Kayshild, Injektionsvätska, lösning i förfylld injektionspenna 0,5 mg

Överkänslighet mot den aktiva substansen eller mot något hjälpämne som anges i avsnitt 6.1.

Spårbarhet

För att underlätta spårbarhet av biologiska läkemedel ska läkemedlets namn och batchnummer dokumenteras.

Aspiration i samband med allmän anestesi eller djup sedering

Fall av pulmonell aspiration har rapporterats hos patienter som får GLP‑1-receptoragonister och som genomgår allmän anestesi eller djup sedering. Den ökade risken för gastriskt restinnehåll på grund av fördröjd gastrisk tömning (se avsnitt 4.8) bör därför övervägas före utförande av förfaranden med allmän anestesi eller djup sedering.

Effekter på magtarmkanalen och uttorkning

Användning av GLP-1-receptoragonister kan vara förknippad med gastrointestinala biverkningar. Detta bör tas i beaktande vid behandling av patienter med nedsatt njurfunktion eftersom illamående, kräkningar och diarré kan orsaka dehydrering vilket i sällsynta fall kan leda till en försämring av njurfunktionen (se avsnitt 4.8). Patienter som behandlas med semaglutid ska informeras om den potentiella risken för uttorkning relaterat till gastrointestinala biverkningar och vidta försiktighetsåtgärder för att undvika vätskebrist.

Akut pankreatit

Akut pankreatit har observerats vid användning av GLP-1-receptoragonister (se avsnitt 4.8). Patienter ska informeras om de karakteristiska symtomen på akut pankreatit. Vid misstänkt pankreatit ska behandlingen med semaglutid upphöra. Om pankreatit fastställs, ska semaglutid inte sättas in igen. Försiktighet ska vidtas hos patienter med tidigare pankreatit.

I avsaknad av andra tecken och symtom på akut pankreatit är förhöjningar av enbart pankreasenzymer inte prediktiva för akut pankreatit.

Patienter med typ 2-diabetes

Semaglutid ska inte användas som ersättning för insulin hos patienter med typ 2-diabetes.

Semaglutid ska inte användas i kombination med andra GLP-1-receptoragonister eftersom det inte har utvärderats och en ökad risk för biverkningar relaterade till överdosering bedöms som sannolik.

Hypoglykemi hos patienter med typ 2-diabetes

Insulin och sulfonureid är kända för att orsaka hypoglykemi. Patienter som behandlas med semaglutid i kombination med en sulfonureid eller insulin kan ha en ökad risk för hypoglykemi. Risken för hypoglykemi kan minskas genom att minska dosen sulfonureid eller insulin när behandling med en GLP-1-receptoragonist sätts in. Tillägg av Kayshild hos patienter som behandlas med insulin har inte utvärderats.

Diabetesretinopati hos patienter med typ 2-diabetes

Hos patienter med diabetesretinopati behandlade med semaglutid har en ökad risk för att utveckla komplikationer av diabetesretinopati observerats (se avsnitt 4.8). Snabb förbättring av glukoskontrollen har förknippats med en tillfällig försämring av diabetesretinopati, men andra mekanismer kan inte uteslutas. Patienter med diabetesretinopati som använder semaglutid ska övervakas noga och behandlas enligt kliniska riktlinjer.

Det finns ingen erfarenhet av Kayshild hos patienter med typ 2-diabetes med okontrollerad eller potentiellt instabil diabetesretinopati. Hos dessa patienter rekommenderas inte behandling med Kayshild.

Icke-arteritisk främre ischemisk optikusneuropati (NAION)

Data från epidemiologiska studier indikerar en ökad risk för icke-arteritisk främre ischemisk optikusneuropati (NAION) vid behandling med semaglutid. Det finns inget identifierat tidsintervall för när NAION kan utvecklas efter behandlingsstart. Plötslig synförlust ska leda till oftalmologisk undersökning, och behandling med semaglutid ska avbrytas om NAION bekräftas (se avsnitt 4.8).

