Tillgänglig läkemedelsinformation i Sverige
Kerendia 10 mg filmdragerade tabletter
Kerendia 20 mg filmdragerade tabletter
Filmdragerad tablett (tablett)
Kerendia 10 mg filmdragerade tabletter
Rosa, oval, avlång filmdragerad tablett med en längd på 10 mm och en bredd på 5 mm, märkt ”10” på den ena sidan och ”FI” på den andra sidan.
Kerendia 20 mg filmdragerade tabletter
Gul, oval, avlång filmdragerad tablett med en längd på 10 mm och en bredd på 5 mm, märkt ”20” på den ena sidan och ”FI” på den andra sidan.
Bayer AG
51368 Leverkusen
Tyskland
Kerendia 10 mg filmdragerade tabletter
EU/1/21/1616/001-005
Kerendia 20 mg filmdragerade tabletter
EU/1/21/1616/006-010
Första godkännandet: 16 februari 2022
02/2023 Ytterligare information om detta läkemedel finns på Europeiska läkemedelsmyndighetens webbplats http://www.ema.europa.eu
Kerendia 10 mg filmdragerade tabletter
Varje filmdragerad tablett innehåller 10 mg finerenon.
Hjälpämne med känd effekt
Varje filmdragerad tablett innehåller 45 mg laktos (som monohydrat), se avsnitt 4.4.
Kerendia 20 mg filmdragerade tabletter
Varje filmdragerad tablett innehåller 20 mg finerenon.
Hjälpämne med känd effekt
Varje filmdragerad tablett innehåller 40 mg laktos (som monohydrat), se avsnitt 4.4.
För fullständig förteckning över hjälpämnen, se avsnitt 6.1.
Om serumkalium är > 5,0 mmol/l ska behandling med finerenon inte initieras (se avsnitt 4.4).
Rekommenderad startdos av finerenon baseras på eGFR och presenteras i tabell 1.
Tabell 1: Initiering av behandling med finerenon och rekommenderad dos
Fortsatt behandling
Kaliumnivån i serum och eGFR måste mätas igen 4 veckor efter insättning eller omstart av behandling med finerenon eller vid dosökning (se tabell 2 för att fastställa fortsatt behandling med finerenon och dosjustering).
Därefter måste serumkalium mätas periodiskt och efter behov baserat på individuell bedömning av patienten och serumkaliumnivåer.
Se avsnitt 4.4 och 4.5 för mer information.
Tabell 2: Fortsatt behandling med finerenon och dosjustering
*Bibehåll 10 mg en gång dagligen om eGFR har minskat > 30 % jämfört med den tidigare mätningen.
Glömd dos
En glömd dos ska tas så snart patienten kommer ihåg det men endast under samma dag. Patienten ska inte ta 2 doser för att kompensera för en glömd dos.
Särskilda populationer
Äldre
Ingen dosjustering är nödvändig hos äldre patienter (se avsnitt 5.2).
Nedsatt njurfunktion
Initiering av behandling
Hos patienter med eGFR < 25 ml/min/1,73 m2 ska behandling med finerenon inte initieras på grund av begränsade kliniska data (se avsnitt 4.4 och 5.2).
Fortsatt behandling
Hos patienter med eGFR ≥ 15 ml/min/1,73 m2 kan behandling med finerenon fortsätta med dosjustering baserad på serumkalium. eGFR ska mätas 4 veckor efter insättning för att fastställa om startdosen kan ökas till den rekommenderade dagliga dosen på 20 mg (se ”Fortsatt behandling” i avsnittet ”Dosering” och tabell 2).
På grund av begränsade kliniska data ska behandling med finerenon avbrytas hos patienter som har progredierat till terminal njursvikt (eGFR < 15 ml/min/1,73 m2) (se avsnitt 4.4).
Nedsatt leverfunktion
Patienter med
gravt nedsatt leverfunktion:Finerenon ska inte initieras (se avsnitt 4.4 och 5.2). Inga data finns tillgängliga.
måttligt nedsatt leverfunktion:Ingen initial dosjustering krävs. Överväg ytterligare kontroller av kaliumnivåer i serum och anpassa kontrollerna efter den individuella patienten (se avsnitt 4.4 och 5.2).
lätt nedsatt leverfunktion:Ingen initial dosjustering krävs.
Samtidigt använda läkemedel
Hos patienter som tar finerenon samtidigt med måttliga eller svaga CYP3A4-hämmare, kaliumtillskott, trimetoprim eller trimetoprim/sulfametoxazol bör ytterligare kontroller av kaliumnivåerna i serum ske och anpassning av kontrollerna efter individuell bedömning av patienten bör övervägas (se avsnitt 4.4). Beslut om behandling med finerenon ska tas enligt anvisningar i tabell 2 (”Dosering, Fortsatt behandling”).
Tillfällig utsättning av finerenon kan bli nödvändig om patienterna måste ta trimetoprim eller trimetoprim/sulfametoxazol. Se avsnitt 4.4 och 4.5 för mer information.
Kroppsvikt
Ingen dosjustering baserat på kroppsvikt krävs (se avsnitt 5.2).
Pediatrisk population
Säkerhet och effekt för finerenon för barn och ungdomar under 18 år har ännu inte fastställts. Inga data finns tillgängliga.
Administreringssätt
Oral användning
Tabletterna kan tas med ett glas vatten och med eller utan föda (se avsnitt 5.2).
Tabletterna ska inte tas med grapefrukt eller grapefruktjuice (se avsnitt 4.5).
Krossade tabletter
Patienter som inte kan svälja hela tabletter kan krossa Kerendia-tabletter och blanda dem med vatten eller mjuka livsmedel, t.ex. äppelmos, direkt före användning (se avsnitt 5.2).
Överkänslighet mot den aktiva substansen eller mot något hjälpämne som anges i avsnitt 6.1.
Samtidig behandling med starka hämmare av CYP3A4 (se avsnitt 4.5), t.ex.:
itrakonazol
ketokonazol
ritonavir
nelfinavir
kobicistat
klaritromycin
telitromycin
nefazodon
Addisons sjukdom
Hyperkalemi
Hyperkalemi har observerats hos patienter behandlade med finerenon (se avsnitt 4.8).
Vissa patienter löper högre risk att utveckla hyperkalemi.
Riskfaktorer inkluderar lågt eGFR, högt serumkalium och tidigare episoder av hyperkalemi. Hos dessa patienter ska tätare kontroller övervägas.
Initiering och fortsatt behandling (se avsnitt 4.2)
Om serumkalium är > 5,0 mmol/l ska behandling med finerenon inte initieras.
Om serumkalium är > 4,8 till 5,0 mmol/l kan initering av behandling med finerenon övervägas med ytterligare kontroller av serumkalium under de första 4 veckorna baserat på patientegenskaper och serumkaliumnivåer.
Om serumkalium är > 5,5 mmol/l ska behandling med finerenon avbrytas.
Lokala riktlinjer för behandling av hyperkalemi ska följas.
När serumkalium är ≤ 5,0 mmol/l kan behandling med finerenon återupptas med
10 mg en gång dagligen.
Monitorering
Kaliumnivån i serum och eGFR måste mätas på nytt hos alla patienter 4 veckor efter insättning, omstart av behandling eller vid dosökning. Därefter måste serumkalium bedömas regelbundet och vid behov baserat på patientegenskaper och serumkaliumnivåer (se avsnitt 4.2).
Samtidigt använda läkemedel
Risken för hyperkalemi kan också öka vid samtidig användning av läkemedel som kan öka serumkaliumnivåer (se avsnitt 4.5). Se även ”Samtidig användning av substanser som påverkar finerenonexponering”.
Finerenon ska inte ges samtidigt som
kaliumsparande diuretika (t.ex. amilorid, triamteren) och
andra mineralkortikoidreceptorantagonister (MRA‑preparat), t.ex. eplerenon, esaxerenon, spironolakton eller kanrenon.
Finerenon ska användas med försiktighet och kaliumnivåerna i serum ska kontrolleras vid samtidigt intag av
kaliumtillskott
trimetoprim eller trimetoprim/sulfametoxazol. Det kan bli nödvändigt att tillfälligt sätta ut finerenon.
Nedsatt njurfunktion
Risken för hyperkalemi ökar med minskande njurfunktion. Njurfunktionen ska kontrolleras kontinuerligt efter behov och enligt medicinsk praxis (se avsnitt 4.2).
Initiering av behandling
Behandling med finerenon ska inte initieras hos patienter med eGFR < 25 ml/min/1,73 m2 eftersom kliniska data är begränsade (se avsnitt 4.2 och 5.2).
Fortsatt behandling
På grund av begränsade kliniska data ska behandling med finerenon avbrytas hos patienter som har progredierat till terminal njursvikt (eGFR < 15 ml/min/1,73 m2).
Nedsatt leverfunktion
Behandling med finerenon ska inte initieras hos patienter med gravt nedsatt leverfunktion (se avsnitt 4.2). Användning hos dessa patienter har inte studerats (se avsnitt 5.2) men en signifikant ökad finerenonexponering förväntas.
Användning av finerenon hos patienter med måttligt nedsatt leverfunktion kan kräva ytterligare kontroller på grund av ökad finerenonexponering. Ytterligare kontroller av kaliumnivåer i serum och anpassning av kontrollerna måste övervägas efter individuell bedömning av patienten (se avsnitt 4.2 och 5.2).
Hjärtsvikt
Patienter med diagnostiserad hjärtsvikt med nedsatt ejektionsfraktion och New York Heart Association klass II-IV uteslöts från de kliniska fas III-studierna (se avsnitt 5.1).
Samtidig användning av substanser som påverkar finerenonexponering
Måttliga och svaga CYP3A4-hämmare
Kaliumnivåer i serum bör övervakas vid samtidig användning av finerenon med måttliga eller svaga CYP3A4‑hämmare (se avsnitt 4.2 och 4.5).
Starka och måttliga CYP3A4-inducerare
Finerenon ska inte användas samtidigt som starka eller måttliga CYP3A4‑inducerare (se avsnitt 4.5).
Grapefrukt
Grapefrukt eller grapefruktjuice ska inte konsumeras under behandling med finerenon (se avsnitt 4.2 och 4.5).
Embryofetal toxicitet
Finerenon ska inte användas under graviditet om inte nyttan för modern och risken för fostret har övervägts noggrant. Om en kvinna blir gravid när hon tar finerenon ska hon informeras om de eventuella riskerna för fostret.
Fertila kvinnor ska rådas att använda effektiv preventivmetod under behandling med finerenon.
Fertila kvinnor ska rådas att inte amma under behandling med finerenon.
Se avsnitt 4.6 och 5.3 för mer information.
Information om hjälpämnen
Kerendia innehåller laktos
Patienter med något av följande sällsynta ärftliga tillstånd bör inte använda detta läkemedel: galaktosintolerans, total laktasbrist eller glukos‑galaktosmalabsorption.
