Tillgänglig läkemedelsinformation i Sverige
Kyinsu (700 enheter + 2 mg)/ml injektionsvätska, lösning i förfylld injektionspenna
1 ml lösning innehåller 700 enheter insulin icodec* och 2 mg semaglutid*.
Varje förfylld injektionspenna innehåller 300 enheter insulin icodec och 0,86 mg semaglutid i 0,43 ml lösning.
Varje förfylld injektionspenna innehåller 700 enheter insulin icodec och 2 mg semaglutid i 1 ml lösning.
Varje förfylld injektionspenna innehåller 1 050 enheter insulin icodec och 3 mg semaglutid i 1,5 ml lösning.
10 dossteg innehåller 10 enheter insulin icodec och 0,029 mg semaglutid.
*Framställt med rekombinant DNA-teknik i Saccharomyces cerevisiae.
För fullständig förteckning över hjälpämnen, se avsnitt 6.1.
Injektionsvätska, lösning i förfylld injektionspenna (FlexTouch).
Klar, färglös eller nästan färglös isoton lösning med pH-värde på ca 7,4.
Novo Nordisk A/S
Novo Alle 1
DK-2880 Bagsvaerd
Danmark
EU/1/25/1992/001
EU/1/25/1992/002
EU/1/25/1992/003
EU/1/25/1992/004
EU/1/25/1992/005
EU/1/25/1992/006
Första godkännandet:
24 november 2025
Förnyat godkännande:
11/2025
Kyinsu ska doseras enligt den enskilda patientens behov. Det rekommenderas att optimera den glykemiska kontrollen genom dosjusteringar baserat på egna kontroller av fasteglukos i plasma.
På grund av den långa halveringstiden för Kyinsu rekommenderas inte dosjustering vid akut sjukdom eller om patienter gör kortsiktiga förändringar i sin fysiska aktivitetsnivå eller vanliga kost. I dessa situationer ska patienterna instrueras att konsultera sin hälso- och sjukvårdspersonal för ytterligare vägledning om andra tillämpliga justeringar, t.ex. glukosintag eller förändringar av andra glukossänkande läkemedel.
Initiering av Kyinsu
Behandling med basinsulin eller GLP‑1-receptoragonist ska avbrytas före initiering av Kyinsu. Den rekommenderade startdosen av Kyinsu är 40 dossteg (40 enheter insulin icodec och 0,114 mg semaglutid), följt av individuella dosjusteringar en gång i veckan. Frekvent glukoskontroll rekommenderas under bytet och under de efterföljande veckorna.
När Kyinsu sätts in som tillägg till sulfonylureabehandling, bör man överväga att avbryta eller minska dosen av sulfonylurea.
Byte från ett dagligt basinsulin eller en daglig GLP‑1-receptoragonist
Vid byte från ett dagligt basinsulin eller en daglig GLP‑1-receptoragonist, ska behandling med Kyinsu påbörjas dagen efter den sista administrerade dosen av den föregående dagliga regimen (se avsnitt 4.4).
Vid byte från ett dagligt basinsulin till Kyinsu kan justeringar av andra diabetesläkemedel övervägas. Blodsocker ska noga övervakas (se avsnitt 4.4).
Byte från basinsulin en gång i veckan
Det finns ingen erfarenhet vid byte från basinsulin administrerat en gång i veckan till Kyinsu. Vid byte från ett basinsulin administrerat en gång i veckan ska tidpunkten för behandlingsstart med Kyinsu baseras på den enskilda patientens fasteglukos i plasma en vecka efter den sista administrerade dosen av det veckovisa basinsulinet.
Byte från GLP‑1-receptoragonist en gång i veckan
Vid byte från en GLP‑1-receptoragonist administrerad en gång i veckan ska behandling med Kyinsu påbörjas en vecka efter den sista administrerade dosen av den föregående veckovisa behandlingen med GLP‑1-receptoragonist.
Dostitrering
Kyinsu ska doseras enligt den enskilda patientens behov.
Det rekommenderas att optimera den glykemiska kontrollen via dosjustering en gång i veckan baserat på fasteglukos i plasma (se avsnitt 5.1).
Justering av dosen ska göras baserat på egna kontroller av fasteglukos i plasma på titreringsdagen och de två föregående dagarna.
Missad dos
Om en dos missas ska den administreras så fort som möjligt. Om det fortfarande är inom 3 dagar efter den missade dosen kan patienten återgå till sitt ursprungliga doseringsschema en gång i veckan.
Om det har gått mer än 3 dagar ska den missade dosen ändå administreras så fort som möjligt. Doseringsschemat, engång i veckan, kommer att ändras till den veckodag då den missade dosen administrerades. Om den ursprungliga dagen för administrering en gång i veckan ska bibehållas, kan tiden mellan efterföljande doser succesivt förlängas för att slutligen erhålla samma administreringsdag.
Särskilda populationer
Äldre
Ingen dosjustering krävs för äldre patienter (se avsnitt 5.2).
Nedsatt njurfunktion
Ingen dosjustering krävs för patienter med nedsatt njurfunktion (se avsnitt 5.2). Hos patienter med nedsatt njurfunktion rekommenderas tätare glukoskontroller.
Kyinsu rekommenderas inte för patienter med terminal njursjukdom, på grund av begränsade data med monokomponenten semaglutid (se avsnitt 5.2).
Nedsatt leverfunktion
Ingen dosjustering krävs för patienter med nedsatt leverfunktion (se avsnitt 5.2). Hos patienter med nedsatt leverfunktion rekommenderas tätare glukoskontroller.
Erfarenheten från användningen av Kyinsu hos patienter med svårt nedsatt leverfunktion är begränsad. Försiktighet bör iakttas vid behandling med Kyinsu hos dessa patienter.
Pediatrisk population
Säkerhet och effekt för Kyinsu hos barn och ungdomar under 18 år har inte fastställts. Inga data finns tillgängliga.
Administreringssätt
Endast avsett för subkutan användning.
Kyinsu får inte administreras intravenöst eftersom det kan leda till allvarlig hypoglykemi.
Kyinsu får inte administreras intramuskulärt eftersom det kan förändra absorptionen.
Kyinsu får inte användas i infusionspumpar för insulin.
Kyinsu får inte dras upp från den förfyllda injektionspennans cylinderampull till en spruta (se avsnitt 4.4).
Kyinsu administreras subkutant genom injektion i låret, överarmen eller bukväggen. Injektionsstället ska alltid växlas inom samma område för att minska risken för lipodystrofi och kutan amyloidos (se avsnitt 4.4).
Patienter måste instrueras att alltid använda en ny injektionsnål. Återanvändning av injektionsnålar ökar risken för tilltäppta injektionsnålar, vilket kan orsaka underdosering. I händelse av tilltäppta injektionsnålar måste patienterna följa instruktionerna i bruksanvisningen i slutet av bipacksedeln (se avsnitt 6.6).
Kyinsu finns i en förfylld injektionspenna.
Dosräknaren visar antalet dossteg av Kyinsu som ska injiceras.
Ingen omberäkning av dosen krävs.
De förfyllda injektionspennorna med Kyinsu kan ge följande doser:
Den förfyllda injektionspennan på 0,43 ml ger 10–300 dossteg i en injektion i steg om 10 dossteg.
Den förfyllda injektionspennan på 1 ml ger 10–350 dossteg i en injektion i steg om 10 dossteg.
Den förfyllda injektionspennan på 1,5 ml ger 10–350 dossteg i en injektion i steg om 10 dossteg.
För ytterligare information före administrering, se avsnitt 6.6.
Kyinsu är indiceratför behandling av vuxna med typ 2-diabetes mellitus, vilka är otillräckligt kontrollerade med basinsulin eller glukagonliknande peptid-1 (GLP-1)-receptoragonist, som ett komplement till kost och motion utöver perorala diabetesläkemedel.
För studieresultat med avseende på kombinationer, effekter på glykemisk kontroll och de studerade populationerna, se avsnitt 4.4, 4.5 och 5.1.
Dosering
Kyinsu administreras subkutant en gång i veckan.
Kyinsu är avsett att administreras på samma veckodag. Kyinsu kan administreras när som helst på dagen.
Kyinsu administreras som dossteg.
Tio (10) dossteg innehåller 10 enheter insulin icodec och 0,029 mg semaglutid.
Dosräknaren på injektionspennan visar antalet dossteg.
Den högsta rekommenderade veckodosen är 350 dossteg, d.v.s. 350 enheter insulin icodec och 1 mg semaglutid.
Kyinsu ska doseras enligt den enskilda patientens behov. Det rekommenderas att optimera den glykemiska kontrollen genom dosjusteringar baserat på egna kontroller av fasteglukos i plasma.
På grund av den långa halveringstiden för Kyinsu rekommenderas inte dosjustering vid akut sjukdom eller om patienter gör kortsiktiga förändringar i sin fysiska aktivitetsnivå eller vanliga kost. I dessa situationer ska patienterna instrueras att konsultera sin hälso- och sjukvårdspersonal för ytterligare vägledning om andra tillämpliga justeringar, t.ex. glukosintag eller förändringar av andra glukossänkande läkemedel.
Initiering av Kyinsu
Behandling med basinsulin eller GLP‑1-receptoragonist ska avbrytas före initiering av Kyinsu. Den rekommenderade startdosen av Kyinsu är 40 dossteg (40 enheter insulin icodec och 0,114 mg semaglutid), följt av individuella dosjusteringar en gång i veckan. Frekvent glukoskontroll rekommenderas under bytet och under de efterföljande veckorna.
När Kyinsu sätts in som tillägg till sulfonylureabehandling, bör man överväga att avbryta eller minska dosen av sulfonylurea.
Byte från ett dagligt basinsulin eller en daglig GLP‑1-receptoragonist
Vid byte från ett dagligt basinsulin eller en daglig GLP‑1-receptoragonist, ska behandling med Kyinsu påbörjas dagen efter den sista administrerade dosen av den föregående dagliga regimen (se avsnitt 4.4).
