Tillgänglig läkemedelsinformation i Sverige
Dexfarm 5 mg tabletter
Dexfarm 10 mg tabletter
Dexfarm 20 mg tabletter
Orifarm Healthcare A/S
Energivej 15
5260 Odense S
Danmark
Dexfarm 5 mg: 64415
Dexfarm 10 mg: 64416
Dexfarm 20 mg: 64417
Första godkännandet: 2024-05-13
2024-05-13
Produktresumén är företagets information om läkemedlet riktat till förskrivare och personal inom sjukvård och apotek. Dokumentet är godkända av Läkemedelsverket eller den europeiska läkemedelsmyndigheten EMA i samband med att läkemedlet godkänns för marknadsföring.
Dexfarm 5 mg
Varje tablett innehåller 5 mg dexamfetaminsulfat.
Dexfarm 10 mg
Varje tablett innehåller 10 mg dexamfetaminsulfat.
Dexfarm 20 mg
Varje tablett innehåller 20 mg dexamfetaminsulfat.
Hjälpämne med känd effekt:
Isomalt (E953) 147,5 mg per 5 mg tablett
Isomalt (E953) 148,5 mg per 10 mg tablett
Isomalt (E953) 138,5 mg per 20 mg tablett
För fullständig förteckning över hjälpämnen, se avsnitt 6.1.
Brytskåran är till för att dela tabletten i lika stora doser och för att underlätta nedsväljning.
Tablett
Dexfarm 5 mg
Vita till benvita, klöverbladsformade tabletter med en diameter på 8 mm. En djup, korsad brytskåra på ovansidan av tabletten och en ytlig, korsad brytskåra på undersidan av tabletten. ”S” präglat på varje fjärdedel på tablettens undersida.
Brytskåran är till för att dela tabletten i lika stora doser och för att underlätta nedsväljning.
Dexfarm 10 mg
Vita till benvita, klöverbladsformade tabletter med en diameter på 8 mm. En djup, korsad brytskåra på ovansidan av tabletten och en ytlig, korsad brytskåra på undersidan av tabletten. ”M” präglat på varje fjärdedel på tablettens undersida.
Brytskåran är till för att dela tabletten i lika stora doser och för att underlätta nedsväljning.
Dexfarm 20 mg
Vita till benvita, klöverbladsformade tabletter med en diameter på 8 mm. En djup, korsad brytskåra på ovansidan av tabletten och en ytlig, korsad brytskåra på undersidan av tabletten. ”L” präglat på varje fjärdedel på tablettens undersida.
Brytskåran är till för att dela tabletten i lika stora doser och för att underlätta nedsväljning.
Noggrann dostitrering krävs vid start av behandling med dexamfetamin. Dostitrering ska påbörjas med lägsta möjliga dos.
Rekommenderad startdos är 5 mg en eller två gånger dagligen (t.ex. vid frukost och lunch) som vid behov höjs med en veckas mellanrum i steg om 5 mg, beroende på tolerabilitet och observerad effekt.
Vid behandling av motorisk hyperaktivitet/ADHD ska tiderna då Dexfarm administreras väljas så att bäst effekt uppnås när det behövs som mest för att motverka svårigheter i samband med skola och socialt beteende. Normalt ges den första ökande dosen på morgonen. Dexfarm ska inte tas för lång tid efter lunch för att undvika sömnsvårigheter.
Behandlingsregimen med vilken tillfredsställande symtomkontroll uppnås med lägst total dygnsdos ska användas.
Maximal dygnsdos till barn och ungdomar är vanligtvis 20 mg, även om doser på 40 mg i sällsynta fall kan behövas för optimal titrering. Beslutet att ge Dexfarm en eller två gånger dagligen ska baseras på symtomförloppet vid olika tider på dygnet.
Långtidsanvändning
Den långsiktiga nyttan av dexamfetamin under längre perioder (mer än 12 månader) till barn och ungdomar med ADHD ska regelbundet omvärderas för varje enskild patient med hjälp av prövoperioder utan läkemedelsbehandling för att bedöma hur patienten fungerar utan farmakologisk behandling. Det rekommenderas att dexamfetamin sätts ut minst en gång om året för att utvärdera barnets tillstånd (företrädesvis under skollov). Förbättring kan bibehållas när läkemedlet sätts ut antingen tillfälligt eller permanent.
Dosminskning och utsättning
Behandlingen måste avbrytas om symtomen inte förbättras efter lämplig dosjustering under en 1-månadsperiod. Om paradoxal försämring av symtomen eller andra allvarliga biverkningar uppträder ska doseringen minskas eller sättas ut.
Särskilda patientgrupper
Barn under 6 års ålder
Säkerhet och effekt för Dexfarm har inte fastställts hos barn i åldern 0–6 år. Därför ska Dexfarm inte användas hos barn under 6 år.
Användning hos vuxna
Dexfarm är inte godkänt för användning hos vuxna. Säkerhet och effekt för dexamfetamin för vuxna har inte fastställts.
Äldre
Dexfarm ska inte användas till äldre. Säkerhet och effekt för dexamfetamin har inte fastställts i denna åldersgrupp.
Patienter med nedsatt njur- eller leverfunktion
Det finns ingen erfarenhet av användning av dexamfetamin hos patienter med nedsatt njur- eller leverfunktion. Dexamfetamin ska därför användas med särskild försiktighet till denna patientgrupp genom noggrann titrering av dosen.
Administreringssätt
Oral användning.
Brytskåran är till för att dela tabletten lika stora doser och för att underlätta nedsväljning.
Tabletten delas genom att placera den på ett hårt underlag med den korsade konvexa sidan vänd neråt. Sedan trycks försiktigt med pekfingret i mitten av ovansidan. Tabletten bryts då i fyra delar. De delade tabletterna ska tas tillsammans med vätska, t.ex. vatten.
Effekten av mat på absorptionen av dexamfetamin från Dexfarm-tabletter har inte undersökts och därför kan en möjlig effekt av mat på absorption inte uteslutas. Därför rekommenderas att Dexfarm-tabletter tas på ett standardiserat sätt i förhållande till måltid dvs. att dosen tas på samma tidpunkt i förhållande till måltid varje dag, helst tillsammans med måltiden eller omedelbart efter måltiden.
Överkänslighet mot den aktiva substansen eller mot något hjälpämne som anges i avsnitt 6.1.
Överkänslighet mot sympatomimetiska aminer.
Glaukom.
Feokromocytom.
Symtomatisk kardiovaskulär sjukdom, strukturell hjärtsjukdom och/eller måttlig eller svår hypertoni, hjärtsvikt, pulsåderförträngning, angina, hemodynamiskt signifikant medfödd hjärtsjukdom, kardiomyopatier, hjärtinfarkt, potentiellt livshotande arytmier och kanalopatier (sjukdomar orsakade av en dysfunktion i jonkanaler).
Framskriden arterioskleros.
Samtidig användning av monoaminoxidashämmare (MAO-hämmare) eller inom 14 dagar efter behandling med MAO-hämmare.
Hypertyreos eller tyreotoxikos.
Svår depression, anorexia nervosa/anorektiska störningar, självmordstankar, hyperexcitabilitet, psykotiska symtom, svår och episodisk (typ I) bipolär (affektiv) sjukdom (som inte är väl kontrollerad), schizofreni, psykopatisk/borderline-personlighetsstörning.
Tourettes syndrom eller liknande dystonier.
Cerebrovaskulära sjukdomar (cerebral aneurysm, kärlrubbningar inklusive vaskulit eller stroke).
Porfyri.
Tidigare narkotika- eller alkoholmissbruk.
Försiktighetsåtgärder före hantering eller administrering av läkemedlet
Undersökning före behandling
Före förskrivning är det nödvändigt att genomföra en bedömning av patientens utgångsvärde beträffande kardiovaskulär status inklusive blodtryck och hjärtfrekvens. En omfattande anamnes ska dokumentera samtidig läkemedelsbehandling, nuvarande och tidigare medicinska och psykiska sjukdomar eller symtom, familjeanamnes av plötslig hjärtdöd eller oförklarad död och noggrann journalföring av längd och vikt på tillväxtdiagram före behandling (se avsnitt 4.3 och 4.4).
Fortgående monitorering
Tillväxt, psykisk och kardiovaskulär status ska monitoreras kontinuerligt (se avsnitt 4.4).
Blodtryck och puls ska journalföras i ett diagram vid varje justering av dosen och därefter minst var 6:e månad.
Längd, vikt och aptit ska journalföras minst var 6:e månad med hjälp av ett tillväxtdiagram.
Utveckling av nya eller förvärrande av existerande psykiska störningar, inklusive depression och aggressivt beteende, ska monitoreras vid varje dosjustering och därefter minst var 6:e månad samt vid varje besök.
Patienterna ska monitoreras beträffande risk för felaktig eller avvikande användning och missbruk av dexamfetamin.
Långtidsbehandling (mer än 12 månader) hos barn och ungdomar
Säkerhet och effekt av långtidsbehandling med dexamfetamin har inte utvärderats systematiskt i kontrollerade prövningar. Behandling med dexamfetamin bör inte, och behöver inte, vara obegränsad. Behandling med dexamfetamin avslutas vanligtvis under eller efter puberteten. Patienter på långtidsbehandling (mer än 12 månader) ska fortlöpande övervakas noggrant enligt riktlinjer i avsnitt 4.2 och 4.4 med avseende på kardiovaskulär status, tillväxt, aptit samt utveckling av nya eller förvärrande av existerande psykiska störningar. Psykiska störningar som ska övervakas beskrivs nedan och inkluderar (men är inte begränsade till) motoriska eller verbala tics, aggressivt eller fientligt beteende, agitation, ångest, depression, psykos, mani, vanföreställningar, irritabilitet, avsaknad av spontanitet, tillbakadragenhet eller uttalad perseveration.
