Tillgänglig läkemedelsinformation i Sverige
Oczyesa 20 mg injektionsvätska, depotlösning i förfylld injektionspenna
En förfylld injektionspenna à 1 mL innehåller oktreotiddihydroklorid motsvarande 20 mg oktreotid.
Hjälpämnen med känd effekt
Oczyesa innehåller 63 mg alkohol (etanol) per dosenhet motsvarande 63 mg/1 mL (6,5 % w/w) samt 408 mg sojabönsfosfatidylkolin.
För fullständig förteckning över hjälpämnen, se avsnitt 6.1.
Injektionsvätska, depotlösning.
Gulaktig till gul, klar vätska.
EU/1/25/1938/001
Första godkännandet:
EU/1/25/1938/001
Förnyat godkännande:
12/2025 Ytterligare information om detta läkemedel finns på Europeiska läkemedelsmyndighetens webbplats https://www.ema.europa.eu.
Vid missad dos ska nästa dos Oczyesa administreras så snart som möjligt.
Särskilda populationer
Äldre
Ingen dosjustering är nödvändig för äldre patienter.
Nedsatt leverfunktion
Läkemedlets halveringstid kan öka hos patienter med levercirros. Övervakning av leverfunktionen hos dessa patienter rekommenderas (se avsnitt 5.2).
Nedsatt njurfunktion
Oczyesa kan användas hos patienter med lätt, måttligt och kraftigt nedsatt njurfunktion. Kliniskt svar och tolerabilitet bör övervakas (se avsnitt 5.2).
Pediatrisk population
Säkerhet och effekt för oktreotid för barn under 18 år har inte fastställts. Inga data finns tillgängliga.
Administreringssätt
Subkutan användning.
Innan behandling med Oczyesa inleds ska patienten ha fått utbildning i korrekt injektionsteknik. Fullständiga administreringsanvisningar med illustrationer finns i bruksanvisningen i slutet av bipacksedeln.
Oczyesa ska injiceras subkutant i buk, lår eller skinka.
Patienter ska uppmanas att alternera injektionsställe inom och mellan injektionsområden.
Oczyesa är avsett för underhållsbehandling av akromegali hos vuxna patienter som har svarat på och tolererat behandling med somatostatinanaloger.
Dosering
Rekommenderad dos är 20 mg oktreotid var 4:e vecka administrerad som en enstaka subkutan injektion.
Patienter som byter från oktreotid eller lanreotid bör uppmanas att ta sin första dos Oczyesa i slutet av den tidigare behandlingens dagliga eller månatliga doseringsintervall.
Oczyesa kan i undantagsfall (t.ex. vid missad dos, bristande följsamhet till behandlingen etc.) administreras upp till 1 vecka före eller 1 vecka efter den planerade 4-veckorsdosen.
Övervakning av nivåerna av insulinliknande tillväxtfaktor 1 (IGF-1) och bedömning av symtom bör göras med jämna mellanrum enligt vad läkaren anser lämpligt. Utsättning av Oczyesa och byte till en annan somatostatinanalog ska övervägas om IGF-1-nivåer inte bibehålls efter behandling med dosen 20 mg per månad eller om patienten inte tolererar behandling med Oczyesa.
Missad dos
Vid missad dos ska nästa dos Oczyesa administreras så snart som möjligt.
Särskilda populationer
Äldre
Ingen dosjustering är nödvändig för äldre patienter.
Nedsatt leverfunktion
Läkemedlets halveringstid kan öka hos patienter med levercirros. Övervakning av leverfunktionen hos dessa patienter rekommenderas (se avsnitt 5.2).
Nedsatt njurfunktion
Oczyesa kan användas hos patienter med lätt, måttligt och kraftigt nedsatt njurfunktion. Kliniskt svar och tolerabilitet bör övervakas (se avsnitt 5.2).
Pediatrisk population
Säkerhet och effekt för oktreotid för barn under 18 år har inte fastställts. Inga data finns tillgängliga.
Administreringssätt
Subkutan användning.