Vid byte från ett dagligt basinsulin till Kyinsu kan justeringar av andra diabetesläkemedel övervägas. Blodsocker ska noga övervakas (se avsnitt 4.4).
Byte från basinsulin en gång i veckan
Det finns ingen erfarenhet vid byte från basinsulin administrerat en gång i veckan till Kyinsu. Vid byte från ett basinsulin administrerat en gång i veckan ska tidpunkten för behandlingsstart med Kyinsu baseras på den enskilda patientens fasteglukos i plasma en vecka efter den sista administrerade dosen av det veckovisa basinsulinet.
Byte från GLP‑1-receptoragonist en gång i veckan
Vid byte från en GLP‑1-receptoragonist administrerad en gång i veckan ska behandling med Kyinsu påbörjas en vecka efter den sista administrerade dosen av den föregående veckovisa behandlingen med GLP‑1-receptoragonist.
Dostitrering
Kyinsu ska doseras enligt den enskilda patientens behov.
Det rekommenderas att optimera den glykemiska kontrollen via dosjustering en gång i veckan baserat på fasteglukos i plasma (se avsnitt 5.1).
Justering av dosen ska göras baserat på egna kontroller av fasteglukos i plasma på titreringsdagen och de två föregående dagarna.
Missad dos
Om en dos missas ska den administreras så fort som möjligt. Om det fortfarande är inom 3 dagar efter den missade dosen kan patienten återgå till sitt ursprungliga doseringsschema en gång i veckan.
Om det har gått mer än 3 dagar ska den missade dosen ändå administreras så fort som möjligt. Doseringsschemat, engång i veckan, kommer att ändras till den veckodag då den missade dosen administrerades. Om den ursprungliga dagen för administrering en gång i veckan ska bibehållas, kan tiden mellan efterföljande doser succesivt förlängas för att slutligen erhålla samma administreringsdag.
Särskilda populationer
Äldre
Ingen dosjustering krävs för äldre patienter (se avsnitt 5.2).
Nedsatt njurfunktion
Ingen dosjustering krävs för patienter med nedsatt njurfunktion (se avsnitt 5.2). Hos patienter med nedsatt njurfunktion rekommenderas tätare glukoskontroller.
Kyinsu rekommenderas inte för patienter med terminal njursjukdom, på grund av begränsade data med monokomponenten semaglutid (se avsnitt 5.2).
Nedsatt leverfunktion
Ingen dosjustering krävs för patienter med nedsatt leverfunktion (se avsnitt 5.2). Hos patienter med nedsatt leverfunktion rekommenderas tätare glukoskontroller.
Erfarenheten från användningen av Kyinsu hos patienter med svårt nedsatt leverfunktion är begränsad. Försiktighet bör iakttas vid behandling med Kyinsu hos dessa patienter.
Pediatrisk population
Säkerhet och effekt för Kyinsu hos barn och ungdomar under 18 år har inte fastställts. Inga data finns tillgängliga.
Administreringssätt
Endast avsett för subkutan användning.
Kyinsu får inte administreras intravenöst eftersom det kan leda till allvarlig hypoglykemi.
Kyinsu får inte administreras intramuskulärt eftersom det kan förändra absorptionen.
Kyinsu får inte användas i infusionspumpar för insulin.
Kyinsu får inte dras upp från den förfyllda injektionspennans cylinderampull till en spruta (se avsnitt 4.4).
Kyinsu administreras subkutant genom injektion i låret, överarmen eller bukväggen. Injektionsstället ska alltid växlas inom samma område för att minska risken för lipodystrofi och kutan amyloidos (se avsnitt 4.4).
Patienter måste instrueras att alltid använda en ny injektionsnål. Återanvändning av injektionsnålar ökar risken för tilltäppta injektionsnålar, vilket kan orsaka underdosering. I händelse av tilltäppta injektionsnålar måste patienterna följa instruktionerna i bruksanvisningen i slutet av bipacksedeln (se avsnitt 6.6).
Kyinsu finns i en förfylld injektionspenna.
Dosräknaren visar antalet dossteg av Kyinsu som ska injiceras.
Ingen omberäkning av dosen krävs.
De förfyllda injektionspennorna med Kyinsu kan ge följande doser:
Den förfyllda injektionspennan på 0,43 ml ger 10–300 dossteg i en injektion i steg om 10 dossteg.
Den förfyllda injektionspennan på 1 ml ger 10–350 dossteg i en injektion i steg om 10 dossteg.
Den förfyllda injektionspennan på 1,5 ml ger 10–350 dossteg i en injektion i steg om 10 dossteg.
För ytterligare information före administrering, se avsnitt 6.6.
Överkänslighet mot de aktiva substanserna eller mot något hjälpämne som anges i avsnitt 6.1
Spårbarhet
För att underlätta spårbarhet av biologiska läkemedel ska läkemedlets namn och tillverkningssatsnummer tydligt dokumenteras.
Allmänt
Kyinsu ska inte användas hos patienter med typ 1-diabetes mellitus eller för behandling av diabetesketoacidos.
Det finns ingen terapeutisk erfarenhet från patienter med kronisk hjärtsvikt av New York Heart Association (NYHA)-klass IV.
Hypoglykemi
Hypoglykemi kan inträffa om dosen av Kyinsu är högre än vad som krävs (se avsnitt 4.5, 4.8 och 4.9).
Utebliven måltid eller oplanerad ansträngande fysisk träning kan leda till hypoglykemi.
Allvarlig hypoglykemi kan leda till medvetslöshet och/eller kramper och kan orsaka tillfällig eller permanent försämring av hjärnans funktion eller till och med dödsfall.
Inga kliniska studier på potentiella interaktioner med läkemedel, mat eller alkohol har utförts för Kyinsu. Interaktioner med andra läkemedel som identifierats vid användning av monokomponenterna insulin icodec och semaglutid presenteras nedan.
Insulin icodec
Ett antal läkemedel är kända för att interagera med glukosmetabolismen.
Substanser som kan minska insulinbehovet
Perorala diabetesläkemedel, GLP‑1-receptoragonister, sulfonylurea, monoaminoxidashämmare (MAOI), betablockerare, angiotensinkonverterande enzym (ACE)-hämmare, salicylater, anabola steroider och sulfonamider.
Substanser som kan öka insulinbehovet
Orala preventivmedel, tiazider, glukokortikoider, tyreoideahormoner, sympatomimetika, tillväxthormon och danazol.
Oktreotid/lanreotid kan antingen öka eller minska insulinbehovet.
Det finns inga tillgängliga data om fertilitet, graviditet och amning för Kyinsu.
De varningar och försiktighetsåtgärder som identifierats för monokomponenterna presenteras nedan.
Fertila kvinnor
Fertila kvinnor måste använda effektiva preventivmedel under och upp till 2 månader efter behandling med Kyinsu.
Graviditet
Det finns ingen klinisk erfarenhet från användning av insulin icodec hos gravida kvinnor. Reproduktionsstudier på djur med insulin icodec har inte visat några effekter på embryotoxicitet eller teratogenicitet.
Det finns begränsade data från användning av semaglutid hos gravida kvinnor. Reproduktionsstudier på djur med semaglutid har visat reproduktionstoxikologiska effekter (se avsnitt 5.3).
Baserat på fynden i djurstudier med semaglutid och den begränsade kliniska erfarenheten ska Kyinsu inte användas under graviditet.
Kyinsu har ingen eller försumbar effekt på förmågan att framföra fordon eller använda maskiner.
Patientens koncentrations- och reaktionsförmåga kan försämras till följd av hypoglykemi eller hyperglykemi eller till exempel till följd av synnedsättning. Detta kan innebära en risk i situationer där dessa förmågor är av särskild betydelse (t.ex. när man framför fordon eller använder maskiner).
Patienter måste uppmanas att vidta försiktighetsåtgärder för att undvika hypoglykemi under bilkörning. Detta är särskillt viktigt hos dem som har reducerad eller avsaknad medvetenhet om varningstecknen för hypoglykemi eller har frekventa episoder av hypoglykemi. Lämpligheten att köra bil bör övervägas under dessa omständigheter.
Sammanfattning av säkerhetsprofilen
Sammantaget överensstämmer säkerhetsprofilen för insulin icodec/semaglutid med säkerhetsprofilen för monokomponenterna. De vanligaste rapporterade biverkningarna under behandling med insulin icodec/semaglutid är hypoglykemi och gastrointestinala biverkningar inklusive 20,1 % illamående och 13,8 % diarré (se avsnitt ”Beskrivning av utvalda biverkningar”).
Biverkningslista i tabellform
Det kliniska utvecklingsprogrammet för insulin icodec/semaglutid inkluderade 1 325 patienter som behandlades med insulin icodec/semaglutid i kliniska fas 3a-studier som var och en pågick i 52 veckor.
Biverkningar förknippade med insulin icodec/semaglutid och som erhållits från kliniska studier anges i tabellen nedan. Biverkningarna är kodade till föredragna termer (PT) enligt MedDRA:s organsystemklass (SOC) och presenteras enligt frekvens baserat på kliniska fas 3a-studier. Frekvensen av biverkningar uttrycks enligt följande kategorier: Mycket vanliga (≥ 1/10); vanliga (≥ 1/100, < 1/10); mindre vanliga (≥ 1/1 000, < 1/100); sällsynta (≥ 1/10 000, < 1/1 000); mycket sällsynta (< 1/10 000) samt ingen känd frekvens (kan inte beräknas från tillgängliga data). Inom varje frekvensområde presenteras biverkningarna efter fallande allvarlighetsgrad.
Tabell 1 Biverkningar
Hypoglykemi och gastrointestinala biverkningar kan utvecklas om en patient doseras med mer Kyinsu än vad som krävs.