Patienter med gastropares

Patienter med gastropares som behandlas med semaglutid kan uppleva allvarligare eller svårare

gastrointestinala biverkningar. Semaglutid ska användas med försiktighet hos dessa patienter och semaglutid rekommenderas inte vid svår gastropares (se avsnitt 4.8).

Populationer som inte har studerats

Säkerhet och effekt för Kayshild har inte undersökts hos patienter:

• med typ 1-diabetes,

• med svårt nedsatt njurfunktion (se avsnitt 4.2),

• med måttligt eller svårt nedsatt leverfunktion och MASH (se avsnitt 4.2),

• med hjärtsvikt New York Heart Association (NYHA) klass IV.

Användning hos dessa patienter rekommenderas inte.

Det finns begränsad erfarenhet av Kayshild hos patienter:

• 75 år eller äldre (se avsnitt 4.2),

• med måttligt eller svårt nedsatt leverfunktion (se avsnitt 4.2),

• med inflammatorisk tarmsjukdom,

• MASH och BMI < 25 kg/m² (eller BMI < 23 kg/m² för en asiatisk population).

Använd med försiktighet hos dessa patienter.

Natriuminnehåll

Detta läkemedel innehåller mindre än 1 mmol (23 mg) natrium per dos, d.v.s. är näst intill “natriumfritt”.

Semaglutid fördröjer magsäckstömning och kan potentiellt påverka absorption av samtidigt administrerade perorala läkemedel. Dock observerades ingen kliniskt relevant effekt på frekvensen av magtömning med semaglutid 2,4 mg, troligen på grund av en toleranseffekt. Semaglutid ska användas med försiktighet hos patienter som får perorala läkemedel som kräver snabb gastrointestinal absorption.

Warfarin och andra kumarinderivat

Semaglutid ändrade inte total exponering eller C_max för R- och S-warfarin efter en engångsdos av warfarin (25 mg) och de farmakodynamiska effekterna av warfarin uppmätt med internationell normaliserad kvot (INR) påverkades inte på ett kliniskt relevant sätt. Dock har fall av minskat INR  rapporterats vid samtidig användning av acenokumarol och semaglutid. Vid initiering av semaglutidbehandling hos patienter som får warfarin eller andra kumarinderivat rekommenderas frekvent kontroll av INR-värdet.

Paracetamol

Semaglutid fördröjer magsäckens tömningshastighet enligt en bedömning av farmakokinetiken för paracetamol under ett standardiserat måltidstest. AUC_0‑60 min och C_max för paracetamol minskade med 27 % respektive 23 % efter samtidig användning av semaglutid 1 mg. Den totala exponeringen för paracetamol (AUC_{0-5 tim}) påverkades inte. Ingen kliniskt relevant effekt på paracetamol observerades med semaglutid. Ingen dosjustering av paracetamol är nödvändig vid administrering med semaglutid.

Perorala preventivmedel

Semaglutid förväntas inte minska effekten av perorala preventivmedel. Den förändrade inte den totala exponeringen för etinylestradiol och levonorgestrel till en kliniskt relevant nivå, när ett peroralt kombinationspreventivmedel (0,03 mg etinylestradiol/0,15 mg levonorgestrel) administrerades med semaglutid. Exponering av etinylestradiol påverkades inte; en ökning med 20 % observerades för levonorgestrelexponering vid steady state. C_max påverkades inte för någon av substanserna.

Atorvastatin

Semaglutid ändrade inte den totala exponeringen av atorvastatin efter administrering av en engångsdos av atorvastatin (40 mg). Atorvastatin C_max minskade med 38 %. Detta bedömdes inte vara kliniskt relevant.

Digoxin

Semaglutid ändrade inte den totala exponeringen eller C_max för digoxin efter en engångsdos av digoxin (0,5 mg).

Metformin

Semaglutid ändrade inte den totala exponeringen eller C_max för metformin efter en dosering på 500 mg två gånger dagligen under 3,5 dagar.