Kerendia innehåller natrium
Detta läkemedel innehåller mindre än 1 mmol (23 mg) natrium per tablett, d.v.s. är näst intill ”natriumfritt”.
Interaktionsstudier har endast utförts på vuxna.
Finerenon elimineras nästan uteslutande via cytokrom P450 (CYP)‑medierad oxidativ metabolism (i huvudsak CYP3A4 [90 %] med ett litet bidrag av
CYP2C8 [10 %]).
Samtidig användning är kontraindicerad
Starka CYP3A4‑hämmare
Samtidig användning av Kerendia med itrakonazol, klaritromycin och andra starka CYP3A4‑hämmare (t.ex. ketokonazol, ritonavir, nelfinavir, kobicistat, telitromycin eller nefazodon) är kontraindicerad (se avsnitt 4.3) eftersom en tydlig ökning av finerenonexponering förväntas.
Samtidig användning rekommenderas inte
Starka och måttliga CYP3A4‑inducerare
Kerendia ska inte användas samtidigt som rifampicin och andra starka CYP3A4-inducerare (t.ex. karbamazepin, fenytoin, fenobarbital, johannesört) eller med efavirenz och andra måttliga CYP3A4-inducerare. Dessa CYP3A4-inducerare förväntas markant minska plasmakoncentrationen av finerenon och resultera i minskad terapeutisk effekt (se avsnitt 4.4).
Vissa läkemedel som ökar kaliumnivån i serum
Kerendia ska inte användas samtidigt som kaliumsparande diuretika (t.ex. amilorid, triamteren) och andra MR-antagonister (t.ex. eplerenon, esaxerenon, spironolakton, kanrenon). Dessa läkemedel förväntas öka risken för hyperkalemi (se avsnitt 4.4).
Grapefrukt
Grapefrukt eller grapefruktjuice ska inte konsumeras under behandling med finerenon eftersom det förväntas öka plasmakoncentrationerna av finerenon genom hämning av CYP3A4 (se avsnitt 4.2 och 4.4).
Samtidig användning med försiktighet
Måttliga CYP3A4‑hämmare
I en klinisk studie ledde samtidig användning av erytromycin (500 mg tre gånger dagligen) till en 3,5‑faldig ökning av AUC och en 1,9‑faldig ökning av Cmax för finerenon. I en annan klinisk studie ledde verapamil (240 mg tablett med kontrollerad frisättning en gång dagligen) till en 2,7‑faldig och 2,2‑faldig ökning av AUC respektive Cmax för finerenon.
Serumkalium kan öka och således rekommenderas kontroll av serumkaliumnivåerna, särskilt vid initiering eller ändringar av dosen av finerenon eller CYP3A4‑hämmaren (se avsnitt 4.2 och 4.4).
Svaga CYP3A4‑hämmare
De fysiologiskt baserade farmakokinetik (PBPK)‑simuleringarna tyder på att fluvoxamin (100 mg två gånger dagligen) ökar AUC (1,6‑faldigt) och Cmax (1,4‑faldigt) för finerenon.
Serumkalium kan öka och således rekommenderas kontroll av serumkaliumnivåerna, särskilt vid initiering eller ändringar av dosen av finerenon eller CYP3A4‑hämmaren (se avsnitt 4.2 och 4.4).
Vissa läkemedel som ökar kaliumnivån i serum (se avsnitt 4.4)
Samtidig användning av Kerendia med kaliumtillskott och trimetoprim eller trimetoprim/sulfametoxazol förväntas öka risken för hyperkalemi. Kontroll av serumkaliumnivåerna krävs.
Tillfällig utsättning av Kerendia kan bli nödvändig under behandling med trimetoprim eller trimetoprim/sulfametoxazol.
Antihypertensiva läkemedel
Risken för hypotoni ökar vid samtidig användning med flera andra antihypertensiva läkemedel. Hos dessa patienter rekommenderas monitorering av blodtrycket.
Preventivmedel till kvinnor
Fertila kvinnor ska använda effektiv preventivmetod under behandling med finerenon (se avsnitt 4.4).
Graviditet
Det finns inga eller begränsad mängd data från användningen av finerenon av gravida kvinnor.
Djurstudier har visat reproduktionstoxikologiska effekter (se avsnitt 5.3).
Kerendia ska endast användas under graviditet då kvinnans medicinska tillstånd absolut kräver behandling med finerenon. Om kvinnan blir gravid under tiden hon tar finerenon ska hon informeras om de eventuella riskerna för fostret (se avsnitt 4.4).
Amning
Det är okänt om finerenon/dess metaboliter utsöndras i bröstmjölk.
Tillgängliga farmakokinetiska/toxikologiska djurdata har visat att finerenon och dess metaboliter utsöndras i mjölk. Råttungar som exponerats via denna väg uppvisade biverkningar (se avsnitt 5.3).
En risk för det nyfödda barnet/spädbarnet kan inte uteslutas.
Ett beslut måste fattas om man ska avbryta amningen eller avbryta/avstå från behandling med Kerendia efter att man tagit hänsyn till fördelen med amning för barnet och fördelen med behandling för kvinnan (se avsnitt 4.4).
Fertilitet
Det finns inga data om effekten av finerenon på fertilitet hos människa.
Djurstudier har visat nedsatt fertilitet hos honor vid exponeringar som anses vara avsevärt högre än högsta kliniska exponeringen hos människa, vilket tyder på låg klinisk relevans (se avsnitt 5.3).
Kerendia har ingen effekt på förmågan att framföra fordon och använda maskiner.
Sammanfattning av säkerhetsprofilen
Den vanligaste rapporterade biverkningen under behandling med finerenon var hyperkalemi (14,0 %). Se ”Hyperkalemi” under ”Beskrivning av utvalda biverkningar” nedan och avsnitt 4.4.
Biverkningar i tabellform
Säkerheten för finerenon hos patienter med kronisk njursjukdom (CKD) och typ 2‑diabetes (T2D) utvärderades i 2 pivotala fas III‑studier, FIDELIO‑DKD (diabetisk njursjukdom) och FIGARO‑DKD. I FIDELIO-DKD-studien fick 2 827 patienter finerenon (10 eller 20 mg en gång dagligen) under en genomsnittlig behandlingslängd på 2,2 år. I FIGARO‑DKD-studien fick 3 683 patienter finerenon (10 eller 20 mg en gång dagligen) under en genomsnittlig behandlingslängd på 2,9 år.
De biverkningar som observerades anges i tabell 3. De är klassificerade enligt MedDRA‑databasen om klassificering av organsystem och konventionen om frekvens.
Biverkningar är grupperade enligt deras frekvens i fallande allvarlighetsgrad.
Frekvenser definieras enligt följande:
Mycket vanliga (≥ 1/10), vanliga (≥ 1/100, < 1/10), mindre vanliga (≥ 1/1 000, < 1/100), sällsynta (≥ 1/10 000, < 1/1 000), mycket sällsynta (< 1/10 000), ingen känd frekvens (kan inte beräknas från tillgängliga data).
Tabell 3: Biverkningar
Beskrivning av utvalda biverkningar
Hyperkalemi
I poolad data från FIDELIO-DKD och FIGARO-DKD-studierna, rapporterades fall av hyperkalemi hos 14,0 % av patienterna behandlade med finerenon jämfört med 6,9 % av patienterna behandlade med placebo. En ökning från baslinjen av genomsnittlig kaliumnivå i serum på 0,17 mmol/l observerades under den första månadens behandling med finerenon jämfört med placebo, och förblev stabil därefter. De flesta fallen av hyperkalemi var lindriga till måttliga och övergående hos patienter behandlade med finerenon. Allvarliga fall av hyperkalemi rapporterades mer frekvent för finerenon (1,1 %) jämfört med placebo (0,2 %). Serumkaliumkoncentrationer > 5,5 mmol/l och > 6,0 mmol/l rapporterades hos 16,8 % respektive 3,3 % av patienterna behandlade med finerenon och hos 7,4 % respektive 1,2 % av patienterna behandlade med placebo. Hyperkalemi som ledde till permanent utsättning var 1,7 % i gruppen som fick finerenon jämfört med 0,6 % i gruppen som fick placebo. Sjukhusinläggning på grund av hyperkalemi var 0,9 % i gruppen som fick finerenon jämfört med 0,2 % i gruppen som fick placebo.
För specifika rekommendationer, se avsnitt 4.2 och 4.4.
Hypotoni
I poolad data från FIDELIO-DKD och FIGARO-DKD-studierna rapporterades fall av hypotoni hos 4,6 % av patienterna behandlade med finerenon jämfört med 3,0 % av patienterna behandlade med placebo. Hos 3 patienter (< 0,1 %) sattes behandling med finerenon ut permanent på grund av hypotoni. Sjukhusinläggning på grund av hypotoni var densamma hos patienter som fick finerenon eller placebo (< 0,1%). De flesta fallen av hypotoni var lindriga till måttliga och övergående hos patienter behandlade med finerenon. Det genomsnittliga systoliska blodtrycket minskade med 2-4 mmHg och det genomsnittliga diastoliska blodtrycket med 1–2 mmHg månad 1 och förblev stabilt därefter.
Hyperurikemi
I poolad data från FIDELIO-DKD och FIGARO‑DKD-studierna rapporterades fall av hyperurikemi hos 5,1% av patienterna behandlade med finerenon jämfört med 3,9 % av patienterna behandlade med placebo. Alla fall var icke-allvarliga och inga ledde till permanent utsättning hos patienter som fick finerenon. En ökning från baslinjen av genomsnittlig urinsyra i serum på 0,3 mg/dl observerades i gruppen som fick finerenon jämfört med gruppen som fick placebo fram till månad 16, vilken avtog med tiden. Ingen skillnad mellan gruppen som fick finerenon och gruppen som fick placebo observerades för rapporterade fall av gikt (3.0 %).
Minskad glomerulär filtrationshastighet (GFR)
I poolad data från FIDELIO-DKD och FIGARO-DKD-studierna rapporterades fall med minskad GFR hos 5,3 % av patienterna behandlade med finerenon jämfört med 4,2 % av patienterna behandlade med placebo. Antalet fall med minskad GFR som ledde till permanent utsättning var desamma hos patienter som fick finerenon eller placebo (0,2 %). Sjukhusinläggning på grund av minskad GFR var densamma hos patienter som fick finerenon eller placebo (< 0,1 %). De flesta fallen med minskad GFR var lindriga till måttliga och övergående hos patienter som behandlades med finerenon. Patienter som stod på finerenon upplevde en initial minskning av eGFR (genomsnitt 2 ml/min/1,73 m2) som avtog med tiden jämfört med placebo. Denna minskning har visat sig vara reversibel under kontinuerlig behandling.