Läkare som fattar beslut om att dexamfetamin ska användas under längre perioder (över 12 månader) hos barn och ungdomar med ADHD, ska regelbundet omvärdera den långsiktiga nyttan av läkemedlet för varje enskild patient med hjälp av perioder utan läkemedelsbehandling för att bedöma hur patienten fungerar utan farmakologisk behandling. Det rekommenderas att dexamfetamin sätts ut minst en gång om året för att utvärdera barnets tillstånd (företrädesvis under skollov). Förbättring kan bibehållas när läkemedlet sätts ut antingen tillfälligt eller permanent.
Kardiovaskulär status
För patienter där man överväger att behandla med stimulantia ska en noggrann genomgång av anamnes (inklusive bedömning av familjeanamnes av plötslig hjärtdöd eller oförklarad död eller malign arytmi) samt fysisk undersökning göras för att bedöma om hjärtsjukdom föreligger. Ytterligare hjärtundersökning ska göras av specialist om initiala fynd visar på en sådan anamnes eller sjukdom. Patienter som utvecklar symtom som palpitationer, ansträngningsutlöst bröstsmärta, oförklarad synkope, dyspné eller andra symtom som tyder på hjärtsjukdom under behandling med dexamfetamin ska genomgå en omedelbar hjärtundersökning av specialist.
Kardiovaskulär status ska noggrant övervakas. Blodtryck och puls ska journalföras i ett diagram vid varje justering av dosen och därefter minst var 6:e månad.
Behandling med stimulantia leder i allmänhet till en liten blodtrycksökning (cirka 2–4 mmHg) samt en ökad hjärtfrekvens (cirka 3–6 slag per minut). Hos ett fåtal patienter kan dessa värden vara högre. Den kort- och långsiktiga kliniska betydelsen av dessa kardiovaskulära effekter hos barn och ungdomar är inte känd, men risken för kliniska komplikationer kan inte uteslutas som ett resultat av de effekter som observerades i kliniska studier. Försiktighet är indicerat vid behandling av patienter vilkas underliggande medicinska tillstånd kan påverkas av ökningar i blodtryck eller hjärtfrekvens. Se avsnitt 4.3 för tillstånd där behandling med dexamfetamin är kontraindicerade.
Användning av dexamfetamin är kontraindicerat vid vissa existerande kardiovaskulära sjukdomar såvida inte råd har erhållits av specialist i hjärtsjukdomar hos barn (se avsnitt 4.3).
Plötslig död och existerande kardiella strukturavvikelser eller andra allvarliga hjärtproblem
Plötslig död har rapporterats i samband med användning av CNS-stimulerande medel vid normala doser hos barn, varav somliga hade kardiella strukturavvikelser eller andra allvarliga hjärtproblem. Även om vissa allvarliga hjärtproblem i sig kan innebära en ökad risk för plötslig död, rekommenderas inte stimulantia till barn eller ungdomar med kända kardiella strukturavvikelser, kardiomyopati, allvarliga hjärtrytmstörningar eller andra allvarliga hjärtproblem som kan göra dem extra sårbara för de sympatomimetiska effekterna av ett stimulerande läkemedel (se avsnitt 4.3).
Kardiovaskulära händelser
Felanvändning av CNS-stimulerande medel kan ha samband med plötslig död och andra allvarliga kardiovaskulära biverkningar.
Fall av kardiomyopati har observerats med kronisk användning av amfetamin.
Cerebrovaskulära sjukdomar
Se avsnitt 4.3 beträffande cerebrovaskulära tillstånd där behandling med dexamfetamin är kontraindicerade. Patienter med ytterligare riskfaktorer (som t.ex. kardiovaskulär sjukdom i anamnesen, samtidig behandling med läkemedel som höjer blodtrycket) bör bedömas vid varje besök med avseende på neurologiska tecken och symtom efter påbörjad behandling med dexamfetamin.
Cerebral vaskulit verkar vara en mycket sällsynt idiosynkratisk reaktion på exponering för dexamfetamin. Det finns få bevis för att högriskpatienter kan identifieras och symtomdebuten kan vara den första indikationen på ett underliggande kliniskt problem. Tidig diagnos baserad på hög misstanke kan möjliggöra omedelbar utsättning av dexamfetamin och tidig behandling. Diagnosen bör därför övervägas hos varje patient som utvecklar nya neurologiska symtom som överensstämmer med cerebral ischemi under behandling med dexamfetamin. Dessa symtom kan inkludera svår huvudvärk, känslobortfall, svaghet, paralys och försämring av koordination, syn, tal, språk eller minne.
Behandling med dexamfetamin är inte kontraindicerat hos patienter med hemiplegisk cerebral pares.
Psykiska störningar
Samtidig psykisk sjukdom är vanlig vid ADHD och bör tas i beaktande vid förskrivning av stimulantia. Om psykiska symtom eller exacerbation av existerande psykiska störningar uppträder, ska dexamfetamin inte ges såvida inte nyttan överväger riskerna för patienten.
Utveckling eller förvärrande av psykiska störningar ska kontrolleras vid varje dosjustering, därefter minst var 6:e månad och vid varje besök; utsättning av behandlingen kan vara lämpligt.
Exacerbation av existerande psykotiska eller maniska symtom
Dexamfetamin kan förvärra symtom på beteende- och tankestörningar hos psykotiska patienter.
Uppträdande av nya psykotiska eller maniska symtom
Behandlingsutlösta psykotiska symtom (syn-/känsel-/hörselhallucinationer och vanföreställningar) eller mani hos barn eller ungdomar utan tidigare psykotisk sjukdom eller mani kan orsakas av dexamfetamin i normala doser.
I en poolad analys av olika placebokontrollerade korttidsstudier visades att sådana symtom förekom hos cirka 0,1 % av patienter (4 av 3 482) som behandlades med dexamfetamin eller amfetamin under flera veckor, medan ingen av patienterna i placebogruppen drabbades av dessa symtom.
Om maniska eller psykotiska symtom förekommer bör ett möjligt orsakssamband med dexamfetamin övervägas och utsättande av behandling kan vara lämpligt.
Aggressivt eller fientligt beteende
Uppträdande eller förvärrande av aggression eller fientlighet kan orsakas av behandling med stimulantia. Patienter som behandlas med dexamfetamin ska övervakas noggrant med avseende på uppträdande eller förvärrande av aggressivt beteende eller fientlighet vid behandlingsstart, vid varje dosjustering och därefter minst var 6:e månad samt vid varje besök. Läkaren bör utvärdera behovet av justering av behandlingen hos patienter som uppvisar beteendeförändringar.
Självmordstankar
Patienter som utvecklar självmordstankar eller självmordsbeteende under behandling av ADHD bör omedelbart bedömas av sin läkare. Exacerbation av en underliggande psykisk sjukdom samt ett möjligt orsakssamband med dexamfetamin bör övervägas. Behandling av en underliggande psykisk sjukdom kan vara nödvändig och eventuellt utsättning av dexamfetamin ska övervägas.
Tics
Dexamfetamin förknippas med uppträdande eller exacerbation av motoriska och verbala tics. Försämring av Tourettes syndrom har också rapporterats. Familjeanamnes bör utvärderas och användning av dexamfetamin bör föregås av klinisk utvärdering beträffande tics eller Tourettes syndrom hos barn. Patienter bör övervakas regelbundet med avseende på uppträdande eller förvärrande av tics under behandlingen med dexamfetamin. Kontroll ska ske vid varje dosjustering och därefter minst var 6:e månad eller vid varje besök.
Ångest, agitation eller spänningar
Dexamfetamin förknippas med förvärrande av existerande ångest, agitation eller spänningar. Klinisk utvärdering beträffande ångest, agitation eller spänning ska föregå användning av dexamfetamin och patienter ska kontrolleras regelbundet med avseende på uppträdande eller förvärrande av dessa symtom under behandlingen, vid varje dosjustering och därefter minst var 6:e månad eller vid varje besök.
Bipolära sjukdomar
Särskild försiktighet bör iakttas vid användning av dexamfetamin för behandling av ADHD hos patienter med samtidig bipolär sjukdom (inklusive obehandlad typ I bipolär sjukdom eller andra bipolära sjukdomar) på grund av möjligt påskyndande av blandad/manisk episod hos sådana patienter. Före påbörjande av behandling med dexamfetamin bör patienter med samtidiga depressiva symtom undersökas för utvärdering av eventuell risk för bipolär sjukdom. En sådan undersökning bör omfatta en detaljerad psykiatrisk anamnes samt familjeanamnes av självmord, bipolär sjukdom och depression. Noggrann fortlöpande övervakning av dessa patienter är nödvändig (se Psykiska störningar ovan och avsnitt 4.2). Patienterna ska övervakas med avseende på symtom vid varje dosjustering och därefter minst var 6:e månad och vid varje besök.
Tillväxt
Måttligt nedsatt viktökning och fördröjd tillväxt har rapporterats vid långtidsbehandling med dexamfetamin hos barn.
Effekterna av dexamfetamin på slutlig längd och vikt är ännu okända och studeras för närvarande. Tillväxten ska monitoreras under behandling med dexamfetamin; längd, vikt och aptit ska journalföras minst var 6:e månad med hjälp av ett tillväxtdiagram. För patienter som inte växer eller ökar i längd eller vikt som förväntat kan behandlingen behöva avbrytas.
Eftersom minskad aptit kan förekomma under behandling med dexamfetamin får läkemedlet endast administreras med särskild försiktighet till patienter med anorexia nervosa.
