cimetidin, vilket således visar att sannolikheten är liten för interaktioner med substrat till CYP1A2, CYP3A4, CYP2D6, CYP2C9, p‑glykoprotein och OCT2.
Hos friska försökspersoner hade alogliptin inte någon effekt på protrombintiden eller International Normalised Ratio (INR) när det administrerades samtidigt med warfarin.
Kombination med alogliptin och andra diabetesläkemedel
Resultaten från studier med metformin, pioglitazon (tiazolidindion), voglibos (alfa‑glukosidashämmare) och glyburid (sulfonureid) har inte påvisat några kliniskt relevanta farmakokinetiska interaktioner.
Graviditet
Det finns inga data från användning av Vipdomet hos gravida kvinnor. Studier med dräktiga råttor som fick en kombination med alogliptin och metformin visade reproduktionstoxikologiska effekter (se avsnitt 5.3) vid ungefär 5–20 gånger (för metformin respektive alogliptin) exponeringen hos människa vid den rekommenderade dosen.
Vipdomet ska inte användas under graviditet.
Risk förknippad med alogliptin
Det finns inga data från användning av alogliptin hos gravida kvinnor. Djurstudier tyder inte på direkta eller indirekta reproduktionstoxikologiska effekter (se avsnitt 5.3).
Risk förknippad med metformin
En begränsad mängd data från användning av metformin hos gravida kvinnor visar inte på ökad risk för medfödda missbildningar. Djurstudier tyder inte på direkta eller indirekta reproduktionstoxikologiska effekter vid kliniskt relevanta doser (se avsnitt 5.3).
Amning
Det har inte utförts några studier med diande djur där en kombination av de aktiva substanserna i Vipdomet har studerats. I studier med de enskilda aktiva substanserna utsöndrades både alogliptin och metformin i mjölk hos diande råttor. Det är okänt om alogliptin utsöndras i bröstmjölk hos människa. Små mängder metformin utsöndras i bröstmjölk hos människa. Risker för barnet som ammas kan inte uteslutas.
Beslut måste fattas om kvinnan ska avstå från amning eller från behandling med Vipdomet med hänsyn tagen till det nyfödda barnets nytta av amningen och kvinnans nytta av behandlingen.
Fertilitet
Effekten av Vipdomet på fertiliteten hos människor har inte studerats. I djurstudier med alogliptin eller metformin observerades inga negativa effekter på fertiliteten (se avsnitt 5.3).
Vipdomet har ingen eller försumbar effekt på förmågan att framföra fordon och använda maskiner.
Dock bör patienter uppmärksammas på risken för hypoglykemi, särskilt vid användning i kombination med insulin eller pioglitazon.
Sammanfattning av säkerhetsprofilen
Akut pankreatit är en allvarlig biverkning och beror på alogliptinkomponenten i Vipdomet (se avsnitt 4.4). Överkänslighetsreaktioner, bl.a. Stevens‑Johnsons syndrom, anafylaktiska reaktioner och angioödem, är allvarliga och beror på alogliptinkomponenten i Vipdomet (se avsnitt 4.4). Laktacidos är en allvarlig biverkning som kan förekomma i mycket sällsynta fall (< 1/10 000), och beror på alogliptinkomponenten i Vipdomet (se avsnitt 4.4). Andra reaktioner, såsom infektion i övre luftvägarna, nasofaryngit, huvudvärk, gastroenterit, buksmärta, diarré, kräkningar, gastrit, gastroesofagal reflux, klåda, utslag och hypoglykemi kan förekomma i vanliga fall (≥ 1/100 till < 1/10) (se avsnitt 4.4) och beror på Vipdomet.
Vid kliniska studier över effekt och säkerhet med Vipdomet undersöktes samadministrering av alogliptin och metformin som separata tabletter. Men resultat från bioekvivalensstudier har visat att Vipdomet filmdragerade tabletter är bioekvivalenta med motsvarande doser av alogliptin och metformin som administreras som separata tabletter.
Informationen är baserad på totalt 7 150 patienter med typ 2‑diabetes, däribland 4 201 patienter som behandlades med alogliptin och metformin, vilka deltog i 7 dubbelblinda, kliniska fas 3‑studier med placebokontroll eller aktiv kontroll. Dessa studier utvärderade effekter av samadministrering av alogliptin och metformin på glykemisk kontroll och säkerhet, som inledande kombinationsbehandling, som dubbelbehandling hos patienter som inledningsvis behandlades med enbart metformin samt som tilläggsbehandling till en tiazolidindion eller insulin.
Tabell över biverkningar
Biverkningar anges i tabellen nedan i enlighet med systemet för organklassificering och efter frekvens. Frekvenser definieras som mycket vanliga (≥ 1/10); vanliga (≥ 1/100, < 1/10); mindre vanliga (≥ 1/1 000, < 1/100); sällsynta (≥ 1/10 000, < 1/1 000); mycket sällsynta (< 1/10 000); ingen känd frekvens (kan inte beräknas från tillgängliga data).
Tabell 1: Biverkningar
Beskrivning av enskilda biverkningar
Laktacidos: 0,03 fall/1 000 patientår (se avsnitt 4.4).
Gastrointestinala symtom förekommer oftast under behandlingens början och går i de flesta fall tillbaka av sig själva. Dessa kan förhindras genom att ta metformin som två dagliga doser under eller efter måltider.
Isolerade fall av hepatit eller avvikande leverfunktionstester som gått tillbaka efter avslutad metforminbehandling har rapporterats.
Rapportering av misstänkta biverkningar
Det finns inga data avseende överdosering av Vipdomet tillgängliga.
Alogliptin
De högsta doserna av alogliptin som administrerades under kliniska studier var enskilda doser på 800 mg till friska försökspersoner och doser på 400 mg en gång dagligen under 14 dagar till patienter med typ 2‑diabetes (vilket motsvarar 32 respektive 16 gånger den rekommenderade totala dagliga dosen på 25 mg alogliptin).
Metformin
Kraftig överdosering av metformin eller samtidigt föreliggande riskfaktorer kan leda till laktacidos. Laktacidos är en medicinskt akut situation som ska behandlas på sjukhus.
Behandling
I händelse av en överdos ska lämpliga understödjande åtgärder sättas in i enlighet med patientens kliniska tillstånd.
Mycket små mängder alogliptin avlägsnas med hjälp av hemodialys (ungefär 7 % av substansen avlägsnades under en 3 timmar lång hemodialys). Hemodialys har därför liten klinisk nytta för att avlägsna alogliptin vid överdosering. Det är inte känt om alogliptin avlägsnas med peritonealdialys.
Den mest effektiva metoden för att avlägsna laktat och metformin är hemodialys.
Metformin
Metformin är en biguanid med antihyperglykemiska effekter som sänker både basala och postprandiella plasmaglukosvärden. Det stimulerar inte insulinutsöndringen och leder därför inte till hypoglykemi.
Metformin kan verka via tre mekanismer:
genom att minska hepatisk glukosproduktion samt genom att hämma glukoneogenes och glykogenolys.
i muskel, genom att i måttlig grad öka insulinkänsligheten, förbättra perifert glukosupptag och ‑användning.
genom att fördröja glukosabsorption i tarmen.
Metformin stimulerar intracellulär glykogensyntes genom att verka på glykogensyntas. Det ökar också transportförmågan hos specifika typer av membranglukostransportörer (GLUT1 och GLUT4).
Hos människor har metformin gynnsamma effekter på lipidmetabolismen, oavsett dess glykemiska effekter. Detta har visats vid terapeutiska doser i kontrollerade medellånga och långvariga kliniska studier. Metformin sänker totalkolesterol, LDL‑kolesterol och triglyceridnivåer.
Klinisk effekt
Vid kliniska studier av effekten av Vipdomet undersöktes samadministrering av alogliptin och metformin som separata tabletter. Men resultat från bioekvivalensstudier har visat att Vipdomet filmdragerade tabletter är bioekvivalenta med motsvarande doser av alogliptin och metformin som administreras som separata tabletter.
Samadministrering av alogliptin och metformin har studerats som dubbelkombination hos patienter som inledningsvis behandlades med enbart metformin, samt som tilläggsbehandling till en tiazolidindion eller insulin.