Minskat hemoglobin
I poolad data från FIDELIO DKD och FIGARO-DKD-studierna associerades finerenon med en placebokorrigerad absolut minskning av genomsnittligt hemoglobin på 0,15 g/dl och genomsnittlig hematokrit på 0,5 % efter 4 månaders behandling. Rapportering av anemi var jämförbar hos patienter behandlade med finerenon (6,5 %) och patienter behandlade med placebo (6,1 %). Frekvensen av allvarliga händelser av anemi var låg hos både patienter behandlade med finerenon och hos patienter behandlade med placebo (0,5 %). Förändringar i hemoglobin och hematokrit var övergående och nådde jämförbara nivåer med de som observerades i den placebobehandlade gruppen efter cirka 24 32 månader.
Den mest sannolika tecknet på överdosering förväntas vara hyperkalemi. Om hyperkalemi uppkommer ska standardbehandling initieras.
Det är inte troligt att finerenon kan elimineras effektivt med hemodialys med tanke på att andelen bunden till plasmaproteiner är cirka 90 %.
Kerendia är avsett för behandling av kronisk njursjukdom (med albuminuri) associerad med typ 2‑diabetes hos vuxna.
För studieresultat avseende renala och kardiovaskulära händelser, se avsnitt 5.1.
Dosering
Rekommenderad måldos är 20 mg finerenon en gång dagligen.
Maximal rekommenderad dos är 20 mg finerenon en gång dagligen.
Behandlingsstart
Kaliumnivå i serum och estimerad glomerulär filtrationshastighet (eGFR) måste mätas för att fastställa om behandling med finerenon kan initieras och för att bestämma startdosen.
Om serumkalium är ≤ 4,8 mmol/l kan behandling med finerenon initieras. För kontroll av kaliumnivån i serum, se ”Fortsatt behandling” nedan.
Om serumkalium är > 4,8 till 5,0 mmol/l kan initiering av behandling med finerenon övervägas med ytterligare kontroller av kalium i serum under de första 4 veckorna baserat på individuell bedömning av patienten och serumkaliumnivåer (se avsnitt 4.4).
Om serumkalium är > 5,0 mmol/l ska behandling med finerenon inte initieras (se avsnitt 4.4).
Rekommenderad startdos av finerenon baseras på eGFR och presenteras i tabell 1.
Tabell 1: Initiering av behandling med finerenon och rekommenderad dos
Fortsatt behandling
Kaliumnivån i serum och eGFR måste mätas igen 4 veckor efter insättning eller omstart av behandling med finerenon eller vid dosökning (se tabell 2 för att fastställa fortsatt behandling med finerenon och dosjustering).
Därefter måste serumkalium mätas periodiskt och efter behov baserat på individuell bedömning av patienten och serumkaliumnivåer.
Se avsnitt 4.4 och 4.5 för mer information.
Tabell 2: Fortsatt behandling med finerenon och dosjustering
*Bibehåll 10 mg en gång dagligen om eGFR har minskat > 30 % jämfört med den tidigare mätningen.
Glömd dos
En glömd dos ska tas så snart patienten kommer ihåg det men endast under samma dag. Patienten ska inte ta 2 doser för att kompensera för en glömd dos.
Särskilda populationer
Äldre
Ingen dosjustering är nödvändig hos äldre patienter (se avsnitt 5.2).
Nedsatt njurfunktion
Initiering av behandling
Hos patienter med eGFR < 25 ml/min/1,73 m2 ska behandling med finerenon inte initieras på grund av begränsade kliniska data (se avsnitt 4.4 och 5.2).
Fortsatt behandling
Hos patienter med eGFR ≥ 15 ml/min/1,73 m2 kan behandling med finerenon fortsätta med dosjustering baserad på serumkalium. eGFR ska mätas 4 veckor efter insättning för att fastställa om startdosen kan ökas till den rekommenderade dagliga dosen på 20 mg (se ”Fortsatt behandling” i avsnittet ”Dosering” och tabell 2).
På grund av begränsade kliniska data ska behandling med finerenon avbrytas hos patienter som har progredierat till terminal njursvikt (eGFR < 15 ml/min/1,73 m2) (se avsnitt 4.4).
Nedsatt leverfunktion
Patienter med
gravt nedsatt leverfunktion:Finerenon ska inte initieras (se avsnitt 4.4 och 5.2). Inga data finns tillgängliga.
måttligt nedsatt leverfunktion:Ingen initial dosjustering krävs. Överväg ytterligare kontroller av kaliumnivåer i serum och anpassa kontrollerna efter den individuella patienten (se avsnitt 4.4 och 5.2).
lätt nedsatt leverfunktion:Ingen initial dosjustering krävs.
Samtidigt använda läkemedel
Hos patienter som tar finerenon samtidigt med måttliga eller svaga CYP3A4-hämmare, kaliumtillskott, trimetoprim eller trimetoprim/sulfametoxazol bör ytterligare kontroller av kaliumnivåerna i serum ske och anpassning av kontrollerna efter individuell bedömning av patienten bör övervägas (se avsnitt 4.4). Beslut om behandling med finerenon ska tas enligt anvisningar i tabell 2 (”Dosering, Fortsatt behandling”).
Tillfällig utsättning av finerenon kan bli nödvändig om patienterna måste ta trimetoprim eller trimetoprim/sulfametoxazol. Se avsnitt 4.4 och 4.5 för mer information.
Kroppsvikt
Ingen dosjustering baserat på kroppsvikt krävs (se avsnitt 5.2).
Pediatrisk population
Säkerhet och effekt för finerenon för barn och ungdomar under 18 år har ännu inte fastställts. Inga data finns tillgängliga.
Administreringssätt
Oral användning
Tabletterna kan tas med ett glas vatten och med eller utan föda (se avsnitt 5.2).
Tabletterna ska inte tas med grapefrukt eller grapefruktjuice (se avsnitt 4.5).
Krossade tabletter
Patienter som inte kan svälja hela tabletter kan krossa Kerendia-tabletter och blanda dem med vatten eller mjuka livsmedel, t.ex. äppelmos, direkt före användning (se avsnitt 5.2).
Överkänslighet mot den aktiva substansen eller mot något hjälpämne som anges i avsnitt 6.1.
Samtidig behandling med starka hämmare av CYP3A4 (se avsnitt 4.5), t.ex.:
itrakonazol
ketokonazol
ritonavir
nelfinavir
kobicistat
klaritromycin
telitromycin
nefazodon
Addisons sjukdom
Hyperkalemi
Hyperkalemi har observerats hos patienter behandlade med finerenon (se avsnitt 4.8).
Vissa patienter löper högre risk att utveckla hyperkalemi.
Riskfaktorer inkluderar lågt eGFR, högt serumkalium och tidigare episoder av hyperkalemi. Hos dessa patienter ska tätare kontroller övervägas.
Initiering och fortsatt behandling (se avsnitt 4.2)
Om serumkalium är > 5,0 mmol/l ska behandling med finerenon inte initieras.
Om serumkalium är > 4,8 till 5,0 mmol/l kan initering av behandling med finerenon övervägas med ytterligare kontroller av serumkalium under de första 4 veckorna baserat på patientegenskaper och serumkaliumnivåer.
Om serumkalium är > 5,5 mmol/l ska behandling med finerenon avbrytas.
Lokala riktlinjer för behandling av hyperkalemi ska följas.
När serumkalium är ≤ 5,0 mmol/l kan behandling med finerenon återupptas med
10 mg en gång dagligen.
Monitorering
Kaliumnivån i serum och eGFR måste mätas på nytt hos alla patienter 4 veckor efter insättning, omstart av behandling eller vid dosökning. Därefter måste serumkalium bedömas regelbundet och vid behov baserat på patientegenskaper och serumkaliumnivåer (se avsnitt 4.2).
Samtidigt använda läkemedel
Risken för hyperkalemi kan också öka vid samtidig användning av läkemedel som kan öka serumkaliumnivåer (se avsnitt 4.5). Se även ”Samtidig användning av substanser som påverkar finerenonexponering”.
Finerenon ska inte ges samtidigt som
kaliumsparande diuretika (t.ex. amilorid, triamteren) och
andra mineralkortikoidreceptorantagonister (MRA‑preparat), t.ex. eplerenon, esaxerenon, spironolakton eller kanrenon.
Finerenon ska användas med försiktighet och kaliumnivåerna i serum ska kontrolleras vid samtidigt intag av
kaliumtillskott
trimetoprim eller trimetoprim/sulfametoxazol. Det kan bli nödvändigt att tillfälligt sätta ut finerenon.
Nedsatt njurfunktion
Risken för hyperkalemi ökar med minskande njurfunktion. Njurfunktionen ska kontrolleras kontinuerligt efter behov och enligt medicinsk praxis (se avsnitt 4.2).
Initiering av behandling
Behandling med finerenon ska inte initieras hos patienter med eGFR < 25 ml/min/1,73 m2 eftersom kliniska data är begränsade (se avsnitt 4.2 och 5.2).
Fortsatt behandling
På grund av begränsade kliniska data ska behandling med finerenon avbrytas hos patienter som har progredierat till terminal njursvikt (eGFR < 15 ml/min/1,73 m2).
Nedsatt leverfunktion
Behandling med finerenon ska inte initieras hos patienter med gravt nedsatt leverfunktion (se avsnitt 4.2). Användning hos dessa patienter har inte studerats (se avsnitt 5.2) men en signifikant ökad finerenonexponering förväntas.
Användning av finerenon hos patienter med måttligt nedsatt leverfunktion kan kräva ytterligare kontroller på grund av ökad finerenonexponering. Ytterligare kontroller av kaliumnivåer i serum och anpassning av kontrollerna måste övervägas efter individuell bedömning av patienten (se avsnitt 4.2 och 5.2).
Hjärtsvikt
Patienter med diagnostiserad hjärtsvikt med nedsatt ejektionsfraktion och New York Heart Association klass II-IV uteslöts från de kliniska fas III-studierna (se avsnitt 5.1).
Samtidig användning av substanser som påverkar finerenonexponering
Måttliga och svaga CYP3A4-hämmare
Kaliumnivåer i serum bör övervakas vid samtidig användning av finerenon med måttliga eller svaga CYP3A4‑hämmare (se avsnitt 4.2 och 4.5).
Starka och måttliga CYP3A4-inducerare
Finerenon ska inte användas samtidigt som starka eller måttliga CYP3A4‑inducerare (se avsnitt 4.5).
Grapefrukt
Grapefrukt eller grapefruktjuice ska inte konsumeras under behandling med finerenon (se avsnitt 4.2 och 4.5).
Embryofetal toxicitet
Finerenon ska inte användas under graviditet om inte nyttan för modern och risken för fostret har övervägts noggrant. Om en kvinna blir gravid när hon tar finerenon ska hon informeras om de eventuella riskerna för fostret.
Fertila kvinnor ska rådas att använda effektiv preventivmetod under behandling med finerenon.
Fertila kvinnor ska rådas att inte amma under behandling med finerenon.
Se avsnitt 4.6 och 5.3 för mer information.
Information om hjälpämnen
Kerendia innehåller laktos
Patienter med något av följande sällsynta ärftliga tillstånd bör inte använda detta läkemedel: galaktosintolerans, total laktasbrist eller glukos‑galaktosmalabsorption.