Krampanfall
Dexamfetamin ska användas med försiktighet till patienter med epilepsi. Dexamfetamin kan sänka kramptröskeln hos patienter med epileptiska anfall i anamnesen, hos patienter med tidigare EEG-avvikelser utan epileptiska anfall samt, i sällsynta fall, hos patienter utan epileptiska anfall i anamnesen och inga tidigare EEG-avvikelser. Vid ökning av anfallsfrekvensen eller om anfall uppträder för första gången ska dexamfetamin sättas ut.
Missbruk, felaktig användning eller avvikande användning
Patienter ska övervakas noggrant med avseende på risk för avvikande användning, felaktig användning och missbruk av dexamfetamin. Risken är i allmänhet större för kortverkande stimulerande läkemedel jämfört med motsvarande långverkande läkemedel (se avsnitt 4.1).
Dexamfetamin ska inte användas till patienter med narkotika- eller alkoholberoende p.g.a. risken för missbruk, felaktig användning eller avvikande användning.
Kroniskt missbruk av dexamfetamin kan leda till en påtaglig toleransutveckling och psykologiskt beroende med varierande grader av onormalt beteende. Öppna psykotiska episoder kan uppträda, särskilt vid parenteralt missbruk.
Tecken på kronisk amfetaminintoxikation omfattar svår dermatos, uttalad sömnlöshet, förvirring, hyperaktivitet och personlighetsförändringar. Det allvarligaste tecknet på kronisk amfetaminintoxikation är en psykos som i de flesta fall knappt kan särskiljas från schizofreni. En sådan psykos förekommer dock sällan efter oralt intag av amfetaminer. Det har även förekommit rapporter om intracerebral blödning. Allvarliga kardiovaskulära händelser som sågs i samband med amfetaminmissbruk var plötslig död, kardiomyopati och hjärtinfarkt.
Patientens ålder, förekomsten av riskfaktorer för läkemedelsmissbruk (som t.ex. samtidigt trotssyndrom eller uppförandestörning och bipolär sjukdom), tidigare eller nuvarande drogmissbruk ska alla tas i beaktande vid beslut om behandling mot ADHD. Försiktighet ska iakttas hos emotionellt labila patienter t.ex. de med tidigare narkotika- eller alkoholberoende, eftersom sådana patienter kan öka dosen på eget initiativ.
För vissa patienter med hög risk för missbruk kan dexamfetamin eller andra stimulantia vara olämpliga. Detta kan även vara sant för andra stimulantia och behandling med icke-stimulantia ska därför övervägas.
Utsättning
Noggrann övervakning krävs när läkemedlet sätt ut eftersom detta kan demaskera depression eller kronisk överaktivitet. Vissa patienter kan kräva långvarig uppföljning.
Likaledes krävs noggrann övervakning vid utsättning vid missbruk eftersom svår depression kan uppträda.
Abrupt utsättning efter långvarig användning av höga doser dexamfetamin kan orsaka extrem trötthet samt ett förändrat sömn-EEG.
Trötthet
Dexamfetamin ska inte användas för prevention eller behandling av normala trötthetstillstånd.
Drogtester
Detta läkemedel innehåller dexamfetamin vilket kan testa positivt för amfetamin, speciellt med immunanalystest.
Nedsatt njur- eller leverfunktion
Det finns ingen erfarenhet av användning av dexamfetamin hos patienter med nedsatt njur- eller leverfunktion. Hos dessa patienter kan maximala plasmanivåer vara högre och elimination ske långsammare. Dexamfetamin ska därför användas med särskild försiktighet till denna patientgrupp genom noggrann titrering av dosen.
Hematologiska effekter
Säkerheten vid långtidsbehandling med dexamfetamin är inte fullständigt klarlagd. Vid leukopeni, trombocytopeni, anemi eller andra avvikelser, inklusive de som tyder på svåra njur- eller leversjukdomar, ska utsättning av läkemedlet övervägas.
Hjälpämne: isomalt
Detta läkemedel innehåller isomalt. Patienter med det sällsynta tillståndet hereditär frukosintolerans bör inte ta detta läkemedel.
På grund av risken för hyperton kris är dexamfetamin kontraindicerat hos patienter som behandlas med icke-selektiv, irreversibel MAO-hämmare (pågående behandling eller behandling under de senaste 2 veckorna) (se avsnitt 4.3).
Det är inte känt om dexamfetamin kan hämma eller inducera cytokrom P450 (CYP)-enzymer. Samtidig administrering av CYP-substrat med ett snävt terapeutiskt intervall ska därför ske med försiktighet.
Det är inte känt till vilken grad dexamfetaminmetabolism beror på CYP-enzym. Samtidig administrering av potenta hämmare eller inducerare av CYP-enzym ska därför ske med försiktighet.
Medel som sänker amfetaminkoncentrationen i blodet
Gastrointestinala surgörande medel (guanetidin, reserpin, glutaminsyra-HCl, askorbinsyra, fruktjuice etc.) sänker absorptionen av amfetaminer.
Surgörande medel i urinen (ammoniumklorid, natriumdivätefosfat, etc.) höjer koncentration av de joniserade formerna av amfetaminmolekylen och ökar därmed urinutsöndringen.
Båda grupper av medel sänker blodkoncentrationer och effekten av amfetaminer.
Medel som höjer amfetaminkoncentrationen i blodet
Gastrointestinala alkaliserande medel (natriumbikarbonat etc.) ökar absorptionen av amfetaminer.
Alkaliserande medel i urinen (acetazolamid, vissa tiazider) höjer koncentrationer av de icke-joniserande formerna av amfetaminmolekylen och sänker därmed urinutsöndringen.
Båda grupper av medel höjer blodkoncentrationer och ökar därmed effekterna av amfetaminer.
Samtidig administrering av klonidin och dexamfetamin kan resultera i en ökad verkningstid för dexamfetamin.
Medel vars effekt kan sänkas av amfetaminer
Dexamfetamin kan motverka den lugnande effekten av antihistaminer.
Dexamfetamin kan hämma den blodtryckssänkande effekten av guanetidin eller klonidin. Samtidig användning av betablockerare kan leda till svår hypertoni eftersom den terapeutiska verkan av dessa medel kan hämmas av dexamfetamin.
Depressiva effekter av opiater, t.ex. andningsdepression, kan minskas av dexamfetamin.
Medel vars effekt kan ökas av amfetaminer
Halogenerade narkosmedel: Det finns en risk för plötslig blodtrycksökning under operation. Om kirurgi planeras ska dexamfetamin ej användas på operationsdagen.
Samtidig användning av tricykliska antidepressiva kan öka risken för kardiovaskulära händelser. På grund av en möjlig blodtrycksökning rekommenderas särskild försiktighet om Dexfarm 10 mg/20 mg administreras till patienter som behandlas med kärlsammandragande medel (se även avsnittet om kardiovaskulära och cerebrovaskulära tillstånd i avsnitt 4.4).
Dexamfetamin kan förstärka den adrenerga effekten av noradrenalin. Dexamfetamin kan förstärka de analgetiska effekterna av meperidin.
Den analgetiska verkan av morfin kan förstärkas vid samtidig användning av dexamfetamin.
Medel som kan öka effekterna av amfetaminer
Det finns rapporter som tyder på att dexamfetamin kan hämma metabolismen av kumarinantikoagulantia, antiepileptika (t.ex. fenobarbital, fenytoin och primidon) och vissa antidepressiva medel (tricykliska medel och selektiva serotoninåterupptagshämmare). När behandling med dexamfetamin inleds eller avslutas kan det vara nödvändigt att justera dosen av dessa läkemedel som redan tas och fastställa läkemedelskoncentrationerna i plasma (eller för kumariner, koagulationstider).
Disulfiram kan hämma metabolismen och utsöndringen av dexamfetamin.
Medel som kan sänka effekterna av amfetaminer
Adrenerga blockerare (t.ex. propranolol), litium och alfametyltyrosin kan dämpa effekterna av dexamfetamin.
Samtidig användning av haloperidol kan hämma de centralstimulerande effekterna av dexamfetamin. Akut dystoni har noterats vid samtidig användning av haloperidol.
Absorptionen av antiepileptika (t.ex. fenobarbital, fenytoin, primidon och etosuximid) kan fördröjas av dexamfetamin.
Användning med alkohol
Alkohol kan förstärka de CNS-relaterade biverkningarna av psykoaktiva läkemedel, inklusive dexamfetamin. Patienter bör därför avstå från alkohol under behandling.
Fentiaziner som t.ex. klorpromazin blockerar dopaminreceptorer och hämmar därmed de centralstimulerande effekterna av amfetaminer, och kan användas för att behandla amfetaminförgiftning.
Interaktioner med drogtest/laboratorietest
Amfetaminer kan orsaka en signifikant ökning av kortikosteroidnivåerna i plasma. Denna ökning är störst på kvällen. Amfetaminer kan påverka mätning av steroider i urin.
Graviditet
Data från en kohortstudie med totalt cirka 5 570 graviditeter exponerade för amfetamin under den första trimestern tyder inte på en ökad risk för kongenital missbildning. Data från en annan kohortstudie med totalt cirka 3 100 graviditeter exponerade för amfetamin under graviditetens första 20 veckor tyder på en ökad risk för preeklampsi och för tidig födsel.
Barn till mödrar som är beroende av amfetamin har visats löpa högre risk för prematur födelse och lägre födelsevikt.
Dessa barn kan dessutom utveckla utsättningssymtom som dysfori, inklusive hyperexcitabilitet och uttalad utmattning.
Resultat från djurstudier antyder att höga doser av dexamfetamin kan orsaka reproduktionstoxikologiska effekter (se avsnitt 5.3). Användning av dexamfetamin under graviditet rekommenderas inte. Fertila kvinnor ska avsluta behandling med dexamfetamin när de planerar att bli gravida.
Amning
Dexamfetamin utsöndras i bröstmjölk. En risk för det nyfödda barnet/spädbarnet kan inte uteslutas.
