Tillgänglig läkemedelsinformation i Sverige
Fass-texten är Lifs läkemedelsinformation som är särskilt framtagen för förskrivare och vårdpersonal. Texten är baserad på produktresumén som är godkänd av Läkemedelsverket eller motsvarande myndighet på EU-nivå.
Texten är baserad på produktresumé: 2025-01-24.
Texten är baserad på produktresumé: 2025-01-24.
Teikoplanin är indicerat för vuxna och barn från födseln för parenteral behandling av följande infektioner (se avsnitt Dosering, Varningar och försiktighet och Farmakodynamik):
komplicerade hud- och mjukvävnadsinfektioner
benvävnads- och ledinfektioner
sjukhusförvärvad pneumoni
samhällsförvärvad pneumoni
komplicerade urinvägsinfektioner
infektiös endokardit
peritonit i samband med kontinuerlig ambulant peritonealdialys (CAPD)
bakteriemi som uppkommer i samband med någon av de ovan angivna indikationerna.
Teikoplanin är även indicerat som alternativ peroral behandling vid Clostridium difficile-infektionsassocierad diarré och kolit.
Där det är tillämpligt bör teikoplanin administreras i kombination med andra antibakteriella läkemedel.
Överkänslighet mot den aktiva substansen (teikoplanin) eller mot något hjälpämne som anges i avsnitt Innehåll.
Dosering
Dosen och behandlingstiden bör justeras i enlighet med den underliggande infektionens typ och svårighetsgrad samt patientens kliniska svar, och patientfaktorer såsom ålder och njurfunktion.
Mätning av serumkoncentrationer
Dalkoncentrationer av teikoplanin i serum bör kontrolleras vid steady-state efter att laddningsdosregimen har slutförts för att säkerställa att en lägsta dalkoncentration i serum har uppnåtts:
För de flesta grampositiva infektioner, dalkoncentrationer av teikoplanin på minst 10 mg/l uppmätt med högpresterande vätskekromatografi (HPLC), eller minst 15 mg/l uppmätt med immunokemisk fluorescenspolarisation (FPIA) metod.
För endokardit och andra svåra infektioner, dalkoncentrationer av teikoplanin på 1530 mg/l uppmätt med HPLC, eller 30–40 mg/l uppmätt med FPIA-metoden.
Vid underhållsbehandling kan kontroll av dalkoncentrationer av teikoplanin i serum utföras minst en gång per vecka för att säkerställa att dessa koncentrationer är stabila.
Vuxna och äldre patienter med normal njurfunktion
Teikoplanin ska inte administreras intraventrikulärt.
Överkänslighetsreaktioner
Allvarliga, livshotande överkänslighetsreaktioner, i vissa fall med dödlig utgång, har rapporterats för teikoplanin (t.ex. anafylaktisk chock).
Om en allergisk reaktion mot teikoplanin uppstår, ska behandlingen utsättas omedelbart och tillämpliga akutåtgärder bör inledas.
Teikoplanin måste administreras med försiktighet hos patienter med känd överkänslighet mot vankomycin, eftersom korsöverkänslighetsreaktioner, inklusive fatal anafylaktisk chock, kan uppstå.
Tidigare historia av red man syndrome vid användning av vankomycin utgör ingen kontraindikation mot användning av teikoplanin.
Infusionsrelaterade reaktioner
I sällsynta fall (även vid första dosen) har red man syndrome (ett komplex av symtom innefattande klåda, urtikaria, erytem, angioneurotiskt ödem, takykardi, hypotoni och dyspné) observerats. Dessa reaktioner kan upphöra med avbruten eller långsam infusion. Infusionsrelaterade reaktioner kan begränsas om den dagliga dosen inte ges som bolusinjektion, utan infunderas under 30 minuter.
Inga specifika interaktionsstudier har utförts.
Teikoplanin och aminoglykosidlösningar är oförenliga och får inte blandas för injektion; dock är de förenliga i dialysvätska och kan användas vid behandling av CAPD-relaterad peritonit.