Kerendia innehåller natrium
Detta läkemedel innehåller mindre än 1 mmol (23 mg) natrium per tablett, d.v.s. är näst intill ”natriumfritt”.
Interaktionsstudier har endast utförts på vuxna.
Finerenon elimineras nästan uteslutande via cytokrom P450 (CYP)‑medierad oxidativ metabolism (i huvudsak CYP3A4 [90 %] med ett litet bidrag av
CYP2C8 [10 %]).
Samtidig användning är kontraindicerad
Starka CYP3A4‑hämmare
Samtidig användning av Kerendia med itrakonazol, klaritromycin och andra starka CYP3A4‑hämmare (t.ex. ketokonazol, ritonavir, nelfinavir, kobicistat, telitromycin eller nefazodon) är kontraindicerad (se avsnitt 4.3) eftersom en tydlig ökning av finerenonexponering förväntas.
Samtidig användning rekommenderas inte
Starka och måttliga CYP3A4‑inducerare
Kerendia ska inte användas samtidigt som rifampicin och andra starka CYP3A4-inducerare (t.ex. karbamazepin, fenytoin, fenobarbital, johannesört) eller med efavirenz och andra måttliga CYP3A4-inducerare. Dessa CYP3A4-inducerare förväntas markant minska plasmakoncentrationen av finerenon och resultera i minskad terapeutisk effekt (se avsnitt 4.4).
Vissa läkemedel som ökar kaliumnivån i serum
Kerendia ska inte användas samtidigt som kaliumsparande diuretika (t.ex. amilorid, triamteren) och andra MR-antagonister (t.ex. eplerenon, esaxerenon, spironolakton, kanrenon). Dessa läkemedel förväntas öka risken för hyperkalemi (se avsnitt 4.4).
Grapefrukt
Grapefrukt eller grapefruktjuice ska inte konsumeras under behandling med finerenon eftersom det förväntas öka plasmakoncentrationerna av finerenon genom hämning av CYP3A4 (se avsnitt 4.2 och 4.4).
Samtidig användning med försiktighet
Måttliga CYP3A4‑hämmare
I en klinisk studie ledde samtidig användning av erytromycin (500 mg tre gånger dagligen) till en 3,5‑faldig ökning av AUC och en 1,9‑faldig ökning av Cmax för finerenon. I en annan klinisk studie ledde verapamil (240 mg tablett med kontrollerad frisättning en gång dagligen) till en 2,7‑faldig och 2,2‑faldig ökning av AUC respektive Cmax för finerenon.
Serumkalium kan öka och således rekommenderas kontroll av serumkaliumnivåerna, särskilt vid initiering eller ändringar av dosen av finerenon eller CYP3A4‑hämmaren (se avsnitt 4.2 och 4.4).
Svaga CYP3A4‑hämmare
De fysiologiskt baserade farmakokinetik (PBPK)‑simuleringarna tyder på att fluvoxamin (100 mg två gånger dagligen) ökar AUC (1,6‑faldigt) och Cmax (1,4‑faldigt) för finerenon.
Serumkalium kan öka och således rekommenderas kontroll av serumkaliumnivåerna, särskilt vid initiering eller ändringar av dosen av finerenon eller CYP3A4‑hämmaren (se avsnitt 4.2 och 4.4).
Vissa läkemedel som ökar kaliumnivån i serum (se avsnitt 4.4)
Samtidig användning av Kerendia med kaliumtillskott och trimetoprim eller trimetoprim/sulfametoxazol förväntas öka risken för hyperkalemi. Kontroll av serumkaliumnivåerna krävs.
Tillfällig utsättning av Kerendia kan bli nödvändig under behandling med trimetoprim eller trimetoprim/sulfametoxazol.
Antihypertensiva läkemedel
Risken för hypotoni ökar vid samtidig användning med flera andra antihypertensiva läkemedel. Hos dessa patienter rekommenderas monitorering av blodtrycket.
Preventivmedel till kvinnor
Fertila kvinnor ska använda effektiv preventivmetod under behandling med finerenon (se avsnitt 4.4).
Graviditet
Det finns inga eller begränsad mängd data från användningen av finerenon av gravida kvinnor.
Djurstudier har visat reproduktionstoxikologiska effekter (se avsnitt 5.3).
Kerendia ska endast användas under graviditet då kvinnans medicinska tillstånd absolut kräver behandling med finerenon. Om kvinnan blir gravid under tiden hon tar finerenon ska hon informeras om de eventuella riskerna för fostret (se avsnitt 4.4).
Amning
Det är okänt om finerenon/dess metaboliter utsöndras i bröstmjölk.
Tillgängliga farmakokinetiska/toxikologiska djurdata har visat att finerenon och dess metaboliter utsöndras i mjölk. Råttungar som exponerats via denna väg uppvisade biverkningar (se avsnitt 5.3).
En risk för det nyfödda barnet/spädbarnet kan inte uteslutas.
Ett beslut måste fattas om man ska avbryta amningen eller avbryta/avstå från behandling med Kerendia efter att man tagit hänsyn till fördelen med amning för barnet och fördelen med behandling för kvinnan (se avsnitt 4.4).
Fertilitet
Det finns inga data om effekten av finerenon på fertilitet hos människa.
Djurstudier har visat nedsatt fertilitet hos honor vid exponeringar som anses vara avsevärt högre än högsta kliniska exponeringen hos människa, vilket tyder på låg klinisk relevans (se avsnitt 5.3).
Kerendia har ingen effekt på förmågan att framföra fordon och använda maskiner.
Sammanfattning av säkerhetsprofilen
Den vanligaste rapporterade biverkningen under behandling med finerenon var hyperkalemi (14,0 %). Se ”Hyperkalemi” under ”Beskrivning av utvalda biverkningar” nedan och avsnitt 4.4.
Biverkningar i tabellform
Säkerheten för finerenon hos patienter med kronisk njursjukdom (CKD) och typ 2‑diabetes (T2D) utvärderades i 2 pivotala fas III‑studier, FIDELIO‑DKD (diabetisk njursjukdom) och FIGARO‑DKD. I FIDELIO-DKD-studien fick 2 827 patienter finerenon (10 eller 20 mg en gång dagligen) under en genomsnittlig behandlingslängd på 2,2 år. I FIGARO‑DKD-studien fick 3 683 patienter finerenon (10 eller 20 mg en gång dagligen) under en genomsnittlig behandlingslängd på 2,9 år.
De biverkningar som observerades anges i tabell 3. De är klassificerade enligt MedDRA‑databasen om klassificering av organsystem och konventionen om frekvens.
Biverkningar är grupperade enligt deras frekvens i fallande allvarlighetsgrad.
Frekvenser definieras enligt följande:
Mycket vanliga (≥ 1/10), vanliga (≥ 1/100, < 1/10), mindre vanliga (≥ 1/1 000, < 1/100), sällsynta (≥ 1/10 000, < 1/1 000), mycket sällsynta (< 1/10 000), ingen känd frekvens (kan inte beräknas från tillgängliga data).
Tabell 3: Biverkningar
Beskrivning av utvalda biverkningar
Hyperkalemi
I poolad data från FIDELIO-DKD och FIGARO-DKD-studierna, rapporterades fall av hyperkalemi hos 14,0 % av patienterna behandlade med finerenon jämfört med 6,9 % av patienterna behandlade med placebo. En ökning från baslinjen av genomsnittlig kaliumnivå i serum på 0,17 mmol/l observerades under den första månadens behandling med finerenon jämfört med placebo, och förblev stabil därefter. De flesta fallen av hyperkalemi var lindriga till måttliga och övergående hos patienter behandlade med finerenon. Allvarliga fall av hyperkalemi rapporterades mer frekvent för finerenon (1,1 %) jämfört med placebo (0,2 %). Serumkaliumkoncentrationer > 5,5 mmol/l och > 6,0 mmol/l rapporterades hos 16,8 % respektive 3,3 % av patienterna behandlade med finerenon och hos 7,4 % respektive 1,2 % av patienterna behandlade med placebo. Hyperkalemi som ledde till permanent utsättning var 1,7 % i gruppen som fick finerenon jämfört med 0,6 % i gruppen som fick placebo. Sjukhusinläggning på grund av hyperkalemi var 0,9 % i gruppen som fick finerenon jämfört med 0,2 % i gruppen som fick placebo.
För specifika rekommendationer, se avsnitt 4.2 och 4.4.
Hypotoni
I poolad data från FIDELIO-DKD och FIGARO-DKD-studierna rapporterades fall av hypotoni hos 4,6 % av patienterna behandlade med finerenon jämfört med 3,0 % av patienterna behandlade med placebo. Hos 3 patienter (< 0,1 %) sattes behandling med finerenon ut permanent på grund av hypotoni. Sjukhusinläggning på grund av hypotoni var densamma hos patienter som fick finerenon eller placebo (< 0,1%). De flesta fallen av hypotoni var lindriga till måttliga och övergående hos patienter behandlade med finerenon. Det genomsnittliga systoliska blodtrycket minskade med 2-4 mmHg och det genomsnittliga diastoliska blodtrycket med 1–2 mmHg månad 1 och förblev stabilt därefter.
Hyperurikemi
I poolad data från FIDELIO-DKD och FIGARO‑DKD-studierna rapporterades fall av hyperurikemi hos 5,1% av patienterna behandlade med finerenon jämfört med 3,9 % av patienterna behandlade med placebo. Alla fall var icke-allvarliga och inga ledde till permanent utsättning hos patienter som fick finerenon. En ökning från baslinjen av genomsnittlig urinsyra i serum på 0,3 mg/dl observerades i gruppen som fick finerenon jämfört med gruppen som fick placebo fram till månad 16, vilken avtog med tiden. Ingen skillnad mellan gruppen som fick finerenon och gruppen som fick placebo observerades för rapporterade fall av gikt (3.0 %).
Minskad glomerulär filtrationshastighet (GFR)
I poolad data från FIDELIO-DKD och FIGARO-DKD-studierna rapporterades fall med minskad GFR hos 5,3 % av patienterna behandlade med finerenon jämfört med 4,2 % av patienterna behandlade med placebo. Antalet fall med minskad GFR som ledde till permanent utsättning var desamma hos patienter som fick finerenon eller placebo (0,2 %). Sjukhusinläggning på grund av minskad GFR var densamma hos patienter som fick finerenon eller placebo (< 0,1 %). De flesta fallen med minskad GFR var lindriga till måttliga och övergående hos patienter som behandlades med finerenon. Patienter som stod på finerenon upplevde en initial minskning av eGFR (genomsnitt 2 ml/min/1,73 m2) som avtog med tiden jämfört med placebo. Denna minskning har visat sig vara reversibel under kontinuerlig behandling.