Ett beslut måste fattas om man ska avbryta amningen eller avbryta/avstå från behandling med dexamfetamin efter att man tagit hänsyn till fördelen med amning för barnet och fördelen med behandling för kvinnan.
Dexamfetamin kan orsaka yrsel, dåsighet och synstörningar inklusive svårigheter med ackommodation, dubbelseende och dimsyn. Det kan ha måttlig effekt på förmågan att köra bil och använda maskiner. Patienter ska varnas om risken av dessa möjliga effekter och tillrådas att undvika potentiellt riskfyllda aktiviteter som t.ex. bilkörning eller användning av maskiner om de upplever detta.
Information om frekvenserna av dessa effekter har samlats in från publicerade kliniska studier och metaanalyser samt MHRA:s säkerhetsinformation.
Rapporterade biverkningar listas enligt MedDRA-organsystem. Biverkningar klassas enligt följande frekvenskategorier: mycket vanliga (≥ 1/10), vanliga (≥ 1/100, < 1/10), mindre vanliga (≥ 1/1 000, < 1/100), sällsynta (≥ 1/10 000, < 1/1 000) mycket sällsynta (< 1/10 000) och ingen känd frekvens (kan inte beräknas från tillgängliga data).
Lista på biverkningar
Blodet och lymfsystemet
Mycket sällsynta: anemi, leukopeni, trombocytopeni, trombocytopenisk purpura
Hjärtat
Vanliga: arytmi, palpitationer, takykardi
Sällsynta: angina pectoris
Mycket sällsynta: hjärtstopp
Ingen känd frekvens: kardiomyopati, hjärtinfarkt
Medfödda och/eller genetiska störningar
Mycket sällsynta: Tourettes syndrom
Ögon
Sällsynta: nedsatt ackommodationsförmåga, dimsyn, mydriasis
Magtarmkanalen
Vanliga: buksmärta och -kramper, illamående, kräkningar, muntorrhet. Dessa effekter uppträder vanligtvis i början av behandlingen och kan lindras med samtidigt födointag.
Ingen känd frekvens: ischemisk kolit, diarré
Allmänna symtom och/eller symtom vid administreringsstället
Ingen känd frekvens: bröstsmärta, hyperpyrexi, trötthet, plötslig död (se avsnitt 4.4)
Lever och gallvägar
Mycket sällsynta: onormal leverfunktion inklusive förhöjda leverenzymer och leverkoma
Immunsystemet
Ingen känd frekvens: överkänslighet inklusive angioödem och anafylaxi
Undersökningar
Vanliga: förändringar i blodtrycket och hjärtfrekvensen (vanligtvis förhöjningar)
Metabolism och nutrition
Mycket vanliga: minskad aptit, minskad viktuppgång och viktnedgång under långvarig användning hos barn
Ingen känd frekvens: acidos
Muskuloskeletala systemet och bindväv
Vanliga: artralgi
Sällsynta: tillväxthämning under långvarig användning hos barn
Mycket sällsynta: muskelkramper
Ingen känd frekvens: rabdomyolys
Centrala och perifera nervsystemet
Vanliga: vertigo, dyskinesi, huvudvärk, hyperaktivitet
Sällsynta: trötthet
Mycket sällsynta: muskelkramper, koreoatetoida rörelser, intrakraniell blödning
Ingen känd frekvens: ataxi, yrsel, dysgeusi, koncentrationssvårigheter, hyperreflexi, stroke, tremor
Mycket sällsynta: fall av malignt neuroleptikasyndrom (MNS) har observerats. Dessa rapporter var dock dåligt dokumenterade och i de flesta fall fick patienter även andra läkemedel. Rollen av dexamfetamin i utvecklingen av MNS är därmed oklar.
Psykiska störningar
Mycket vanliga: insomni, nervositet
Vanliga: onormalt beteende, aggression, excitation, anorexi, ångest, depression, irritabilitet
Mycket sällsynta: hallucinationer, psykos/psykotiska reaktioner, självmordsbeteende (inklusive fullbordat självmord), tics, förvärrande av existerande tics
Ingen känd frekvens: förvirring, beroende, dysfori, känslomässig labilitet, eufori, försämrad kognitiv förmåga, förändrat libido, nattskräck, tvångsmässigt beteende, paniktillstånd, paranoia, rastlöshet
Njurar och urinvägar
Ingen känd frekvens: njurskada
Reproduktionsorgan och bröstkörtel
Ingen känd frekvens: impotens
Hud och subkutan vävnad
Sällsynta: hudutslag, urtikaria
Mycket sällsynta: erythema multiforme, exfoliativ dermatit, fixt läkemedelsutslag
Ingen känd frekvens: svettning, alopeci
Blodkärl
Mycket sällsynta: cerebral vaskulit och/eller ocklusion
Ingen känd frekvens: kardiovaskulär kollaps, Raynauds fenomen
Ett toxiskt hypermetabolt tillstånd, kännetecknat av övergående hyperaktivitet, hyperpyrexi, acidos och död på grund av kardiovaskulär kollaps har rapporterats.
Upphörande eller minskning av amfetaminanvändning som har varit i hög dos och långvarig kan resultera i utsättningssymtom. Symtom omfattar dysfori, trötthet, livliga och obehagliga drömmar, insomni eller hypersomni, ökad aptit, psykomotorisk hämning eller agitation, anhedoni och läkemedelsbegär.
Tecken och symtom
Akut överdos, framför allt till följd av överstimulering av de centrala och sympatiska nervsystemen, kan resultera i kräkningar, agitation, aggression, tremor, hyperreflexi, muskelryckningar, konvulsioner (som kan följas av koma), eufori, förvirring, hallucinationer, delirium, svettningar, mydriasis, torra slemhinnor, hudrodnad, huvudvärk, hyperpyrexi, bröstsmärta, takykardi, palpitationer, hjärtarytmier, hypertoni, andningsdepression, koma, cirkulatorisk kollaps och död.
Den enskilda patientens svar kan variera mycket och toxiska manifestationer kan förekomma vid ganska små överdoser.
Behandling
Det finns ingen specifik antidot mot dexamfetaminöverdos. Behandling består av lämpliga understödjande åtgärder. Patienten måste skyddas från att skada sig själv och från externa stimuli som kan förvärra den redan befintliga överstimuleringen. Om tecknen och symtomen inte är alltför svåra och patienten är vid medvetande kan maginnehållet tömmas ut genom induktion av kräkningar när läkemedlet tagits mindre än en timme tidigare. Andra åtgärder för att avgifta tarmarna omfattar administrering av aktivt kol och ett laxermedel.
Stark stimulering eller konvulsioner kan behandlas med bensodiazepiner.
Intensivvård måste ges för att upprätthålla adekvat cirkulation och respiration. Avkylning av kroppen kan krävas vid hyperpyrexi.
Dexamfetamin är avsett för barn och ungdomar i åldern 6 till 17 år som del av ett omfattande behandlingsprogram mot ADHD (Attention Deficit Hyperactivity Disorder) när svar på tidigare behandling med metylfenidat bedöms vara kliniskt otillräckligt. Ett omfattande behandlingsprogram inkluderar vanligtvis psykologiska, pedagogiska och sociala åtgärder.
Diagnos ska ställas enligt aktuella DSM-kriterier eller riktlinjerna i ICD-10 och ska baseras på en omfattande tvärvetenskaplig bedömning av patienten.
Dexamfetamin är inte indicerat för alla barn med ADHD och beslutet att använda dexamfetamin måste grundas på en mycket noggrann bedömning av svårighetsgrad och kronicitet av barnets symtom i förhållande till barnets ålder och potential för missbruk, felaktig eller avvikande användning.
Behandling ska ske under överinseende av specialist på beteendestörningar hos barn och/eller ungdomar.
Dosering
Behandling ska ske under överinseende av specialist på beteendestörningar hos barn och/eller ungdomar.
Noggrann dostitrering krävs vid start av behandling med dexamfetamin. Dostitrering ska påbörjas med lägsta möjliga dos.
Rekommenderad startdos är 5 mg en eller två gånger dagligen (t.ex. vid frukost och lunch) som vid behov höjs med en veckas mellanrum i steg om 5 mg, beroende på tolerabilitet och observerad effekt.
Vid behandling av motorisk hyperaktivitet/ADHD ska tiderna då Dexfarm administreras väljas så att bäst effekt uppnås när det behövs som mest för att motverka svårigheter i samband med skola och socialt beteende. Normalt ges den första ökande dosen på morgonen. Dexfarm ska inte tas för lång tid efter lunch för att undvika sömnsvårigheter.
Behandlingsregimen med vilken tillfredsställande symtomkontroll uppnås med lägst total dygnsdos ska användas.
Maximal dygnsdos till barn och ungdomar är vanligtvis 20 mg, även om doser på 40 mg i sällsynta fall kan behövas för optimal titrering. Beslutet att ge Dexfarm en eller två gånger dagligen ska baseras på symtomförloppet vid olika tider på dygnet.
Långtidsanvändning
Den långsiktiga nyttan av dexamfetamin under längre perioder (mer än 12 månader) till barn och ungdomar med ADHD ska regelbundet omvärderas för varje enskild patient med hjälp av prövoperioder utan läkemedelsbehandling för att bedöma hur patienten fungerar utan farmakologisk behandling. Det rekommenderas att dexamfetamin sätts ut minst en gång om året för att utvärdera barnets tillstånd (företrädesvis under skollov). Förbättring kan bibehållas när läkemedlet sätts ut antingen tillfälligt eller permanent.
Dosminskning och utsättning
Behandlingen måste avbrytas om symtomen inte förbättras efter lämplig dosjustering under en 1-månadsperiod. Om paradoxal försämring av symtomen eller andra allvarliga biverkningar uppträder ska doseringen minskas eller sättas ut.