Hypoglykemi kan utvecklas under sekventiella stadier:
Lindrig hypoglykemi kan behandlas genom peroral administrering av glukos eller andra produkter som innehåller socker. Det rekommenderas därför att patienten alltid har med sig sockerhaltiga produkter.
Allvarliga hypoglykemiska episoder, där patienten inte kan behandla sig själv, kan behandlas med glukagon som ges intramuskulärt, subkutant eller intranasalt av en tränad person, eller med glukos som ges intravenöst av läkare eller sjuksköterska. Glukos måste ges intravenöst om patienten inte svarar på glukagon inom 10 till 15 minuter. När patienten återfår medvetandet rekommenderas att kolhydrater ges peroralt för att förhindra återfall.
Vid gastrointestinala biverkningar ska lämplig behandling sättas in i enligt patientens kliniska tecken och symtom. Med hänsyn till den långa halveringstiden för semaglutid, på cirka 1 vecka, kan en längre period av observation och behandling av gastrointestinala symtom vara nödvändig.
Semaglutid
Semaglutid är en GLP‑1-analog med 94 % sekvenshomologi till human GLP‑1. Semaglutid verkar som en GLP‑1-receptoragonist som selektivt binder till och aktiverar GLP‑1-receptorn, målet för kroppseget GLP‑1.
GLP‑1 är ett fysiologiskt hormon som påverkar regleringen av glukos och aptit samt det kardiovaskulära systemet. Effekterna på glukos och aptit medieras särskilt via GLP‑1-receptorer i bukspottkörteln och hjärnan.
Semaglutid minskar blodglukos på ett glukosberoende sätt genom att stimulera insulinutsöndringen och sänka glukagonutsöndringen när blodglukosvärdet är högt. I den blodglukossänkande mekanismen ingår även en mindre fördröjning av magsäckens tömning i den tidiga postprandiala fasen. Vid hypoglykemi minskar semaglutid insulinutsöndringen och hämmar inte glukagonutsöndringen.
Semaglutid ger minskad kroppsvikt och kroppsfettmassa genom sänkt energiintag, vilket inbegriper en minskad aptit överlag. Dessutom minskar semaglutid suget efter livsmedel med högt fettinnehåll.
GLP‑1-receptorer uttrycks också i hjärtat, blodkärlen, immunsystemet och njurarna. Verkningsmekanismen för semaglutid är sannolikt multifaktoriell. I kliniska studier indikeras indirekta effekter av den fördelaktiga effekten av semaglutids på plasmalipider, sänkt systoliskt blodtryck och minskad inflammation, men direkta effekter är sannolikt också involverade. I djurstudier minskade semaglutid utvecklingen av ateroskleros genom att förebygga progression av aortaplack och minska inflammationen i placken.
Kliniska data visade att semaglutid sänkte albuminuri hos patienter med njursjukdom.
Farmakodynamisk effekt
Insulin icodec/semaglutid
Effekten av kombinationen insulin icodec och semaglutid på farmakodynamiken för insulin icodec/semaglutid har inte studerats i någon klinisk farmakologistudie.
Klinisk effekt och säkerhet
Säkerheten och effekten av insulin icodec/semaglutid utvärderades i tre multinationella, randomiserade, aktivt kontrollerade fas 3-studier med parallella grupper. I de tre kliniska studierna (COMBINE 1–3) var det primära målet bedömningen av glykemisk kontroll mätt genom förändring av HbA1c från baselin e till vecka 52. Dessa studier genomfördes med olika populationer av patienter med typ 2-diabetes mellitus, definierat av deras tidigare perorala diabetesbehandlingar. Jämförelsebehandlingarna bestod av insulin icodec en gång i veckan (COMBINE 1), subkutant semaglutid 1 mg (COMBINE 2) och en basal-/bolus insulinregim bestående av insulin glargin 100 enheter/ml och insulin aspart (COMBINE 3).
I alla kliniska fas 3a-studier var startdosen av insulin icodec/semaglutid 40 dossteg (motsvarande 40 enheter insulin icodec och 0,114 mg semaglutid) och doserna titrerades en gång i veckan med +/- 10 dossteg enligt en titreringsregim (se tabell 2).
Tabell 2: Titreringsregim för insulin icodec/semaglutid i COMBINE 1–3
I de kliniska fas 3-studierna baserades dosjusteringen på medelvärdet av tre självuppmätta plasmaglukos (SMPG)-värden före frukost som mättes på titreringsdagen och de två föregående dagarna.
De kliniska fas 3-studierna med patienter med typ 2-diabetes mellitus gjorde det möjligt att bibehålla aktuell icke‑insulinbehandling mot diabetes på samma dosnivå, med undantag för glinider, sulfonylurea och DPP‑4-hämmare där behandling avbröts.
Byte från basinsulin: insulin icodec/semaglutid jämfört med basinsulin icodec en gång i veckan (studie 4591-COMBINE 1)
En 52 veckors randomiserad, öppen klinisk studie genomfördes på patienter med typ 2-diabetes mellitus som var otillräckligt kontrollerade med basinsulin. Patienterna randomiserades till insulin icodec/semaglutid eller insulin icodec, alla med (93,6 %) eller utan (6,4 %) perorala diabetesläkemedel. Vid baseline hade patienterna en genomsnittlig diabetesduration på 15,34 år, ett genomsnittligt HbA1c på 8,22 % och ett genomsnittligt BMI på 29,90 kg/m2.
De viktigaste resultaten av studien visas i figur 1 och tabell 3.
Medelvärde (symbol) ± standardfel till medelvärde (felstaplar).
Figur 1 Genomsnittlig förändring av HbA1c per behandlingsvecka (övre) och kroppsvikt per behandlingsvecka (undre) – COMBINE 1
Tabell 3 Resultat från en öppen (52-veckor) klinisk studie som jämförde insulin icodec/semaglutid en gång i veckan med insulin icodec en gång i veckan hos deltagare med typ 2-diabetes mellitus som var otillräckligt kontrollerad med dagligt basinsulin – COMBINE 1
PYE = patientår av exponering
*Medelvärde enligt minstakvadratmetod (least squares, LS)
a Kontrollerat för multiplicitet
b Inte kontrollerat för multiplicitet
c 11,5 % motsvarar cirka 166 minuter mer inom intervallet per dag
Byte från GLP‑1-receptoragonist: insulin icodec/semaglutid jämfört med GLP‑1-receptoragonist (studie 4592-COMBINE 2)
I en 52 veckors randomiserad, öppen klinisk studie jämfördes säkerheten och effekten av insulin icodec/semaglutid med semaglutid en gång i veckan hos patienter med typ 2-diabetes mellitus som hade otillräcklig glykemisk kontroll vid behandling med en GLP‑1-receptoragonist. Studien utvärderade effekten av båda behandlingarna med (95,6 %) eller utan (4,4 %) perorala diabetesläkemedel. Vid baseline hade patienterna en genomsnittlig diabetesduration på 12,64 år, ett genomsnittligt HbA1c på 8,0 % och ett genomsnittligt BMI på 31,11 kg/m2.
Medelvärde (symbol) ± standardfel till medelvärde (felstaplar).
Figur 2 Genomsnittlig förändring av HbA1c per behandlingsvecka (övre) och kroppsvikt per behandlingsvecka (undre) – COMBINE 2
Tabell 4 Resultat från en öppen (52-veckors) klinisk studie som jämförde insulin icodec/semaglutid med semaglutid en gång i veckan hos deltagare med typ 2-diabetes mellitus som var otillräckligt kontrollerad med en GLP‑1-receptoragonist – COMBINE 2
PYE = patientår av exponering
* Medelvärde enligt minstakvadratmetod (least squares, LS)
a Kontrollerat för multiplicitet
b Inte kontrollerat för multiplicitet
Byte från insulinregim inklusive basinsulin: insulin icodec/semaglutid jämfört med basal/bolus insulinregim (studie 4593-COMBINE 3)
En 52 veckors randomiserad, öppen klinisk studie genomfördes på patienter med typ 2-diabetes mellitus som var otillräckligt kontrollerad med basinsulin. Patienterna randomiserades till insulin icodec/semaglutid eller basal/bolus insulinregim, alla med (95,3 %) eller utan (4,7 %) perorala diabetesläkemedel. Basal/bolus insulinregimen bestod av dagligt basinsulin (insulin glargin 100 enheter/ml) i kombination med bolusinsulin (insulin aspart). Vid baseline hade patienterna en genomsnittlig diabetesduration på 14,42 år, ett genomsnittligt HbA1c på 8,30 % och ett genomsnittligt BMI på 30,39 kg/m2.
De viktigaste resultaten av studien visas i figur 3 och tabell 5.
Medelvärde (symbol) ± standardfel till medelvärde (felstaplar).
Figur 3 Genomsnittlig förändring av HbA1c per behandlingsvecka (övre) och kroppsvikt per behandlingsvecka (undre) – COMBINE 3
Tabell 5 Resultat från en öppen (52-veckors) klinisk studie som jämförde insulin icodec/semaglutid en gång i veckan med dagligt insulin glargin kombinerat med insulin aspart hos deltagare med typ 2-diabetes mellitus som var otillräckligt kontrollerad med dagligt basinsulin – COMBINE 3
PYE = patientår av exponering.
* Medelvärde enligt minstakvadratmetod (least squares, LS)
a Kontrollerat för multiplicitet. Icke‑inferioritetsmarginal 0,3 %-enheter.
b Kontrollerat för multiplicitet.
c Inte kontrollerat för multiplicitet.
d 2,21 % motsvarar cirka 31 minuter mer inom målintervallet per dag.
e Total veckovis insulindos för jämförelseläkemedelt inkluderade bolus- och basalinsulin.
Kardiovaskulära resultat i SUSTAIN-programmet (semaglutid)
Inga kliniska studier på kardiovaskulära utfall har genomförts med insulin icodec/semaglutid. Effekten av semaglutid, en monokomponent av insulin icodec/semaglutid, på kardiovaskulära händelser i vuxna med typ 2-diabetes mellitus och fastställd kardiovaskulär (CV) sjukdom eller risk för CV, utvärderades i SUSTAIN 6-studien (kardiovaskulär utfallsstudie med subkutant semaglutid en gång i veckan).