Minskat hemoglobin
I poolad data från FIDELIO DKD och FIGARO-DKD-studierna associerades finerenon med en placebokorrigerad absolut minskning av genomsnittligt hemoglobin på 0,15 g/dl och genomsnittlig hematokrit på 0,5 % efter 4 månaders behandling. Rapportering av anemi var jämförbar hos patienter behandlade med finerenon (6,5 %) och patienter behandlade med placebo (6,1 %). Frekvensen av allvarliga händelser av anemi var låg hos både patienter behandlade med finerenon och hos patienter behandlade med placebo (0,5 %). Förändringar i hemoglobin och hematokrit var övergående och nådde jämförbara nivåer med de som observerades i den placebobehandlade gruppen efter cirka 24 32 månader.
Rapportering av misstänkta biverkningar
Den mest sannolika tecknet på överdosering förväntas vara hyperkalemi. Om hyperkalemi uppkommer ska standardbehandling initieras.
Det är inte troligt att finerenon kan elimineras effektivt med hemodialys med tanke på att andelen bunden till plasmaproteiner är cirka 90 %.
En dedikerad studie avsedd att studera QT‑förlängning hos 57 friska deltagare visade att finerenon inte har någon effekt på hjärtrepolarisation. Det fanns inga tecken på en QT/QTc-förlängande effekt av finerenon efter engångsdoser på 20 mg (terapeutisk) eller 80 mg (supraterapeutisk).
Klinisk effekt och säkerhet
FIDELIO-DKD- och FIGARO DKD-studierna undersökte effekten av finerenon jämfört med placebo avseende njur- samt kardiovaskulära effektmått hos vuxna patienter med CKD och T2D. Patienterna var under standardbehandling, inkluderade en godkänd maxdos av angiotensinkonverterande enzymhämmare (ACEi) eller angiotensinreceptorblockerare (ARB).
Patienter med diagnostiserad hjärtsvikt med nedsatt ejektionsfraktion och New York Heart Association klass II IV uteslöts på grund av klass 1A rekommendationen för MRA behandling.
I FIDELIO DKD-studien inkluderades patienter baserat på evidens på varaktig albuminuri (> 30 mg/g till 5 000 mg/g), eGFR på 25 till 75 ml/min/1,73 m2 och serumkalium ≤ 4,8 mmol/l vid screening.
Det primära effektmåttet var en sammansättning av tid till första uppkomst av njursvikt (definierad som kronisk dialys eller njurtransplantation eller varaktig minskning av eGFR till < 15 ml/min/1,73 m2 under minst 4 veckor), en varaktig minskning av eGFR på 40 % eller mer jämfört med baslinjen under minst 4 veckor eller njurrelaterad död. Det primära sekundära effektmåttet var en sammansättning av tid till första uppkomst av kardiovaskulär död, icke-fatal hjärtinfarkt, icke-fatal stroke eller sjukhusinläggning för hjärtsvikt.
Totalt 5 674 patienter randomiserades till antingen finerenon (N = 2 833) eller placebo (N = 2 841) och inkluderades i analysen. Median uppföljningstid var 2,6 år. Dosen av finerenon eller placebo kunde justeras mellan 10 mg och 20 mg en gång dagligen under studien, i huvudsak baserat på serumkaliumkoncentration. Månad 24 behandlades 67 % av patienterna som fick finerenon med 20 mg en gång dagligen, 30 % med 10 mg en gång dagligen och 3 % hade behandlingsavbrott.
Efter studiens slut erhölls vitalstatus för 99,7 % av patienterna. I studiepopulationen var 63 % vita, 25 % asiater och 5 % svarta. Genomsnittsåldern vid rekrytering var 66 år och 70 % av patienterna var män. Vid baslinjen var genomsnittlig eGFR 44,3 ml/min/1,73 m2 och 55 % av patienterna hade eGFR < 45 ml/min/1,73 m2, median UACR var 852 mg/g och genomsnittligt HbA1c var 7,7 %, 46 % hade en anamnes på aterosklerotisk kardiovaskulär sjukdom, 30 % hade en anamnes på kranskärlssjukdom, 8 % hade en anamnes på hjärtsvikt och det genomsnittliga blodtrycket var 138/76 mmHg. Den genomsnittliga varaktigheten för T2D vid baslinjen var 16,6 år och en anamnes på diabetesretinopati och diabetesneuropati rapporterades hos 47 % respektive 26 % av patienterna. Vid baslinjen stod nästan alla patienter på ACEi (34 %) eller ARB (66 %) och 97 % av patienterna använde ett eller flera antidiabetesmedel (insulin [64 %], biguanider [44 %], glukagonliknande peptid1 [GLP-1]receptoragonister [7 %], hämmare av natriumglukostransportör 2 [SGLT2] [5 %]). De övriga vanligaste läkemedlen som togs vid baslinjen var statiner (74 %) och kalciumkanalblockerare (63 %).
En statistiskt signifikant skillnad till fördel för finerenon visades för det primära sammansatta effektmåttet och det primära sekundära sammansatta effektmåttet (se figur 1/tabell 4 nedan). Behandlingseffekten för primära och primärt sekundärt effektmått var generellt konsekvent för alla undergrupper inklusive region, eGFR, UACR, systoliskt blodtryck och HbA1c vid baslinjen.
I FIGARO DKD-studien inkluderades patienter baserat på evidens på varaktig albuminuri med UACR på ≥ 30 mg/g till < 300 mg/g och eGFR på 25 till 90 ml/min/1,73 m2, eller UACR ≥ 300 mg/g och eGFR på ≥ 60 ml/min/1,73 m2 vid screening. Serumkalium på ≤ 4,8 mmol/l vid screening var ett inklusionskriterium.
Det primära effektmåttet var en sammansättning av tid till första uppkomst av kardiovaskulär död, icke fatal hjärtinfarkt, icke fatal stroke eller sjukhusinläggning för hjärtsvikt. Det sekundära effektmåttet var en sammansättning av tid till njursvikt, en varaktig minskning av eGFR på 40 % eller mer jämfört med baslinjen under minst 4 veckor eller njurrelaterad död.
Totalt 7 352 patienter randomiserades till antingen finerenon (N = 3 686) eller placebo (N = 3 666) och inkluderades i analysen. Median uppföljningstid var 3,4 år. Dosen av finerenon eller placebo kunde justeras mellan 10 mg och 20 mg en gång dagligen under studien, i huvudsak baserat på serumkaliumkoncentration. Månad 24 behandlades 82 % av patienterna som fick finerenon med 20 mg en gång dagligen, 15 % med 10 mg en gång dagligen och 3 % hade behandlingsavbrott. Efter studiens slut erhölls vitalstatus för 99,8 % av patienterna. I studiepopulationen var 72 % vita, 20 % asiater och 4 % svarta. Genomsnittsåldern vid rekrytering var 64 år och 69 % av patienterna var män. Vid baslinjen var genomsnittlig eGFR 67,8 ml/min/1,73 m2 och 62 % av patienterna hade eGFR ≥ 60 ml/min/1,73 m2, median UACR var 308 mg/g och genomsnittligt HbA1c var 7,7 %, 45 % hade en anamnes på aterosklerotisk kardiovaskulär sjukdom, 8 % hade en anamnes på hjärtsvikt och det genomsnittliga blodtrycket var 136/77 mmHg. Den genomsnittliga varaktigheten för T2D vid baslinjen var 14,5 år och en anamnes på diabetesretinopati och diabetesneuropati rapporterades hos 31 % respektive 28 % av patienterna. Vid baslinjen stod nästan alla patienter på ACEi (43 %) eller ARB (57 %) och 98 % av patienterna använde ett eller flera antidiabetesmedel (insulin [54 %], biguanider [69 %], GLP 1-receptoragonister [7 %], SGLT2-hämmare [8 %]). Det andra vanligaste läkemedlet som togs vid baslinjen var statiner (71 %).
En statistiskt signifikant skillnad till fördel för finerenon visades för det primära sammansatta effektmåttet (se figur 2/tabell 5 nedan). Behandlingseffekten för primärt kardiovaskulärt effektmått var konsekvent för alla undergrupper inklusive region, eGFR, UACR, systoliskt blodtryck och HbA1c vid baslinjen. En lägre incidens av det sekundära sammansatta effektmåttet med njursvikt, varaktig minskning av eGFR på 40 % eller mer eller njurrelaterad död observerades i gruppen som fick finerenon jämfört med gruppen som fick placebo. Denna skillnad uppnådde dock inte statistisk signifikans (se tabell 5 nedan). Behandlingseffekten för det sekundära renala sammansatta effektmåttet var konsekvent för undergrupper avseende eGFR vid baslinjen, men för patienter i undergruppen med UACR < 300 mg/g var riskkvoten (HR) 1,16 (95% KI 0,91; 1,47) och för patienter i undergruppen med UACR ≥ 300 mg/g var riskkvoten (HR) 0,74 (95% KI 0,62; 0,90).
Ytterligare pre-specificerade sekundära effektmått för tid till händelse presenteras i tabell 5.
Tabell 4: Analys av primära och sekundära effektmått för tid‑till‑händelse (och deras individuella komponenter) i fas III‑studien FIDELIO‑DKD
* Behandling med 10 mg eller 20 mg en gång dagligen i tillägg till maximala tolererade godkända doser av ACEi eller ARB.
** p = ej statistiskt signifikant efter justering för multiplicitet
KI: Konfidensintervall
HR: Riskkvot
pyr: patientår
Figur 1: Tid till första uppkomst av njursvikt, varaktig minskning av eGFR ≥ 40 % från baslinjen eller njurrelaterad död i FIDELIO‑DKD-studien
Tabell 5: Analys av primära och sekundära effektmått för tid‑till‑händelse (och deras individuella komponenter) i fas III‑studien FIGARO‑DKD
* Behandling med 10 mg eller 20 mg en gång dagligen i tillägg till maximala tolererade godkända doser av ACEi eller ARB.
** ej statistiskt signifikant efter justering för multiplicitet
KI: Konfidensintervall
HR: Riskkvot
pyr: patientår
Figur 2: Tid till första uppkomst av kardiovaskulär död, icke-fatal hjärtinfarkt, icke-fatal stroke eller sjukhusinläggning för hjärtsvikt i FIGARO‑DKD-studien
Pediatrisk population
Europeiska läkemedelsmyndigheten har senarelagt kravet att skicka in studieresultat för Kerendia för en eller flera grupper av den pediatriska populationen för behandling av kronisk njursjukdom (information om pediatrisk användning finns i avsnitt 4.2).
Absorption
Finerenon absorberas nästan fullständigt efter oral administrering. Absorptionen är snabb och maximala plasmakoncentrationer (Cmax) ses mellan 0,5 och 1,25 timmar efter tablettintag på fastande mage. Den absoluta biotillgängligheten för finerenon är 43,5 % på grund av förstapassagemetabolism i tarmväggen och levern. Finerenon är ett substrat till effluxtransportören P‑glykoprotein in vitro, vilket dock inte anses relevant för dess absorption in vivo på grund av finerenons höga permeabilitet.
Effekt av föda
Intag av föda med mycket fett och många kalorier ökade AUC för finerenon med 21 %, minskade Cmax med 19 % och ökade tiden till Cmax till 2,5 timmar. Eftersom det inte anses kliniskt relevant kan finerenon tas med eller utan föda.