Innan behandling med Oczyesa inleds ska patienten ha fått utbildning i korrekt injektionsteknik. Fullständiga administreringsanvisningar med illustrationer finns i bruksanvisningen i slutet av bipacksedeln.
Oczyesa ska injiceras subkutant i buk, lår eller skinka.
Patienter ska uppmanas att alternera injektionsställe inom och mellan injektionsområden.
Överkänslighet mot den aktiva substansen eller mot något hjälpämne som anges i avsnitt 6.1.
Tumörexpansion
Eftersom tillväxthormon (GH)-utsöndrande hypofystumörer ibland kan expandera och orsaka allvarliga komplikationer (t.ex. synfältsdefekter), är det viktigt att alla patienter övervakas noggrant. Om tecken på tumörexpansion uppträder rekommenderas alternativ behandling.
Fertila kvinnor
Som en följd av behandlingen kan en sänkning av tillväxthormonnivån och normalisering av IGF-1 leda till att fertiliteten hos kvinnliga patienter med akromegali eventuellt återställs. Kvinnliga fertila patienter bör rådas att använda lämplig preventivmetod under behandling med oktreotid (se avsnitt 4.6).
Sköldkörtelfunktion
Sköldkörtelfunktionen bör övervakas hos patienter som långtidsbehandlas med oktreotid.
Leverfunktion
Leverfunktionen bör övervakas under behandling med oktreotid.
Kardiovaskulära läkemedel
Dosjustering av läkemedel som sänker hjärtfrekvensen, såsom betablockerare, kalciumantagonister eller medel som kontrollerar vätske- och elektrolytbalans, kan vara nödvändig vid samtidig administrering av Oczyesa (se avsnitt 4.4).
Insulin och diabetesläkemedel
Dosjustering av insulin och diabetesläkemedel kan vara nödvändig vid samtidig administrering av oktreotid (se avsnitt 4.4).
Bromokriptin
Samtidig administrering av oktreotid och bromokriptin ökar biotillgängligheten av bromokriptin.
Ciklosporin och cimetidin
Injektioner av oktreotid har visats minska intestinal absorption av ciklosporin och fördröja absorptionen av cimetidin.
Fertila kvinnor
Kvinnliga fertila patienter bör uppmanas att om nödvändigt använda lämplig preventivmetod under behandling med oktreotid (se avsnitt 4.4).
Graviditet
Det finns en begränsad mängd data (mindre än 300 graviditeter) från gravida kvinnor som behandlas med oktreotid och i cirka en tredjedel av fallen är utfallet av graviditeten okänd. Majoriteten av rapporterna inkom efter godkännande för försäljning av oktreotid och mer än 50 % av antalet exponerade graviditeter rapporterades hos patienter med akromegali. De flesta av kvinnorna exponerades under graviditetens första trimester för doser från 100 till 1 200 mikrogram/dag subkutant kortverkande oktreotid eller 10 till 40 mg/månad intramuskulärt långverkande oktreotid. Medfödda anomalier rapporterades i cirka 4 % av fallen för vilka utfallen av graviditeten är kända. Inget orsakssamband med oktreotid misstänks i dessa fall.
Data från djurstudier visar inga direkta eller indirekta reproduktionstoxikologiska effekter (se avsnitt 5.3).
Som en försiktighetsåtgärd bör man undvika användning av Oczyesa under graviditet (se avsnitt 4.4).
Oktreotid har ingen eller försumbar effekt på förmågan att framföra fordon och använda maskiner. Patienter ska uppmanas att vara försiktiga vid bilkörning eller användning av maskiner om de upplever yrsel, asteni/trötthet eller huvudvärk under behandling med Oczyesa (se avsnitt 4.8).
