I vissa fall betalar staten eller regionen en del av eller hela kostnaden för patientens läkemedel. I andra fall står patienten för hela kostnaden själv.
Principerna för vad patienten betalar för ett läkemedel är olika för receptförskrivna läkemedel, rekvisitionsläkemedel och receptfria läkemedel. Patientens ålder och indikationen som läkemedlet ordinerats på kan också påverka hur mycket det kostar.
De flesta läkemedel som förskrivs på recept ingår i högkostnadsskyddet. Det är ett ekonomiskt skydd som innebär att patienten inte behöver betala mer än en bestämd summa per år för sina läkemedel. Resten av kostnaden betalar staten. Den statliga subventionen kallas också för läkemedelsförmån eller bara förmån.
Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket, TLV, är den myndighet som bestämmer vilka läkemedel som ska ingå i förmånssystemet och omfattas av högkostnadsskyddet. TLV bestämmer också hur mycket den bestämda maxsumman är varje år.
På läkemedlets Fass-vy kan du se vilka läkemedelsförpackningar som omfattas av högkostnadsskyddet (se figur 1).
Även andra faktorer påverkar hur mycket patienten betalar för ett läkemedel som förskrivs på recept. Här är några exempel:
När ett läkemedel ingår i högkostnadsskyddet bara för en viss indikation kallas det att läkemedlet ingår i högkostnadsskyddet med begränsning. I den översiktliga informationen högst upp på läkemedlets sida på Fass hittar du information om hur läkemedlet subventioneras (se figur 2). Om läkemedlet ingår i högkostnadsskyddet med begränsning, framgår det också vilka indikationer som är subventionerade.
Patienten betalar hela kostnaden för
Både för de läkemedel som inte ingår i högkostnadsskyddet och för receptfria läkemedel är prissättningen fri. Det innebär att de kan kosta olika mycket hos olika apotek och andra försäljningsställen, precis som andra varor.
Rekvisitionsläkemedel, det vill säga läkemedel som patienten får direkt i hälso- och sjukvården, ingår normalt i patientavgiften. Undantaget är vissa vacciner.