Administrering av 25 mg alogliptin till patienter med typ 2‑diabetes gav maximal hämning av DPP‑4 inom 1 till 2 timmar och var större än 93 % efter både en enskild dos på 25 mg dos och efter 14 dagar med dosering en gång dagligen. Efter 14 dagars behandling var hämningen av DPP‑4 fortfarande större än 81 % vid 24 timmar efter senaste dos. När genomsnitt av postprandiella (4 timmar) glukoskoncentrationer beräknades över frukost, lunch och middag ledde 14 dagars behandling med 25 mg alogliptin till en genomsnittlig placebokorrigerad minskning på 35,2 mg/dl (1,96 mmol/l) från baslinjen.
Både 25 mg alogliptin för sig och i kombination med 30 mg pioglitazon gav signifikanta minskningar av postprandiella glukos‑ och glukagonvärden samt signifikanta ökningar av postprandiella nivåer av aktivt GLP‑1 vid vecka 16 jämfört med placebo (p < 0,05). Dessutom gav 25 mg alogliptin för sig och i kombination med 30 mg pioglitazon statistiskt signifikanta (p < 0,001) minskningar av totala triglycerider vid vecka 16, mätt med postprandiella stegvisa AUC(0–8)‑förändring från baslinjen jämfört med placebo.
Totalt 7 151 patienter med typ 2‑diabetes, däribland 4 202 patienter som behandlades med alogliptin och metformin, deltog i 7 dubbelblinda, kliniska fas 3‑studier med placebokontroll eller aktiv kontroll som utfördes för att undersöka effekterna av alogliptin och metformin på glykemisk kontroll och säkerhet. I dessa studier inkluderades 696 patienter ≥ 65 år som behandlades med alogliptin och metformin.
Totalt sett förbättrades den glykemiska kontrollen med behandlingen med den rekommenderade totala dagliga dosen på 25 mg alogliptin i kombination med metformin. Detta fastställdes genom kliniskt relevanta och statistiskt signifikanta minskningar av glykosylerat hemoglobin (HbA1c) och fasteglukos i plasma jämfört med kontroll, från baslinjen till studiens slut. Minskningarna av HbA1c var liknande hos de olika undergrupperna (däribland njurfunktionsnedsättning, ålder, kön och kroppsmasseindex, medan skillnaderna mellan personer med olika etniskt ursprung (t.ex. vit eller icke kaukasier) var små. Kliniskt betydande minskningar av HbA1c jämfört med kontroll observerades också oavsett dosen av bakgrundsbehandlingen vid baslinjen. Högre HbA1c‑värde vid baslinjen var förknippat med större minskningar av HbA1c. I allmänhet hade alogliptin inga effekter på kroppsvikt och blodfetter.
Alogliptin som tilläggsbehandling till metformin
Tillägg av 25 mg alogliptin en gång dagligen till metforminhydroklorid (genomsnittlig dos = 1 847 mg) gav statistiskt signifikanta förbättringar av HbA1c och fasteglukos i plasma från baslinjen till vecka 26 jämfört med tillägg av placebo (tabell 2). Signifikant fler patienter som fick 25 mg alogliptin (44,4 %) uppnådde målvärdet för HbA1c (≤ 7,0 %) jämfört med dem som fick placebo (18,3 %) vid vecka 26 (p = 0,001).
Tillägg av 25 mg alogliptin en gång dagligen till metforminhydrokloridbehandling (medeldos = 1 835 mg) gav förbättringar av HbA1c från baslinjen till vecka 52 och vecka 104. Vid vecka 52 var HbA1c‑sänkningen som uppnåddes med 25 mg alogliptin plus metformin (‑0,76 %, tabell 6) jämförbar med den som uppnåddes med glipizid (medeldos = 5,2 mg) plus metforminhydrokloridbehandling (medeldos = 1 824 mg, ‑0,73 %). Vid vecka 104 var HbA1c‑sänkningen som uppnåddes med 25 mg alogliptin plus metformin (‑0,72 %, tabell 6) större än den som uppnåddes med glipizid plus metformin (‑0,59 %). Medelförändringen i fasteglukos i plasma från baslinjen till vecka 52 för 25 mg alogliptin och metformin var signifikant högre än för glipizid och metformin (p < 0,001). Vid vecka 104 var den genomsnittliga förändringen från baslinjen för fasteglukos i plasma för 25 mg alogliptin och metformin ‑3,2 mg/dl (‑0,2 mmol/l) jämfört med 5,4 mg/dl (0,3 mmol/l) för glipizid och metformin. Fler patienter som fick 25 mg alogliptin och metformin (48,5 %) uppnådde målvärdet för HbA1c ≤ 7,0 % jämfört med dem som fick glipizid och metformin (42,8 %) (p = 0,004).
Samadministrering av 12,5 mg alogliptin och 1 000 mg metforminhydroklorid två gånger dagligen gav statistiskt signifikanta förbättringar av Hb1Ac och fasteglukos i plasma från baslinjen till vecka 26 jämfört med antingen enbart 12,5 mg alogliptin två gånger dagligen eller enbart 1 000 mg metforminhydroklorid två gånger dagligen. Signifikant fler patienter som fick 12,5 mg alogliptin och 1 000 mg metforminhydroklorid två gånger dagligen (59,5 %) uppnådde målvärdet för HbA1c (≤ 7,0 %) jämfört med dem som fick enbart 12,5 mg alogliptin två gånger dagligen (20,2 %, p < 0,001) eller enbart 1 000 mg metforminhydroklorid två gånger dagligen (34,3 %, p < 0,001) vid vecka 26.
Alogliptin som tilläggsbehandling till metformin med en tiazolidindion
Tillägg av 25 mg alogliptin en gång dagligen till pioglitazon (genomsnittlig dos = 35,0 mg, med eller utan metformin eller en sulfonureid) gav statistiskt signifikanta förbättringar av HbA1c och fasteglukos i plasma från baslinjen till vecka 26 jämfört med tillägg av placebo (tabell 2). Kliniskt betydelsefulla minskningar av HbA1c jämfört med placebo observerades också med 25 mg alogliptin oavsett om patienterna samtidigt behandlades med metformin eller sulfonureid. Signifikant fler patienter som fick 25 mg alogliptin (49,2 %) uppnådde målvärdet för HbA1c (≤ 7,0 %) jämfört med dem som fick placebo (34,0 %) vid vecka 26 (p = 0,004).
Tillägg av 25 mg alogliptin en gång dagligen till 30 mg pioglitazon i kombination med metforminhydroklorid (medeldos = 1 867,9 mg) gav förbättringar av HbA1c från baslinjen till vecka 52, vilka var både likvärdiga och statistiskt överlägsna de med 45 mg pioglitazon i kombination med metforminhydroklorid (medeldos = 1 847,6 mg, tabell 3). De signifikanta minskningarna av HbA1c som observerades med 25 mg alogliptin plus 30 mg pioglitazon och metformin påvisades konsekvent under hela den 52 veckor långa behandlingsperioden jämfört med 45 mg pioglitazon och metformin (p < 0,001 vid samtliga mätpunkter). Vidare var medelförändringen i FPG från baslinjen till vecka 52 för 25 mg alogliptin plus 30 mg pioglitazon och metformin signifikant högre än för 45 mg pioglitazon och metformin (p < 0,001). Signifikant fler patienter som fick 25 mg alogliptin plus 30 mg pioglitazon och metformin (33,2 %) uppnådde målvärdet för HbA1c (≤ 7,0 %) jämfört med dem som fick 45 mg pioglitazon och metformin (21,3 %) vid vecka 52 (p < 0,001).
Alogliptin som tilläggsbehandling till metformin med insulin
Tillägg av 25 mg alogliptin en gång dagligen till insulin (genomsnittlig dos = 56,5 IE, med eller utan metformin) gav statistiskt signifikanta förbättringar av HbA1c och FPG från baslinjen till vecka 26 jämfört med tillägg av placebo (tabell 5). Kliniskt betydelsefulla minskningar av HbA1c jämfört med placebo observerades också med 25 mg alogliptin oavsett om patienterna samtidigt behandlades med metformin. Fler patienter som fick 25 mg alogliptin (7,8 %) uppnådde målvärdet för HbA1c (≤ 7,0 %) jämfört med dem som fick placebo (0,8 %) vid vecka 26.