Sammanfattning av säkerhetsprofilen
De vanligaste biverkningarna som har rapporterats vid behandling med oktreotid omfattar rubbningar i magtarmkanalen, sjukdomar i nervsystemet, lever- och gallvägssjukdomar samt metabolism- och nutritionsrubbningar. 6 De vanligaste rapporterade biverkningarna i kliniska prövningar med andra beredningsformer av oktreotid var lös avföring, buksmärta, illamående, gasbildning, huvudvärk, kolelitiasis, onormalt höga blodsockernivåer och förstoppning. Andra vanliga rapporterade biverkningar är yrsel, smärta vid injektionsställe, grus i gallvägarna, sköldkörteldysfunktion (t.ex. minskat sköldkörtelstimulerande hormon [TSH], sänkt totalt T4 och sänkt fritt T4), lös avföring, nedsatt glukostolerans, kräkningar, asteni och hypoglykemi.
Tabell över biverkningar
Följande biverkningar, listade i tabell 1, har summerats från kliniska studier och erfarenheter av oktreotid efter godkännande för försäljning.
Biverkningarna (tabell 1) är indelade efter frekvens under respektive rubrik, de mest frekventa först, enligt följande konvention: mycket vanliga (≥ 1/10), vanliga (≥ 1/100, < 1/10), mindre vanliga (≥ 1/1 000, < 1/100), sällsynta (≥ 1/10 000, < 1/1 000) mycket sällsynta (< 1/10 000), ingen känd frekvens (kan inte beräknas från tillgängliga data). Inom varje frekvensgrupp presenteras biverkningarna efter fallande allvarlighetsgrad.
Ett begränsat antal fall av oavsiktlig överdosering med oktreotid hos vuxna har rapporterats. Doserna låg mellan 2 400 och 6 000 mikrogram per dag givet som kontinuerliga infusioner
(100-250 mikrogram per timme) eller subkutant (1 000 mikrogram tre gånger per dag). Biverkningar som rapporterades var arytmi, hypotoni, hjärtstillestånd, hjärnhypoxi, pankreatit, leversteatos, lös avföring, svaghet, letargi, viktminskning, hepatomegali och laktacidos.
Inga oväntade biverkningar har rapporterats hos patienter med cancer som fått oktreotid i doser på 3 000–30 000 mikrogram per dag i avdelade doser subkutant.
Behandlingen vid överdosering är symtomatisk.
Till skillnad från somatostatin hämmar oktreotid företrädesvis GH framför insulin och dess administration följs inte av någon reboundeffekt med hypersekretion av hormoner (dvs. GH hos patienter med akromegali).
Farmakodynamisk effekt
Hos patienter med akromegali ger oktreotid en sänkning och, i många fall, en normalisering av IGF-1-och GH-nivåer.
Hos friska frivilliga har enstaka doser av oktreotid givet subkutant visats hämma gallblåsans kontraktilitet och minska utsöndring av galla. I kliniska studier ökade incidensen av gallsten eller grus i gallvägarna markant (se avsnitt 4.4 och 4.8).
Oktreotid kan orsaka kliniskt signifikant hämning av TSH (se avsnitt 4.4 och 4.8).
Klinisk effekt och säkerhet
Effekt och säkerhet för oktreotid fastställdes i två fas 3-studier med patienter med akromegali: en 24 veckor lång randomiserad, dubbelblind, placebokontrollerad multicenterstudie (studie 1) och en
52 veckor lång öppen multicenterstudie (studie 2). Patienter som fullbordat studie 1 kunde överföras till studie 2. Patienter i båda studierna stod på en stabil dos av standardbehandling med injicerbart långverkande oktreotid eller lanreotid vid tiden för inskrivning i studien.
Studie 1 (HS-18-633)
Studien inkluderade biokemiskt kontrollerade patienter med IGF-1-nivåer under eller på samma nivå som den övre normalgränsen (ULN; genomsnitt av två mätningar, justerat för ålder och kön) vid screening. Patienter randomiserades i förhållandet 2:1 till behandling med antingen oktreotid eller placebo i 24 veckor. Vid studiens start var genomsnittsåldern 55 år, 56 % av patienterna var kvinnor och 96 % var vita.
Det primära effektmåttet var andelen patienter med behandlingssvar, dvs. patienter med IGF-1-nivåer under eller på samma nivå som ULN i slutet av den randomiserade, dubbelblinda perioden (genomsnitt av mätningarna vecka 22 och vecka 24). Behandlingsavbrott eller byte till undsättningsläkemedel betraktades som uteblivet behandlingssvar inom ramen för analysen.