Särskilda patientgrupper
Barn under 6 års ålder
Säkerhet och effekt för Dexfarm har inte fastställts hos barn i åldern 0–6 år. Därför ska Dexfarm inte användas hos barn under 6 år.
Användning hos vuxna
Dexfarm är inte godkänt för användning hos vuxna. Säkerhet och effekt för dexamfetamin för vuxna har inte fastställts.
Äldre
Dexfarm ska inte användas till äldre. Säkerhet och effekt för dexamfetamin har inte fastställts i denna åldersgrupp.
Patienter med nedsatt njur- eller leverfunktion
Det finns ingen erfarenhet av användning av dexamfetamin hos patienter med nedsatt njur- eller leverfunktion. Dexamfetamin ska därför användas med särskild försiktighet till denna patientgrupp genom noggrann titrering av dosen.
Administreringssätt
Oral användning.
Brytskåran är till för att dela tabletten lika stora doser och för att underlätta nedsväljning.
Tabletten delas genom att placera den på ett hårt underlag med den korsade konvexa sidan vänd neråt. Sedan trycks försiktigt med pekfingret i mitten av ovansidan. Tabletten bryts då i fyra delar. De delade tabletterna ska tas tillsammans med vätska, t.ex. vatten.
Effekten av mat på absorptionen av dexamfetamin från Dexfarm-tabletter har inte undersökts och därför kan en möjlig effekt av mat på absorption inte uteslutas. Därför rekommenderas att Dexfarm-tabletter tas på ett standardiserat sätt i förhållande till måltid dvs. att dosen tas på samma tidpunkt i förhållande till måltid varje dag, helst tillsammans med måltiden eller omedelbart efter måltiden.
Överkänslighet mot den aktiva substansen eller mot något hjälpämne som anges i avsnitt 6.1.
Överkänslighet mot sympatomimetiska aminer.
Glaukom.
Feokromocytom.
Symtomatisk kardiovaskulär sjukdom, strukturell hjärtsjukdom och/eller måttlig eller svår hypertoni, hjärtsvikt, pulsåderförträngning, angina, hemodynamiskt signifikant medfödd hjärtsjukdom, kardiomyopatier, hjärtinfarkt, potentiellt livshotande arytmier och kanalopatier (sjukdomar orsakade av en dysfunktion i jonkanaler).
Framskriden arterioskleros.
Samtidig användning av monoaminoxidashämmare (MAO-hämmare) eller inom 14 dagar efter behandling med MAO-hämmare.
Hypertyreos eller tyreotoxikos.
Svår depression, anorexia nervosa/anorektiska störningar, självmordstankar, hyperexcitabilitet, psykotiska symtom, svår och episodisk (typ I) bipolär (affektiv) sjukdom (som inte är väl kontrollerad), schizofreni, psykopatisk/borderline-personlighetsstörning.
Tourettes syndrom eller liknande dystonier.
Cerebrovaskulära sjukdomar (cerebral aneurysm, kärlrubbningar inklusive vaskulit eller stroke).
Porfyri.
Tidigare narkotika- eller alkoholmissbruk.
Försiktighetsåtgärder före hantering eller administrering av läkemedlet
Undersökning före behandling
Före förskrivning är det nödvändigt att genomföra en bedömning av patientens utgångsvärde beträffande kardiovaskulär status inklusive blodtryck och hjärtfrekvens. En omfattande anamnes ska dokumentera samtidig läkemedelsbehandling, nuvarande och tidigare medicinska och psykiska sjukdomar eller symtom, familjeanamnes av plötslig hjärtdöd eller oförklarad död och noggrann journalföring av längd och vikt på tillväxtdiagram före behandling (se avsnitt 4.3 och 4.4).
Fortgående monitorering
Tillväxt, psykisk och kardiovaskulär status ska monitoreras kontinuerligt (se avsnitt 4.4).
Blodtryck och puls ska journalföras i ett diagram vid varje justering av dosen och därefter minst var 6:e månad.
Längd, vikt och aptit ska journalföras minst var 6:e månad med hjälp av ett tillväxtdiagram.
Utveckling av nya eller förvärrande av existerande psykiska störningar, inklusive depression och aggressivt beteende, ska monitoreras vid varje dosjustering och därefter minst var 6:e månad samt vid varje besök.
Patienterna ska monitoreras beträffande risk för felaktig eller avvikande användning och missbruk av dexamfetamin.
Långtidsbehandling (mer än 12 månader) hos barn och ungdomar
Säkerhet och effekt av långtidsbehandling med dexamfetamin har inte utvärderats systematiskt i kontrollerade prövningar. Behandling med dexamfetamin bör inte, och behöver inte, vara obegränsad. Behandling med dexamfetamin avslutas vanligtvis under eller efter puberteten. Patienter på långtidsbehandling (mer än 12 månader) ska fortlöpande övervakas noggrant enligt riktlinjer i avsnitt 4.2 och 4.4 med avseende på kardiovaskulär status, tillväxt, aptit samt utveckling av nya eller förvärrande av existerande psykiska störningar. Psykiska störningar som ska övervakas beskrivs nedan och inkluderar (men är inte begränsade till) motoriska eller verbala tics, aggressivt eller fientligt beteende, agitation, ångest, depression, psykos, mani, vanföreställningar, irritabilitet, avsaknad av spontanitet, tillbakadragenhet eller uttalad perseveration.
Läkare som fattar beslut om att dexamfetamin ska användas under längre perioder (över 12 månader) hos barn och ungdomar med ADHD, ska regelbundet omvärdera den långsiktiga nyttan av läkemedlet för varje enskild patient med hjälp av perioder utan läkemedelsbehandling för att bedöma hur patienten fungerar utan farmakologisk behandling. Det rekommenderas att dexamfetamin sätts ut minst en gång om året för att utvärdera barnets tillstånd (företrädesvis under skollov). Förbättring kan bibehållas när läkemedlet sätts ut antingen tillfälligt eller permanent.
Kardiovaskulär status
För patienter där man överväger att behandla med stimulantia ska en noggrann genomgång av anamnes (inklusive bedömning av familjeanamnes av plötslig hjärtdöd eller oförklarad död eller malign arytmi) samt fysisk undersökning göras för att bedöma om hjärtsjukdom föreligger. Ytterligare hjärtundersökning ska göras av specialist om initiala fynd visar på en sådan anamnes eller sjukdom. Patienter som utvecklar symtom som palpitationer, ansträngningsutlöst bröstsmärta, oförklarad synkope, dyspné eller andra symtom som tyder på hjärtsjukdom under behandling med dexamfetamin ska genomgå en omedelbar hjärtundersökning av specialist.
Kardiovaskulär status ska noggrant övervakas. Blodtryck och puls ska journalföras i ett diagram vid varje justering av dosen och därefter minst var 6:e månad.
Behandling med stimulantia leder i allmänhet till en liten blodtrycksökning (cirka 2–4 mmHg) samt en ökad hjärtfrekvens (cirka 3–6 slag per minut). Hos ett fåtal patienter kan dessa värden vara högre. Den kort- och långsiktiga kliniska betydelsen av dessa kardiovaskulära effekter hos barn och ungdomar är inte känd, men risken för kliniska komplikationer kan inte uteslutas som ett resultat av de effekter som observerades i kliniska studier. Försiktighet är indicerat vid behandling av patienter vilkas underliggande medicinska tillstånd kan påverkas av ökningar i blodtryck eller hjärtfrekvens. Se avsnitt 4.3 för tillstånd där behandling med dexamfetamin är kontraindicerade.
Användning av dexamfetamin är kontraindicerat vid vissa existerande kardiovaskulära sjukdomar såvida inte råd har erhållits av specialist i hjärtsjukdomar hos barn (se avsnitt 4.3).
Plötslig död och existerande kardiella strukturavvikelser eller andra allvarliga hjärtproblem
Plötslig död har rapporterats i samband med användning av CNS-stimulerande medel vid normala doser hos barn, varav somliga hade kardiella strukturavvikelser eller andra allvarliga hjärtproblem. Även om vissa allvarliga hjärtproblem i sig kan innebära en ökad risk för plötslig död, rekommenderas inte stimulantia till barn eller ungdomar med kända kardiella strukturavvikelser, kardiomyopati, allvarliga hjärtrytmstörningar eller andra allvarliga hjärtproblem som kan göra dem extra sårbara för de sympatomimetiska effekterna av ett stimulerande läkemedel (se avsnitt 4.3).
Kardiovaskulära händelser
Felanvändning av CNS-stimulerande medel kan ha samband med plötslig död och andra allvarliga kardiovaskulära biverkningar.
Fall av kardiomyopati har observerats med kronisk användning av amfetamin.
Cerebrovaskulära sjukdomar
Se avsnitt 4.3 beträffande cerebrovaskulära tillstånd där behandling med dexamfetamin är kontraindicerade. Patienter med ytterligare riskfaktorer (som t.ex. kardiovaskulär sjukdom i anamnesen, samtidig behandling med läkemedel som höjer blodtrycket) bör bedömas vid varje besök med avseende på neurologiska tecken och symtom efter påbörjad behandling med dexamfetamin.
Cerebral vaskulit verkar vara en mycket sällsynt idiosynkratisk reaktion på exponering för dexamfetamin. Det finns få bevis för att högriskpatienter kan identifieras och symtomdebuten kan vara den första indikationen på ett underliggande kliniskt problem. Tidig diagnos baserad på hög misstanke kan möjliggöra omedelbar utsättning av dexamfetamin och tidig behandling. Diagnosen bör därför övervägas hos varje patient som utvecklar nya neurologiska symtom som överensstämmer med cerebral ischemi under behandling med dexamfetamin. Dessa symtom kan inkludera svår huvudvärk, känslobortfall, svaghet, paralys och försämring av koordination, syn, tal, språk eller minne.