Äldre (≥ 65 år)
Effekten och säkerheten av de rekommenderade doserna av alogliptin och metformin i en delgrupp av patienterna ≥ 65 år med typ 2‑diabetes utvärderades och befanns överensstämma med profilen för patienter < 65 år.
Klinisk säkerhet
Kardiovaskulär säkerhet
I en poolad analys av data från 13 studier var den totala förekomsten av kardiovaskulärt dödsfall, icke‑fatal hjärtinfarkt och icke‑fatal stroke jämförbar hos patienter som behandlades med 25 mg alogliptin, aktiv kontroll och placebo.
Dessutom genomfördes en prospektiv, randomiserad säkerhetsstudie av kardiovaskulärt utfall med 5 380 patienter med hög underliggande kardiovaskulär risk för att undersöka effekten av alogliptin jämfört med placebo (som tillägg till standardbehandling) på allvarliga kardiovaskulära händelser, inklusive tid till första förekomst av någon händelse inom gruppen kardiovaskulärt dödsfall, icke‑fatal hjärtinfarkt och icke‑fatal stroke hos patienter med en nyligen inträffad (15–90 dagar) akut koronarhändelse. Vid baslinjen var patienternas genomsnittliga ålder 61 år, diabetessjukdomens genomsnittliga varaktighet var 9,2 år och genomsnittligt HbA1c var 8,0 %.
Studien visade att alogliptin inte ökade risken för en allvarlig kardiovaskulär händelse jämfört med placebo [Hazard Ratio: 0,96; enkelsidigt 99 % konfidensintervall: 0–1,16]. I alogliptingruppen upplevde 11,3 % av patienterna en allvarlig kardiovaskulär händelse jämfört med 11,8 % av patienterna i placebogruppen.
Totalt 703 patienter upplevde en händelse inom det sekundära sammansatta resultatmåttet för allvarliga kardiovaskulära händelser (första förekomst av kardiovaskulärt dödsfall, icke‑fatal hjärtinfarkt, icke‑fatal stroke och akut revaskularisering på grund av instabil angina). I alogliptingruppen upplevde 12,7 % (344 patienter) en händelse inom sekundära sammansatta resultatmåttet för allvarliga kardiovaskulära händelser jämfört med 13,4 % (359 patienter) i placebogruppen [Hazard Ratio = 0,95; enkelsidigt 99 % konfidensintervall: 0–1,14].
Hypoglykemi
I en analys av poolad data från dessa 12 studier var den totala incidensen av hypoglykemiepisoder lägre hos patienter som behandlades med 25 mg alogliptin än hos patienter som behandlades med 12,5 mg alogliptin, aktiv kontroll eller placebo (3,6 %, 4,6 %, 12,9 % respektive 6,2 %). Majoriteten av dessa episoder var lindriga till måttliga. Den totala incidensen av allvarliga hypoglykemiepisoder var jämförbar för patienter som behandlades med 25 mg alogliptin eller 12,5 mg alogliptin och lägre än för patienter som behandlades med aktiv kontroll eller placebo (0,1 %, 0,1 %, 0,4 % respektive 0,4 %). I den prospektiva, randomiserade, kontrollerade studien av kardiovaskulärt utfall var hypoglykemiska episoder som rapporterades av prövaren ungefär desamma hos patienter som fick placebo (6,5 %) och hos patienter som fick alogliptin (6,7 %) som tillägg till standardbehandling.
I en klinisk prövning med alogliptin som monoterapi var incidensen av hypoglykemi ungefär densamma som den för placebo, och lägre än med placebo i en annan prövning som tilläggsbehandling till en sulfonureid.
Högre frekvens av hypoglykemi observerades vid trippelbehandling med tiazolidindion och metformin och i kombination med insulin, vilket även observerats med andra DPP‑4‑hämmare.
Patienter (≥ 65 år) med typ 2‑diabetes betraktas som känsligare för hypoglykemiepisoder jämfört med andra patienter < 65år. I en analys av poolad data från dessa 12 studier var den totala incidensen av hypoglykemiepisoder ungefär densamma hos patienter ≥ 65 år som behandlades med 25 mg alogliptin (3,8 %) och patienter < 65 år (3,6 %).
Pediatrisk population
Europeiska läkemedelsmyndigheten har beviljat undantag från kravet att skicka in studieresultat för Vipdomet för alla grupper av den pediatriska populationen för typ 2‑diabetes (information om pediatrisk användning finns i avsnitt 4.2).
Resultaten från bioekvivalensstudier med friska försökspersoner har visat att Vipdomet filmdragerade tabletter är bioekvivalenta med motsvarande doser av alogliptin och metformin som administreras som separata tabletter.
Samadministrering av 100 mg alogliptin en gång dagligen och 1 000 mg metforminhydroklorid två gånger dagligen till friska försökspersoner i 6 dagar hade inte någon kliniskt relevant effekt på farmakokinetiken för alogliptin eller metformin.
Administrering av Vipdomet tillsammans med mat ledde inte till någon förändring i den totala alogliptin- eller metforminexpositionen (AUC). De genomsnittliga högsta plasmakoncentrationerna av alogliptin och metformin minskade emellertid med 13 % respektive 28 % när Vipdomet administrerades med mat. Tiden till den högsta plasmakoncentrationen (Tmax) förändrades inte för alogliptin, men den var fördröjd med 1,5 timmar för metformin. Dessa förändringar är troligen inte kliniskt signifikanta (se nedan).
Vipdomet ska tas två gånger dagligen på grund av farmakokinetiken för metforminkomponenten. Det ska dessutom tas i samband med en måltid för att hålla nere de gastrointestinala biverkningar som förknippas med metformin (se avsnitt 4.2).
Farmakokinetiken för Vipdomet hos barn och ungdomar i åldern < 18 år har inte fastställts. Inga data finns tillgängliga (se avsnitt 4.2).
Följande avsnitt beskriver de farmakokinetiska egenskaperna hos de enskilda komponenterna i Vipdomet (alogliptin/metformin) så som de rapporterats i respektive produktresumé.
Alogliptin
Farmakokinetiken för alogliptin har visats vara ungefär densamma hos friska individer och patienter med typ 2‑diabetes.
Absorption
Den absoluta biotillgängligheten för alogliptin är ungefär 100 %.
Administrering med en fettrik måltid gav inte någon förändring av total- eller maxexpositionen för alogliptin. Alogliptin kan därför administreras med eller utan mat.
Efter administrering av enskilda perorala doser på upp till 800 mg till friska försökspersoner absorberades alogliptin snabbt. De högsta plasmakoncentrationerna uppnåddes 1 till 2 timmar (median Tmax) efter dosering.
Efter upprepad dosering sågs inte någon kliniskt relevant ackumulering hos vare sig friska försökspersoner eller patienter med typ 2‑diabetes.
Total- och maxexposition för alogliptin ökade proportionellt för en serie av enskilda doser från 6,25 mg till 100 mg alogliptin (vilket täcker det terapeutiska dosintervallet). Koefficienten för variation mellan individer för alogliptin‑AUC var liten (17 %).
Distribution
Efter en enskild intravenös dos på 12,5 mg alogliptin till friska försökspersoner var distributionsvolymen under slutfasen 417 l, vilket tyder på att den aktiva substansen är väl fördelad i vävnaderna.
20–30 % alogliptin är bundet till plasmaproteiner.
Metabolism
Alogliptin metaboliseras inte i någon större omfattning och 60–70 % av dosen utsöndras som oförändrad aktiv substans i urin.
Två mindre metaboliter detekterades efter administrering av en oral dos av [14C]‑alogliptin, N‑demetylerat alogliptin, MI (< 1 % av ursprungsföreningen) och N‑acetylerat alogliptin, MII (< 6 % av ursprungsföreningen). MI är en aktiv metabolit och är en mycket selektiv DPP‑4‑hämmare som liknar alogliptin. MII hämmar varken DPP‑4 eller några andra DPP‑relaterade enzymer. In vitro‑data tyder på att CYP2D6 och CYP3A4 är involverade i den begränsade metabolismen av alogliptin.
In vitro‑studier tyder på att alogliptin inte inducerar CYP1A2, CYP2B6 och CYP2C9 och inte hämmar CYP1A2, CYP2B6, CYP2C8, CYP2C9, CYP2C19, CYP2D6 eller CYP3A4 vid de koncentrationer som uppnås med den rekommenderade dosen på 25 mg alogliptin. In vitro‑studier har visat att alogliptin är en mild inducerare av CYP3A4 men alogliptin har inte visats inducera CYP3A4 in vivo.