Teikoplanin ska användas med försiktighet i kombination med eller följande andra läkemedel med känd nefrotoxisk och/eller neurotoxisk/ototoxisk potential. Dessa innefattar t. ex. aminoglykosider, kolistin, amfotericin B, ciklosporin, cisplatin, furosemid och etakrynsyra (se avsnitt Varningar och försiktighet ” Nefrotoxicitet” och ”Ototoxicitet”).
Det finns dock ingen evidens för synergistisk toxicitet i kombination med teikoplanin.
I kliniska studier har teikoplanin administrerats till många patienter som redan behandlats med olika läkemedel, inklusive andra antibiotika, antihypertensiva medel, anestetika, läkemedel för hjärtat och diabetesmedel utan evidens på skadliga interaktioner.
Pediatrisk population
Interaktionsstudier har endast utförts på vuxna.
Det finns endast en begränsad mängd data från användning av teikoplanin hos gravida kvinnor.
Studier på djur har visat reproduktionstoxicitet vid höga doser (se avsnitt Prekliniska uppgifter): hos råtta fanns en ökad incidens av dödfödsel och neonatal mortalitet.
Den potentiella risken för människa är okänd.
Därför bör inte teikoplanin användas under graviditet såvida det inte är absolut nödvändigt.
En potentiell risk för skador på innerörat och njurar hos fostret kan inte uteslutas (se avsnitt Varningar och försiktighet).
Det är inte känt om teikoplanin utsöndras i bröstmjölk.
Det finns ingen information om utsöndrande av teikoplanin i mjölk hos djur.
Beslut om amning ska fortsätta/avbrytas eller behandlingen med teikoplanin ska fortsätta/utsättas bör tas med hänsyn till nyttan av amning för barnet och nyttan av behandlingen med teikoplanin för modern.
Reproduktionsstudier på djur har inte visat någon evidens för nedsatt fertilitet.
Teikoplanin har en mindre effekt på förmågan att köra fordon och använda maskiner. Teikoplanin kan orsaka yrsel och huvudvärk.
Förmågan att köra fordon eller använda maskiner kan påverkas. Patienter som drabbas av dessa biverkningar bör inte framföra fordon eller använda maskiner.
Lista över biverkningar i tabellform
I tabellen nedan anges samtliga biverkningar som förekom med en större incidens än placebo och hos fler än en patient enligt följande konvention:
Mycket vanliga (≥1/10); vanliga (≥1/100 till <1/10);
mindre vanliga (≥1/1 000 till <1/100); sällsynta (≥1/10 000 till <1/1 000);
mycket sällsynta (<1/10 000); ingen känd frekvens (kan inte beräknas från tillgängliga data).
Inom varje frekvensgrupp presenteras biverkningar i ordning efter fallande svårighetsgrad.
Beskrivning av utvalda biverkningar
* Baserat på litteraturrapporter är den uppskattade frekvensen för nefrotoxicitet ca 2% hos patienter som får en låg laddningsdos på i genomsnitt 6 mg/kg två gånger dagligen, följt av en underhållsdos på i genomsnitt 6 mg/kg en gång dagligen.
I en observationssäkerhetsstudie efter godkännande som inkluderade 300 patienter med en medelålder på 63 år (behandlade för ben- och ledinfektion, endokardit eller andra svåra infektioner) som fick den höga doseringsregimen 12 mg/kg två gånger dagligen (5 laddningsdoser som median) följt av en underhållsdos på 12 mg/kg en gång dagligen var den observerade frekvensen av bekräftad nefrotoxicitet 11,0% (95% KI = [7,4%; 15,5%]) under de första 10 dagarna. Den kumulativa frekvensen av nefrotoxicitet från början av behandlingen upp till 60 dagar efter den sista dosen var 20,6% (95% KI = [16,0%; 25,8%]). Hos patienter som fick mer än 5 höga laddningsdoser på 12 mg/kg två gånger dagligen, följt av en underhållsdos på 12 mg/kg en gång dagligen, observerades den kumulativa frekvensen av nefrotoxicitet från början av behandlingen upp till 60 dagar efter den sista administreringen till 27% (95% KI = [20,7%; 35,3%]) (se avsnitt Varningar och försiktighet).