Behandling med dexamfetamin är inte kontraindicerat hos patienter med hemiplegisk cerebral pares.
Psykiska störningar
Samtidig psykisk sjukdom är vanlig vid ADHD och bör tas i beaktande vid förskrivning av stimulantia. Om psykiska symtom eller exacerbation av existerande psykiska störningar uppträder, ska dexamfetamin inte ges såvida inte nyttan överväger riskerna för patienten.
Utveckling eller förvärrande av psykiska störningar ska kontrolleras vid varje dosjustering, därefter minst var 6:e månad och vid varje besök; utsättning av behandlingen kan vara lämpligt.
Exacerbation av existerande psykotiska eller maniska symtom
Dexamfetamin kan förvärra symtom på beteende- och tankestörningar hos psykotiska patienter.
Uppträdande av nya psykotiska eller maniska symtom
Behandlingsutlösta psykotiska symtom (syn-/känsel-/hörselhallucinationer och vanföreställningar) eller mani hos barn eller ungdomar utan tidigare psykotisk sjukdom eller mani kan orsakas av dexamfetamin i normala doser.
I en poolad analys av olika placebokontrollerade korttidsstudier visades att sådana symtom förekom hos cirka 0,1 % av patienter (4 av 3 482) som behandlades med dexamfetamin eller amfetamin under flera veckor, medan ingen av patienterna i placebogruppen drabbades av dessa symtom.
Om maniska eller psykotiska symtom förekommer bör ett möjligt orsakssamband med dexamfetamin övervägas och utsättande av behandling kan vara lämpligt.
Aggressivt eller fientligt beteende
Uppträdande eller förvärrande av aggression eller fientlighet kan orsakas av behandling med stimulantia. Patienter som behandlas med dexamfetamin ska övervakas noggrant med avseende på uppträdande eller förvärrande av aggressivt beteende eller fientlighet vid behandlingsstart, vid varje dosjustering och därefter minst var 6:e månad samt vid varje besök. Läkaren bör utvärdera behovet av justering av behandlingen hos patienter som uppvisar beteendeförändringar.
Självmordstankar
Patienter som utvecklar självmordstankar eller självmordsbeteende under behandling av ADHD bör omedelbart bedömas av sin läkare. Exacerbation av en underliggande psykisk sjukdom samt ett möjligt orsakssamband med dexamfetamin bör övervägas. Behandling av en underliggande psykisk sjukdom kan vara nödvändig och eventuellt utsättning av dexamfetamin ska övervägas.
Tics
Dexamfetamin förknippas med uppträdande eller exacerbation av motoriska och verbala tics. Försämring av Tourettes syndrom har också rapporterats. Familjeanamnes bör utvärderas och användning av dexamfetamin bör föregås av klinisk utvärdering beträffande tics eller Tourettes syndrom hos barn. Patienter bör övervakas regelbundet med avseende på uppträdande eller förvärrande av tics under behandlingen med dexamfetamin. Kontroll ska ske vid varje dosjustering och därefter minst var 6:e månad eller vid varje besök.
Ångest, agitation eller spänningar
Dexamfetamin förknippas med förvärrande av existerande ångest, agitation eller spänningar. Klinisk utvärdering beträffande ångest, agitation eller spänning ska föregå användning av dexamfetamin och patienter ska kontrolleras regelbundet med avseende på uppträdande eller förvärrande av dessa symtom under behandlingen, vid varje dosjustering och därefter minst var 6:e månad eller vid varje besök.
Bipolära sjukdomar
Särskild försiktighet bör iakttas vid användning av dexamfetamin för behandling av ADHD hos patienter med samtidig bipolär sjukdom (inklusive obehandlad typ I bipolär sjukdom eller andra bipolära sjukdomar) på grund av möjligt påskyndande av blandad/manisk episod hos sådana patienter. Före påbörjande av behandling med dexamfetamin bör patienter med samtidiga depressiva symtom undersökas för utvärdering av eventuell risk för bipolär sjukdom. En sådan undersökning bör omfatta en detaljerad psykiatrisk anamnes samt familjeanamnes av självmord, bipolär sjukdom och depression. Noggrann fortlöpande övervakning av dessa patienter är nödvändig (se Psykiska störningar ovan och avsnitt 4.2). Patienterna ska övervakas med avseende på symtom vid varje dosjustering och därefter minst var 6:e månad och vid varje besök.
Tillväxt
Måttligt nedsatt viktökning och fördröjd tillväxt har rapporterats vid långtidsbehandling med dexamfetamin hos barn.
Effekterna av dexamfetamin på slutlig längd och vikt är ännu okända och studeras för närvarande. Tillväxten ska monitoreras under behandling med dexamfetamin; längd, vikt och aptit ska journalföras minst var 6:e månad med hjälp av ett tillväxtdiagram. För patienter som inte växer eller ökar i längd eller vikt som förväntat kan behandlingen behöva avbrytas.
Eftersom minskad aptit kan förekomma under behandling med dexamfetamin får läkemedlet endast administreras med särskild försiktighet till patienter med anorexia nervosa.
Krampanfall
Dexamfetamin ska användas med försiktighet till patienter med epilepsi. Dexamfetamin kan sänka kramptröskeln hos patienter med epileptiska anfall i anamnesen, hos patienter med tidigare EEG-avvikelser utan epileptiska anfall samt, i sällsynta fall, hos patienter utan epileptiska anfall i anamnesen och inga tidigare EEG-avvikelser. Vid ökning av anfallsfrekvensen eller om anfall uppträder för första gången ska dexamfetamin sättas ut.
Missbruk, felaktig användning eller avvikande användning
Patienter ska övervakas noggrant med avseende på risk för avvikande användning, felaktig användning och missbruk av dexamfetamin. Risken är i allmänhet större för kortverkande stimulerande läkemedel jämfört med motsvarande långverkande läkemedel (se avsnitt 4.1).
Dexamfetamin ska inte användas till patienter med narkotika- eller alkoholberoende p.g.a. risken för missbruk, felaktig användning eller avvikande användning.
Kroniskt missbruk av dexamfetamin kan leda till en påtaglig toleransutveckling och psykologiskt beroende med varierande grader av onormalt beteende. Öppna psykotiska episoder kan uppträda, särskilt vid parenteralt missbruk.
Tecken på kronisk amfetaminintoxikation omfattar svår dermatos, uttalad sömnlöshet, förvirring, hyperaktivitet och personlighetsförändringar. Det allvarligaste tecknet på kronisk amfetaminintoxikation är en psykos som i de flesta fall knappt kan särskiljas från schizofreni. En sådan psykos förekommer dock sällan efter oralt intag av amfetaminer. Det har även förekommit rapporter om intracerebral blödning. Allvarliga kardiovaskulära händelser som sågs i samband med amfetaminmissbruk var plötslig död, kardiomyopati och hjärtinfarkt.
Patientens ålder, förekomsten av riskfaktorer för läkemedelsmissbruk (som t.ex. samtidigt trotssyndrom eller uppförandestörning och bipolär sjukdom), tidigare eller nuvarande drogmissbruk ska alla tas i beaktande vid beslut om behandling mot ADHD. Försiktighet ska iakttas hos emotionellt labila patienter t.ex. de med tidigare narkotika- eller alkoholberoende, eftersom sådana patienter kan öka dosen på eget initiativ.
För vissa patienter med hög risk för missbruk kan dexamfetamin eller andra stimulantia vara olämpliga. Detta kan även vara sant för andra stimulantia och behandling med icke-stimulantia ska därför övervägas.
Utsättning
Noggrann övervakning krävs när läkemedlet sätt ut eftersom detta kan demaskera depression eller kronisk överaktivitet. Vissa patienter kan kräva långvarig uppföljning.
Likaledes krävs noggrann övervakning vid utsättning vid missbruk eftersom svår depression kan uppträda.
Abrupt utsättning efter långvarig användning av höga doser dexamfetamin kan orsaka extrem trötthet samt ett förändrat sömn-EEG.
Trötthet
Dexamfetamin ska inte användas för prevention eller behandling av normala trötthetstillstånd.
Drogtester
Detta läkemedel innehåller dexamfetamin vilket kan testa positivt för amfetamin, speciellt med immunanalystest.
Nedsatt njur- eller leverfunktion
Det finns ingen erfarenhet av användning av dexamfetamin hos patienter med nedsatt njur- eller leverfunktion. Hos dessa patienter kan maximala plasmanivåer vara högre och elimination ske långsammare. Dexamfetamin ska därför användas med särskild försiktighet till denna patientgrupp genom noggrann titrering av dosen.
Hematologiska effekter
Säkerheten vid långtidsbehandling med dexamfetamin är inte fullständigt klarlagd. Vid leukopeni, trombocytopeni, anemi eller andra avvikelser, inklusive de som tyder på svåra njur- eller leversjukdomar, ska utsättning av läkemedlet övervägas.
Hjälpämne: isomalt
Detta läkemedel innehåller isomalt. Patienter med det sällsynta tillståndet hereditär frukosintolerans bör inte ta detta läkemedel.
På grund av risken för hyperton kris är dexamfetamin kontraindicerat hos patienter som behandlas med icke-selektiv, irreversibel MAO-hämmare (pågående behandling eller behandling under de senaste 2 veckorna) (se avsnitt 4.3).
Det är inte känt om dexamfetamin kan hämma eller inducera cytokrom P450 (CYP)-enzymer. Samtidig administrering av CYP-substrat med ett snävt terapeutiskt intervall ska därför ske med försiktighet.
Det är inte känt till vilken grad dexamfetaminmetabolism beror på CYP-enzym. Samtidig administrering av potenta hämmare eller inducerare av CYP-enzym ska därför ske med försiktighet.