I studie 1 uppfylldes det primära effektmåttet – statistisk överlägsenhet för oktreotid gentemot placebo (tabell 2). Även viktiga sekundära effektmått uppfylldes, innefattande andelen patienter som svarade på behandling både vid IGF-1 under eller lika med ULN och GH under 2,5 mikrogram/L.
Tabell 2: Primära och viktiga sekundära effektmått
a Mantel-Haenszel-skattning av den vanliga riskdifferensen med hänsyn taget till tidigare behandling (långverkande oktreotid eller lanreotid) med 95 % konfidensintervall (KI) och övre p-värden.
b Dosen behövde inte sänkas för någon patient i studien.
Genomsnittliga IGF-1-nivåer var stabila under ULN hos patienter som fick oktreotid och steg till över ULN hos patienter som fick placebo (figur 1).
Figur 1: Genomsnittligt IGF-1/1 × ULN över tid
I en ANCOVA-analys av förändring från utgångsvärdet till genomsnittet vecka 22/24 i IGF-1/ULN, var förändring av minstakvadratmedelvärdet (LS Mean) från studiens start 0,04 i oktreotidgruppen och 0,52 i placebogruppen. Den genomsnittliga skillnaden mellan behandlingsgrupperna (oktreotid) var
−0,48 (95 % KI: −0,75, −0,22). p-värdet var 0,0003.
Mediantiden till förlust av IGF-1-behandlingssvar uppnåddes inte för patienter som fick oktreotid och var 8,4 veckor för patienter i placebogruppen.
Andelen patienter med GH-nivåer < 1,0 mikrogram/L vecka 24 bedömd
es som sekundärt effektmått i studie 1. Andelen patienter med genomsnittligt GH < 1,0 mikrogram/L vecka 24 var 59,9 % i oktreotidgruppen och 37,5 % i placebogruppen. Skillnaden mellan behandlingsgrupperna (placebo) var 21,3 % (95 % KI: −2,6 %, 45,1 %). p-värdet var 0,0404.
Studie 1 inkluderade flera patientrapporterade resultat, bland annat frågeformuläret om livskvalitet vid akromegali (AcroQoL) och frågeformuläret om behandlingstillfredsställelse vid medicinering (TSQM). Totalpoängen för AcroQoL och TSQM-poängen för bekvämlighet (convenience score) ökade från utgångsvärdet (dvs. under behandling med långverkande oktreotid eller lanreotid) till vecka 24 i båda behandlingsgrupperna, med en större ökning i oktreotidgruppen än i placebogruppen; skillnaderna mellan oktreotid och placebo var inte signifikanta.
Studie 2 (HS-19-647)
Långtidssäkerhet och -effekt för oktreotid utvärderades hos 135 patienter med akromegali som var inskrivna i studie 2. Femtiofyra (54) patienter hade överförts från studie 1 (36 randomiserade till oktreotid och 18 till placebo) och 81 patienter (både biokemiskt kontrollerade och okontrollerade) skrevs direkt in i studie 2.
Hos överförda patienter som fått oktreotid i studie 1 förblev de genomsnittliga IGF-1-värdena stabila och under 1 × ULN under den 52 veckor långa behandlingsperioden med oktreotid. Hos överförda patienter som fått placebo i studie 1 återgick IGF-1-värdena till de normala efter byte till behandling med oktreotid i studie 2 (figur 2).
Figur 2: Genomsnittligt IGF-1/ULN under långtidsbehandling hos överförda patienter
N = antal patienter med utvärderingsbara data vid det specifika besöket.
Populationsanalyser av effektdata i studie 1 och studie 2.
En populationsfarmakokinetisk-farmakodynamisk modell som beskriver effekten av oktreotid på IGF-1 utvecklades. Den strukturella modellen använde modellbaserad exponering för oktreotid och var en indirekt responsmodell med läkemedelseffekter på nollordningens utsöndringskonstant.
Oktreotids läkemedelseffekter beskrivs som en hämmande Emax-funktion.