Distribution
Distributionsvolymen vid steady‑state (Vss) för finerenon är 52,6 l. Den humana plasmaproteinbindningen för finerenon in vitro är 91,7 % med serumalbumin som det huvudsakliga bindande proteinet.
Metabolism
Cirka 90 % av finerenons metabolism medieras via CYP3A4 och 10 % via CYP2C8. Fyra huvudmetaboliter påvisades i plasma. Alla metaboliter är farmakologiskt inaktiva.
Eliminering
Elimineringen av finerenon från plasma är snabb med en elimineringshalveringstid (t½) på cirka 2 till 3 timmar. Systemisk blodclearance för finerenon är cirka 25 l/timme. Cirka 80 % av den administrerade dosen utsöndrades via urin och cirka 20 % av dosen utsöndrades via feces. Utsöndring skedde nästan uteslutande i form av metaboliter, medan utsöndring av oförändrat finerenon representerar en mindre del (< 1 % av dosen i urinen på grund av glomerulär filtration, < 0,2 % i feces).
Linjäritet
Finerenons farmakokinetik är linjär inom det undersökta dosintervallet från 1,25 till 80 mg administrerat som tabletter i engångsdos.
Särskilda populationer
Äldre
Av de 2 827 patienter som fick finerenon i FIDELIO‑DKD‑studien var 58 % av patienterna 65 år och äldre varav 15 % var 75 år och äldre. Av de 3 683 patienter som fick finerenon i FIGARO‑DKD-studien var 52 % av patienterna 65 år och äldre och 13 % var 75 år och äldre.
Inga generella skillnader i säkerhet och effekt mellan dessa patienter och yngre patienter observerades i någon av studierna.
I en fas I-studie (N = 48) uppvisade äldre friska deltagare (≥ 65 år) högre koncentrationer av finerenon i plasma än yngre friska deltagare (≤ 45 år) med genomsnittliga värden för AUC och Cmax som var 34 % respektive 51 % högre hos de äldre patienterna (se avsnitt 4.2). Populationsfarmakokinetiska analyser identifierade inte ålder som kovariat för AUC eller Cmax för finerenon.
Nedsatt njurfunktion
Lätt nedsatt njurfunktion (kreatininclearance [CLCR] 60 till < 90 ml/min) påverkade inte AUC och Cmax för finerenon.
Jämfört med patienter med normal njurfunktion (CLCR ≥ 90 ml/min) var effekten av måttligt (CLCR 30 till < 60 ml/min) eller gravt (CLCR < 30 ml/min) nedsatt njurfunktion på AUC för finerenon likartad med ökningar på 34–36 %. Måttligt eller gravt nedsatt njurfunktion hade ingen effekt på Cmax (se avsnitt 4.2).
På grund av den höga plasmaproteinbindningen förväntas inte finerenon vara dialyserbart.
Nedsatt leverfunktion
Ingen förändring av finerenons exponering hos cirrotiska patienter med lätt nedsatt leverfunktion påvisades (se avsnitt 4.2).
Hos cirrotiska patienter med måttligt nedsatt leverfunktion var totalt och obundet AUC för finerenon förhöjt med 38 % respektive 55 %, medan ingen förändring av Cmax observerades jämfört med friska kontrollpersoner (se avsnitt 4.2).
Det finns inga data gällande patienter med gravt nedsatt leverfunktion (se avsnitt 4.2 och 4.5).
Kroppsvikt
Populationsfarmakokinetiska analyser identifierade kroppsvikt som kovariat för Cmax för finerenon. Cmax för en patient med en kroppsvikt på 50 kg uppskattades vara 38 % till 51 % högre jämfört med en patient på 100 kg. Det krävs ingen dosanpassning baserat på kroppsvikt (se avsnitt 4.2).
Farmakokinetiska/farmakodynamiska förhållanden
Förhållandet mellan koncentration och effekt över tid för UACR beskrivs med en maximal effektmodell som anger mättnad vid höga exponeringar. Modellförutsägelsen tid för att nå fullständigt (99 %) steady‑state för läkemedelseffekt på UACR var 138 dagar. Den farmakokinetiska halveringstiden var 2–3 timmar och farmakokinetisk steady‑state uppnåddes efter 2 dagar, vilket anger en indirekt och fördröjd effekt på farmakodynamiska svar.
Kliniska studier utan relevanta läkemedelsinteraktioner
Samtidig användning av gemfibrozil (600 mg två gånger dagligen), en stark hämmare av CYP2C8, ökade genomsnittligt AUC och Cmax för finerenon 1,1‑faldigt respektive 1,2‑faldigt. Detta anses inte vara kliniskt relevant.
Förbehandling och samtidig behandling med protonpumpshämmaren omeprazol (40 mg en gång dagligen) hade ingen effekt på genomsnittligt AUC och genomsnittligt Cmax för finerenon.
Samtidig användning av antacida med aluminiumhydroxid och magnesiumhydroxid (70 mVal) hade ingen effekt på genomsnittligt AUC för finerenon och minskade dess genomsnittliga Cmax med 19 %. Detta anses inte vara kliniskt relevant.
In vivo hade en flerdosregim med 20 mg finerenon en gång dagligen under 10 dagar ingen relevant effekt på AUC för CYP3A4‑probsubstratet midazolam. En kliniskt relevant hämning eller induktion av CYP3A4 via finerenon kan uteslutas.
En engångsdos på 20 mg finerenon hade inte heller någon kliniskt relevant effekt på AUC och Cmax för CYP2C8‑probsubstratet repaglinid. Således, hämmar finerenon inte CYP2C8.
Ingen farmakokinetisk interaktion påvisades mellan finerenon och CYP2C9‑substratet warfarin och mellan finerenon och P‑gp-substratet digoxin.
Flera doser av 40 mg finerenon en gång dagligen hade ingen kliniskt relevant effekt på AUC och Cmax för BCRP (breast cancer resistant protein)- och OATP (organisk anjontransportpolypeptid)-substratet rosuvastatin.
Gängse studier avseende säkerhetsfarmakologi, endostoxicitet, allmäntoxicitet, gentoxicitet, fototoxicitet, karcinogenicitet och manlig och kvinnlig fertilitet visade inte några särskilda risker för människa.
Allmäntoxicitet
Hos hundar påvisades en minskad vikt och storlek på prostata vid en AUCobundet på cirka 10 till 60 gånger dosen för människa. Dosen som inte påvisar några fynd ger en säkerhetsmarginal på cirka 2.
Karcinogenicitet
I 2-åriga karcinogenicitetsstudier uppvisade finerenon ingen karcinogen potential hos han- och honråttor eller honmöss. Hos hanmöss resulterade finerenon i en ökning av leydigcellsadenom vid doser som motsvarar 26 gånger AUCobundet hos människa. En dos motsvarande 17 gånger AUCobundet hos människa orsakade inte några tumörer. Baserat på den kända känsligheten hos gnagare att utveckla dessa tumörer och den farmakologiska mekanismen vid supraterapeutiska doser samt adekvata säkerhetsmarginaler är ökningen av leydigcellstumörer hos hanmöss inte kliniskt relevant.
Utvecklingstoxicitet
I den embryofetala toxicitetsstudien på råttor ledde finerenon till minskad placentavikt och tecken på fostertoxicitet, inklusive nedsatt fostervikt och försenad benbildning vid den maternella toxiska dosen på 10 mg/kg/dag motsvarande AUCobundet på 19 gånger den hos människa. Vid 30 mg/kg/dag var incidensen av viscerala och skeletala förändringar förhöjd (lindrigt ödem, kort navelsträng och något förstorad fontanell) och ett foster visade komplexa missbildningar inklusive en sällsynt missbildning (dubbel aortabåge) vid AUCobundet på cirka 25 gånger den hos människa. Doserna som var utan fynd (låg dos till råttor, hög dos till kaniner) gav säkerhetsmarginaler på 10 till 13 gånger AUCobundet hos människa. Resultaten hos råttor indikerar därmed ingen ökad risk för fosterskador.
När råttor exponerades under dräktighet och laktation i den pre- och postnatala studien av utvecklingstoxicitet observerades ökad mortalitet hos ungar och andra biverkningar (låg vikt hos avkomma, fördröjt öppnande av öronmussla) vid doser cirka 4 gånger det AUCobundet som förväntas hos människa. Dessutom visade avkomman en något ökad rörelseaktivitet men inga andra neurologiska beteendeförändringar observerades vid cirka 4 gånger det AUCobundet som förväntas hos människa. Doserna som var utan fynd gav en säkerhetsmarginal på cirka 2 gånger för AUCobundet. Den ökade rörelseaktiviteten hos avkomman kan tyda på en potentiell risk för fostret. På grund av fynden hos ungar kan dessutom en risk för det ammade nyfödda barnet/spädbarnet inte uteslutas.
Kvinnlig fertilitet
Finerenon orsakade nedsatt fertilitet hos honor (minskat antal corpora lutea och implantationsställen) samt tecken på tidig embryonal toxicitet (ökad förlust efter implantation och minskat antal livskraftiga foster) vid 21 gånger AUCobundet hos människa. Dessutom påvisades minskade ovarievikter vid koncentrationer som var 17 gånger AUCobundet hos människa. Inga effekter på fertilitet hos honor och tidig embryonal utveckling sågs vid 10 gånger AUCobundet hos människa. Därför är resultaten hos honråttor av liten klinisk relevans (se avsnitt 4.6).
Farmakoterapeutisk grupp: diuretika, aldosteronantagonister, ATC‑kod: C03DA05
Verkningsmekanism
Finerenon är en icke‑steroid, selektiv antagonist av mineralkortikoidreceptorn (MR) som aktiveras av aldosteron och kortisol och reglerar genetisk transkription. Dess bindning till MR leder till ett specifikt receptor‑ligandkomplex som blockerar rekrytering av transkriptionskoaktivatorer delaktiga i uttrycket av proinflammatoriska och profibrotiska mediatorer.
Farmakodynamisk effekt
I FIDELIO‑DKD och FIGARO‑DKD, randomiserade, dubbelblinda, placebokontrollerade multicenter fas III-studier på vuxna patienter med CKD och T2D, var den placebokorrigerade relativa minskningen av kvoten U‑albumin‑till‑kreatinin (UACR) hos patienter randomiserade till finerenon 31 % respektive 32 % månad 4 och UACR förblev sänkt genom hela studierna.
I ARTS-DN, en randomiserad, dubbelblind, placebokontrollerad multicenter fas IIb-studie på vuxna patienter med CKD och T2D, var den placebokorrigerade relativa minskningen av UACR dag 90 hos patienter behandlade med finerenon 10 mg respektive 20 mg en gång dagligen 25 % respektive 38 %.
Hjärtelektrofysiologi
En dedikerad studie avsedd att studera QT‑förlängning hos 57 friska deltagare visade att finerenon inte har någon effekt på hjärtrepolarisation. Det fanns inga tecken på en QT/QTc-förlängande effekt av finerenon efter engångsdoser på 20 mg (terapeutisk) eller 80 mg (supraterapeutisk).