SUSTAIN 6-studien var en 104 veckors placebokontrollerad, dubbelblind studie med 3 297 patienter med typ 2-diabetes mellitus med hög kardiovaskulär risk. Dessa patienter randomiserades till antingen subkutant semaglutid 0,5 mg en gång i veckan, subkutant semaglutid 1 mg en gång i veckan eller motsvarande placebo i tillägg till standardvård som därefter följdes i 2 år.
Studiepopulationen fördelades efter ålder enligt följande: 1 598 patienter (48,5 %) ≥ 65 år, 321 (9,7 %) ≥ 75 år och 20 (0,6 %) ≥ 85 år. Det fanns 2 358 patienter med normal eller lindrigt nedsatt njurfunktion, 832 med måttligt och 107 med svårt nedsatt njurfunktion eller terminal njursjukdom. 61 % var män, medelådern var 65 år och genomsnittligt BMI var 33 kg/m2. Den genomsnittliga diabetesdurationen var 13,9 år.
Den primära endpointen var tid från randomisering till första förekomst av en allvarlig negativ kardiovaskulär händelse (MACE): kardiovaskulär död, icke‑fatal hjärtinfarkt eller ickefatal stroke (figur 4).
Figur 4 Forest-diagram: analyser av tid till första förekomst av det sammansatta resultatet, dess komponenter och alla dödsorsaker (SUSTAIN 6)
Pediatrisk population
Europeiska läkemedelsmyndigheten har beviljat undantag från kravet att skicka in studieresultat för insulin icodec/semaglutid för alla grupper av den pediatriska populationen för typ 2-diabetes mellitus (se avsnitt 4.2 för information om pediatrisk användning).
Immunogenicitet
Hos patienter med typ 2-diabetes mellitus inducerade behandling med insulin icodec/semaglutid utveckling av anti‑läkemedelsantikroppar (ADA) mot både subkutant insulin icodec och semaglutid. Hos tidigare insulinnaiva patienter utvecklade 68,2 % anti‑insulin icodec-antikroppar (COMBINE 2). Hos patienter som tidigare behandlats med insulin utvecklade 72,5 % anti‑insulin icodec-antikroppar (COMBINE 1). De flesta patienter som var positiva för anti‑insulin icodec-antikroppar korsreagerade också med humant insulin. ADA-titrarna toppade tidigt efter 6–10 veckors behandling och avtog därefter.
Insulin‑icodec-antikroppar verkade inte vara förknippade med någon ökad risk för reaktioner vid injektionsstället, överkänslighet eller hypoglykemiska episoder. På grund av det begränsade antalet fall kunde inga bestämda slutsatser dras angående korrelation mellan förändring i antikroppstitrar från baseline och effektparametrar. Immunogenicitetsresultaten efter 26 veckor i det kliniska utvecklingsprogrammet för insulin icodec indikerade dock inte på något samband mellan förändring av insulin icodec-antikroppar och effektparametrar.
Utveckling av anti‑semaglutid-antikroppar vid behandling med insulin icodec/semaglutid förekom i sällsynta fall, då endast 1,4 % utvecklade anti‑semaglutid-antikroppar, främst av övergående natur. Antalet fall var för lågt för att möjliggöra korrekt bedömning av samband med effekt- och säkerhetsparametrar. I det kliniska utvecklingsprogrammet för subkutan semaglutid identifierades ingen effekt på semaglutidexponering, HbA1c eller semaglutidsäkerhetsprofil och inget samband med immunogenicitetsrelaterade biverkningar kunde påvisas.
Farmakoterapeutisk grupp: Diabetesmedel, insuliner och analoger för injektion, långverkande,
ATC-kod: A10AE57
Verkningsmekanism
Insulin icodec/semaglutid kombinerar två aktiva substanser med kompletterande verkningsmekanismer för förbättrad glykemisk kontroll: insulin icodec, en basal insulinanalog och semaglutid, en GLP‑1-receptoragonist.
Insulin icodec
En långsam och stabil glukossänkande effekt av insulin icodec drivs av bindning till albumin samt reducerad bindning av insulinreceptorer och clearance. Den förlängda halveringstiden för insulin icodec återspeglar en depå av insulin icodec i cirkulationen och i det interstitiella rummet, från vilket insulin icodec långsamt och kontinuerligt frisätts och binder specifikt till insulinreceptorn. När insulin icodec binder till humana insulinreceptorer ger det samma farmakologiska effekter som humant insulin.
Den primära effekten av insulin, inklusive insulin icodec, är att reglera glukosmetabolismen. Insulin och dess analoger sänker blodglukoset genom att aktivera specifika insulinreceptorer för att stimulera perifert glukosupptag, särskilt i skelettmuskulatur och fett samt för att hämma glukosproduktionen i levern. Insulin hämmar också lipolys och proteolys samt förbättrar proteinsyntesen.
Semaglutid
Semaglutid är en GLP‑1-analog med 94 % sekvenshomologi till human GLP‑1. Semaglutid verkar som en GLP‑1-receptoragonist som selektivt binder till och aktiverar GLP‑1-receptorn, målet för kroppseget GLP‑1.
GLP‑1 är ett fysiologiskt hormon som påverkar regleringen av glukos och aptit samt det kardiovaskulära systemet. Effekterna på glukos och aptit medieras särskilt via GLP‑1-receptorer i bukspottkörteln och hjärnan.
Semaglutid minskar blodglukos på ett glukosberoende sätt genom att stimulera insulinutsöndringen och sänka glukagonutsöndringen när blodglukosvärdet är högt. I den blodglukossänkande mekanismen ingår även en mindre fördröjning av magsäckens tömning i den tidiga postprandiala fasen. Vid hypoglykemi minskar semaglutid insulinutsöndringen och hämmar inte glukagonutsöndringen.
Semaglutid ger minskad kroppsvikt och kroppsfettmassa genom sänkt energiintag, vilket inbegriper en minskad aptit överlag. Dessutom minskar semaglutid suget efter livsmedel med högt fettinnehåll.
GLP‑1-receptorer uttrycks också i hjärtat, blodkärlen, immunsystemet och njurarna. Verkningsmekanismen för semaglutid är sannolikt multifaktoriell. I kliniska studier indikeras indirekta effekter av den fördelaktiga effekten av semaglutids på plasmalipider, sänkt systoliskt blodtryck och minskad inflammation, men direkta effekter är sannolikt också involverade. I djurstudier minskade semaglutid utvecklingen av ateroskleros genom att förebygga progression av aortaplack och minska inflammationen i placken.
Kliniska data visade att semaglutid sänkte albuminuri hos patienter med njursjukdom.
Farmakodynamisk effekt
Insulin icodec/semaglutid
Effekten av kombinationen insulin icodec och semaglutid på farmakodynamiken för insulin icodec/semaglutid har inte studerats i någon klinisk farmakologistudie.
Klinisk effekt och säkerhet
Säkerheten och effekten av insulin icodec/semaglutid utvärderades i tre multinationella, randomiserade, aktivt kontrollerade fas 3-studier med parallella grupper. I de tre kliniska studierna (COMBINE 1–3) var det primära målet bedömningen av glykemisk kontroll mätt genom förändring av HbA1c från baselin e till vecka 52. Dessa studier genomfördes med olika populationer av patienter med typ 2-diabetes mellitus, definierat av deras tidigare perorala diabetesbehandlingar. Jämförelsebehandlingarna bestod av insulin icodec en gång i veckan (COMBINE 1), subkutant semaglutid 1 mg (COMBINE 2) och en basal-/bolus insulinregim bestående av insulin glargin 100 enheter/ml och insulin aspart (COMBINE 3).
I alla kliniska fas 3a-studier var startdosen av insulin icodec/semaglutid 40 dossteg (motsvarande 40 enheter insulin icodec och 0,114 mg semaglutid) och doserna titrerades en gång i veckan med +/- 10 dossteg enligt en titreringsregim (se tabell 2).
Tabell 2: Titreringsregim för insulin icodec/semaglutid i COMBINE 1–3
I de kliniska fas 3-studierna baserades dosjusteringen på medelvärdet av tre självuppmätta plasmaglukos (SMPG)-värden före frukost som mättes på titreringsdagen och de två föregående dagarna.
De kliniska fas 3-studierna med patienter med typ 2-diabetes mellitus gjorde det möjligt att bibehålla aktuell icke‑insulinbehandling mot diabetes på samma dosnivå, med undantag för glinider, sulfonylurea och DPP‑4-hämmare där behandling avbröts.
Byte från basinsulin: insulin icodec/semaglutid jämfört med basinsulin icodec en gång i veckan (studie 4591-COMBINE 1)
En 52 veckors randomiserad, öppen klinisk studie genomfördes på patienter med typ 2-diabetes mellitus som var otillräckligt kontrollerade med basinsulin. Patienterna randomiserades till insulin icodec/semaglutid eller insulin icodec, alla med (93,6 %) eller utan (6,4 %) perorala diabetesläkemedel. Vid baseline hade patienterna en genomsnittlig diabetesduration på 15,34 år, ett genomsnittligt HbA1c på 8,22 % och ett genomsnittligt BMI på 29,90 kg/m2.
De viktigaste resultaten av studien visas i figur 1 och tabell 3.
Medelvärde (symbol) ± standardfel till medelvärde (felstaplar).