Simulering av effekten av oktreotid på IGF-1 med hjälp av modellen visade en liknande IGF-1-respons för Oczyesa 20 mg givet var 4:e vecka jämfört med subkutant kortverkande oktreotid 0,25 mg givet tre gånger om dagen. Jämförbara effekter på IGF-1-koncentrationer över tid observerades dessutom för doseringsintervall från 3 till 5 veckor.
Farmakoterapeutisk grupp: Hypofys- och hypotalamushormoner samt analoger, somatostatin och analoger, ATC-kod: H01CB02
Verkningsmekanism
Oktreotid är en syntetisk oktapeptidanalog till naturligt förekommande somatostatin med liknande farmakologiska effekter men med en betydligt längre effektduration. Oktreotid hämmar patologiskt ökad utsöndring av tillväxthormon (GH) och av peptider och serotonin som produceras inom GEP endokrina systemet.
Oktreotid är en mer potent hämmare av GH, glukagon och insulinfrisättning hos djur än somatostatin, med större selektivitet för hämning av GH och glukagon.
Hos friska försökspersoner har oktreotid visats hämma
frisättning av GH stimulerat av arginin samt motions- och insulininducerad hypoglykemi
frisättning av insulin, glukagon, gastrin, andra peptider i GEP endokrina systemet efter måltid samt argininstimulerad frisättning av insulin och glukagon
tyreotropinfrisättande hormon (TRH)-stimulerad frisättning av tyreoideastimulerande hormon (TSH).
Till skillnad från somatostatin hämmar oktreotid företrädesvis GH framför insulin och dess administration följs inte av någon reboundeffekt med hypersekretion av hormoner (dvs. GH hos patienter med akromegali).
Farmakodynamisk effekt
Hos patienter med akromegali ger oktreotid en sänkning och, i många fall, en normalisering av IGF-1-och GH-nivåer.
Hos friska frivilliga har enstaka doser av oktreotid givet subkutant visats hämma gallblåsans kontraktilitet och minska utsöndring av galla. I kliniska studier ökade incidensen av gallsten eller grus i gallvägarna markant (se avsnitt 4.4 och 4.8).
Oktreotid kan orsaka kliniskt signifikant hämning av TSH (se avsnitt 4.4 och 4.8).
Klinisk effekt och säkerhet
Effekt och säkerhet för oktreotid fastställdes i två fas 3-studier med patienter med akromegali: en 24 veckor lång randomiserad, dubbelblind, placebokontrollerad multicenterstudie (studie 1) och en
52 veckor lång öppen multicenterstudie (studie 2). Patienter som fullbordat studie 1 kunde överföras till studie 2. Patienter i båda studierna stod på en stabil dos av standardbehandling med injicerbart långverkande oktreotid eller lanreotid vid tiden för inskrivning i studien.
Studie 1 (HS-18-633)
Studien inkluderade biokemiskt kontrollerade patienter med IGF-1-nivåer under eller på samma nivå som den övre normalgränsen (ULN; genomsnitt av två mätningar, justerat för ålder och kön) vid screening. Patienter randomiserades i förhållandet 2:1 till behandling med antingen oktreotid eller placebo i 24 veckor. Vid studiens start var genomsnittsåldern 55 år, 56 % av patienterna var kvinnor och 96 % var vita.
Det primära effektmåttet var andelen patienter med behandlingssvar, dvs. patienter med IGF-1-nivåer under eller på samma nivå som ULN i slutet av den randomiserade, dubbelblinda perioden (genomsnitt av mätningarna vecka 22 och vecka 24). Behandlingsavbrott eller byte till undsättningsläkemedel betraktades som uteblivet behandlingssvar inom ramen för analysen.
I studie 1 uppfylldes det primära effektmåttet – statistisk överlägsenhet för oktreotid gentemot placebo (tabell 2). Även viktiga sekundära effektmått uppfylldes, innefattande andelen patienter som svarade på behandling både vid IGF-1 under eller lika med ULN och GH under 2,5 mikrogram/L.