Klinisk effekt och säkerhet
FIDELIO-DKD- och FIGARO DKD-studierna undersökte effekten av finerenon jämfört med placebo avseende njur- samt kardiovaskulära effektmått hos vuxna patienter med CKD och T2D. Patienterna var under standardbehandling, inkluderade en godkänd maxdos av angiotensinkonverterande enzymhämmare (ACEi) eller angiotensinreceptorblockerare (ARB).
Patienter med diagnostiserad hjärtsvikt med nedsatt ejektionsfraktion och New York Heart Association klass II IV uteslöts på grund av klass 1A rekommendationen för MRA behandling.
I FIDELIO DKD-studien inkluderades patienter baserat på evidens på varaktig albuminuri (> 30 mg/g till 5 000 mg/g), eGFR på 25 till 75 ml/min/1,73 m2 och serumkalium ≤ 4,8 mmol/l vid screening.
Det primära effektmåttet var en sammansättning av tid till första uppkomst av njursvikt (definierad som kronisk dialys eller njurtransplantation eller varaktig minskning av eGFR till < 15 ml/min/1,73 m2 under minst 4 veckor), en varaktig minskning av eGFR på 40 % eller mer jämfört med baslinjen under minst 4 veckor eller njurrelaterad död. Det primära sekundära effektmåttet var en sammansättning av tid till första uppkomst av kardiovaskulär död, icke-fatal hjärtinfarkt, icke-fatal stroke eller sjukhusinläggning för hjärtsvikt.
Totalt 5 674 patienter randomiserades till antingen finerenon (N = 2 833) eller placebo (N = 2 841) och inkluderades i analysen. Median uppföljningstid var 2,6 år. Dosen av finerenon eller placebo kunde justeras mellan 10 mg och 20 mg en gång dagligen under studien, i huvudsak baserat på serumkaliumkoncentration. Månad 24 behandlades 67 % av patienterna som fick finerenon med 20 mg en gång dagligen, 30 % med 10 mg en gång dagligen och 3 % hade behandlingsavbrott.
Efter studiens slut erhölls vitalstatus för 99,7 % av patienterna. I studiepopulationen var 63 % vita, 25 % asiater och 5 % svarta. Genomsnittsåldern vid rekrytering var 66 år och 70 % av patienterna var män. Vid baslinjen var genomsnittlig eGFR 44,3 ml/min/1,73 m2 och 55 % av patienterna hade eGFR < 45 ml/min/1,73 m2, median UACR var 852 mg/g och genomsnittligt HbA1c var 7,7 %, 46 % hade en anamnes på aterosklerotisk kardiovaskulär sjukdom, 30 % hade en anamnes på kranskärlssjukdom, 8 % hade en anamnes på hjärtsvikt och det genomsnittliga blodtrycket var 138/76 mmHg. Den genomsnittliga varaktigheten för T2D vid baslinjen var 16,6 år och en anamnes på diabetesretinopati och diabetesneuropati rapporterades hos 47 % respektive 26 % av patienterna. Vid baslinjen stod nästan alla patienter på ACEi (34 %) eller ARB (66 %) och 97 % av patienterna använde ett eller flera antidiabetesmedel (insulin [64 %], biguanider [44 %], glukagonliknande peptid1 [GLP-1]receptoragonister [7 %], hämmare av natriumglukostransportör 2 [SGLT2] [5 %]). De övriga vanligaste läkemedlen som togs vid baslinjen var statiner (74 %) och kalciumkanalblockerare (63 %).
En statistiskt signifikant skillnad till fördel för finerenon visades för det primära sammansatta effektmåttet och det primära sekundära sammansatta effektmåttet (se figur 1/tabell 4 nedan). Behandlingseffekten för primära och primärt sekundärt effektmått var generellt konsekvent för alla undergrupper inklusive region, eGFR, UACR, systoliskt blodtryck och HbA1c vid baslinjen.
I FIGARO DKD-studien inkluderades patienter baserat på evidens på varaktig albuminuri med UACR på ≥ 30 mg/g till < 300 mg/g och eGFR på 25 till 90 ml/min/1,73 m2, eller UACR ≥ 300 mg/g och eGFR på ≥ 60 ml/min/1,73 m2 vid screening. Serumkalium på ≤ 4,8 mmol/l vid screening var ett inklusionskriterium.
Det primära effektmåttet var en sammansättning av tid till första uppkomst av kardiovaskulär död, icke fatal hjärtinfarkt, icke fatal stroke eller sjukhusinläggning för hjärtsvikt. Det sekundära effektmåttet var en sammansättning av tid till njursvikt, en varaktig minskning av eGFR på 40 % eller mer jämfört med baslinjen under minst 4 veckor eller njurrelaterad död.
Totalt 7 352 patienter randomiserades till antingen finerenon (N = 3 686) eller placebo (N = 3 666) och inkluderades i analysen. Median uppföljningstid var 3,4 år. Dosen av finerenon eller placebo kunde justeras mellan 10 mg och 20 mg en gång dagligen under studien, i huvudsak baserat på serumkaliumkoncentration. Månad 24 behandlades 82 % av patienterna som fick finerenon med 20 mg en gång dagligen, 15 % med 10 mg en gång dagligen och 3 % hade behandlingsavbrott. Efter studiens slut erhölls vitalstatus för 99,8 % av patienterna. I studiepopulationen var 72 % vita, 20 % asiater och 4 % svarta. Genomsnittsåldern vid rekrytering var 64 år och 69 % av patienterna var män. Vid baslinjen var genomsnittlig eGFR 67,8 ml/min/1,73 m2 och 62 % av patienterna hade eGFR ≥ 60 ml/min/1,73 m2, median UACR var 308 mg/g och genomsnittligt HbA1c var 7,7 %, 45 % hade en anamnes på aterosklerotisk kardiovaskulär sjukdom, 8 % hade en anamnes på hjärtsvikt och det genomsnittliga blodtrycket var 136/77 mmHg. Den genomsnittliga varaktigheten för T2D vid baslinjen var 14,5 år och en anamnes på diabetesretinopati och diabetesneuropati rapporterades hos 31 % respektive 28 % av patienterna. Vid baslinjen stod nästan alla patienter på ACEi (43 %) eller ARB (57 %) och 98 % av patienterna använde ett eller flera antidiabetesmedel (insulin [54 %], biguanider [69 %], GLP 1-receptoragonister [7 %], SGLT2-hämmare [8 %]). Det andra vanligaste läkemedlet som togs vid baslinjen var statiner (71 %).
En statistiskt signifikant skillnad till fördel för finerenon visades för det primära sammansatta effektmåttet (se figur 2/tabell 5 nedan). Behandlingseffekten för primärt kardiovaskulärt effektmått var konsekvent för alla undergrupper inklusive region, eGFR, UACR, systoliskt blodtryck och HbA1c vid baslinjen. En lägre incidens av det sekundära sammansatta effektmåttet med njursvikt, varaktig minskning av eGFR på 40 % eller mer eller njurrelaterad död observerades i gruppen som fick finerenon jämfört med gruppen som fick placebo. Denna skillnad uppnådde dock inte statistisk signifikans (se tabell 5 nedan). Behandlingseffekten för det sekundära renala sammansatta effektmåttet var konsekvent för undergrupper avseende eGFR vid baslinjen, men för patienter i undergruppen med UACR < 300 mg/g var riskkvoten (HR) 1,16 (95% KI 0,91; 1,47) och för patienter i undergruppen med UACR ≥ 300 mg/g var riskkvoten (HR) 0,74 (95% KI 0,62; 0,90).
Ytterligare pre-specificerade sekundära effektmått för tid till händelse presenteras i tabell 5.
Tabell 4: Analys av primära och sekundära effektmått för tid‑till‑händelse (och deras individuella komponenter) i fas III‑studien FIDELIO‑DKD
* Behandling med 10 mg eller 20 mg en gång dagligen i tillägg till maximala tolererade godkända doser av ACEi eller ARB.
** p = ej statistiskt signifikant efter justering för multiplicitet
KI: Konfidensintervall
HR: Riskkvot
pyr: patientår
Figur 1: Tid till första uppkomst av njursvikt, varaktig minskning av eGFR ≥ 40 % från baslinjen eller njurrelaterad död i FIDELIO‑DKD-studien
Tabell 5: Analys av primära och sekundära effektmått för tid‑till‑händelse (och deras individuella komponenter) i fas III‑studien FIGARO‑DKD
* Behandling med 10 mg eller 20 mg en gång dagligen i tillägg till maximala tolererade godkända doser av ACEi eller ARB.
** ej statistiskt signifikant efter justering för multiplicitet
KI: Konfidensintervall
HR: Riskkvot
pyr: patientår
Figur 2: Tid till första uppkomst av kardiovaskulär död, icke-fatal hjärtinfarkt, icke-fatal stroke eller sjukhusinläggning för hjärtsvikt i FIGARO‑DKD-studien
Pediatrisk population
Europeiska läkemedelsmyndigheten har senarelagt kravet att skicka in studieresultat för Kerendia för en eller flera grupper av den pediatriska populationen för behandling av kronisk njursjukdom (information om pediatrisk användning finns i avsnitt 4.2).
Absorption
Finerenon absorberas nästan fullständigt efter oral administrering. Absorptionen är snabb och maximala plasmakoncentrationer (Cmax) ses mellan 0,5 och 1,25 timmar efter tablettintag på fastande mage. Den absoluta biotillgängligheten för finerenon är 43,5 % på grund av förstapassagemetabolism i tarmväggen och levern. Finerenon är ett substrat till effluxtransportören P‑glykoprotein in vitro, vilket dock inte anses relevant för dess absorption in vivo på grund av finerenons höga permeabilitet.
Effekt av föda
Intag av föda med mycket fett och många kalorier ökade AUC för finerenon med 21 %, minskade Cmax med 19 % och ökade tiden till Cmax till 2,5 timmar. Eftersom det inte anses kliniskt relevant kan finerenon tas med eller utan föda.
Distribution
Distributionsvolymen vid steady‑state (Vss) för finerenon är 52,6 l. Den humana plasmaproteinbindningen för finerenon in vitro är 91,7 % med serumalbumin som det huvudsakliga bindande proteinet.
Metabolism
Cirka 90 % av finerenons metabolism medieras via CYP3A4 och 10 % via CYP2C8. Fyra huvudmetaboliter påvisades i plasma. Alla metaboliter är farmakologiskt inaktiva.
Eliminering
Elimineringen av finerenon från plasma är snabb med en elimineringshalveringstid (t½) på cirka 2 till 3 timmar. Systemisk blodclearance för finerenon är cirka 25 l/timme. Cirka 80 % av den administrerade dosen utsöndrades via urin och cirka 20 % av dosen utsöndrades via feces. Utsöndring skedde nästan uteslutande i form av metaboliter, medan utsöndring av oförändrat finerenon representerar en mindre del (< 1 % av dosen i urinen på grund av glomerulär filtration, < 0,2 % i feces).