Fertila kvinnor

Fertila kvinnor rekommenderas att använda en preventivmetod när de behandlas med semaglutid (se avsnitt 4.5).

Graviditet

Djurstudier har visat reproduktionstoxikologiska effekter (se avsnitt 5.3). Det finns begränsad mängd data från användningen av semaglutid hos gravida kvinnor. Därför ska semaglutid inte användas under graviditet. Om en patient önskar bli gravid eller en graviditet inträffar, ska semaglutid sättas ut. Semaglutid ska sättas ut minst 2 månader före en planerad graviditet på grund av den långa halveringstiden (se avsnitt 5.2).

Amning

Hos digivande råttor utsöndrades semaglutid i mjölken. Eftersom det inte går att utesluta en risk för ett ammande barn, ska semaglutid inte användas under amning.

Fertilitet

Effekten av semaglutid på fertiliteten hos människor är inte känd. Semaglutid påverkade inte fertiliteten hos hanråttor. Hos honråttor observerades en förlängning av brunsten och en liten minskning av antalet ägglossningar vid doser som hade samband med viktminskning hos modern (se avsnitt 5.3).

Semaglutid har ingen eller försumbar effekt på förmågan att framföra fordon och använda maskiner. Dock kan yrsel upplevas, huvudsakligen under dosökningsperioden (se avsnitt 4.8). Framförning av fordon eller användning av maskiner ska ske med försiktighet om yrsel uppstår.

Patienter med typ 2-diabetes

Om semaglutid används i kombination med en sulfonureid eller insulin, bör patienter rekommenderas att vidta försiktighetsåtgärder för att undvika hypoglykemi när de framför fordon eller använder maskiner (se avsnitt 4.4).

Sammanfattning av säkerhetsprofilen

De vanligaste rapporterade biverkningarna vid behandling med semaglutid i den kliniska fas 3-studien i patienter med MASH (ESSENCE, se avsnitt 5.1), var gastrointestinala, inklusive illamående (36,1 %), diarré (26,8 %), förstoppning (22,1 %) och kräkningar (18,5 %) samt trötthet (se avsnittet ”Beskrivning av utvalda biverkningar”).

Biverkningslista i tabellform

Tabell 2 listar biverkningar som identifierats med semaglutid. Den presenterade frekvensen är den högsta om skillnad observerats i rapporteringen mellan den kliniska fas 3-studien i patienter med MASH (ESSENCE, se avsnitt 5.1), viktkontrollstudier i fas 3a (STEP 1-4) samt rapporter efter godkännande för försäljning.

Biverkningar listas efter organsystem och frekvens enligt MedDRA. Frekvenskategorierna definieras som: Mycket vanliga (≥ 1/10), vanliga (≥ 1/100, < 1/10), mindre vanliga (≥ 1/1 000, < 1/100), sällsynta (≥ 1/10 000, < 1/1 000), mycket sällsynta (< 1/10 000), ingen känd frekvens (kan inte beräknas från tillgängliga data). Inom varje frekvensområde presenteras biverkningarna efter fallande allvarlighetsgrad.

Tabell 2 Biverkningar

a) Se beskrivning av utvalda biverkningar nedan

b) Huvudsakligen observerat under dosökningsperioden

c) Grupperade föredragna termer

d) Från rapporter efter godkännande för försäljning med andra marknadsförda semaglutidprodukter

e) Grupperad term som täcker de föredragna termerna tarmobstruktion, ileus, tunntarmsobstruktion

Beskrivning av utvalda biverkningar

Gastrointestinala biverkningar

Biverkningarna rapporterades oftast under dosökning. I ESSENCE-studien förekom illamående hos 36,1 % av patienterna vid behandling med semaglutid (12,4 % för placebo), diarré hos 26,8 % (12,2 % för placebo) och kräkningar hos 18,5 % (5,6 % för placebo). De flesta biverkningar var lindriga till måttliga i svårighetsgrad och kortvariga. Förstoppning förekom hos 22,1 % av patienterna som behandlades med semaglutid (7,8 % för placebo) och var lindrig till måttlig i svårighetsgrad och av längre varaktighet.