Symtom
Fall av oavsiktlig administrering av för höga doser till pediatriska patienter har rapporterats. I ett fall förekom agitation hos en 29 dagar gammal nyfödd som administrerats 400 mg intravenöst (95 mg/kg).
Behandling
Behandling av överdosering av teikoplanin bör vara symtomatisk. Teikoplanin försvinner inte genom hemodialys och endast långsamt genom peritonealdialys.
Verkningsmekanism
Teikoplanin hämmar tillväxten av känsliga organismer genom att förhindra cellväggens biosyntes på ett annat ställe än det som påverkas av betalaktamer. Peptidoglykansyntesen blockeras genom specifik bindning till rester av D-alanyl-D-alanin.
Resistensmekanism
Resistens mot teikoplanin kan baseras på följande mekanismer:
Modifierad målstruktur: denna form av resistens har särskilt förekommit vid Enterococcus faecium.Modifieringen baseras på utbyte av den slutliga D-alanin-D-alanin-funktionen hos aminosyrakedjan i en mureinprekursor med D-Ala-D-laktat, vilket minskar affiniteten till vankomycin. De ansvariga enzymerna är nyligen syntetiserad D-laktat dehydrogenas eller ligas.
Stafylokockernas minskade känslighet eller resistens mot teikoplanin baseras på överproduktionen av mureinprekursorer till vilka teikoplanin binds.
Korsresistens mellan teikoplanin och glykoproteinet vankomycin kan förekomma. Ett antal vankomycinresistenta enterokocker är känsliga för teikoplanin (Van-B fenotyp).
Brytpunkter för känslighetstestning
Absorption
Teikoplanin administreras parenteralt (intravenöst eller intramuskulärt). Efter intramuskulär administrering är biotillgängligheten för teikoplanin (jämfört med intravenös administrering) nästan fullständig (90 %).
Efter sex dagliga intramuskulära administreringar med 200 mg är den genomsnittliga (SD) maximala teikoplaninkoncentrationen (Cmax ) 12,1 (0,9) mg/l och uppstår
2 timmar efter administrering.
Efter en laddningsdos på 6 mg/kg administrerad intravenöst var 12:e timme under 3 till 5 administreringar, varierar Cmax -värden mellan 60 till 70 mg/l och Cmin ligger vanligtvis över 10 mg/l.
Efter en intravenös laddningsdos med 12 mg/kg administrerad var 12:e timme under 3 administreringar beräknas genomsnittliga värden för Cmax och Cmin vara cirka 100 mg/l respektive 20 mg/l.
Efter en underhållsdos på 6 mg/kg administrerad en gång dagligen är värdena Cmax och Cmin cirka 70 mg/l respektive 15 mg/l.
Efter upprepad parenteral administrering till råtta och hund observerades effekter på njurarna som visades vara dosberoende och reversibla.
Studier för att undersöka potentialen att orsaka ototoxicitet hos marsvin tyder på att en lindrig nedsättning av kokleär och vestibulär funktion är möjlig vid avsaknad av morfologisk skada.
Subkutan administrering av teikoplanin med upp till 40 mg/kg/dag hade ingen effekt på hanens eller honans fertilitet hos råtta.
I embryofetala utvecklingsstudier observerades inga missbildningar efter subkutan administrering med upp till 200 mg/kg/dag hos råtta och intramuskulär administrering med upp till 15 mg/kg/dag hos kanin.
Hos råtta fanns dock en ökad incidens av dödfödsel vid doser på 100 mg/kg/dag och högre samt neonatal mortalitet vid 200 mg/kg/dag. Denna effekt rapporterades inte vid 50 mg/kg/dag.
En peri- och postnatal studie på råtta visade inga effekter på fertiliteten hos F1- generationen eller på överlevnad och utveckling hos F2-generationen efter subkutan administrering med upp till 40 mg/kg/dag.