In vitro‑studier har visat att alogliptin inte hämmar följande renala transportörer; OAT1, OAT3 och OCT2.
Alogliptin föreligger främst som (R)‑enantiomeren (> 99 %) och genomgår liten eller ingen kiral omvandling in vivo till (S)‑enantiomeren. (S)‑enantiomeren kan inte detekteras vid terapeutiska doser.
Eliminering
Alogliptin eliminerades med en genomsnittlig halveringstid (T1/2) på ungefär 21 timmar.
Efter administrering av en oral dos [14C]‑alogliptin eliminerades 76 % av den totala radioaktiviteten i urinen medan 13 % återfanns i feces.
Genomsnittlig clearance av alogliptin via njuren (170 ml/min) var högre än den genomsnittliga beräknade glomerulära filtrationshastigheten (ca 120 ml/min), vilket tyder på viss aktiv utsöndring via njuren.
Tidsberoende
Totalexpositionen (AUC(0‑inf)) för alogliptin efter administrering av en enskild dos var ungefär densamma som expositionen under ett dosintervall (AUC(0–24)) efter 6 dagar med dosering en gång dagligen. Detta tyder på att kinetiken för alogliptin efter upprepad dosering inte är tidsberoende.
Särskilda populationer
Nedsatt njurfunktion
En enskild dos på 50 mg alogliptin administrerades till 4 patientgrupper med varierande grad av nedsatt njurfunktion (CrCl fastställt med Cockcroft‑Gault‑formeln): lindrigt (CrCl = > 50 till ≤ 80 ml/min), måttligt (CrCl = ≥ 30 till ≤ 50 ml/min), kraftigt (CrCl = < 30 ml/min) och terminal njursjukdom på hemodialys.
En ungefär 1,7‑faldig ökning av AUC för alogliptin observerades hos patienter med lindrigt nedsatt njurfunktion. Men eftersom fördelningen av AUC‑värdena för alogliptin hos dessa patienter var inom samma storleksordning som hos kontrollpersoner, behövs ingen dosjustering av alogliptin för patienter med lindrigt nedsatt njurfunktion (se avsnitt4.2).
Hos patienter med måttligt till kraftigt nedsatt njurfunktion, eller terminal njursjukdom på hemodialys, observerade en ökning av systemisk exposition för alogliptin på 2 respektive 4 gånger. (Patienter med terminal njursjukdom fick genomgå hemodialys omedelbart efter alogliptindosering. Baserat på genomsnittliga dialysatkoncentrationer, hade ungefär 7 % av den aktiva substansen avlägsnats efter 3 timmars dialys.) För att upprätthålla en systemisk exposition för alogliptin som liknar den som observeras hos patienter med normal njurfunktion ska lägre doser av alogliptin administreras till patienter med måttligt till kraftigt nedsatt njurfunktion eller terminal njursjukdom som kräver dialys (se ovan och avsnitt 4.2).
Nedsatt leverfunktion
Totalexpositionen för alogliptin var ungefär 10 % lägre och toppexpositionen ungefär 8 % lägre hos patienter med måttligt nedsatt leverfunktion jämfört med kontrollpersoner. Dessa minskningar betraktades inte som kliniskt relevanta. Det är därför inte nödvändigt med dosjusteringar av alogliptin för patienter med lindrigt till måttligt nedsatt leverfunktion (Child‑Pugh‑poäng 5 till 9). Alogliptin har inte studerats hos patienter med kraftigt nedsatt leverfunktion (Child‑Pugh‑poäng > 9).
Ålder, kön, etnicitet, kroppsvikt
Ålder (65–81 år), kön, etnicitet (vit, svart, asiatisk) samt kroppsvikt hade inte någon kliniskt relevant effekt på farmakokinetiken för alogliptin. Dosjusteringar är inte nödvändiga (se avsnitt 4.2).
Pediatrisk population
Farmakokinetiken för alogliptin hos barn och ungdomar i åldern < 18 år har ännu inte fastställts. Inga data finns tillgängliga (se avsnitt 4.2 och ovan).
Metformin
Absorption
Efter en oral dos metformin nås den maximala plasmakoncentrationen (Cmax) efter ungefär 2,5 timmar (Tmax). Absolut biotillgänglighet för en 500 mg eller 850 mg metforminhydrokloridtablett är ungefär 50–60 % hos friska försökspersoner. Efter en oral dos var den ej absorberade fraktionen som återfanns i faeces 20–30 %.
Efter oral administrering är metforminabsorptionen mättningsbar och ofullständig. Det antas att metformins absorptionsfarmakokinetik är icke‑linjär.
Vid rekommenderade metformindoser och -dosschema, nås metformins jämviktskoncentrationer i plasma inom 24 till 48 timmar och är i allmänhet mindre än 1 mikrogram/ml. I kontrollerade kliniska studier överskred metformins maximala plasmanivåer (Cmax) inte 4 mg/ml även vid de högsta doserna.
Metformins absorption fördröjs och minskar något av mat. Efter oral administrering av en tablett på 850 mg metforminhydroklorid var de högsta koncentrationerna i plasma 40 % lägre, AUC 25 % lägre och tiden till den högsta koncentrationen (Tmax) fördröjd med 35 minuter. Det är inte känt om dessa fynd är kliniskt relevanta.
Distribution
Proteinbindningsgraden är försumbar. Metformin tränger in i erytrocyter. Högsta koncentrationen i blod är lägre än i plasma och uppnås efter ungefär lika lång tid. De röda blodcellerna utgör sannolikt en sekundär fördelningsvolym. Den genomsnittliga fördelningsvolymen (Vd) låg mellan 63 och 276 l.
Metabolism
Metformin utsöndras i oförändrad form i urinen. Man har inte funnit några metaboliter hos människa.
Eliminering
Renal clearance av metformin är > 400 ml/min, vilket tyder på att metformin elimineras genom glomerulär filtration och tubuliutsöndring. Efter en oral dos är den synbara terminala halveringstiden ungefär 6,5 timmar.
När njurfunktionen är nedsatt minskar renal clearance proportionerligt till kreatininclearance och halveringstiden för eliminering är därför fördröjd, vilket leder till ökade metforminnivåer i plasma.
Vipdomet
Särskilda populationer
Nedsatt njurfunktion
På grund av metforminkomponenten ska Vipdomet inte ges till patienter med kraftigt nedsatt njurfunktion eller terminal njursjukdom som kräver dialys (se avsnitt 4.2).
Nedsatt leverfunktion
Vipdomet ska inte användas av patienter med nedsatt leverfunktion (se avsnitt 4.2).
Samtidig behandling med alogliptin och metformin gav inte upphov till några nya toxiciteter och inga effekter observerades på någon av föreningarnas toxikokinetik.
Hos råttor förekom inga behandlingsrelaterade fostermissbildningar efter samtidig administrering vid exponeringsmarginaler som var ungefär 28 till 29 gånger för alogliptin och 2 till 2,5 gånger för metformin vid den maximala rekommenderade dosen för människa på 25 mg/dag respektive 2 000 mg/dag. Kombinationen visades ha teratogen potential hos ett litet antal foster (mikroftalmi, liten utbuktning på ögonen och gomspalt) vid högre doser metformin (exponeringsmarginaler ungefär 20 gånger och 5 till 6 gånger maximala rekommenderade dosen för människa för alogliptin respektive metformin).
Följande data har framkommit från studier där alogliptin eller metformin har använts separat.
Alogliptin
Gängse studier avseende säkerhetsfarmakologi och toxikologi visade inte några särskilda risker för människa.
NOAEL (no‑observed adverse effect level) vid studier avseende allmäntoxicitet hos råttor och hundar (26 respektive 39 veckor) visade expositionsmarginaler som var ungefär 147 respektive 227 gånger expositionen hos människor vid den rekommenderade totala dagliga dosen på 25 mg alogliptin.
Alogliptin var inte gentoxiskt i en standarduppsättning av gentoxicitetsstudier in vitro och in vivo.
Alogliptin var inte karcinogent i 2 år långa djurstudier med råttor och möss Vid den lägsta dosen (27 gånger expositionen hos människa), sågs en liten till lindrig enkel övergående cellhyperplasi i urinblåsan hos hanråttor, utan fastställande av en tydlig NOEL (no observed effect level).