I ESSENCE ledde de gastrointestinala biverkningarna till att behandlingen avbröts permanent hos 1,6 % av patienterna som behandlades med semaglutid.

I fas 3a-studierna för viktkontroll med semaglutid 2,4 mg förekom, under den 68 veckor långa studieperioden, illamående hos 43,9 % av patienterna vid behandling med semaglutid (16,1 % för placebo), diarré hos 29,7 % (15,9 % för placebo) och kräkningar hos 24,5 % (6,3 % för placebo). De flesta biverkningar var lindriga till måttliga och kortvariga. Förstoppning förekom hos 24,2 % av patienterna som behandlades med semaglutid (11,1 % för placebo) och var lindrig till måttlig i svårighetsgrad och av längre varaktighet. Hos patienter som behandlades med semaglutid var medianvaraktigheten för illamående 8 dagar, kräkningar 2 dagar, diarré 3 dagar och förstoppning 47 dagar.

Enligt data från fas 3a-studierna för viktkontroll med semaglutid 2,4 mg kan patienter med måttligt nedsatt njurfunktion (eGFR ≥ 30 till < 60 ml/min/1,73 m²) uppleva fler gastrointestinala biverkningar vid behandling med semaglutid.

Patienter med gastropares kan uppleva allvarligare eller svårare gastrointestinala biverkningar vid

behandling med semaglutid.

Akut pankreatit

Frekvensen av akut pankreatit som rapporterades i ESSENCE var 0,4 % för semaglutid och 0,5 % för placebo.

Frekvensen av akut pankreatit, bekräftad genom adjudicering, som rapporterades i de kliniska fas 3a-studierna för viktkontroll med semaglutid 2,4 mg var 0,2 % för semaglutid respektive < 0,1 % för placebo. I SELECT, den kardiovaskulära utfallsstudien, var frekvensen av akut pankreatit som bekräftades genom adjudicering 0,2 % för semaglutid och 0,3 % för placebo.

Akut gallstenssjukdom/kolelitiasis

I ESSENCE rapporterades kolelitiasis hos 1,4 % av patienterna som behandlades med semaglutid och hos 0,8 % av patienterna som behandlades med placebo.

I fas 3a-studierna för viktkontroll med semaglutid 2,4 mg rapporterades kolelitiasis hos 1,6 % och ledde till kolecystit hos 0,6 % av patienterna som behandlades med semaglutid. Kolelitiasis och kolecystit rapporterades hos 1,1 % respektive 0,3 % av patienterna som behandlades med placebo.

Huvudvärk

I ESSENCE rapporterades huvudvärk hos 8 % av patienterna som behandlades med semaglutid och hos 6,3 % av patienterna som behandlades med placebo.

I fas 3a-studierna för viktkontroll med semaglutid 2,4 mg rapporterades huvudvärk hos 12,8 % av patienterna som behandlades med semaglutid och hos 8,7 % av patienterna som behandlades med placebo.

Håravfall

I ESSENCE rapporterades håravfall hos 1,6 % av patienterna som behandlades med semaglutid och hos 0,5 % av patienterna som behandlades med placebo.

I fas 3a-studierna för viktkontroll med semaglutid 2,4 mg rapporterades håravfall hos 2,5 % av patienterna som behandlades med semaglutid och hos 1 % av patienterna som behandlades med placebo. Biverkningarna var huvudsakligen av lindrig svårighetsgrad och de flesta patienter återhämtade sig under fortsatt behandling. Håravfall rapporterades oftare hos patienter med en större viktnedgång (≥ 20 %).

Ökad hjärtfrekvens

I ESSENCE observerades en genomsnittlig ökning på 2 slag per minut vid vecka 72 från ett genomsnittligt värde vid baseline på 75 slag per minut hos patienter som behandlades med semaglutid. Andelen patienter med en maximal ökning från baseline på ≥ 10 slag per minut vid någon tidpunkt under behandlingsperioden var 43,3 % i gruppen som behandlades med semaglutid 2,4 mg jämfört med 50,4 % i placebogruppen.