Medel som sänker amfetaminkoncentrationen i blodet
Gastrointestinala surgörande medel (guanetidin, reserpin, glutaminsyra-HCl, askorbinsyra, fruktjuice etc.) sänker absorptionen av amfetaminer.
Surgörande medel i urinen (ammoniumklorid, natriumdivätefosfat, etc.) höjer koncentration av de joniserade formerna av amfetaminmolekylen och ökar därmed urinutsöndringen.
Båda grupper av medel sänker blodkoncentrationer och effekten av amfetaminer.
Medel som höjer amfetaminkoncentrationen i blodet
Gastrointestinala alkaliserande medel (natriumbikarbonat etc.) ökar absorptionen av amfetaminer.
Alkaliserande medel i urinen (acetazolamid, vissa tiazider) höjer koncentrationer av de icke-joniserande formerna av amfetaminmolekylen och sänker därmed urinutsöndringen.
Båda grupper av medel höjer blodkoncentrationer och ökar därmed effekterna av amfetaminer.
Samtidig administrering av klonidin och dexamfetamin kan resultera i en ökad verkningstid för dexamfetamin.
Medel vars effekt kan sänkas av amfetaminer
Dexamfetamin kan motverka den lugnande effekten av antihistaminer.
Dexamfetamin kan hämma den blodtryckssänkande effekten av guanetidin eller klonidin. Samtidig användning av betablockerare kan leda till svår hypertoni eftersom den terapeutiska verkan av dessa medel kan hämmas av dexamfetamin.
Depressiva effekter av opiater, t.ex. andningsdepression, kan minskas av dexamfetamin.
Medel vars effekt kan ökas av amfetaminer
Halogenerade narkosmedel: Det finns en risk för plötslig blodtrycksökning under operation. Om kirurgi planeras ska dexamfetamin ej användas på operationsdagen.
Samtidig användning av tricykliska antidepressiva kan öka risken för kardiovaskulära händelser. På grund av en möjlig blodtrycksökning rekommenderas särskild försiktighet om Dexfarm 10 mg/20 mg administreras till patienter som behandlas med kärlsammandragande medel (se även avsnittet om kardiovaskulära och cerebrovaskulära tillstånd i avsnitt 4.4).
Dexamfetamin kan förstärka den adrenerga effekten av noradrenalin. Dexamfetamin kan förstärka de analgetiska effekterna av meperidin.
Den analgetiska verkan av morfin kan förstärkas vid samtidig användning av dexamfetamin.
Medel som kan öka effekterna av amfetaminer
Det finns rapporter som tyder på att dexamfetamin kan hämma metabolismen av kumarinantikoagulantia, antiepileptika (t.ex. fenobarbital, fenytoin och primidon) och vissa antidepressiva medel (tricykliska medel och selektiva serotoninåterupptagshämmare). När behandling med dexamfetamin inleds eller avslutas kan det vara nödvändigt att justera dosen av dessa läkemedel som redan tas och fastställa läkemedelskoncentrationerna i plasma (eller för kumariner, koagulationstider).
Disulfiram kan hämma metabolismen och utsöndringen av dexamfetamin.
Medel som kan sänka effekterna av amfetaminer
Adrenerga blockerare (t.ex. propranolol), litium och alfametyltyrosin kan dämpa effekterna av dexamfetamin.
Samtidig användning av haloperidol kan hämma de centralstimulerande effekterna av dexamfetamin. Akut dystoni har noterats vid samtidig användning av haloperidol.
Absorptionen av antiepileptika (t.ex. fenobarbital, fenytoin, primidon och etosuximid) kan fördröjas av dexamfetamin.
Användning med alkohol
Alkohol kan förstärka de CNS-relaterade biverkningarna av psykoaktiva läkemedel, inklusive dexamfetamin. Patienter bör därför avstå från alkohol under behandling.
Fentiaziner som t.ex. klorpromazin blockerar dopaminreceptorer och hämmar därmed de centralstimulerande effekterna av amfetaminer, och kan användas för att behandla amfetaminförgiftning.
Interaktioner med drogtest/laboratorietest
Amfetaminer kan orsaka en signifikant ökning av kortikosteroidnivåerna i plasma. Denna ökning är störst på kvällen. Amfetaminer kan påverka mätning av steroider i urin.
Graviditet
Data från en kohortstudie med totalt cirka 5 570 graviditeter exponerade för amfetamin under den första trimestern tyder inte på en ökad risk för kongenital missbildning. Data från en annan kohortstudie med totalt cirka 3 100 graviditeter exponerade för amfetamin under graviditetens första 20 veckor tyder på en ökad risk för preeklampsi och för tidig födsel.
Barn till mödrar som är beroende av amfetamin har visats löpa högre risk för prematur födelse och lägre födelsevikt.
Dessa barn kan dessutom utveckla utsättningssymtom som dysfori, inklusive hyperexcitabilitet och uttalad utmattning.
Resultat från djurstudier antyder att höga doser av dexamfetamin kan orsaka reproduktionstoxikologiska effekter (se avsnitt 5.3). Användning av dexamfetamin under graviditet rekommenderas inte. Fertila kvinnor ska avsluta behandling med dexamfetamin när de planerar att bli gravida.
Amning
Dexamfetamin utsöndras i bröstmjölk. En risk för det nyfödda barnet/spädbarnet kan inte uteslutas.
Ett beslut måste fattas om man ska avbryta amningen eller avbryta/avstå från behandling med dexamfetamin efter att man tagit hänsyn till fördelen med amning för barnet och fördelen med behandling för kvinnan.
Dexamfetamin kan orsaka yrsel, dåsighet och synstörningar inklusive svårigheter med ackommodation, dubbelseende och dimsyn. Det kan ha måttlig effekt på förmågan att köra bil och använda maskiner. Patienter ska varnas om risken av dessa möjliga effekter och tillrådas att undvika potentiellt riskfyllda aktiviteter som t.ex. bilkörning eller användning av maskiner om de upplever detta.
Information om frekvenserna av dessa effekter har samlats in från publicerade kliniska studier och metaanalyser samt MHRA:s säkerhetsinformation.
Rapporterade biverkningar listas enligt MedDRA-organsystem. Biverkningar klassas enligt följande frekvenskategorier: mycket vanliga (≥ 1/10), vanliga (≥ 1/100, < 1/10), mindre vanliga (≥ 1/1 000, < 1/100), sällsynta (≥ 1/10 000, < 1/1 000) mycket sällsynta (< 1/10 000) och ingen känd frekvens (kan inte beräknas från tillgängliga data).
Lista på biverkningar
Blodet och lymfsystemet
Mycket sällsynta: anemi, leukopeni, trombocytopeni, trombocytopenisk purpura
Hjärtat
Vanliga: arytmi, palpitationer, takykardi
Sällsynta: angina pectoris
Mycket sällsynta: hjärtstopp
Ingen känd frekvens: kardiomyopati, hjärtinfarkt
Medfödda och/eller genetiska störningar
Mycket sällsynta: Tourettes syndrom
Ögon
Sällsynta: nedsatt ackommodationsförmåga, dimsyn, mydriasis
Magtarmkanalen
Vanliga: buksmärta och -kramper, illamående, kräkningar, muntorrhet. Dessa effekter uppträder vanligtvis i början av behandlingen och kan lindras med samtidigt födointag.
Ingen känd frekvens: ischemisk kolit, diarré
Allmänna symtom och/eller symtom vid administreringsstället
Ingen känd frekvens: bröstsmärta, hyperpyrexi, trötthet, plötslig död (se avsnitt 4.4)
Lever och gallvägar
Mycket sällsynta: onormal leverfunktion inklusive förhöjda leverenzymer och leverkoma
Immunsystemet
Ingen känd frekvens: överkänslighet inklusive angioödem och anafylaxi
Undersökningar
Vanliga: förändringar i blodtrycket och hjärtfrekvensen (vanligtvis förhöjningar)
Metabolism och nutrition
Mycket vanliga: minskad aptit, minskad viktuppgång och viktnedgång under långvarig användning hos barn
Ingen känd frekvens: acidos
Muskuloskeletala systemet och bindväv
Vanliga: artralgi
Sällsynta: tillväxthämning under långvarig användning hos barn
Mycket sällsynta: muskelkramper
Ingen känd frekvens: rabdomyolys
Centrala och perifera nervsystemet
Vanliga: vertigo, dyskinesi, huvudvärk, hyperaktivitet
Sällsynta: trötthet
Mycket sällsynta: muskelkramper, koreoatetoida rörelser, intrakraniell blödning
Ingen känd frekvens: ataxi, yrsel, dysgeusi, koncentrationssvårigheter, hyperreflexi, stroke, tremor
Mycket sällsynta: fall av malignt neuroleptikasyndrom (MNS) har observerats. Dessa rapporter var dock dåligt dokumenterade och i de flesta fall fick patienter även andra läkemedel. Rollen av dexamfetamin i utvecklingen av MNS är därmed oklar.
Psykiska störningar
Mycket vanliga: insomni, nervositet
Vanliga: onormalt beteende, aggression, excitation, anorexi, ångest, depression, irritabilitet
Mycket sällsynta: hallucinationer, psykos/psykotiska reaktioner, självmordsbeteende (inklusive fullbordat självmord), tics, förvärrande av existerande tics
Ingen känd frekvens: förvirring, beroende, dysfori, känslomässig labilitet, eufori, försämrad kognitiv förmåga, förändrat libido, nattskräck, tvångsmässigt beteende, paniktillstånd, paranoia, rastlöshet
Njurar och urinvägar
Ingen känd frekvens: njurskada
Reproduktionsorgan och bröstkörtel
Ingen känd frekvens: impotens
Hud och subkutan vävnad
Sällsynta: hudutslag, urtikaria
Mycket sällsynta: erythema multiforme, exfoliativ dermatit, fixt läkemedelsutslag
Ingen känd frekvens: svettning, alopeci
Blodkärl
Mycket sällsynta: cerebral vaskulit och/eller ocklusion
Ingen känd frekvens: kardiovaskulär kollaps, Raynauds fenomen
Ett toxiskt hypermetabolt tillstånd, kännetecknat av övergående hyperaktivitet, hyperpyrexi, acidos och död på grund av kardiovaskulär kollaps har rapporterats.