Figur 1 Genomsnittlig förändring av HbA1c per behandlingsvecka (övre) och kroppsvikt per behandlingsvecka (undre) – COMBINE 1
Tabell 3 Resultat från en öppen (52-veckor) klinisk studie som jämförde insulin icodec/semaglutid en gång i veckan med insulin icodec en gång i veckan hos deltagare med typ 2-diabetes mellitus som var otillräckligt kontrollerad med dagligt basinsulin – COMBINE 1
PYE = patientår av exponering
*Medelvärde enligt minstakvadratmetod (least squares, LS)
a Kontrollerat för multiplicitet
b Inte kontrollerat för multiplicitet
c 11,5 % motsvarar cirka 166 minuter mer inom intervallet per dag
Byte från GLP‑1-receptoragonist: insulin icodec/semaglutid jämfört med GLP‑1-receptoragonist (studie 4592-COMBINE 2)
I en 52 veckors randomiserad, öppen klinisk studie jämfördes säkerheten och effekten av insulin icodec/semaglutid med semaglutid en gång i veckan hos patienter med typ 2-diabetes mellitus som hade otillräcklig glykemisk kontroll vid behandling med en GLP‑1-receptoragonist. Studien utvärderade effekten av båda behandlingarna med (95,6 %) eller utan (4,4 %) perorala diabetesläkemedel. Vid baseline hade patienterna en genomsnittlig diabetesduration på 12,64 år, ett genomsnittligt HbA1c på 8,0 % och ett genomsnittligt BMI på 31,11 kg/m2.
Medelvärde (symbol) ± standardfel till medelvärde (felstaplar).
Figur 2 Genomsnittlig förändring av HbA1c per behandlingsvecka (övre) och kroppsvikt per behandlingsvecka (undre) – COMBINE 2
Tabell 4 Resultat från en öppen (52-veckors) klinisk studie som jämförde insulin icodec/semaglutid med semaglutid en gång i veckan hos deltagare med typ 2-diabetes mellitus som var otillräckligt kontrollerad med en GLP‑1-receptoragonist – COMBINE 2
PYE = patientår av exponering
* Medelvärde enligt minstakvadratmetod (least squares, LS)
a Kontrollerat för multiplicitet
b Inte kontrollerat för multiplicitet
Byte från insulinregim inklusive basinsulin: insulin icodec/semaglutid jämfört med basal/bolus insulinregim (studie 4593-COMBINE 3)
En 52 veckors randomiserad, öppen klinisk studie genomfördes på patienter med typ 2-diabetes mellitus som var otillräckligt kontrollerad med basinsulin. Patienterna randomiserades till insulin icodec/semaglutid eller basal/bolus insulinregim, alla med (95,3 %) eller utan (4,7 %) perorala diabetesläkemedel. Basal/bolus insulinregimen bestod av dagligt basinsulin (insulin glargin 100 enheter/ml) i kombination med bolusinsulin (insulin aspart). Vid baseline hade patienterna en genomsnittlig diabetesduration på 14,42 år, ett genomsnittligt HbA1c på 8,30 % och ett genomsnittligt BMI på 30,39 kg/m2.
De viktigaste resultaten av studien visas i figur 3 och tabell 5.
Medelvärde (symbol) ± standardfel till medelvärde (felstaplar).
Figur 3 Genomsnittlig förändring av HbA1c per behandlingsvecka (övre) och kroppsvikt per behandlingsvecka (undre) – COMBINE 3
Tabell 5 Resultat från en öppen (52-veckors) klinisk studie som jämförde insulin icodec/semaglutid en gång i veckan med dagligt insulin glargin kombinerat med insulin aspart hos deltagare med typ 2-diabetes mellitus som var otillräckligt kontrollerad med dagligt basinsulin – COMBINE 3
PYE = patientår av exponering.
* Medelvärde enligt minstakvadratmetod (least squares, LS)
a Kontrollerat för multiplicitet. Icke‑inferioritetsmarginal 0,3 %-enheter.
b Kontrollerat för multiplicitet.
c Inte kontrollerat för multiplicitet.
d 2,21 % motsvarar cirka 31 minuter mer inom målintervallet per dag.
e Total veckovis insulindos för jämförelseläkemedelt inkluderade bolus- och basalinsulin.
Kardiovaskulära resultat i SUSTAIN-programmet (semaglutid)
Inga kliniska studier på kardiovaskulära utfall har genomförts med insulin icodec/semaglutid. Effekten av semaglutid, en monokomponent av insulin icodec/semaglutid, på kardiovaskulära händelser i vuxna med typ 2-diabetes mellitus och fastställd kardiovaskulär (CV) sjukdom eller risk för CV, utvärderades i SUSTAIN 6-studien (kardiovaskulär utfallsstudie med subkutant semaglutid en gång i veckan).
SUSTAIN 6-studien var en 104 veckors placebokontrollerad, dubbelblind studie med 3 297 patienter med typ 2-diabetes mellitus med hög kardiovaskulär risk. Dessa patienter randomiserades till antingen subkutant semaglutid 0,5 mg en gång i veckan, subkutant semaglutid 1 mg en gång i veckan eller motsvarande placebo i tillägg till standardvård som därefter följdes i 2 år.
Studiepopulationen fördelades efter ålder enligt följande: 1 598 patienter (48,5 %) ≥ 65 år, 321 (9,7 %) ≥ 75 år och 20 (0,6 %) ≥ 85 år. Det fanns 2 358 patienter med normal eller lindrigt nedsatt njurfunktion, 832 med måttligt och 107 med svårt nedsatt njurfunktion eller terminal njursjukdom. 61 % var män, medelådern var 65 år och genomsnittligt BMI var 33 kg/m2. Den genomsnittliga diabetesdurationen var 13,9 år.
Den primära endpointen var tid från randomisering till första förekomst av en allvarlig negativ kardiovaskulär händelse (MACE): kardiovaskulär död, icke‑fatal hjärtinfarkt eller ickefatal stroke (figur 4).
Figur 4 Forest-diagram: analyser av tid till första förekomst av det sammansatta resultatet, dess komponenter och alla dödsorsaker (SUSTAIN 6)
Pediatrisk population
Europeiska läkemedelsmyndigheten har beviljat undantag från kravet att skicka in studieresultat för insulin icodec/semaglutid för alla grupper av den pediatriska populationen för typ 2-diabetes mellitus (se avsnitt 4.2 för information om pediatrisk användning).
Immunogenicitet
Hos patienter med typ 2-diabetes mellitus inducerade behandling med insulin icodec/semaglutid utveckling av anti‑läkemedelsantikroppar (ADA) mot både subkutant insulin icodec och semaglutid. Hos tidigare insulinnaiva patienter utvecklade 68,2 % anti‑insulin icodec-antikroppar (COMBINE 2). Hos patienter som tidigare behandlats med insulin utvecklade 72,5 % anti‑insulin icodec-antikroppar (COMBINE 1). De flesta patienter som var positiva för anti‑insulin icodec-antikroppar korsreagerade också med humant insulin. ADA-titrarna toppade tidigt efter 6–10 veckors behandling och avtog därefter.
Insulin‑icodec-antikroppar verkade inte vara förknippade med någon ökad risk för reaktioner vid injektionsstället, överkänslighet eller hypoglykemiska episoder. På grund av det begränsade antalet fall kunde inga bestämda slutsatser dras angående korrelation mellan förändring i antikroppstitrar från baseline och effektparametrar. Immunogenicitetsresultaten efter 26 veckor i det kliniska utvecklingsprogrammet för insulin icodec indikerade dock inte på något samband mellan förändring av insulin icodec-antikroppar och effektparametrar.
Utveckling av anti‑semaglutid-antikroppar vid behandling med insulin icodec/semaglutid förekom i sällsynta fall, då endast 1,4 % utvecklade anti‑semaglutid-antikroppar, främst av övergående natur. Antalet fall var för lågt för att möjliggöra korrekt bedömning av samband med effekt- och säkerhetsparametrar. I det kliniska utvecklingsprogrammet för subkutan semaglutid identifierades ingen effekt på semaglutidexponering, HbA1c eller semaglutidsäkerhetsprofil och inget samband med immunogenicitetsrelaterade biverkningar kunde påvisas.
Följande återspeglar de farmakokinetiska egenskaperna hos insulin icodec/semaglutid, såvida inte angivna data kommer från administrering av enbart insulin icodec eller semaglutid.
Den farmakokinetiska profilen för insulin icodec/semaglutid överensstämmer med dosering en gång i veckan, och klinisk steady state-koncentration av insulin icodec och semaglutid uppnås efter 3–4 veckors administrering en gång i veckan.
Effekten av ADA anses inte vara kliniskt relevant för farmakokinetik med semaglutid eller insulin icodec.
Absorption
I kliniska farmakologistudier påverkades inte den totala exponeringen (relativ biotillgänglighet) av insulin icodec och semaglutid på ett kliniskt relevant sätt när de administrerades som insulin icodec/semaglutid jämfört med separat administrering av insulin icodec och semaglutid.
Inga kliniskt relevanta skillnader observerades i den uppskattade maximala koncentrationen och tiden till maximal koncentration av insulin icodec efter administrering av insulin icodec/semaglutid och separat administrering av insulin icodec.
Den maximala koncentrationen av semaglutid var högre (upp till 2 gfaldigt efter engångsdos och uppskattad till 1,5 faldigt vid steady state), och tid till maximal koncentration inträffade tidigare efter administrering av insulin icodec/semaglutid jämfört med separat administrering av semaglutid.
Icke-kliniska data för insulin icodec/semaglutid visade inga särskilda säkerhetsproblem för människa baserat på studier av toxicitet vid upprepade doser.
Insulin icodec
Icke-kliniska datan för monokomponent insulin icodec visar inga särskilda säkerhetsproblem för människa baserat på studier av säkerhetsfarmakologi, toxicitet vid upprepad dosering och reproduktionstoxocitet. Förhållandet mellan mitogen och metabolisk potens för insulin icodec är jämförbart med det för humant insulin.
Semaglutid
Icke-kliniska data för monokomponent semaglutid särskilda säkerhetsproblem för människs baserat på studier av säkerhetsfarmakologi, toxicitet vid upprepad dosering eller genotoxicitet.