I fas 3a-studierna för viktkontroll med semaglutid 2,4 mg observerades en genomsnittlig ökning på 3 slag per minut från ett genomsnittligt värde vid baseline på 72 slag per minut hos patienter som behandlades med semaglutid. Andelen patienter med en ökad hjärtfrekvens från baseline på ≥ 10 slag per minut vid någon tidpunkt under behandlingsperioden var 67 % i semaglutidgruppen jämfört med 50,1 % i placebogruppen.

Immunogenicitet

I enlighet med de potentiellt immunogena egenskaperna hos läkemedel som innehåller proteiner eller peptider, kan patienter utveckla antikroppar efter behandling med semaglutid. I ESSENCE var andelen patienter som testade positivt för antikroppar mot semaglutid vid någon tidpunkt efter studiebaseline låg (0,4 %).

I fas 3a-studierna för viktkontroll med semaglutid 2,4 mg var andelen patienter som testade positivt för antikroppar mot semaglutid någon tidpunkt efterstudiebaseline låg (2,9 %) och inga patienter hade neutraliserande antikroppar mot semaglutid eller antikroppar mot semaglutid med endogent GLP-1-neutraliserande effekt i slutet av studien. Under behandlingen kan höga koncentrationer av semaglutid ha sänkt analysernas känslighet, varför risken för falskt negativa resultat inte kan uteslutas. Hos patienter som testade positivt för antikroppar under och efter behandling var förekomsten av antikroppar övergående och utan någon uppenbar påverkan på effekten och säkerheten.

Dysestesi

I ESSENCE rapporterades biverkningar relaterade till en klinisk bild av en förändrad känsla i huden såsom parestesi, hyperestesi, smärta i huden, känslig hud, dysestesi och brännande känsla i huden hos 2,9 % av patienterna som behandlades med semaglutid och 1,5 % av patienterna som behandlades med placebo.

I fas 3a-studierna för viktkontroll med semaglutid 2,4 mg rapporterades biverkningar relaterade till en klinisk bild av en förändrad känsla i huden hos 2,1 % av patienterna som behandlades med semaglutid 2,4 mg och hos 1,2 % av patienterna som behandlades med placebo.

I de båda kliniska utvecklingsprogrammen var biverkningarna lindriga till måttliga i svårighetsgrad och de flesta patienter återhämtade sig under fortsatt behandling.

Hypoglykemi hos patienter med typ 2-diabetes

I ESSENCE observerades kliniskt signifikant hypoglykemi (< 3,0 mmol/l) hos 6,1 % (0,068 fall/patientår) av patienter som behandlades med semaglutid jämfört med 5 % (0,12 fall/patientår) av patienter som behandlades med placebo. Svår hypoglykemi (som krävde extern hjälp för återhämtning) rapporterades med semaglutid hos 2,2 % av patienterna (0,015 fall/patientår) och med placebo hos 0,5 % av patienterna (0,003 fall/patientår).

I en fas 3a-studie i vuxna med övervikt eller obesitas och typ2-diabetes (STEP 2) observerades kliniskt signifikant hypoglykemi hos 6,2 % (0,1 fall/patientår) av patienter som behandlades med semaglutid jämfört med 2,5 % (0,03 fall/patientår) av patienter som behandlades med placebo. Hypoglykemi med semaglutid observerades både med och utan samtidig användning av sulfonureid. En episod (0,2 % av patienterna, 0,002 fall/patientår) rapporterades som allvarlig hos en patient som inte samtidigt behandlades med en sulfonureid. Risken för hypoglykemi ökade när semaglutid användes tillsammans med en sulfonureid.