Upphörande eller minskning av amfetaminanvändning som har varit i hög dos och långvarig kan resultera i utsättningssymtom. Symtom omfattar dysfori, trötthet, livliga och obehagliga drömmar, insomni eller hypersomni, ökad aptit, psykomotorisk hämning eller agitation, anhedoni och läkemedelsbegär.
Rapportering av misstänkta biverkningar
Tecken och symtom
Akut överdos, framför allt till följd av överstimulering av de centrala och sympatiska nervsystemen, kan resultera i kräkningar, agitation, aggression, tremor, hyperreflexi, muskelryckningar, konvulsioner (som kan följas av koma), eufori, förvirring, hallucinationer, delirium, svettningar, mydriasis, torra slemhinnor, hudrodnad, huvudvärk, hyperpyrexi, bröstsmärta, takykardi, palpitationer, hjärtarytmier, hypertoni, andningsdepression, koma, cirkulatorisk kollaps och död.
Den enskilda patientens svar kan variera mycket och toxiska manifestationer kan förekomma vid ganska små överdoser.
Behandling
Det finns ingen specifik antidot mot dexamfetaminöverdos. Behandling består av lämpliga understödjande åtgärder. Patienten måste skyddas från att skada sig själv och från externa stimuli som kan förvärra den redan befintliga överstimuleringen. Om tecknen och symtomen inte är alltför svåra och patienten är vid medvetande kan maginnehållet tömmas ut genom induktion av kräkningar när läkemedlet tagits mindre än en timme tidigare. Andra åtgärder för att avgifta tarmarna omfattar administrering av aktivt kol och ett laxermedel.
Stark stimulering eller konvulsioner kan behandlas med bensodiazepiner.
Intensivvård måste ges för att upprätthålla adekvat cirkulation och respiration. Avkylning av kroppen kan krävas vid hyperpyrexi.
Distribution
Efter oralt intag distribueras amfetaminer snabbt till de viktigaste organsystemen. Amfetaminer är i hög grad fettlösliga och kan passera blod-hjärnbarriären. Koncentrationer som uppnås i centrala nervsystemet kan vara 8 gånger högre än plasmakoncentrationerna. Plasmabindningsgraden för amfetamin är mellan 15 och 34 %.
Metabolism
Metabolism av amfetamin sker i levern, främst genom hydroxylering och konjugering med glukuronsyra vilket leder till mer hydrofila komponenter som kan elimineras lättare. Små mängder amfetamin omvandlas till noradrenalin genom oxidering. Vid hydroxylering bildas en aktiv metabolit (p-hydroxinoradrenalin) som verkar som en falsk neurotransmittor och kan svara för vissa läkemedelseffekter, särskilt hos kroniska användare.
Eliminering
Amfetamin utsöndras främst i urinen men tubulär reabsorption är relativt hög på grund av dess lipofila egenskaper. Eliminering av amfetamin är pH-beroende, dvs. vid lågt pH kan cirka 80 % av amfetaminet elimineras i oförändrad form inom 24 timmar. I alkaliserad urin elimineras endast 2–3 % av amfetamin som fritt amfetamin. Graden av tabletternas biotillgänglighet undersöktes hos 18 friska försökspersoner. Genomsnittlig plasmahalveringstid (t1/2) var 10,2 timmar.
Djurstudier avseende allmäntoxicitet, säkerhetsfarmakologi, gentoxicitet och karcinogentoxicitet för dexamfetamin visade inte några risker för människa som inte redan är kända.
I studier avseende reproduktionstoxiska effekter av dexamfetamin på möss sågs en ökad risk för missbildningar men endast vid doser 41 gånger högre dosen till människa. I råttor behandlade med en dos motsvarande 12,5 gånger dosen till människa och kaniner behandlade med dexamfetamindoser motsvarade upp till 7 gånger dosen till människa sågs inga embryotoxiska effekter.
Studier avseende beteende hos gnagare visade fördröjd utveckling, beteendesensibilsering samt ökad motorisk aktivitet hos avkomman efter prenatala exponeringar av dexamfetamin vid dosnivåer jämförbara till terapeutiska dosnivåer hos människa. Den kliniska relevansen för dessa fynd är inte känd.
Farmakoterapeutisk grupp: Psykostimulantia, medel vid ADHD och nootropika, centralt verkande sympatomimetika ATC-kod: N06BA02
Verkningsmekanism
Dexamfetamin är en sympatomimetisk amin med en centralstimulerande och anorektisk verkan.
Farmakodynamisk effekt
Perifera effekter innefattar förhöjning av systoliskt och diastoliskt blodtryck och en svagt bronkvidgande och andningsstimulerande verkan. Det finns varken specifika uppgifter som tydligt fastslår mekanismen med vilken amfetaminer åstadkommer effekter på mental funktion och beteende hos barn eller slutliga belägg för hur dessa effekter relaterar till centrala nervsystemets tillstånd.
Absorption
Dexamfetamin är starkt lipofil och absorberas snabbt från magtarmkanalen. Farmakokinetiken för tabletterna undersöktes hos 18 friska försökspersoner. Efter administrering av en dexamfetamintablett på 5 mg uppnåddes genomsnittliga högsta plasmakoncentrationer (Cmax) på 11,5 ng/ml efter cirka 1,5 timmar.
Distribution
Efter oralt intag distribueras amfetaminer snabbt till de viktigaste organsystemen. Amfetaminer är i hög grad fettlösliga och kan passera blod-hjärnbarriären. Koncentrationer som uppnås i centrala nervsystemet kan vara 8 gånger högre än plasmakoncentrationerna. Plasmabindningsgraden för amfetamin är mellan 15 och 34 %.
Metabolism
Metabolism av amfetamin sker i levern, främst genom hydroxylering och konjugering med glukuronsyra vilket leder till mer hydrofila komponenter som kan elimineras lättare. Små mängder amfetamin omvandlas till noradrenalin genom oxidering. Vid hydroxylering bildas en aktiv metabolit (p-hydroxinoradrenalin) som verkar som en falsk neurotransmittor och kan svara för vissa läkemedelseffekter, särskilt hos kroniska användare.
Eliminering
Amfetamin utsöndras främst i urinen men tubulär reabsorption är relativt hög på grund av dess lipofila egenskaper. Eliminering av amfetamin är pH-beroende, dvs. vid lågt pH kan cirka 80 % av amfetaminet elimineras i oförändrad form inom 24 timmar. I alkaliserad urin elimineras endast 2–3 % av amfetamin som fritt amfetamin. Graden av tabletternas biotillgänglighet undersöktes hos 18 friska försökspersoner. Genomsnittlig plasmahalveringstid (t1/2) var 10,2 timmar.
Djurstudier avseende allmäntoxicitet, säkerhetsfarmakologi, gentoxicitet och karcinogentoxicitet för dexamfetamin visade inte några risker för människa som inte redan är kända.
I studier avseende reproduktionstoxiska effekter av dexamfetamin på möss sågs en ökad risk för missbildningar men endast vid doser 41 gånger högre dosen till människa. I råttor behandlade med en dos motsvarande 12,5 gånger dosen till människa och kaniner behandlade med dexamfetamindoser motsvarade upp till 7 gånger dosen till människa sågs inga embryotoxiska effekter.
Studier avseende beteende hos gnagare visade fördröjd utveckling, beteendesensibilsering samt ökad motorisk aktivitet hos avkomman efter prenatala exponeringar av dexamfetamin vid dosnivåer jämförbara till terapeutiska dosnivåer hos människa. Den kliniska relevansen för dessa fynd är inte känd.
Dexfarm 10 mg, 20 mg
Inga särskilda förvaringsanvisningar.
Dexfarm 5 mg
Kartong innehållande 20, 28, 30, 50, 98 eller 100 tabletter i PVC/PVdC/Alu-blister.
Dexfarm 10 mg
Kartong innehållande 20, 30, 48 eller 50 tabletter i PVC/PVdC/Alu-blister.
Dexfarm 20 mg
Kartong innehållande 20, 28 eller 30 tabletter i PVC/PVdC/Alu-blister.
Eventuellt kommer inte alla förpackningsstorlekar att marknadsföras.
Inga särskilda anvisningar.
Isomalt (E953)
Magnesiumstearat (E572)
Krospovidon (E1202) i Dexfarm 5 mg
Ej relevant.
Dexfarm 5 mg
9 månader
Dexfarm 10 mg, 20 mg
30 månader
Dexfarm 5 mg
Förvaras vid högst 25 °C. Förvaras i originalförpackningen. Fuktkänsligt.
Dexfarm 10 mg, 20 mg
Inga särskilda förvaringsanvisningar.
Dexfarm 5 mg
Kartong innehållande 20, 28, 30, 50, 98 eller 100 tabletter i PVC/PVdC/Alu-blister.
Dexfarm 10 mg
Kartong innehållande 20, 30, 48 eller 50 tabletter i PVC/PVdC/Alu-blister.
Dexfarm 20 mg
Kartong innehållande 20, 28 eller 30 tabletter i PVC/PVdC/Alu-blister.
Eventuellt kommer inte alla förpackningsstorlekar att marknadsföras.
Inga särskilda anvisningar.