Tabell 2: Primära och viktiga sekundära effektmått
a Mantel-Haenszel-skattning av den vanliga riskdifferensen med hänsyn taget till tidigare behandling (långverkande oktreotid eller lanreotid) med 95 % konfidensintervall (KI) och övre p-värden.
b Dosen behövde inte sänkas för någon patient i studien.
Genomsnittliga IGF-1-nivåer var stabila under ULN hos patienter som fick oktreotid och steg till över ULN hos patienter som fick placebo (figur 1).
Figur 1: Genomsnittligt IGF-1/1 × ULN över tid
I en ANCOVA-analys av förändring från utgångsvärdet till genomsnittet vecka 22/24 i IGF-1/ULN, var förändring av minstakvadratmedelvärdet (LS Mean) från studiens start 0,04 i oktreotidgruppen och 0,52 i placebogruppen. Den genomsnittliga skillnaden mellan behandlingsgrupperna (oktreotid) var
−0,48 (95 % KI: −0,75, −0,22). p-värdet var 0,0003.
Mediantiden till förlust av IGF-1-behandlingssvar uppnåddes inte för patienter som fick oktreotid och var 8,4 veckor för patienter i placebogruppen.
Andelen patienter med GH-nivåer < 1,0 mikrogram/L vecka 24 bedömd
es som sekundärt effektmått i studie 1. Andelen patienter med genomsnittligt GH < 1,0 mikrogram/L vecka 24 var 59,9 % i oktreotidgruppen och 37,5 % i placebogruppen. Skillnaden mellan behandlingsgrupperna (placebo) var 21,3 % (95 % KI: −2,6 %, 45,1 %). p-värdet var 0,0404.
Studie 1 inkluderade flera patientrapporterade resultat, bland annat frågeformuläret om livskvalitet vid akromegali (AcroQoL) och frågeformuläret om behandlingstillfredsställelse vid medicinering (TSQM). Totalpoängen för AcroQoL och TSQM-poängen för bekvämlighet (convenience score) ökade från utgångsvärdet (dvs. under behandling med långverkande oktreotid eller lanreotid) till vecka 24 i båda behandlingsgrupperna, med en större ökning i oktreotidgruppen än i placebogruppen; skillnaderna mellan oktreotid och placebo var inte signifikanta.
Studie 2 (HS-19-647)
Långtidssäkerhet och -effekt för oktreotid utvärderades hos 135 patienter med akromegali som var inskrivna i studie 2. Femtiofyra (54) patienter hade överförts från studie 1 (36 randomiserade till oktreotid och 18 till placebo) och 81 patienter (både biokemiskt kontrollerade och okontrollerade) skrevs direkt in i studie 2.
Hos överförda patienter som fått oktreotid i studie 1 förblev de genomsnittliga IGF-1-värdena stabila och under 1 × ULN under den 52 veckor långa behandlingsperioden med oktreotid. Hos överförda patienter som fått placebo i studie 1 återgick IGF-1-värdena till de normala efter byte till behandling med oktreotid i studie 2 (figur 2).
Figur 2: Genomsnittligt IGF-1/ULN under långtidsbehandling hos överförda patienter
N = antal patienter med utvärderingsbara data vid det specifika besöket.
Populationsanalyser av effektdata i studie 1 och studie 2.
En populationsfarmakokinetisk-farmakodynamisk modell som beskriver effekten av oktreotid på IGF-1 utvecklades. Den strukturella modellen använde modellbaserad exponering för oktreotid och var en indirekt responsmodell med läkemedelseffekter på nollordningens utsöndringskonstant.
Oktreotids läkemedelseffekter beskrivs som en hämmande Emax-funktion.
Simulering av effekten av oktreotid på IGF-1 med hjälp av modellen visade en liknande IGF-1-respons för Oczyesa 20 mg givet var 4:e vecka jämfört med subkutant kortverkande oktreotid 0,25 mg givet tre gånger om dagen. Jämförbara effekter på IGF-1-koncentrationer över tid observerades dessutom för doseringsintervall från 3 till 5 veckor.