Teikoplanin uppvisade ingen potential att orsaka antigenicitet (hos mus, marsvin eller kanin), genotoxicitet eller lokal irritation.
Kvalitativ och kvantitativ sammansättning
En injektionsflaska innehåller 400 mg teikoplanin motsvarande minst 400 000 IE. Efter beredning innehåller lösningarna 400 mg teikoplanin i 3,0 ml.Hjälpämne med känd effekt: en injektionsflaska innehåller 9,45 mg natrium.
Förteckning över hjälpämnen
Pulver till injektions-/infusionsvätska, lösning
Natriumklorid
Natriumhydroxid (för justering av pH)
Spädningsvätska
Vatten för injektionsvätskor
Teikoplanin och aminoglykosider är inkompatibla vid direkt blandning och får inte blandas före injektion. Om teikoplanin administreras vid kombinationsbehandling med andra antibiotika måste beredningen administreras separat.
Detta läkemedel får inte blandas med andra läkemedel förutom de som nämns i avsnitt Hållbarhet, förvaring och hantering.
Hållbarhet
Pulvrets hållbarhet i originalförpackning:
2 år
Hållbarhet för beredd och spädd lösning:
Kemisk och fysisk stabilitet vid användning för beredd lösning preparerad enligt rekommendation har påvisats under 24 timmar vid 2 till 8 °C.
Ur mikrobiologisk synvinkel ska läkemedlet användas omedelbart. Om det inte används omedelbart, ansvarar användaren för förvaringstider och förhållanden innan användning, som vanligtvis inte ska vara längre än 24 timmar vid 2 till 8 °C.
Särskilda förvaringsanvisningar
Förvaras vid högst 25°C.
Förvara inte i sprutan.
Särskilda anvisningar för destruktion
Pulver och vätska till injektions-/infusionsvätska, lösning
Pulver till injektions-/infusionsvätska, lösning: Vitt till ljusgult pulver
Vätska: Klar vätska, praktiskt taget fri från partiklar
Den slutliga lösningen är isoton med plasma och har ett pH på 7,2–7,8.
Hänsyn bör tas till allmänna råd gällande lämplig användning av antibakteriella läkemedel.
Dosen ska justeras på kroppsvikt oberoende av patientens vikt.
Behandlingstid
Behandlingstiden bör beslutas baserat på det kliniska svaret.
Vid infektiös endokardit anses vanligtvis minst 21 dagar vara lämpligt.
Behandlingen bör inte överskrida 4 månader.
Kombinationsbehandling
Teikoplanin har ett begränsat spektrum av antibakteriell verkan (grampositiv). Det är inte lämpligt som enskilt läkemedel för behandling av vissa typer av infektioner såvida inte patogenen redan är dokumenterad och känd som känslig eller det finns stark misstanke om att de(n) mest sannolika patogenen(-erna) borde vara lämplig(a) för behandling med teikoplanin.
Clostridium difficile-infektionsassocierad diarré och kolit
Rekommenderad dos är 100–200 mg administrerat peroralt två gånger dagligen under 7 till 14 dagar.
Äldre patienter
Ingen dosjustering är nödvändig, såvida inte njurfunktionen är nedsatt (se nedan).
Vuxna och äldre patienter med nedsatt njurfunktion
Dosjustering är inte nödvändig förrän den fjärde behandlingsdagen, då dosen bör
justeras för att upprätthålla en dalkoncentration i serum på minst 10 mg/l uppmätt med HPLC, eller minst 15 mg/l uppmätt med FPIA-metod.
Efter den fjärde behandlingsdagen:
Vid lindrig till måttlig njurinsufficiens (kreatininclearance 30–80 ml/min): underhållsdosen bör halveras, antingen genom att administrera dosen varannan dag eller genom att administrera halva denna dos en gång dagligen.
Vid grav njurinsufficiens (kreatininclearance under 30 ml/min) och hos hemodialyspatienter: dosen bör vara en tredjedel av den vanliga dosen, antingen genom att den initiala dosen administreras var tredje dag eller genom att en tredjedel av denna dos administreras en gång dagligen.