Linjäritet
Finerenons farmakokinetik är linjär inom det undersökta dosintervallet från 1,25 till 80 mg administrerat som tabletter i engångsdos.
Särskilda populationer
Äldre
Av de 2 827 patienter som fick finerenon i FIDELIO‑DKD‑studien var 58 % av patienterna 65 år och äldre varav 15 % var 75 år och äldre. Av de 3 683 patienter som fick finerenon i FIGARO‑DKD-studien var 52 % av patienterna 65 år och äldre och 13 % var 75 år och äldre.
Inga generella skillnader i säkerhet och effekt mellan dessa patienter och yngre patienter observerades i någon av studierna.
I en fas I-studie (N = 48) uppvisade äldre friska deltagare (≥ 65 år) högre koncentrationer av finerenon i plasma än yngre friska deltagare (≤ 45 år) med genomsnittliga värden för AUC och Cmax som var 34 % respektive 51 % högre hos de äldre patienterna (se avsnitt 4.2). Populationsfarmakokinetiska analyser identifierade inte ålder som kovariat för AUC eller Cmax för finerenon.
Nedsatt njurfunktion
Lätt nedsatt njurfunktion (kreatininclearance [CLCR] 60 till < 90 ml/min) påverkade inte AUC och Cmax för finerenon.
Jämfört med patienter med normal njurfunktion (CLCR ≥ 90 ml/min) var effekten av måttligt (CLCR 30 till < 60 ml/min) eller gravt (CLCR < 30 ml/min) nedsatt njurfunktion på AUC för finerenon likartad med ökningar på 34–36 %. Måttligt eller gravt nedsatt njurfunktion hade ingen effekt på Cmax (se avsnitt 4.2).
På grund av den höga plasmaproteinbindningen förväntas inte finerenon vara dialyserbart.
Nedsatt leverfunktion
Ingen förändring av finerenons exponering hos cirrotiska patienter med lätt nedsatt leverfunktion påvisades (se avsnitt 4.2).
Hos cirrotiska patienter med måttligt nedsatt leverfunktion var totalt och obundet AUC för finerenon förhöjt med 38 % respektive 55 %, medan ingen förändring av Cmax observerades jämfört med friska kontrollpersoner (se avsnitt 4.2).
Det finns inga data gällande patienter med gravt nedsatt leverfunktion (se avsnitt 4.2 och 4.5).
Kroppsvikt
Populationsfarmakokinetiska analyser identifierade kroppsvikt som kovariat för Cmax för finerenon. Cmax för en patient med en kroppsvikt på 50 kg uppskattades vara 38 % till 51 % högre jämfört med en patient på 100 kg. Det krävs ingen dosanpassning baserat på kroppsvikt (se avsnitt 4.2).
Farmakokinetiska/farmakodynamiska förhållanden
Förhållandet mellan koncentration och effekt över tid för UACR beskrivs med en maximal effektmodell som anger mättnad vid höga exponeringar. Modellförutsägelsen tid för att nå fullständigt (99 %) steady‑state för läkemedelseffekt på UACR var 138 dagar. Den farmakokinetiska halveringstiden var 2–3 timmar och farmakokinetisk steady‑state uppnåddes efter 2 dagar, vilket anger en indirekt och fördröjd effekt på farmakodynamiska svar.
Kliniska studier utan relevanta läkemedelsinteraktioner
Samtidig användning av gemfibrozil (600 mg två gånger dagligen), en stark hämmare av CYP2C8, ökade genomsnittligt AUC och Cmax för finerenon 1,1‑faldigt respektive 1,2‑faldigt. Detta anses inte vara kliniskt relevant.
Förbehandling och samtidig behandling med protonpumpshämmaren omeprazol (40 mg en gång dagligen) hade ingen effekt på genomsnittligt AUC och genomsnittligt Cmax för finerenon.
Samtidig användning av antacida med aluminiumhydroxid och magnesiumhydroxid (70 mVal) hade ingen effekt på genomsnittligt AUC för finerenon och minskade dess genomsnittliga Cmax med 19 %. Detta anses inte vara kliniskt relevant.
In vivo hade en flerdosregim med 20 mg finerenon en gång dagligen under 10 dagar ingen relevant effekt på AUC för CYP3A4‑probsubstratet midazolam. En kliniskt relevant hämning eller induktion av CYP3A4 via finerenon kan uteslutas.
En engångsdos på 20 mg finerenon hade inte heller någon kliniskt relevant effekt på AUC och Cmax för CYP2C8‑probsubstratet repaglinid. Således, hämmar finerenon inte CYP2C8.
Ingen farmakokinetisk interaktion påvisades mellan finerenon och CYP2C9‑substratet warfarin och mellan finerenon och P‑gp-substratet digoxin.
Flera doser av 40 mg finerenon en gång dagligen hade ingen kliniskt relevant effekt på AUC och Cmax för BCRP (breast cancer resistant protein)- och OATP (organisk anjontransportpolypeptid)-substratet rosuvastatin.
Gängse studier avseende säkerhetsfarmakologi, endostoxicitet, allmäntoxicitet, gentoxicitet, fototoxicitet, karcinogenicitet och manlig och kvinnlig fertilitet visade inte några särskilda risker för människa.
Allmäntoxicitet
Hos hundar påvisades en minskad vikt och storlek på prostata vid en AUCobundet på cirka 10 till 60 gånger dosen för människa. Dosen som inte påvisar några fynd ger en säkerhetsmarginal på cirka 2.
Karcinogenicitet
I 2-åriga karcinogenicitetsstudier uppvisade finerenon ingen karcinogen potential hos han- och honråttor eller honmöss. Hos hanmöss resulterade finerenon i en ökning av leydigcellsadenom vid doser som motsvarar 26 gånger AUCobundet hos människa. En dos motsvarande 17 gånger AUCobundet hos människa orsakade inte några tumörer. Baserat på den kända känsligheten hos gnagare att utveckla dessa tumörer och den farmakologiska mekanismen vid supraterapeutiska doser samt adekvata säkerhetsmarginaler är ökningen av leydigcellstumörer hos hanmöss inte kliniskt relevant.
Utvecklingstoxicitet
I den embryofetala toxicitetsstudien på råttor ledde finerenon till minskad placentavikt och tecken på fostertoxicitet, inklusive nedsatt fostervikt och försenad benbildning vid den maternella toxiska dosen på 10 mg/kg/dag motsvarande AUCobundet på 19 gånger den hos människa. Vid 30 mg/kg/dag var incidensen av viscerala och skeletala förändringar förhöjd (lindrigt ödem, kort navelsträng och något förstorad fontanell) och ett foster visade komplexa missbildningar inklusive en sällsynt missbildning (dubbel aortabåge) vid AUCobundet på cirka 25 gånger den hos människa. Doserna som var utan fynd (låg dos till råttor, hög dos till kaniner) gav säkerhetsmarginaler på 10 till 13 gånger AUCobundet hos människa. Resultaten hos råttor indikerar därmed ingen ökad risk för fosterskador.
När råttor exponerades under dräktighet och laktation i den pre- och postnatala studien av utvecklingstoxicitet observerades ökad mortalitet hos ungar och andra biverkningar (låg vikt hos avkomma, fördröjt öppnande av öronmussla) vid doser cirka 4 gånger det AUCobundet som förväntas hos människa. Dessutom visade avkomman en något ökad rörelseaktivitet men inga andra neurologiska beteendeförändringar observerades vid cirka 4 gånger det AUCobundet som förväntas hos människa. Doserna som var utan fynd gav en säkerhetsmarginal på cirka 2 gånger för AUCobundet. Den ökade rörelseaktiviteten hos avkomman kan tyda på en potentiell risk för fostret. På grund av fynden hos ungar kan dessutom en risk för det ammade nyfödda barnet/spädbarnet inte uteslutas.
Kvinnlig fertilitet
Finerenon orsakade nedsatt fertilitet hos honor (minskat antal corpora lutea och implantationsställen) samt tecken på tidig embryonal toxicitet (ökad förlust efter implantation och minskat antal livskraftiga foster) vid 21 gånger AUCobundet hos människa. Dessutom påvisades minskade ovarievikter vid koncentrationer som var 17 gånger AUCobundet hos människa. Inga effekter på fertilitet hos honor och tidig embryonal utveckling sågs vid 10 gånger AUCobundet hos människa. Därför är resultaten hos honråttor av liten klinisk relevans (se avsnitt 4.6).
Röd järnoxid (E 172)
Kerendia 20 mg filmdragerade tabletter
Gul järnoxid (E 172)
Ej relevant.
3 år
Inga särskilda förvaringsanvisningar.
Transparenta kalenderblister av PVC/PVDC/aluminium med 14 filmdragerade tabletter. Förpackningsstorlekar med 14, 28 eller 98 filmdragerade tabletter.
Transparenta perforerade endosblister av PVC/PVDC/aluminium med
10 x 1 filmdragerade tabletter. Förpackningsstorlek med 100 × 1 filmdragerade tabletter.
Vit ogenomskinlig HDPE‑burk med vitt ogenomskinligt barnskyddande skruvlock av polypropylen med försegling. Förpackningsstorlek med 100 filmdragerade tabletter.
Eventuellt kommer inte alla förpackningsstorlekar att marknadsföras.
Ej använt läkemedel och avfall ska kasseras enligt gällande anvisningar.
Tablettkärna
Mikrokristallin cellulosa
Kroskarmellosnatrium
Hypromellos 2910
Laktosmonohydrat
Magnesiumstearat
Natriumlaurilsulfat
Tablettdragering
Hypromellos 2910
Titandioxid
Talk
Kerendia 10 mg filmdragerade tabletter
Röd järnoxid (E 172)
Kerendia 20 mg filmdragerade tabletter
Gul järnoxid (E 172)
Ej relevant.
3 år
Inga särskilda förvaringsanvisningar.
Transparenta kalenderblister av PVC/PVDC/aluminium med 14 filmdragerade tabletter. Förpackningsstorlekar med 14, 28 eller 98 filmdragerade tabletter.
Transparenta perforerade endosblister av PVC/PVDC/aluminium med
10 x 1 filmdragerade tabletter. Förpackningsstorlek med 100 × 1 filmdragerade tabletter.
Vit ogenomskinlig HDPE‑burk med vitt ogenomskinligt barnskyddande skruvlock av polypropylen med försegling. Förpackningsstorlek med 100 filmdragerade tabletter.
Eventuellt kommer inte alla förpackningsstorlekar att marknadsföras.
Ej använt läkemedel och avfall ska kasseras enligt gällande anvisningar.
Produktresumén är företagets information om läkemedlet riktat till förskrivare och personal inom sjukvård och apotek. Dokumentet är godkänt av Läkemedelsverket eller den europeiska läkemedelsmyndigheten EMA i samband med att läkemedlet godkänns för marknadsföring.