Icke‑dödliga C-cellstumörer i sköldkörteln som observerats hos gnagare är en klasseffekt för GLP‑1-receptoragonister. I 2 åriga karcinogenicitetsstudier på råtta och möss orsakade semaglutid C-cellstumörer i sköldkörteln vid kliniskt relevanta exponeringar. Inga andra behandlingsrelaterade tumörer observerades. C-cellstumörer hos gnagare orsakas av en icke‑gentoxisk, specifik GLP‑1-receptormedierad mekanism som gnagare är särskilt känsliga för. Relevansen för människa anses vara låg, men kan inte helt uteslutas.
I fertilitetsstudier på råttor påverkade semaglutid inte parningsförmågan eller hanarnas fertilitet. Hos honråttor observerades en ökning av brunstcykelns längd och en liten minskning av gulkroppar (ägglossningar) vid doser som förknippas med viktminskning hos modern.
Hållbarhet efter första öppnande av injektionspennan
Efter första öppnande eller när det medförs som reserv får läkemedlet förvaras i högst:
6 veckor Kyinsu (700 enheter + 2 mg)/ml injektionsvätska, lösning i förfylld injektionspenna (0,43 ml).
8 veckor Kyinsu (700 enheter + 2 mg)/ml injektionsvätska, lösning i förfylld injektionspenna (1,5 ml och 1 ml).
Förvaras vid högst 30 °C.
Kan förvaras i kylskåp (2 °C–8 °C).
Förvaras med pennhuvenpåsatt. Ljuskänsligt.
Zinkacetat
Glycerol (E 422)
Fenol
Metakresol
Natriumklorid
Natriumhydroxid (för pH-justering) (E 524)
Saltsyra (för pH-justering(E 507))
Vatten för injektionsvätskor
Detta läkemedel får inte blandas med andra läkemedel.
Kyinsu får aldrig tillsättas till infusionsvätskor.
3 år.
Hållbarhet efter första öppnande av injektionspennan
Efter första öppnande eller när det medförs som reserv får läkemedlet förvaras i högst:
6 veckor Kyinsu (700 enheter + 2 mg)/ml injektionsvätska, lösning i förfylld injektionspenna (0,43 ml).
8 veckor Kyinsu (700 enheter + 2 mg)/ml injektionsvätska, lösning i förfylld injektionspenna (1,5 ml och 1 ml).
Förvaras vid högst 30 °C.
Kan förvaras i kylskåp (2 °C–8 °C).
Förvaras med pennhuvenpåsatt. Ljuskänsligt.
Före påbörjad användning:
Förvaras i kylskåp (2 °C–8 °C).
Får ej frysas. Förvaras inte nära kylelementet.
Förvaras med pennhuven påsatt. Ljuskänsligt.
Efter påbörjad användning eller vid medförande som reserv
Förvaringsanvisningar efter påbörjad användning se avsnitt 6.3.
0,43 ml, 1 ml eller 1,5 ml injektionsvätska i en cylinderampull (typ I-glas) med en kolv (klorobutyl) och en laminerad gummiförslutning (bromobutyl) i en förfylld injektionspenna av multidostyp tillverkad i polypropen, polyoxymetylen, polykarbonat-akrylnitrilbutadienstyren och akrylnitrilbutadienstyren, som kastas när den är tom.
Den förfyllda injektionspennan är utformad för att användas tillsammans med 30G, 31G och 32G injektionsnålar för engångsbruk med en längd på upp till 8 mm.
Injektionspennans kropp är grön och etiketten är rosa med en blåfärgad ruta som markerar styrkan. Ytterförpackningen är rosa med substansens styrka angiven i en blåfärgad ruta.
Förpackningsstorlekar
Kyinsu förfylld injektionspenna innehållande 300 enheter insulin icodec och 0,86 mg semaglutid i 0,43 ml lösning
1 förfylld injektionspenna utan injektionsnålar.
1 förfylld injektionspenna med 6 NovoFine Plus injektionsnålar för engångsbruk.
Detta läkemedel är endast avsett för personligt bruk.
Kyinsu får inte användas om lösningen inte är klar och färglös eller nästan färglös.
Kyinsu som varit fryst får inte användas.
En ny injektionsnål måste alltid sättas på före varje användning.
Injektionsnålar får aldrig återanvändas. Injektionsnålarna måste kasseras omedelbart efter användning.
I händelse av tilltäppta injektionsnålar måste patienterna följa instruktionerna som beskrivs i bruksanvisningen i slutet av bipacksedeln.
En utförlig bruksanvisning finns i slutet av bipacksedeln.
Ej använt läkemedel och avfall ska kasseras enligt gällande anvisningar.
Patienter vars blocksockerkontroll har förbättrats avsevärt (t.ex. genom intensifierad behandling) kan uppleva en förändring i sina vanliga varningssymtom på hypoglykemi och måste informeras om detta. Vanliga varningssymtom på hypoglykemi kan försvinna hos patienter med långvarig diabetes.
Faktorer som ökar känsligheten för hypoglykemi kräver särskilt noggrann övervakning. Dessa inkluderar förändrad fysisk aktivitet, ändrad kost eller uteblivna måltider, alkoholkonsumtion, samtidig behandling med vissa andra läkemedel (se avsnitt 4.5), sjukdom, förbättrad insulinkänslighet (t.ex. genom avlägsnande av stressfaktorer eller viktförändring), förändring i injektionsområdet och vissa okompenserade endokrina sjukdomar.
Den förlängda effekten av basinsuliner kan fördröja återhämtningen från hypoglykemi. Vid uppkomst av en hypoglykemisk episod rekommenderas patienten att noggrant mäta blodsockret tills återhämtning har skett.
Biverkningar i magtarmkanalen
Användning av GLP‑1-receptoragonister som semaglutid, en monokomponent i Kyinsu, kan vara förknippad med biverkningar i magtarmkanalen (se avsnitt 4.8). Detta bör beaktas vid behandling av patienter med nedsatt njurfunktion eftersom illamående, kräkningar och diarré kan orsaka dehydrering vilket i sin tur kan leda till försämrad njurfunktion. Patienter ska informeras om den potentiella risken för dehydrering i samband med biverkningar i magtarmkanalen och vidta försiktighetsåtgärder för att undvika vätskebrist.
Aspiration i samband med allmän anestesi eller djup sedering
Fall av pulmonell aspiration har rapporterats hos patienter som får GLP‑1-receptoragonister och som genomgår allmän anestesi eller djup sedering. Den ökade risken för gastriskt restinnehåll på grund av fördröjd gastrisk tömning (se avsnitt 4.8) bör därför övervägas före utförande av förfaranden med allmän anestesi eller djup sedering.
Hyperglykemi
Incidensen av hyperglykemiska episoder var ökad för Kyinsu jämfört med insulin glargin i kombination med insulin aspart (4,1 % jämfört med 1,2 %) respektive insulin icodec (4,2 % jämfört med 2,6 %). För Kyinsu rapporterades de flesta hyperglykemiska episoderna under de första 12 veckorna av behandling. Hos patienter som före studien hade behandlats med högre dagliga basinsulindoser (≥ 40 E) och som hade högre glykerat hemoglobin A1c (HbA1c) vid baseline (≥ 8,5 %), ökade fasteglukos i plasma upp till 3 mmol/l inom de första två veckorna efter initiering av Kyinsu, varefter dessa värden började minska. De återgick till baselinevärdena vid vecka 7–9 och nådde det glykemiska målet (< 7,2 mmol/l) vid vecka 14–17. När behandlingen initieras ska patientens blodsockervärde övervakas noga. Initiala ökningar av fasteglukos i plasma kommer att försvinna efter kontinuerlig titrering (se avsnitt 4.2).
Otillräcklig dosering och/eller utsättning av perorala diabetesläkemedel kan leda till hyperglykemi och potentiellt till diabetesketoacidos. Dessutom kan samtidig sjukdom, särskilt infektioner, leda till hyperglykemi och därmed orsaka ett ökat behov av peroral diabetesbehandling.
Vanligtvis utvecklas de första symtomen på hyperglykemi gradvis under några timmar eller dagar. De omfattar törst, ökad urineringsfrekvens, illamående, kräkningar, dåsighet, rodnad, torr hud, muntorrhet, aptitlöshet samt acetonluktande andedräkt. Obehandlad hyperglykemi kan så småningom leda till diabetisk ketoacidos, som är potentiellt dödlig. Administrering av snabbverkande insulin bör övervägas vid situationer med allvarlig hyperglykemi.
Akut pankreatit
Akut pankreatit har observerats vid användning av GLP‑1-receptoragonister, inklusive semaglutid (se avsnitt 4.8). Patienter bör informeras om de karakteristiska symtomen på akut pankreatit. Vid misstänkt pankreatit ska behandlingen med Kyinsu upphöra. Om pankreatit fastställs ska Kyinsu inte sättas in igen. För patienter med tidigare pankreatit ska försiktighet vidtas.
Diabetesretinopati
Hos patienter med diabetesretinopati som behandlas med insulin och semaglutid har en ökad risk för att utveckla komplikationer av diabetesretinopati tidigare observerats. Patienter med tidigare konstaterad diabetesretinopati ska därför övervakas noggrant och behandlas enligt kliniska riktlinjer. En snabb förbättring av glukoskontrollen har förknippats med en tillfällig försämring av diabetesretinopati (se avsnitt 4.8), men andra mekanismer kan inte uteslutas. Det finns ingen erfarenhet av Kyinsu hos patienter med okontrollerad och potentiellt instabil diabetesretinopati eller makulopati. Kyinsu rekommenderas därför inte till dessa patienter.
För patienter utan diabetesretinopati vid baseline, se avsnitt 4.8.
Överkänslighetsreaktioner
Omedelbara allergiska reaktioner mot antingen insulin icodec eller semaglutid kan vara potentiellt livshotande.