Det observerades inga biverkningar av alogliptin på fertilitet, reproduktionsförmåga eller tidig embryoutveckling hos råttor vid doser som gav en systemisk exposition mycket högre än expositionen hos människor vid rekommenderad dos. Även om fertiliteten inte påverkades, observerades en liten, statistisk ökning av antalet onormala spermier hos hanarna vid en exposition som var mycket högre än expositionen hos människor vid den rekommenderade dosen.
Alogliptin passerar placenta hos råttor.
Alogliptin var inte teratogent hos råttor eller kaniner vid en systemisk NOAEL‑exponering som var mycket högre än expositionen hos människor vid den rekommenderade dosen. Högre doser av alogliptin var inte teratogent, men ledde till toxicitet hos modern och var förknippade med fördröjd och/eller avsaknad av benbildning och lägre kroppsvikt hos fostren.
I en studie som undersökte pre- och postnatal utveckling hos råttor hade expositionen som var mycket högre än expositionen hos människor vid den rekommenderade dosen inte någon skadlig effekt på embryots utveckling eller avkommans tillväxt och utveckling. Högre doser av alogliptin gav lägre kroppsvikt hos avkomman och vissa utvecklingseffekter, vilka betraktades som sekundära till låg kroppsvikt.
Studier med diande råttor visade att alogliptin överförs i mjölken.
Inga alogliptin‑relaterade effekter observerades hos juvenila råttor efter upprepad dosering under 4 och 8 veckor.
Metformin
Gängse prekliniska studier med metformin avseende säkerhetsfarmakologi, allmäntoxicitet, gentoxicitet, karcinogenicitet och reproduktionstoxikologi visade inte några särskilda risker för människa.
Farmakoterapeutisk grupp: Diabetesmedel, perorala blodglukossänkande medel, kombinationer.
ATC‑kod: A10BD13
Verkningsmekanism och farmakodynamisk effekt
Vipdomet kombinerar två diabetesläkemedel med kompletterande och avgränsade verkningsmekanismer för förbättrad glykemisk kontroll hos patienter med typ 2‑diabetes: alogliptin, en dipeptidylpeptidas‑4 (DPP‑4)‑hämmare och metformin, en medlem i biguanidklassen.
Alogliptin
Alogliptin är en kraftfull och mycket selektiv DPP‑4‑hämmare, mer än 10 000 ggr mer selektivt för DPP‑4 än för andra besläktade enzymer, däribland DPP‑8 och DPP‑9. DPP‑4 är det primära enzymet involverat i den snabba nedbrytning av inkretinhormoner, glukagonlik peptid‑1 (GLP‑1) och GIP (glukosberoende insulinotropisk polypeptid), vilka frisätts av tarmen och nivåerna ökar i samband med måltid. GLP‑1 och GIP ökar insulinbiosyntesen och utsöndringen från bukspottkörtelns betaceller, medan GLP‑1 också hämmar glukagonutsöndringen och glukosproduktionen i levern. Därför förbättrar alogliptin den glykemiska kontrollen genom en glukosberoende mekanism, där frisättningen av insulin ökar och glukagonnivåerna sänks när glukosnivåerna är höga.
Metformin
Metformin är en biguanid med antihyperglykemiska effekter som sänker både basala och postprandiella plasmaglukosvärden. Det stimulerar inte insulinutsöndringen och leder därför inte till hypoglykemi.
Metformin kan verka via tre mekanismer:
genom att minska hepatisk glukosproduktion samt genom att hämma glukoneogenes och glykogenolys.
i muskel, genom att i måttlig grad öka insulinkänsligheten, förbättra perifert glukosupptag och ‑användning.
genom att fördröja glukosabsorption i tarmen.
Metformin stimulerar intracellulär glykogensyntes genom att verka på glykogensyntas. Det ökar också transportförmågan hos specifika typer av membranglukostransportörer (GLUT1 och GLUT4).
Hos människor har metformin gynnsamma effekter på lipidmetabolismen, oavsett dess glykemiska effekter. Detta har visats vid terapeutiska doser i kontrollerade medellånga och långvariga kliniska studier. Metformin sänker totalkolesterol, LDL‑kolesterol och triglyceridnivåer.
Klinisk effekt
Vid kliniska studier av effekten av Vipdomet undersöktes samadministrering av alogliptin och metformin som separata tabletter. Men resultat från bioekvivalensstudier har visat att Vipdomet filmdragerade tabletter är bioekvivalenta med motsvarande doser av alogliptin och metformin som administreras som separata tabletter.
Samadministrering av alogliptin och metformin har studerats som dubbelkombination hos patienter som inledningsvis behandlades med enbart metformin, samt som tilläggsbehandling till en tiazolidindion eller insulin.
Administrering av 25 mg alogliptin till patienter med typ 2‑diabetes gav maximal hämning av DPP‑4 inom 1 till 2 timmar och var större än 93 % efter både en enskild dos på 25 mg dos och efter 14 dagar med dosering en gång dagligen. Efter 14 dagars behandling var hämningen av DPP‑4 fortfarande större än 81 % vid 24 timmar efter senaste dos. När genomsnitt av postprandiella (4 timmar) glukoskoncentrationer beräknades över frukost, lunch och middag ledde 14 dagars behandling med 25 mg alogliptin till en genomsnittlig placebokorrigerad minskning på 35,2 mg/dl (1,96 mmol/l) från baslinjen.
Både 25 mg alogliptin för sig och i kombination med 30 mg pioglitazon gav signifikanta minskningar av postprandiella glukos‑ och glukagonvärden samt signifikanta ökningar av postprandiella nivåer av aktivt GLP‑1 vid vecka 16 jämfört med placebo (p < 0,05). Dessutom gav 25 mg alogliptin för sig och i kombination med 30 mg pioglitazon statistiskt signifikanta (p < 0,001) minskningar av totala triglycerider vid vecka 16, mätt med postprandiella stegvisa AUC(0–8)‑förändring från baslinjen jämfört med placebo.
Totalt 7 151 patienter med typ 2‑diabetes, däribland 4 202 patienter som behandlades med alogliptin och metformin, deltog i 7 dubbelblinda, kliniska fas 3‑studier med placebokontroll eller aktiv kontroll som utfördes för att undersöka effekterna av alogliptin och metformin på glykemisk kontroll och säkerhet. I dessa studier inkluderades 696 patienter ≥ 65 år som behandlades med alogliptin och metformin.
Totalt sett förbättrades den glykemiska kontrollen med behandlingen med den rekommenderade totala dagliga dosen på 25 mg alogliptin i kombination med metformin. Detta fastställdes genom kliniskt relevanta och statistiskt signifikanta minskningar av glykosylerat hemoglobin (HbA1c) och fasteglukos i plasma jämfört med kontroll, från baslinjen till studiens slut. Minskningarna av HbA1c var liknande hos de olika undergrupperna (däribland njurfunktionsnedsättning, ålder, kön och kroppsmasseindex, medan skillnaderna mellan personer med olika etniskt ursprung (t.ex. vit eller icke kaukasier) var små. Kliniskt betydande minskningar av HbA1c jämfört med kontroll observerades också oavsett dosen av bakgrundsbehandlingen vid baslinjen. Högre HbA1c‑värde vid baslinjen var förknippat med större minskningar av HbA1c. I allmänhet hade alogliptin inga effekter på kroppsvikt och blodfetter.
Alogliptin som tilläggsbehandling till metformin
Tillägg av 25 mg alogliptin en gång dagligen till metforminhydroklorid (genomsnittlig dos = 1 847 mg) gav statistiskt signifikanta förbättringar av HbA1c och fasteglukos i plasma från baslinjen till vecka 26 jämfört med tillägg av placebo (tabell 2). Signifikant fler patienter som fick 25 mg alogliptin (44,4 %) uppnådde målvärdet för HbA1c (≤ 7,0 %) jämfört med dem som fick placebo (18,3 %) vid vecka 26 (p = 0,001).