Diabetesretinopati hos patienter med typ 2-diabetes

En 2-år lång klinisk studie undersökte semaglutid 0,5 mg och 1 mg jämfört med placebo hos 3 297 patienter med typ2-diabetes som hade hög kardiovaskulär risk, långvarig diabetes och dåligt kontrollerad blodglukos. I denna studie förekom fall som bedöms vara komplikationer av diabetesretinopati hos fler patienter som behandlades med semaglutid (3 %) jämfört med placebo (1,8 %). Detta observerades hos insulinbehandlade patienter med känd diabetesretinopati. Behandlingsskillnaden uppträdde tidigt och kvarstod under hela studien.

I ESSENCE rapporterades retinal ögonsjukdom av 3,1 % av patienterna som behandlades med semaglutid och 4,1 % av patienterna som behandlades med placebo. Få patienter rapporterade diabetesretinopati (1,1 % respektive 1,4 %).

I en fas 3a-studie hos vuxna med övervikt eller obesitas och typ2-diabetes (STEP 2) rapporterades retinal ögonsjukdom hos 6,9 % av patienterna som behandlades med semaglutid 2,4 mg, 6,2 % av patienterna som behandlades med semaglutid 1 mg och 4,2 % av patienterna som behandlades med placebo. Majoriteten av fallen rapporterades som diabetesretinopati (4 %, 2,7 % respektive 2,7 %) och icke-proliferativ retinopati (0,7 %, 0 % respektive 0 %).

Icke-arteritisk främre ischemisk optikusneuropati (NAION)

Resultat från flera stora epidemiologiska studier tyder på att exponering för semaglutid i vuxna med typ2-diabetes är förknippad med en ungefär tvåfaldig ökning av den relativa risken att utveckla NAION, vilket motsvarar cirka ett ytterligare fall per 10 000 personår med pågående behandling.

Pediatrisk population

Semaglutid har inte studerats hos barn och ungdomar under 18 år med MASH.

I en klinisk prövning utförd på ungdomar från 12 och upp till 18 år med obesitas eller övervikt med minst en viktrelaterad komorbiditet, behandlades 133 patienter med semaglutid. Studiens varaktighet var 68 veckor.

Sammantaget var frekvensen, typen och svårighetsgraden av biverkningar hos ungdomar jämförbara med den som observerades i den vuxna befolkningen. Kolelitiasis rapporterades hos 3,8 % av patienterna som behandlades med semaglutid och hos 0 % av patienterna som behandlades med placebo.

Inga effekter på tillväxt eller pubertetsutveckling sågs efter 68 veckors behandling.

Överdosering med semaglutid kan vara förknippat med gastrointestinala biverkningar som kan leda till uttorkning. Vid överdosering ska patienten observeras för kliniska tecken och lämplig stödbehandling inledas.

Jämfört med kroppseget GLP-1 har semaglutid en förlängd halveringstid på cirka 1 vecka, vilket gör den lämplig för subkutan administrering en gång i veckan. Den huvudsakliga mekanismen bakom fördröjningen är bindning till albumin, vilket leder till minskad renal clearance och skydd mot metabolisk nedbrytning. Dessutom är semaglutid stabiliserat mot nedbrytning av DPP-4-enzymet.

Absorption

Den genomsnittliga steady state-koncentrationen för semaglutid efter subkutan administrering av underhållsdosen för semaglutid var cirka 80 nmol/l hos patienter med MASH och F2 eller F3 baserat på data från en fas 3a-studie, där 90 % av patienterna hade genomsnittliga koncentrationer mellan 52 nmol/l och 122 nmol/l. Exponeringen för semaglutid vid steady state ökade proportionellt med doser från 0,25 mg upp till 2,4 mg en gång per vecka. Steady state-exponeringen var stabil över tid enligt bedömning fram till vecka 72. Liknande exponering uppnåddes med subkutan administrering av semaglutid i buken, låret eller överarmen. Den absoluta biotillgängligheten för semaglutid var 89 %.

Distribution

Den genomsnittliga distributionsvolymen av semaglutid efter subkutan administrering hos patienter med MASH och F2 eller F3 var cirka 13,7 l. Semaglutid bands i stor utsträckning till plasmaalbumin (> 99 %).