Absorption
Biotillgängligheten av oktreotid i Oczyesa var 92–98 % av biotillgängligheten för subkutant administrerad kortverkande oktreotid och 4–5 gånger högre än den för intramuskulärt långverkande oktreotid, utan någon initial fördröjningsfas.
Maximala koncentrationer av oktreotid uppnåddes cirka 4 timmar efter dosering. Därefter sjönk oktreotidkoncentrationen långsamt med en halveringstid på 9 till 12 dagar.
Jämförbar exponering uppnåddes med subkutant injicerat Oczyesa i buk, lår eller skinka.
Steady state-farmakokinetik uppnåddes med den tredje injektionen av Oczyesa givet var 4:e vecka. Baserat på populationsfarmakokinetisk modellering var genomsnittlig oktreotidkoncentration vid steady state 3,1 ng/mL, liknande subkutant kortverkande oktreotid givet som en 0,25 mg-dos injicerat 3 gånger dagligen (3,2 ng/mL), men med mindre daglig variation.
Distribution
Enligt data erhållna från subkutant injicerat kortverkande oktreotid är distributionsvolymen 0,27 L/kg. Plasmaproteinbindningen uppgår till 65 %. Mängden oktreotid som binds till blodkroppar är försumbar.
Studier med oktreotidacetat avseende toxicitet vid akut och upprepad administrering, gentoxicitet, karcinogenicitet och reproduktionstoxikologiska studier hos djur visade inte några särskilda risker för människa.
Reproduktionsstudier hos djur med oktreotid gav inga belägg för teratogena effekter, effekter på fosterutveckling eller andra reproduktionseffekter av oktreotid vid doser upp till 1 mg/kg/dag. Viss fördröjning av den fysiologiska tillväxten noterades hos avkomman hos råttor vilken var övergående och kan kopplas till GH-hämning till följd av överdriven farmakodynamisk aktivitet (se avsnitt 4.6).
Inga specifika studier har utförts på juvenila råttor. I de pre- och postnatala utvecklingsstudierna observerades minskad tillväxt och mognad i den första filialgenerationens (F1) avkommor till honor där oktreotid givits under hela dräktighets- och digivningsperioden. Fördröjd nedstigning av testiklarna observerades hos hanar i F1 avkommor, men fertiliteten hos de påverkade F1 ungarna förblev normal. Således var ovan nämnda observationer övergående och anses vara en följd av GH-hämning.
Karcinogenicitet/kronisk toxicitet
Inga studier avseende karcinogenicitet har genomförts med oktreotidhydroklorid. Hos råttor som fått oktreotidacetat i dagliga subkutana doser upp till 1,25 mg/kg kroppsvikt observerades fibrosarkom, främst hos ett antal handjur, vid det subkutana injektionsstället efter 52, 104 och 113/116 veckor.
Lokala tumörer förekom även hos råttor i kontrollgruppen, men utvecklingen av dessa tumörer tillskrevs ärrbildning producerad av ihållande irriterande effekter vid injektionsstället som förstärkts av surt bindemedel, mjölksyra/mannitol. Denna ospecifika vävnadsreaktion visade sig vara särskild för råttor. Neoplastiska skador observerades varken hos möss som fått dagliga subkutana injektioner av oktreotid i doser upp till 2 mg/kg under 98 veckor eller hos hundar som behandlats med dagliga subkutana doser av oktreotid under 52 veckor.
1 mL förfylld injektionspenna levereras som en steril, bruksfärdig endosspruta (typ I-glas) med kolvpropp (fluoropolymerbelagt bromobutylgummi), en ej synlig nål (22 gauge) och en skyddshätta med nålskydd (syntetiskt gummi), inuti en autoinjektor.
Den förfyllda injektionspennan är förpackad i en förseglad skyddspåse av aluminium. Förpackningen innehåller en liten vit cylinder, endast avsedd för förvaringsändamål.
Förpackningsstorlek: 1 förfylld injektionspenna, endos.
Glyceroldioleat
Sojabönsfosfatidylkol
in Etanol, vattenfri
Propylenglykol (E1520)
EDTA
Etanolamin
Detta läkemedel får inte blandas med andra läkemedel.