Tillägg av 25 mg alogliptin en gång dagligen till metforminhydrokloridbehandling (medeldos = 1 835 mg) gav förbättringar av HbA1c från baslinjen till vecka 52 och vecka 104. Vid vecka 52 var HbA1c‑sänkningen som uppnåddes med 25 mg alogliptin plus metformin (‑0,76 %, tabell 6) jämförbar med den som uppnåddes med glipizid (medeldos = 5,2 mg) plus metforminhydrokloridbehandling (medeldos = 1 824 mg, ‑0,73 %). Vid vecka 104 var HbA1c‑sänkningen som uppnåddes med 25 mg alogliptin plus metformin (‑0,72 %, tabell 6) större än den som uppnåddes med glipizid plus metformin (‑0,59 %). Medelförändringen i fasteglukos i plasma från baslinjen till vecka 52 för 25 mg alogliptin och metformin var signifikant högre än för glipizid och metformin (p < 0,001). Vid vecka 104 var den genomsnittliga förändringen från baslinjen för fasteglukos i plasma för 25 mg alogliptin och metformin ‑3,2 mg/dl (‑0,2 mmol/l) jämfört med 5,4 mg/dl (0,3 mmol/l) för glipizid och metformin. Fler patienter som fick 25 mg alogliptin och metformin (48,5 %) uppnådde målvärdet för HbA1c ≤ 7,0 % jämfört med dem som fick glipizid och metformin (42,8 %) (p = 0,004).
Samadministrering av 12,5 mg alogliptin och 1 000 mg metforminhydroklorid två gånger dagligen gav statistiskt signifikanta förbättringar av Hb1Ac och fasteglukos i plasma från baslinjen till vecka 26 jämfört med antingen enbart 12,5 mg alogliptin två gånger dagligen eller enbart 1 000 mg metforminhydroklorid två gånger dagligen. Signifikant fler patienter som fick 12,5 mg alogliptin och 1 000 mg metforminhydroklorid två gånger dagligen (59,5 %) uppnådde målvärdet för HbA1c (≤ 7,0 %) jämfört med dem som fick enbart 12,5 mg alogliptin två gånger dagligen (20,2 %, p < 0,001) eller enbart 1 000 mg metforminhydroklorid två gånger dagligen (34,3 %, p < 0,001) vid vecka 26.
Alogliptin som tilläggsbehandling till metformin med en tiazolidindion
Tillägg av 25 mg alogliptin en gång dagligen till pioglitazon (genomsnittlig dos = 35,0 mg, med eller utan metformin eller en sulfonureid) gav statistiskt signifikanta förbättringar av HbA1c och fasteglukos i plasma från baslinjen till vecka 26 jämfört med tillägg av placebo (tabell 2). Kliniskt betydelsefulla minskningar av HbA1c jämfört med placebo observerades också med 25 mg alogliptin oavsett om patienterna samtidigt behandlades med metformin eller sulfonureid. Signifikant fler patienter som fick 25 mg alogliptin (49,2 %) uppnådde målvärdet för HbA1c (≤ 7,0 %) jämfört med dem som fick placebo (34,0 %) vid vecka 26 (p = 0,004).
Tillägg av 25 mg alogliptin en gång dagligen till 30 mg pioglitazon i kombination med metforminhydroklorid (medeldos = 1 867,9 mg) gav förbättringar av HbA1c från baslinjen till vecka 52, vilka var både likvärdiga och statistiskt överlägsna de med 45 mg pioglitazon i kombination med metforminhydroklorid (medeldos = 1 847,6 mg, tabell 3). De signifikanta minskningarna av HbA1c som observerades med 25 mg alogliptin plus 30 mg pioglitazon och metformin påvisades konsekvent under hela den 52 veckor långa behandlingsperioden jämfört med 45 mg pioglitazon och metformin (p < 0,001 vid samtliga mätpunkter). Vidare var medelförändringen i FPG från baslinjen till vecka 52 för 25 mg alogliptin plus 30 mg pioglitazon och metformin signifikant högre än för 45 mg pioglitazon och metformin (p < 0,001). Signifikant fler patienter som fick 25 mg alogliptin plus 30 mg pioglitazon och metformin (33,2 %) uppnådde målvärdet för HbA1c (≤ 7,0 %) jämfört med dem som fick 45 mg pioglitazon och metformin (21,3 %) vid vecka 52 (p < 0,001).
Alogliptin som tilläggsbehandling till metformin med insulin
Tillägg av 25 mg alogliptin en gång dagligen till insulin (genomsnittlig dos = 56,5 IE, med eller utan metformin) gav statistiskt signifikanta förbättringar av HbA1c och FPG från baslinjen till vecka 26 jämfört med tillägg av placebo (tabell 5). Kliniskt betydelsefulla minskningar av HbA1c jämfört med placebo observerades också med 25 mg alogliptin oavsett om patienterna samtidigt behandlades med metformin. Fler patienter som fick 25 mg alogliptin (7,8 %) uppnådde målvärdet för HbA1c (≤ 7,0 %) jämfört med dem som fick placebo (0,8 %) vid vecka 26.
Äldre (≥ 65 år)
Effekten och säkerheten av de rekommenderade doserna av alogliptin och metformin i en delgrupp av patienterna ≥ 65 år med typ 2‑diabetes utvärderades och befanns överensstämma med profilen för patienter < 65 år.
Klinisk säkerhet
Kardiovaskulär säkerhet
I en poolad analys av data från 13 studier var den totala förekomsten av kardiovaskulärt dödsfall, icke‑fatal hjärtinfarkt och icke‑fatal stroke jämförbar hos patienter som behandlades med 25 mg alogliptin, aktiv kontroll och placebo.
Dessutom genomfördes en prospektiv, randomiserad säkerhetsstudie av kardiovaskulärt utfall med 5 380 patienter med hög underliggande kardiovaskulär risk för att undersöka effekten av alogliptin jämfört med placebo (som tillägg till standardbehandling) på allvarliga kardiovaskulära händelser, inklusive tid till första förekomst av någon händelse inom gruppen kardiovaskulärt dödsfall, icke‑fatal hjärtinfarkt och icke‑fatal stroke hos patienter med en nyligen inträffad (15–90 dagar) akut koronarhändelse. Vid baslinjen var patienternas genomsnittliga ålder 61 år, diabetessjukdomens genomsnittliga varaktighet var 9,2 år och genomsnittligt HbA1c var 8,0 %.
Studien visade att alogliptin inte ökade risken för en allvarlig kardiovaskulär händelse jämfört med placebo [Hazard Ratio: 0,96; enkelsidigt 99 % konfidensintervall: 0–1,16]. I alogliptingruppen upplevde 11,3 % av patienterna en allvarlig kardiovaskulär händelse jämfört med 11,8 % av patienterna i placebogruppen.
Totalt 703 patienter upplevde en händelse inom det sekundära sammansatta resultatmåttet för allvarliga kardiovaskulära händelser (första förekomst av kardiovaskulärt dödsfall, icke‑fatal hjärtinfarkt, icke‑fatal stroke och akut revaskularisering på grund av instabil angina). I alogliptingruppen upplevde 12,7 % (344 patienter) en händelse inom sekundära sammansatta resultatmåttet för allvarliga kardiovaskulära händelser jämfört med 13,4 % (359 patienter) i placebogruppen [Hazard Ratio = 0,95; enkelsidigt 99 % konfidensintervall: 0–1,14].
Hypoglykemi
I en analys av poolad data från dessa 12 studier var den totala incidensen av hypoglykemiepisoder lägre hos patienter som behandlades med 25 mg alogliptin än hos patienter som behandlades med 12,5 mg alogliptin, aktiv kontroll eller placebo (3,6 %, 4,6 %, 12,9 % respektive 6,2 %). Majoriteten av dessa episoder var lindriga till måttliga. Den totala incidensen av allvarliga hypoglykemiepisoder var jämförbar för patienter som behandlades med 25 mg alogliptin eller 12,5 mg alogliptin och lägre än för patienter som behandlades med aktiv kontroll eller placebo (0,1 %, 0,1 %, 0,4 % respektive 0,4 %). I den prospektiva, randomiserade, kontrollerade studien av kardiovaskulärt utfall var hypoglykemiska episoder som rapporterades av prövaren ungefär desamma hos patienter som fick placebo (6,5 %) och hos patienter som fick alogliptin (6,7 %) som tillägg till standardbehandling.
I en klinisk prövning med alogliptin som monoterapi var incidensen av hypoglykemi ungefär densamma som den för placebo, och lägre än med placebo i en annan prövning som tilläggsbehandling till en sulfonureid.