Metabolism

Före utsöndringen metaboliseras semaglutid i stor utsträckning genom proteolytisk klyvning av peptidkedjan och sekventiell beta-oxidation av fettsyrans sidokedja. Enzymet neutralt endopeptidas (NEP) identifierades som ett av de aktiva metabola enzymerna.

Eliminering

Den primära utsöndringsvägen för semaglutid-relaterat material är via urin och avföring. Cirka 3 % av den absorberade dosen utsöndrades i urinen som intakt semaglutid.

Clearance av semaglutid hos patienter med MASH och F2 eller F3 var cirka 0,05 l/h. Med en halveringstid vid eliminering på cirka 1 vecka kommer semaglutid att finnas kvar i blodet i cirka 7 veckor efter den sista dosen på 2,4 mg.

Särskilda populationer

Äldre

Ålder hade ingen effekt på farmakokinetiken för semaglutid baserat på data från fas 2- och fas 3-studier där patienter i åldern 18‑80 år ingick.

Kön, ras och etniskt ursprung

Kön (494kvinnor, 326män), ras (vita och andra (641patienter), asiatiska (179patienter)) och etnicitet (spanska eller latinamerikanska (137patienter), icke-spanska eller -latinamerikanska (683patienter)) hade ingen effekt på farmakokinetiken för semaglutid baserat på data från fas 2- och fas 3-studier.

Kroppsvikt

Kroppsvikt hade en effekt på exponeringen för semaglutid. Högre kroppsvikt var förknippat med lägre exponering. En 20 % skillnad i kroppsvikt mellan personer leder till cirka 19 % skillnad i exponering. Dosen 2,4 mg semaglutid en gång i veckan gav adekvata systemiska exponeringar inom kroppsviktsintervallet på 42,7‑206 kg.

Nedsatt njurfunktion

Nedsatt njurfunktion påverkade inte farmakokinetiken för semaglutid på ett kliniskt relevant sätt. Detta visades med en engångsdos på 0,5 mg semaglutid till patienter med varierande grad av nedsatt njurfunktion (lindrig, måttlig, svår eller patienter i dialys) jämfört med patienter med normal njurfunktion. Detta visades även för patienter med MASH och lindrig till måttlig nedsatt njurfunktion baserat på data från fas 2- och fas 3-studier.

Nedsatt leverfunktion

Nedsatt leverfunktion hade ingen effekt på exponeringen för semaglutid. Farmakokinetiken för semaglutid utvärderades hos patienter med varierande grad av nedsatt leverfunktion (lindrig (Child-Pugh A), måttlig (Child-Pugh B), svår (Child-Pugh C)) och jämfört med patienter med normal leverfunktion i en studie med en engångsdos på 0,5 mg semaglutid.

Leverfibros

Stadiet för leverfibros (F1 till F4c) hade ingen effekt på exponeringen av semaglutid baserat på data från fas 2- och fas 3-studier.

Diabetesstatus

Typ2-diabetes påverkade inte exponeringen av semaglutid baserat på data från fas 2- och fas 3-studier.

Immunogenicitet

Utveckling av antikroppar mot semaglutid vid behandling med semaglutid inträffade sällan (se avsnitt 4.8) och svaret verkade inte påverka farmakokinetiken för semaglutid.

Pediatrisk population

Säkerhet och effekt för semaglutid hos barn och ungdomar med MASH under 18 år har inte studerats.

Farmakokinetiska egenskaper för semaglutid utvärderades i en klinisk studie för ungdomar med obesitas eller övervikt och minst en viktrelaterad komorbiditet i åldrarna 12 till < 18 år (124patienter, kroppsvikt 61,6–211,9 kg). Exponeringen för semaglutid hos ungdomar liknade den hos vuxna med obesitas eller övervikt.

Prekliniska data från gängse studier avseende säkerhetsfarmakologi, toxicitet vid upprepade doser eller gentoxicitet visade inte några särskilda risker för människa.