Teikoplanin försvinner inte genom hemodialys.
Patienter som behandlas med kontinuerlig ambulant peritonealdialys (CAPD)
Efter en enskild intravenös laddningsdos med 6 mg/kg kroppsvikt administreras 20 mg/l i påsen med dialyslösning under första veckan, 20 mg/l i olika påsar den andra veckan och därefter 20 mg/l i nattpåsen under den tredje veckan.
Pediatrisk population
Dosrekommendationerna är desamma hos vuxna och barn över 12 år.
Nyfödda och spädbarn upp till 2 månader: Laddningsdos
En enskild dos med 16 mg/kg kroppsvikt, administrerad intravenöst genom infusion på den första dagen.
Underhållsdos
En dos på 8 mg/kg kroppsvikt, administrerad intravenöst genom infusion en gång dagligen.
Barn (2 månader till 12 år): Laddningsdos
En enskild dos med 10 mg/kg kroppsvikt administrerad intravenöst var 12:e timme, upprepas 3 gånger.
Underhållsdos
En enskild dos med 6–10 mg/kg kroppsvikt, administrerad intravenöst en gång dagligen.
Administreringssätt
Teikoplanin ska administreras intravenöst, intramuskulärt eller peroralt.
Den intravenösa injektionen kan administreras antingen som bolusdos under 3 till 5 minuter eller som en 30 minuters infusion.
För nyfödda bör endast infusionsmetoden användas.
Vid Clostridium difficile-associerad diarré och kolit ska teikoplanin administreras peroralt.
Anvisningar om beredning och spädning av läkemedlet före administrering finns i avsnitt Hållbarhet, förvaring och hantering.
Allvarliga kutana reaktioner
Allvarliga kutana reaktioner (SCAR) inklusive Stevens-Johnsons syndrom (SJS), toxisk epidermal nekrolys (TEN), läkemedelsreaktion med eosinofili och systemiska symtom (DRESS) vilka kan vara livshotande eller fatala har har rapporterats vid användning av teikoplanin (se avsnitt Biverkningar). Akut generaliserad exantematös pustulos (AGEP) har också rapporterats vid användning av teikoplanin (se avsnitt Biverkningar). Vid förskrivning ska patienter informeras om tecken och symtom på allvarliga hudreaktioner (t.ex. progressiva hudutslag, ofta med blåsor eller slemhinneskador eller pustulösa utslag, eller andra tecken på hudöverkänslighet) och övervakas noggrant. Om tecken och symtom som tyder på allvarliga hudreaktioner förekommer bör behandlingen med teikoplanin utsättas och alternativ behandling övervägas.
Spektrum av antibakteriell verkan
Teikoplanin har ett begränsat spektrum av antibakteriell verkan (grampositiv). Det är inte lämpligt som enskilt läkemedel för behandling av vissa typer av infektioner såvida inte patogenen redan är dokumenterad och känd som känslig eller vid stark misstanke om att de(n) mest sannolika patogenen(- erna) borde vara lämplig(a) för behandling med teikoplanin.
Vid rationell användning av teikoplanin bör hänsyn tas till spektrat av bakteriell verkan, säkerhetsprofilen och lämpligheten av antibakteriell standardbehandling för att behandla den enskilda patienten.
Med denna utgångspunkt förväntas i de flesta fall teikoplanin användas för att behandla svåra infektioner hos patienter för vilka vanlig antibakteriell verkan anses vara olämplig.
Trombocytopeni
Trombocytopeni har rapporterats för teikoplanin (se avsnitt Biverkningar). Regelbundna hematologiska undersökningar, inklusive fullständigt blodstatus, rekommenderas under behandlingen.
Nefrotoxicitet
Nefrotoxicitet och njursvikt har rapporterats hos patienter som behandlas med teikoplanin (se avsnitt Biverkningar). Patienter med njurinsufficiens, som behandlas med hög laddningdos av teikoplanin och de som får teikoplanin i kombination med eller i följande andra läkemedel med känd nefrotoxisk potential (t.ex. aminoglykosider, kolistin, amfotericin B, ciklosporin och cisplatin) bör kontrolleras noggrant och bör genomgå hörselprover (se ”Ototoxicitet” nedan).