Högre frekvens av hypoglykemi observerades vid trippelbehandling med tiazolidindion och metformin och i kombination med insulin, vilket även observerats med andra DPP‑4‑hämmare.
Patienter (≥ 65 år) med typ 2‑diabetes betraktas som känsligare för hypoglykemiepisoder jämfört med andra patienter < 65år. I en analys av poolad data från dessa 12 studier var den totala incidensen av hypoglykemiepisoder ungefär densamma hos patienter ≥ 65 år som behandlades med 25 mg alogliptin (3,8 %) och patienter < 65 år (3,6 %).
Pediatrisk population
Europeiska läkemedelsmyndigheten har beviljat undantag från kravet att skicka in studieresultat för Vipdomet för alla grupper av den pediatriska populationen för typ 2‑diabetes (information om pediatrisk användning finns i avsnitt 4.2).
Resultaten från bioekvivalensstudier med friska försökspersoner har visat att Vipdomet filmdragerade tabletter är bioekvivalenta med motsvarande doser av alogliptin och metformin som administreras som separata tabletter.
Samadministrering av 100 mg alogliptin en gång dagligen och 1 000 mg metforminhydroklorid två gånger dagligen till friska försökspersoner i 6 dagar hade inte någon kliniskt relevant effekt på farmakokinetiken för alogliptin eller metformin.
Administrering av Vipdomet tillsammans med mat ledde inte till någon förändring i den totala alogliptin- eller metforminexpositionen (AUC). De genomsnittliga högsta plasmakoncentrationerna av alogliptin och metformin minskade emellertid med 13 % respektive 28 % när Vipdomet administrerades med mat. Tiden till den högsta plasmakoncentrationen (Tmax) förändrades inte för alogliptin, men den var fördröjd med 1,5 timmar för metformin. Dessa förändringar är troligen inte kliniskt signifikanta (se nedan).
Vipdomet ska tas två gånger dagligen på grund av farmakokinetiken för metforminkomponenten. Det ska dessutom tas i samband med en måltid för att hålla nere de gastrointestinala biverkningar som förknippas med metformin (se avsnitt 4.2).
Farmakokinetiken för Vipdomet hos barn och ungdomar i åldern < 18 år har inte fastställts. Inga data finns tillgängliga (se avsnitt 4.2).
Följande avsnitt beskriver de farmakokinetiska egenskaperna hos de enskilda komponenterna i Vipdomet (alogliptin/metformin) så som de rapporterats i respektive produktresumé.
Alogliptin
Farmakokinetiken för alogliptin har visats vara ungefär densamma hos friska individer och patienter med typ 2‑diabetes.
Absorption
Den absoluta biotillgängligheten för alogliptin är ungefär 100 %.
Administrering med en fettrik måltid gav inte någon förändring av total- eller maxexpositionen för alogliptin. Alogliptin kan därför administreras med eller utan mat.
Efter administrering av enskilda perorala doser på upp till 800 mg till friska försökspersoner absorberades alogliptin snabbt. De högsta plasmakoncentrationerna uppnåddes 1 till 2 timmar (median Tmax) efter dosering.
Efter upprepad dosering sågs inte någon kliniskt relevant ackumulering hos vare sig friska försökspersoner eller patienter med typ 2‑diabetes.
Total- och maxexposition för alogliptin ökade proportionellt för en serie av enskilda doser från 6,25 mg till 100 mg alogliptin (vilket täcker det terapeutiska dosintervallet). Koefficienten för variation mellan individer för alogliptin‑AUC var liten (17 %).
Distribution
Efter en enskild intravenös dos på 12,5 mg alogliptin till friska försökspersoner var distributionsvolymen under slutfasen 417 l, vilket tyder på att den aktiva substansen är väl fördelad i vävnaderna.
20–30 % alogliptin är bundet till plasmaproteiner.
Metabolism
Alogliptin metaboliseras inte i någon större omfattning och 60–70 % av dosen utsöndras som oförändrad aktiv substans i urin.
Två mindre metaboliter detekterades efter administrering av en oral dos av [14C]‑alogliptin, N‑demetylerat alogliptin, MI (< 1 % av ursprungsföreningen) och N‑acetylerat alogliptin, MII (< 6 % av ursprungsföreningen). MI är en aktiv metabolit och är en mycket selektiv DPP‑4‑hämmare som liknar alogliptin. MII hämmar varken DPP‑4 eller några andra DPP‑relaterade enzymer. In vitro‑data tyder på att CYP2D6 och CYP3A4 är involverade i den begränsade metabolismen av alogliptin.
In vitro‑studier tyder på att alogliptin inte inducerar CYP1A2, CYP2B6 och CYP2C9 och inte hämmar CYP1A2, CYP2B6, CYP2C8, CYP2C9, CYP2C19, CYP2D6 eller CYP3A4 vid de koncentrationer som uppnås med den rekommenderade dosen på 25 mg alogliptin. In vitro‑studier har visat att alogliptin är en mild inducerare av CYP3A4 men alogliptin har inte visats inducera CYP3A4 in vivo.
In vitro‑studier har visat att alogliptin inte hämmar följande renala transportörer; OAT1, OAT3 och OCT2.
Alogliptin föreligger främst som (R)‑enantiomeren (> 99 %) och genomgår liten eller ingen kiral omvandling in vivo till (S)‑enantiomeren. (S)‑enantiomeren kan inte detekteras vid terapeutiska doser.
Eliminering
Alogliptin eliminerades med en genomsnittlig halveringstid (T1/2) på ungefär 21 timmar.
Efter administrering av en oral dos [14C]‑alogliptin eliminerades 76 % av den totala radioaktiviteten i urinen medan 13 % återfanns i feces.
Genomsnittlig clearance av alogliptin via njuren (170 ml/min) var högre än den genomsnittliga beräknade glomerulära filtrationshastigheten (ca 120 ml/min), vilket tyder på viss aktiv utsöndring via njuren.
Tidsberoende
Totalexpositionen (AUC(0‑inf)) för alogliptin efter administrering av en enskild dos var ungefär densamma som expositionen under ett dosintervall (AUC(0–24)) efter 6 dagar med dosering en gång dagligen. Detta tyder på att kinetiken för alogliptin efter upprepad dosering inte är tidsberoende.
Särskilda populationer
Nedsatt njurfunktion
En enskild dos på 50 mg alogliptin administrerades till 4 patientgrupper med varierande grad av nedsatt njurfunktion (CrCl fastställt med Cockcroft‑Gault‑formeln): lindrigt (CrCl = > 50 till ≤ 80 ml/min), måttligt (CrCl = ≥ 30 till ≤ 50 ml/min), kraftigt (CrCl = < 30 ml/min) och terminal njursjukdom på hemodialys.
En ungefär 1,7‑faldig ökning av AUC för alogliptin observerades hos patienter med lindrigt nedsatt njurfunktion. Men eftersom fördelningen av AUC‑värdena för alogliptin hos dessa patienter var inom samma storleksordning som hos kontrollpersoner, behövs ingen dosjustering av alogliptin för patienter med lindrigt nedsatt njurfunktion (se avsnitt4.2).
Hos patienter med måttligt till kraftigt nedsatt njurfunktion, eller terminal njursjukdom på hemodialys, observerade en ökning av systemisk exposition för alogliptin på 2 respektive 4 gånger. (Patienter med terminal njursjukdom fick genomgå hemodialys omedelbart efter alogliptindosering. Baserat på genomsnittliga dialysatkoncentrationer, hade ungefär 7 % av den aktiva substansen avlägsnats efter 3 timmars dialys.) För att upprätthålla en systemisk exposition för alogliptin som liknar den som observeras hos patienter med normal njurfunktion ska lägre doser av alogliptin administreras till patienter med måttligt till kraftigt nedsatt njurfunktion eller terminal njursjukdom som kräver dialys (se ovan och avsnitt 4.2).
Nedsatt leverfunktion
Totalexpositionen för alogliptin var ungefär 10 % lägre och toppexpositionen ungefär 8 % lägre hos patienter med måttligt nedsatt leverfunktion jämfört med kontrollpersoner. Dessa minskningar betraktades inte som kliniskt relevanta. Det är därför inte nödvändigt med dosjusteringar av alogliptin för patienter med lindrigt till måttligt nedsatt leverfunktion (Child‑Pugh‑poäng 5 till 9). Alogliptin har inte studerats hos patienter med kraftigt nedsatt leverfunktion (Child‑Pugh‑poäng > 9).