I kliniska studier med Kyinsu har överkänslighetsreaktioner rapporterats hos patienter som behandlats med Kyinsu (se avsnitt 4.8).
Lipodystrofi och kutan amyloidos (reaktioner vid injektionsstället)
Patienterna måste instrueras att kontinuerligt växla injektionsställe för att minska risken för att utveckla lipodystrofi och kutan amyloidos (se avsnitt 4.8). Det finns en potentiell risk för fördröjd insulinabsorption och försämrad glykemisk kontroll efter insulininjektioner på ställen där dessa biverkningar förekommer. En plötslig ändring av injektionsställe till ett opåverkat område har rapporterats resultera i hypoglykemi. Kontroll av blodsocker rekommenderas efter ändring av injektionsställe från ett påverkat till ett opåverkat område. Dosjustering av perorala diabetesläkemedel kan övervägas.
Kombination av pioglitazon och insulinläkemedel
Fall av hjärtsvikt har rapporterats när pioglitazon använts i kombination med insulin, särskilt hos patienter med riskfaktorer för utveckling av kronisk hjärtsvikt. Detta ska beaktas om en behandling med en kombination av pioglitazon och Kyinsu övervägs. Om kombinationen används ska patienterna observeras med avseende på tecken och symtom på kronisk hjärtsvikt, viktökning och ödem. Behandlingen med pioglitazon ska avbrytas vid försämring av hjärtsymtomen.
Undvikande av medicineringsfel
Patienterna måste instrueras att alltid kontrollera etiketten på den förfyllda injektionspennan före varje injektion, för att undvika oavsiktlig förväxling mellan Kyinsu och andra injicerbara diabetesläkemedel.
Patienterna måste visuellt kontrollera de angivna dosstegen på dosräknaren på den förfyllda injektionspennan. Patienter som är blinda eller har nedsatt syn måste instrueras att alltid ta hjälp av en annan person med god syn som är tränad i att använda den förfyllda injektionspennan.
För att undvika feldosering och potentiell överdosering ska patienter och hälso- och sjukvårdspersonal aldrig använda en spruta för att dra upp läkemedlet från cylinderampullen i den förfyllda injektionspennan.
I händelse av tilltäppta injektionsnålar måste patienterna följa instruktionerna som beskrivs i bruksanvisningen i slutet av bipacksedeln.
Byte från annan injicerbar diabetesbehandling till Kyinsu en gång i veckan
Under byte från annan injicerbar diabetesbehandling kan medicineringsfel uppstå i form av t.ex. överdosering eller doseringsfel. Dessa fel kan leda till hypoglykemi, hyperglykemi eller biverkningar i magtarmkanalen. Patienter som byter från en daglig eller annan injicerbar diabetesbehandling, som tas en gång i veckan, måste instrueras att kontrollera att de injicerar rätt förskriven dos en gång i veckan. Patienter som är osäkra på rätt dos måste instrueras att rådfråga sin hälso- och sjukvårdspersonal för ytterligare vägledning.
Immunogenicitet
Administrering av Kyinsu kan orsaka antikroppsbildning mot insulin icodec och/eller semaglutid. I sällsynta fall kan förekomst av sådana antikroppar kräva justering av Kyinsu-dosen för att korrigera en tendens till hyperglykemi eller hypoglykemi (se avsnitt 5.1 och 5.2).
Natrium
Detta läkemedel innehåller mindre än 1 mmol (23 mg) natrium per dos, d.v.s. är näst intill ”natriumfritt”.
Betablockerare kan maskera symtomen på hypoglykemi.
Semaglutid
Semaglutid kan fördröja magsäckstömningen och kan potentiellt påverka absorptionen av samtidigt administrerade perorala läkemedel. Den potentiella effekten av semaglutid på absorptionen av samtidigt administrerade orala läkemedel studerades för semaglutid 1 mg vid steady state-exponering.
Inga kliniskt relevanta läkemedelsinteraktioner med semaglutid observerades baserat på de utvärderade läkemedlen (warfarin och andra kumarinderivat, paracetamol, perorala preventivmedel, atorvastatin, digoxin och metformin). Därför krävs ingen dosjustering när dessa läkemedel administreras samtidigt med semaglutid.
Warfarin och andra kumarinderivat: Vid insättning av semaglutidbehandling hos patienter som får warfarin eller andra kumarinderivat rekommenderas frekvent kontroll av internationell normaliserad kvot (INR). Semaglutid ändrade inte den totala exponeringen eller Cmax för R- och S-warfarin efter en engångsdos av warfarin (25 mg), och de farmakodynamiska effekterna av warfarin uppmätta med INR påverkades inte på ett kliniskt relevant sätt. Fall av minskat INR har dock rapporterats vid samtidig användning av acenokumarol och semaglutid.
Paracetamol: Semaglutid fördröjer magsäckens tömningshastighet enligt en bedömning av farmakokinetiken för paracetamol under ett standardiserat måltidstest. AUC0‑60min och Cmax för paracetamol minskade med 27 % respektive 23 % vid samtidig användning av semaglutid 1 mg. Den totala exponeringen för paracetamol (AUC0‑5tim) påverkades inte. Ingen kliniskt relevant effekt på paracetamol observerades med semaglutid. Ingen dosjustering av paracetamol är nödvändig vid administrering med semaglutid.
Perorala preventivmedel: Semaglutid förväntas inte minska effektiviteten hos perorala preventivmedel eftersom semaglutid inte ändrade den totala exponeringen för etinylestradiol eller levonorgestrel till en kliniskt relevant nivå när ett peroralt kombinationspreventivmedel (0,03 mg etinylestradiol/0,15 mg levonorgestrel) administrerades samtidigt som semaglutid. Exponering för etinylestradiol påverkades inte. En ökning på 20 % observerades för levonorgestrelexponering vid steady state. Cmax påverkades inte för någon av substanserna.
Atorvastatin: Semaglutid ändrade inte den totala exponeringen för atorvastatin efter administrering av en engångsdos av atorvastatin (40 mg). Atorvastatin Cmax minskade med 38 %. Detta bedömdes inte vara kliniskt relevant.
Digoxin: Semaglutid ändrade inte den totala exponeringen eller Cmax för digoxin efter en engångsdos av digoxin (0,5 mg).
Metformin: Semaglutid ändrade inte den totala exponeringen eller Cmax för metformin efter en dosering på 500 mg två gånger dagligen under 3,5 dagar.
Kyinsu ska avbrytas minst 2 månader före en planerad graviditet på grund av den långa halveringstiden (se avsnitt 5.2).
Amning
Det är okänt om insulin icodec utsöndras i bröstmjölk. Tillgängliga farmakodynamiska/toxikologiska data på råttor har visat att insulin icodec utsöndras i mjölk. En risk för det nyfödda barnet/spädbarnet kan inte uteslutas.
Hos digivande råttor utsöndrades semaglutid i mjölk. En risk för det ammade barnet kan inte uteslutas.
På grund av fynd hos digivande råttor för monokomponenter bör Kyinsu inte användas under amning.
Fertilitet
Effekten av insulin icodec på fertiliteten hos människa är okänd. Reproduktionsstudier på djur med insulin icodec har inte visat några skadliga effekter på fertiliteten.
Effekten av semaglutid på fertiliteten hos människa är inte känd. Semaglutid påverkade inte fertiliteten hos hanråttor. Hos honråttor observerades en förlängning av brunsten och en liten minskning av antalet ägglossningar vid doser förknippade med viktminskning hos modern (se avsnitt 5.3).
2Grupperad term som täcker biverkningar relaterade till diabetesretinopati.
3Grupperad term som täcker biverkningar relaterade till ökad hjärtfrekvens.
4Grupperad term som täcker biverkningar relaterade till buksmärta.
5Grupperad term som täcker biverkningar relaterade till reaktioner vid injektionsstället.
6Grupperad term som täcker biverkningar relaterade till perifert ödem.
7Biverkningar som observerats i fas 3a-studier med monoterapi med subkutan semaglutid.
8Från biverkningsrapporter efter marknadsintroduktionen av monoterapi med subkutan semaglutid.
Beskrivning av utvalda biverkningar
Hypoglykemi
I kliniska fas 3a-studier med insulin icodec/semaglutid definierades allvarlig hypoglykemi som hypoglykemi förknippad med svår kognitiv funktionsnedsättning som krävde extern hjälp för återhämtning och kliniskt signifikant hypoglykemi definierades som plasmaglukosvärde under 54 mg/dl (3,0 mmol/l).
Hos patienter med typ 2-diabetes mellitus som tidigare behandlats med basinsulin var andelen patienter som rapporterade allvarliga eller kliniskt signifikanta hypoglykemiska episoder 7,1 % respektive 20,8 % (insulin icodec/semaglutid jämfört med insulin icodec) och 10,0 % respektive 58,5 % (insulin icodec/semaglutid jämfört med basal-bolus insulinregim). Hos patienter med typ 2-diabetes mellitus som tidigare behandlats med GLP‑1-receptoragonister var andelen patienter som rapporterade allvarliga eller kliniskt signifikanta hypoglykemiska episoder 3,5 % respektive 3,8 % (insulin icodec/semaglutid jämfört med subkutan semaglutid).
Hos patienter med typ 2-diabetes mellitus som tidigare behandlats med basinsulin var den uppskattade frekvensen av allvarliga eller kliniskt signifikanta hypoglykemiska episoder per patientår av exponering (PYE) 0,153 respektive 0,68 (insulin icodec/semaglutid jämfört med insulin icodec) och 0,257 respektive 2,18 (insulin icodec/semaglutid jämfört med basal-bolus insulinregim). Hos patienter med typ 2-diabetes mellitus som tidigare behandlats med GLP‑1-receptoragonister var den uppskattade frekvensen av allvarliga eller kliniskt signifikanta hypoglykemiska episoder per PYE 0,04 respektive 0,033 (insulin icodec/semaglutid jämfört med subkutan semaglutid).