Eftersom teikoplanin i huvudsak utsöndras via njurarna, måste teikoplanindosen anpassas hos patienter med nedsatt njurfunktion (se avsnitt Dosering).
Ototoxicitet
Liksom med andra glykopeptider har ototoxicitet (dövhet och tinnitus) rapporterats hos patienter som behandlats med teikoplanin (se avsnitt Biverkningar).
Patienter som utvecklar tecken och symtom på hörselnedsättning eller sjukdomar i innerörat under behandling med teikoplanin bör noggrant följas upp och kontrolleras, särskilt vid långvarig behandling och hos patienter med njursinsufficiens.
Patienter som behandlas med teikoplanin i kombination med eller följande andra läkemedel med känd nefrotoxisk och/eller nefrotoxisk/ototoxisk potential (t. ex. aminoglykosider, kolistin, amfotericin B, ciklosporin, cisplatin, furosemid och etakrynsyra) bör kontrolleras noggrant och nyttan av teikoplanin utvärderas om hörseln försämras.
Särskilda försiktighetsåtgärder måste vidtagas när teikoplanin administreras till patienter som kräver samtidig behandling med ototoxiska och/eller nefrotoxiska läkemedel för vilka det rekommenderas att regelbundna hematologiska-, lever- och njurfunktionsprover tas.
Superinfektion
Liksom med andra antibiotika kan användning av teikoplanin, särskilt om den är långvarig, leda till överväxt av icke-känsliga organismer.
Om superinfektion uppstår under behandlingen, måste lämpliga åtgärder vidtagas.
Detta läkemedel innehåller 9,45 mg natrium per injektionsflaska, motsvarande 0,47 % av WHOs högsta rekommenderat dagligt intag (2 gram natrium för vuxna).
Rapportering av misstänkta biverkningar
Brytpunkterna för MIC enligt European Committee on Antimicrobial Susceptibility Testing (EUCAST), version 10.0, 1 januari 2020 visas i följande tabell:
a MIC för glykopeptid är beroende av metod och bör fastställas genom mikrospädning av buljong (referens ISO 20776-1). S. aureus med MIC-värden för vankomycin på 2 mg/ml är på gränsen för MIC-fördelningen för vilda typer och det kan förekomma ett försämrat kliniskt svar.
b Icke-mottagliga isolat är sällsynta eller har ännu inte rapporterats. Identifiering av och antimikrobiella känslighetstester på sådana isolat måste upprepas och om resultatet bekräftas måste isolatet skickas till ett referenslaboratorium.
Farmakokinetiskt/farmakodynamiskt förhållande
Teikoplaninets antimikrobiella verkan beror i huvudsak på tiden under vilken substansens nivå är högre än patogenens minsta hämmande koncentration (MIC).
Känslighet
Prevalensen av resistens kan variera geografiskt samt över tid för vissa arter och lokal information gällande resistens är önskvärd, särskilt vid behandling av svåra infektioner.
Expertråd bör vid behov efterfrågas när den lokala resistensprevalensen är sådan att användningen av läkemedlet vid åtminstone vissa typer av infektioner kan ifrågasättas.
a Inga aktuella data fanns tillgängliga då tabellerna publicerades. Primärlitteratur, standardvolymer och behandlingsrekommendationer förutsätter känslighet.
b Samlingsterm för en heterogen grupp av streptokockarter. Resistensgraden kan variera beroende på de faktiska streptokockarterna.
Vid administrering peroralt absorberas inte teikoplanin från magtarmkanalen. Vid peroral administrering med 250 eller 500 mg som enskild dos hos friska individer detekteras inte teikoplanin i serum eller urinen, men återfinns endast i feces (cirka 45 % av administrerad dos) som oförändrat läkemedel.