Ålder, kön, etnicitet, kroppsvikt
Ålder (65–81 år), kön, etnicitet (vit, svart, asiatisk) samt kroppsvikt hade inte någon kliniskt relevant effekt på farmakokinetiken för alogliptin. Dosjusteringar är inte nödvändiga (se avsnitt 4.2).
Pediatrisk population
Farmakokinetiken för alogliptin hos barn och ungdomar i åldern < 18 år har ännu inte fastställts. Inga data finns tillgängliga (se avsnitt 4.2 och ovan).
Metformin
Absorption
Efter en oral dos metformin nås den maximala plasmakoncentrationen (Cmax) efter ungefär 2,5 timmar (Tmax). Absolut biotillgänglighet för en 500 mg eller 850 mg metforminhydrokloridtablett är ungefär 50–60 % hos friska försökspersoner. Efter en oral dos var den ej absorberade fraktionen som återfanns i faeces 20–30 %.
Efter oral administrering är metforminabsorptionen mättningsbar och ofullständig. Det antas att metformins absorptionsfarmakokinetik är icke‑linjär.
Vid rekommenderade metformindoser och -dosschema, nås metformins jämviktskoncentrationer i plasma inom 24 till 48 timmar och är i allmänhet mindre än 1 mikrogram/ml. I kontrollerade kliniska studier överskred metformins maximala plasmanivåer (Cmax) inte 4 mg/ml även vid de högsta doserna.
Metformins absorption fördröjs och minskar något av mat. Efter oral administrering av en tablett på 850 mg metforminhydroklorid var de högsta koncentrationerna i plasma 40 % lägre, AUC 25 % lägre och tiden till den högsta koncentrationen (Tmax) fördröjd med 35 minuter. Det är inte känt om dessa fynd är kliniskt relevanta.
Distribution
Proteinbindningsgraden är försumbar. Metformin tränger in i erytrocyter. Högsta koncentrationen i blod är lägre än i plasma och uppnås efter ungefär lika lång tid. De röda blodcellerna utgör sannolikt en sekundär fördelningsvolym. Den genomsnittliga fördelningsvolymen (Vd) låg mellan 63 och 276 l.
Metabolism
Metformin utsöndras i oförändrad form i urinen. Man har inte funnit några metaboliter hos människa.
Eliminering
Renal clearance av metformin är > 400 ml/min, vilket tyder på att metformin elimineras genom glomerulär filtration och tubuliutsöndring. Efter en oral dos är den synbara terminala halveringstiden ungefär 6,5 timmar.
När njurfunktionen är nedsatt minskar renal clearance proportionerligt till kreatininclearance och halveringstiden för eliminering är därför fördröjd, vilket leder till ökade metforminnivåer i plasma.
Vipdomet
Särskilda populationer
Nedsatt njurfunktion
På grund av metforminkomponenten ska Vipdomet inte ges till patienter med kraftigt nedsatt njurfunktion eller terminal njursjukdom som kräver dialys (se avsnitt 4.2).
Nedsatt leverfunktion
Vipdomet ska inte användas av patienter med nedsatt leverfunktion (se avsnitt 4.2).
Samtidig behandling med alogliptin och metformin gav inte upphov till några nya toxiciteter och inga effekter observerades på någon av föreningarnas toxikokinetik.
Hos råttor förekom inga behandlingsrelaterade fostermissbildningar efter samtidig administrering vid exponeringsmarginaler som var ungefär 28 till 29 gånger för alogliptin och 2 till 2,5 gånger för metformin vid den maximala rekommenderade dosen för människa på 25 mg/dag respektive 2 000 mg/dag. Kombinationen visades ha teratogen potential hos ett litet antal foster (mikroftalmi, liten utbuktning på ögonen och gomspalt) vid högre doser metformin (exponeringsmarginaler ungefär 20 gånger och 5 till 6 gånger maximala rekommenderade dosen för människa för alogliptin respektive metformin).
Följande data har framkommit från studier där alogliptin eller metformin har använts separat.
Alogliptin
Gängse studier avseende säkerhetsfarmakologi och toxikologi visade inte några särskilda risker för människa.
NOAEL (no‑observed adverse effect level) vid studier avseende allmäntoxicitet hos råttor och hundar (26 respektive 39 veckor) visade expositionsmarginaler som var ungefär 147 respektive 227 gånger expositionen hos människor vid den rekommenderade totala dagliga dosen på 25 mg alogliptin.
Alogliptin var inte gentoxiskt i en standarduppsättning av gentoxicitetsstudier in vitro och in vivo.
Alogliptin var inte karcinogent i 2 år långa djurstudier med råttor och möss Vid den lägsta dosen (27 gånger expositionen hos människa), sågs en liten till lindrig enkel övergående cellhyperplasi i urinblåsan hos hanråttor, utan fastställande av en tydlig NOEL (no observed effect level).
Det observerades inga biverkningar av alogliptin på fertilitet, reproduktionsförmåga eller tidig embryoutveckling hos råttor vid doser som gav en systemisk exposition mycket högre än expositionen hos människor vid rekommenderad dos. Även om fertiliteten inte påverkades, observerades en liten, statistisk ökning av antalet onormala spermier hos hanarna vid en exposition som var mycket högre än expositionen hos människor vid den rekommenderade dosen.
Alogliptin passerar placenta hos råttor.
Alogliptin var inte teratogent hos råttor eller kaniner vid en systemisk NOAEL‑exponering som var mycket högre än expositionen hos människor vid den rekommenderade dosen. Högre doser av alogliptin var inte teratogent, men ledde till toxicitet hos modern och var förknippade med fördröjd och/eller avsaknad av benbildning och lägre kroppsvikt hos fostren.
I en studie som undersökte pre- och postnatal utveckling hos råttor hade expositionen som var mycket högre än expositionen hos människor vid den rekommenderade dosen inte någon skadlig effekt på embryots utveckling eller avkommans tillväxt och utveckling. Högre doser av alogliptin gav lägre kroppsvikt hos avkomman och vissa utvecklingseffekter, vilka betraktades som sekundära till låg kroppsvikt.
Studier med diande råttor visade att alogliptin överförs i mjölken.
Inga alogliptin‑relaterade effekter observerades hos juvenila råttor efter upprepad dosering under 4 och 8 veckor.
Metformin
Gängse prekliniska studier med metformin avseende säkerhetsfarmakologi, allmäntoxicitet, gentoxicitet, karcinogenicitet och reproduktionstoxikologi visade inte några särskilda risker för människa.
3 år
Inga särskilda förvaringsanvisningar.
Blister polyklortrifluoretylen (PCTFE)/polyvinylklorid (PVC): tryckförpackning med baksida av aluminiumfolie. Förpackningsstorlekar med 10, 14, 20, 28, 56, 60, 98, 112, 120, 180, 196, 200 eller multipelförpackningar med 196 (2 förpackningar på 98) filmdragerade tabletter.
Eventuellt kommer inte alla förpackningsstorlekar att marknadsföras.
Ej använt läkemedel och avfall ska kasseras enligt gällande anvisningar.
Tablettkärna
Mannitol
Mikrokristallin cellulosa
Povidon K30
Krospovidon typ A
Magnesiumstearat
Filmdragering
Hypromellos
Talk
Titandioxid (E 171)
Gul järnoxid (E 172)
Ej relevant.
3 år
Inga särskilda förvaringsanvisningar.
Blister polyklortrifluoretylen (PCTFE)/polyvinylklorid (PVC): tryckförpackning med baksida av aluminiumfolie. Förpackningsstorlekar med 10, 14, 20, 28, 56, 60, 98, 112, 120, 180, 196, 200 eller multipelförpackningar med 196 (2 förpackningar på 98) filmdragerade tabletter.
Eventuellt kommer inte alla förpackningsstorlekar att marknadsföras.
Ej använt läkemedel och avfall ska kasseras enligt gällande anvisningar.
Produktresumén är företagets information om läkemedlet riktat till förskrivare och personal inom sjukvård och apotek. Dokumentet är godkända av Läkemedelsverket eller den europeiska läkemedelsmyndigheten EMA i samband med att läkemedlet godkänns för marknadsföring.