Icke-letala tumörer i sköldkörtelns C-celler som observerades hos gnagare är en klasseffekt för GLP-1- receptoragonister. Vid 2-års karcinogenicitetsstudier på råtta och mus orsakade semaglutid tumörer i sköldkörtelns C-celler vid kliniskt relevanta exponeringar. Inga andra behandlingsrelaterade tumörer observerades. C-cellstumörer hos gnagare beror på en icke-gentoxisk, specifik GLP-1- receptormedierad mekanism som gnagare är särskilt känsliga för. Relevansen för människa anses vara låg, men kan inte helt uteslutas.

I fertilitetsstudier på råttor påverkade semaglutid inte parningsförmågan eller hanarnas fertilitet. Hos honråttor observerades en ökning av brunstcykelns längd och en liten minskning av corpora lutea (ägglossningar) vid doser som hade samband med viktminskning hos modern.

I embryofetala utvecklingsstudier på råtta orsakade semaglutid embryotoxicitet vid exponering lägre än kliniskt relevant exponering. Semaglutid orsakade tydligt minskad vikt för modern och minskad överlevnad och tillväxt för embryot. Hos foster observerades större skelettala och viscerala missbildningar, inklusive effekter på rörben, revben, kotor, svans, blodkärl och hjärnventriklar. Mekanistiska utvärderingar indikerade att embryotoxiciteten involverade en GLP-1-receptormedierad försämring av näringstillförseln till embryot genom råttans gulesäck. På grund av skillnader mellan arter vad gäller gulesäckens anatomi och funktion och på grund av avsaknad av GLP-1-receptoruttryck i gulesäcken hos icke-mänskliga primater, anses det osannolikt att denna mekanism har någon relevans för människa. En direkt effekt av semaglutid på fostret kan dock inte uteslutas.

I toxikologiska studier avseende effekter på utveckling hos kanin och cynomolgusapa observerades en ökning av missfall och en något ökad frekvens av fostermissbildningar vid kliniskt relevanta exponeringar. Fynden sammanföll med tydligt minskad vikt för modern på upp till 16 %. Det är okänt om dessa effekter är relaterade till minskat födointag hos modern som en direkt GLP-1-effekt.

Postnatal tillväxt och utveckling utvärderades hos cynomolgusapa. Ungar var något mindre vid födseln men återhämtade sig under amningsperioden.

Hos juvenila råttor orsakade semaglutid fördröjd sexuell mognad hos både hanar och honor. Denna fördröjning hade ingen effekt på fertiliteten eller reproduktionsförmågan hos något av könen, eller på honornas förmåga att behålla graviditeten.

1,5 ml eller 3 ml glascylinderampull (typ I-glas) försluten i ena änden med en gummikolv (klorobutyl) och i andra änden med ett aluminiumskydd med en laminerad gummiförslutning (bromobutyl/polyisopren) insatt. Cylinderampullen är monterad i en förfylld injektionspenna tillverkad i polypropen, polyoximetylen, polykarbonat och akrylnitrilbutadienstyren som kastas när den är tom.

Förpackning med 1 förfylld injektionspenna och 4 NovoFine Plus injektionsnålar för engångsbruk.

Kayshild får endast användas om injektionsvätskan är klar och färglös.

Injektionspennan ska inte användas om den har varit fryst.

Ej använt läkemedel och avfall ska kasseras enligt gällande anvisningar.

Injektionspennan är avsedd för flergångsbruk. Den innehåller fyra (4) doser. Efter att 4 doser har injicerats kan det fortfarande finnas lösning kvar i injektionspennan trots korrekt administrering. Eventuell lösning som finns kvar räcker inte till för en dos och injektionspennan ska kasseras.

Patienten ska instrueras att kassera injektionsnålen efter varje injektion enligt gällande anvisningar och förvara med Kayshild injektionspennan utan fastsatt injektionsnål. Detta kan förhindra tilltäppta injektionsnålar, kontaminering, infektion, läckage av lösning och feldosering.

Injektionspennan är endast avsedd för personligt bruk.

Kayshild kan administreras med 30G, 31G och 32G engångsnålar upp till en längd av 8 mm.