Distribution
Bindning till serumproteiner hos människa varierar från 87,6 till 90,8 % utan någon variation i funktionen hos teikoplaninkoncentrationerna.
Teikoplanin binds i huvudsak till serumalbumin hos människa.
Teikoplanin distribueras inte till röda blodkroppar.
Distributionsvolymen vid steadystate (Vss) varierar från 0,7 till 1,4 ml/kg.
De högsta Vss-värdena observeras i de nyligen utförda studier där provtagningsperioden var längre än 8 dagar.
Teikoplanin distribueras i huvudsak i lung-, myokard- och benvävnad med vävnads-/serumkvoter över 1. I blåsvätska, synovialvätska och peritonealvätska varierade vävnads-/serumkvoten från 0,5 till 1. Elimineringen av teikoplanin från peritonealvätska sker med samma hastighet som från serum. I pleuravätska och subkutan fettvävnad ligger vävnads-/serumkvoten mellan 0,2 och 0,5. Teikoplanin penetrerar inte med lätthet in i cerebrospinalvätska (CSV).
Metabolism
Teikoplanin i oförändrad form är den huvudsakliga föreningen som identifieras i plasma och urin, vilket tyder på minimal metabolism. Två metaboliter bildas sannolikt genom hydroxylering och representerar 2 till 3 % av administrerad dos.
Eliminering
Oförändrat teikoplanin utsöndras i huvudsak via urinvägarna (80 % inom 16 dagar) medan 2,7 % av administrerad dos återfinns i feces (utsöndring via gallan) inom 8 dagar efter administrering. Elimineringshalveringstiden för teikoplanin varierar från 100 till 170 timmar i de senast utförda studierna där blodprover togs under cirka 8 till 35 dagar.
Teikoplanin har en låg total clearance i intervallet 10 till 14 ml/timme/kg och en njurclearance i intervallet 8 till 12 ml/timme/kg, vilket tyder på att teikoplanin i huvudsak utsöndras via njurens mekanism.
Linjäritet
Teikoplanin uppvisade linjär farmakokinetik i dosintervallet 2 till 25 mg/kg.
Särskilda populationer
Nedsatt njurfunktion:
Eftersom teikoplanin elimineras via njurarna, minskar elimineringen av teikoplanin i enlighet med graden av nedsatt njurfunktion. Teikoplaninets totala clearance och njurclearance beror på kreatininclearance.
Äldre patienter:
Hos äldre patienter modifieras inte teikoplaninets farmakokinetik annat än vid nedsatt njurfunktion.
Pediatrisk population
En högre total clearance (15,8 ml/timme/kg för nyfödda, 14,8 ml/timme/kg för en genomsnittlig ålder på 8 år) och en kortare elimineringshalveringstid (40 timmar för nyfödda, 58 timmar för 8 år) observeras jämfört med hos vuxna patienter.
Detta läkemedel är endast avsett för engångsbruk.
Preparering av beredd lösning:
Injicera hela innehållet av det medföljande spädningsvätska långsamt i injektionsflaskan med pulver.
Rulla försiktigt injektionsflaskan mellan händerna tills pulvret är helt upplöst. Om det bildas skum bör lösningen stå i cirka 15 minuter. Använd endast klar och gulfärgad lösning.
Den beredda lösningen innehåller 400 mg teikoplanin i 3,0 ml.
Den slutliga lösningen är isoton med plasma och har ett pH på 7,2–7,8.
Den beredda lösningen kan injiceras direkt eller alternativt spädas ytterligare eller administreras peroralt.
Preparering av spädd lösning före infusion:
Teicoplanin Sandoz kan administreras i följande infusionslösningar:
natriumkloridlösning 9 mg/ml (0,9 %)
Ringerlösning
Hartmanns lösning (natriumlaktatlösning)
dextrosinjektion 5 %
natriumklorid 0,18 % och glukoslösning 4 %
peritonealdialyslösning innehållande glukoslösning 1,36 % eller 3,86 %.
Ej använt läkemedel och avfall ska kasseras enligt gällande anvisningar.