Gastrointestinala biverkningar
I kliniska fas 3a-studier förekom illamående hos 20,1 %, diarré hos 13,8 % och kräkningar hos 9,1 % av patienterna som behandlades med insulin icodec/semaglutid.
Hos patienter som tidigare behandlats med GLP‑1-receptoragonister var andelen patienter som rapporterade illamående 11,7 % med insulin icodec/semaglutid respektive 11,5 % med subkutant semaglutid, diarré var 11,1 % respektive 12,4 % och kräkningar var 5,3 % respektive 6,5 %. Hos patienter med typ 2-diabetes mellitus som tidigare behandlats med basinsulin var andelen patienter som rapporterade illamående 23,8 % med insulin icodec/semaglutid respektive 3,9 % med insulin icodec, diarré var 15,8 % respektive 7,3 % och kräkningar var 10,6 % respektive 2,6 %. Andelen patienter som rapporterade illamående var 21,8 % med insulin icodec/semaglutid respektive 2,4 % med basal-bolus insulinregim, diarré var 12,6 % respektive 5,5 % och kräkningar var 10,0 % respektive 2,7 %.
De flesta händelserna var lindriga till måttliga i svårighetsgrad med en medianduration på 2–4 dagar och rapporteringen av händelser minskade över tid. Biverkningarna ledde till avbruten behandling hos 2,5 %, uppehåll hos 1,7 % och minskad dos hos 4,2 % av patienterna.
Komplikationer med diabetesretinopati
I en 2-årig klinisk studie med subkutant semaglutid undersöktes 3 297 patienter med typ 2-diabetes som hade hög kardiovaskulär risk, lång diabetesduration och dåligt kontrollerad blodglukos. I denna studie förekom fall som bedöms vara komplikationer av diabetesretinopati hos fler patienter som behandlades med subkutant semaglutid (3,0 %) jämfört med placebo (1,8 %). Detta observerades i insulinbehandlade patienter med känd diabetesretinopati. Behandlingsskillnaden uppträdde tidigt och kvarstod under hela studien.
I fas 3a-studierna med insulin icodec/semaglutid med 52 veckors behandling omfattades 2 637 patienter med lång duration av typ 2-diabetes mellitus rapporterades biverkningar relaterade till diabetesretinopati hos 9,3 % av deltagarna som behandlades med insulin icodec/semaglutid respektive 8,1 % av deltagarna som behandlades med jämförelseläkemedel. Hos deltagare utan diabetesretinopati vid baseline observerades händelser av diabetesretinopati vid vecka 52 hos 5,2 % i gruppen som behandlades med insulin icodec/semaglutid och 3,8 % i jämförelsegruppen. De flesta händelserna var lindriga eller måttliga utan tecken eller symtom och upptäcktes under ögonundersökning vid studiens slut.
Hud och subkutan vävnad
Lipodystrofi (inklusive lipohypertrofi, lipoatrofi) och kutan amyloidos kan förekomma vid injektionsstället och fördröja den lokala insulinabsorptionen. Kontinuerlig växling av injektionsställe inom det angivna injektionsområdet kan bidra till att minska eller förhindra dessa reaktioner (se avsnitt 4.4).
Ökad hjärtfrekvens
Ökad hjärtfrekvens har observerats med GLP‑1-receptoragonister. I den semaglutid-naiva populationen i två av fas 3a-studierna var de uppskattade genomsnittliga förändringarna i puls med insulin icodec/semaglutid 1,59 bpm respektive ‑0,12 bpm (insulin icodec/semaglutid jämfört med insulin icodec) och 1,11 bpm respektive 0,67 bpm (insulin icodec/semaglutid jämfört med basal-bolus insulinregim). Fas 3a-studien som jämförde insulin icodec/semaglutid med semaglutid visade en uppskattad genomsnittlig förändring i puls på ‑1,11 bpm för insulin icodec/semaglutid och ‑0,40 bpm för semaglutid.
Rapportering av misstänkta biverkningar
Distribution
Insulin icodec och semaglutid är i stor utsträckning bundna till plasmaproteiner (> 99 % för båda).
Metabolism
Nedbrytningen av insulin icodec liknar den för humant insulin. Alla metaboliter som bildas är inaktiva.
Semaglutid metaboliseras i stor utsträckning genom proteolytisk klyvning av peptidkedjan och sekventiell beta‑oxidation av fettsyrans sidokedja. Det enzymneutrala endopeptidaset (NEP) förväntas vara involverat i semaglutids metabolism.
Eliminering
Insulin icodec och semaglutid har en halveringstid vid eliminering på cirka 1 vecka efter subkutan administrering.
I en klinisk studie med en subkutan engångsdos radioaktivt märkt semaglutid fann man att de primära utsöndringsvägarna för semaglutidrelaterat material var via urin och feces. Cirka 2/3 av det semaglutidrelaterade materialet utsöndrades via urin och cirka 1/3 i feces. Cirka 3 % av dosen utsöndrades som intakt semaglutid via urin. Hos patienter med typ 2-diabetes var clearance av semaglutid cirka 0,05 l/timme. Med en halveringstid vid eliminering på cirka 1 vecka kommer semaglutid att finnas kvar i cirkulationen i cirka 5 veckor efter den sista dosen.
Linjäritet/icke‑linjäritet
Insulin icodec-exponeringen ökar proportionellt med dosen insulin icodec/semaglutid inom det studerade dosintervallet (40–350 E). Semaglutid-exponeringen ökar ungefär proportionellt med dosen insulin icodec/semaglutid inom det studerade dosintervallet (0,1–1 mg).
Särskilda populationer
Ålder, kön och etniskt ursprung
Ålder (22–87 år), kön, ras (vit, svart eller afroamerikan, kines, japan och annan asiat) och etnicitet (latinamerikan eller latino, icke‑latinamerikan eller -latino) hade ingen kliniskt relevant effekt på farmakokinetiken för insulin icodec/semaglutid baserat på resultat från en populationsfarmakokinetisk analys.
Nedsatt njurfunktion
Sammantaget, baserat på populationsfarmakokinetisk analys, bevaras de farmakokinetiska egenskaperna hos insulin icodec och semaglutid efter administrering av insulin icodec/semaglutid och det finns ingen kliniskt relevant skillnad mellan deltagare med normal njurfunktion och patienter med nedsatt njurfunktion, även om erfarenheten från patienter med terminal njursjukdom är begränsad.
Insulin icodec
Det finns ingen skillnad i farmakokinetiken för insulin icodec mellan friska deltagare och patienter med nedsatt njurfunktion.
Semaglutid
Nedsatt njurfunktion påverkar inte farmakokinetiken för semaglutid på ett kliniskt relevant sätt.
Detta visades med en engångsdos på 0,5 mg subkutant semaglutid till patienter med varierande grad av nedsatt njurfunktion (lindrig, måttlig, svår eller patienter i dialys) jämfört med deltagare med normal njurfunktion. Detta visades även hos deltagare med typ 2-diabetes mellitus och med nedsatt njurfunktion baserat på data från kliniska fas 3a-studier, även om det fanns begränsad erfarenheten av patienter med terminal njursjukdom.
Nedsatt leverfunktion
Insulin icodec
Det finns ingen skillnad i farmakokinetiken för insulin icodec mellan friska deltagare och patienter med nedsatt leverfunktion.
Semaglutid
Nedsatt leverfunktion har ingen effekt på exponeringen för semaglutid. Farmakokinetiken för semaglutid utvärderades i patienter med varierandegrad av nedsatt leverfunktion (lindrig, måttlig, svår) jämfört med deltagare med normal leverfunktion i en klinisk studie med en engångsdos på 0,5 mg subkutant semaglutid.
I embryofetala utvecklingsstudier på råtta orsakade semaglutid embryotoxicitet under kliniskt relevanta exponeringar Semaglutid orsakade en markant minskning av moderns kroppsvikt och minskad embryonal överlevnad och tillväxt. Hos foster observerades större skelett- och viscerala missbildningar, inklusive effekter på långa ben, revben, kotor, svans, blodkärl och hjärnventriklar. Mekanistiska utvärderingar indikerade att embryotoxiciteten involverade en GLP‑1-receptormedierad försämring av näringstillförseln till embryot genom råttans gulesäck. På grund av artskillnader i gulesäckens anatomi och funktion, och på grund av bristen på GLP‑1-receptoruttryck i gulesäcken hos icke‑mänskliga primater, anses det osannolikt att denna mekanism är relevant för människa. En direkt effekt av semaglutid på fostret kan dock inte uteslutas.
I utvecklingstoxikologiska studier i kaniner och cynomolgusapor observerades en ökad dräktighetsförlust och en något ökad incidens av fostermissbildningar vid kliniskt relevanta exponeringar. Resultaten sammanföll med en markant viktminskning hos modern på upp till 16 %. Det är okänt om dessa effekter är relaterade till moderns minskade födointag som en direkt GLP‑1-effekt.
Postnatal tillväxt och utveckling utvärderades hos cynomolgusapor. Ungarna var något mindre vid födseln men återhämtade sig under amningsperioden.
Hos juvenila råttor orsakade semaglutid fördröjd könsmognad hos både hanar och honor. Denna fördröjningar hade ingen inverkan på fertilitet eller reproduktionsförmåga hos något av könen, eller på honornas förmåga att upprätthålla graviditeten.
1 förfylld injektionspenna utan injektionsnålar.
1 förfylld injektionspenna med 9 NovoFine Plus injektionsnålar för engångsbruk.
Kyinsu förfylld injektionspenna innehållande 1 050 enheter insulin icodec och 3 mg semaglutid i 1,5 ml lösning
1 förfylld injektionspenna utan injektionsnålar.
1 förfylld injektionspenna med 9 NovoFine Plus injektionsnålar för engångsbruk.
Eventuellt kommer inte alla förpackningsstorlekar att marknadsföras.
Produktresumén är företagets information till hälso- och sjukvårdspersonal. Godkänd av myndighet.