Förvaras i skydd mot kyla.
Förvaras i originalförpackningen. Ljuskänsligt. Syrekänsligt.
1 mL förfylld injektionspenna levereras som en steril, bruksfärdig endosspruta (typ I-glas) med kolvpropp (fluoropolymerbelagt bromobutylgummi), en ej synlig nål (22 gauge) och en skyddshätta med nålskydd (syntetiskt gummi), inuti en autoinjektor.
Den förfyllda injektionspennan är förpackad i en förseglad skyddspåse av aluminium. Förpackningen innehåller en liten vit cylinder, endast avsedd för förvaringsändamål.
Förpackningsstorlek: 1 förfylld injektionspenna, endos.
Bruksanvisning
Endast för engångsbruk (Oczyesa förfylld injektionspenna ska inte återanvändas).
Använd inte om Oczyesa förfylld injektionspenna visar tecken på skada.
Använd inte om förpackningen (kartong och skyddspåse) eller förseglingen är skadad.
Använd inte detta läkemedel om det förekommer synliga partiklar i vätskan eller om vätskan är grumlig.
En fullständig bruksanvisning finns i bipacksedeln.
Kassering
Ej använt läkemedel och avfall ska kasseras enligt gällande anvisningar.
Hjärt-kärlrelaterade händelser
Vanliga fall av bradykardi har rapporterats (se avsnitt 4.8). Dosjustering kan vara nödvändig för läkemedel som betablockerare, kalciumantagonister eller medel som kontrollerar vätske- och elektrolytbalans (se avsnitt 4.5).
Gallblåsan och relaterade händelser
Gallsten har rapporterats under behandling med oktreotid och kan vara associerad med kolecystit och gallgångsdilatation (se avsnitt 4.8). Därutöver har fall av kolangit rapporterats efter godkännande för försäljning som en komplikation till kolelitiasis hos patienter som behandlas med oktreotid. Ultraljudsundersökning av gallblåsan rekommenderas före behandling och med cirka 6 till 12 månaders mellanrum under pågående behandling med oktreotid.
Glukosmetabolism
På grund av dess hämmande verkan på tillväxthormon, glukagon och insulin, kan oktreotid påverka glukosregleringen. Glukostoleransen efter måltid kan försämras. Som rapporterats för patienter behandlade med subkutant oktreotid kan i vissa fall ett tillstånd av ihållande hyperglykemi induceras som en följd av kronisk administrering (se avsnitt 4.8). Hypoglykemi har också rapporterats (se avsnitt 4.8).
Oktreotid kan minska behovet av insulin hos patienter som får behandling för diabetes mellitus typ 1. Hos icke diabetiker och typ 2-diabetiker med delvis intakta insulinreserver kan behandling med oktreotid resultera i en höjning av glukosnivån efter måltid. Det rekommenderas därför att övervaka glukostolerans och diabetesbehandling (se avsnitt 4.8).
Nutrition
Oktreotid kan förändra absorptionen av fett från föda hos vissa patienter. Sänkta vitamin B12-nivåer och onormalt Schillings test har observerats hos vissa patienter som får behandling med oktreotid. Kontroll av vitamin B12-nivå rekommenderas under behandling med Oczyesa hos patienter som tidigare har haft vitamin B12-brist.
Oktreotid kan påverka sköldkörtelfunktionen (se avsnitt 4.4 och 4.5). Regelbundna kontroller av sköldkörtelfunktionen och klinisk övervakning rekommenderas därför under samtidig behandling med sköldkörtelhormonersättningsbehandling eftersom detta kan leda till sköldkörtelrubbning.
Effekt på andra läkemedels metabolism
Begränsade publicerade data antyder att somatostatinanaloger kan minska metaboliskt clearance hos substanser som metaboliseras av cytokrom P450-enzymer, vilket kan bero på hämning av tillväxthormon. Eftersom det inte kan uteslutas att oktreotid har denna effekt ska samtidig behandling med läkemedel som metaboliseras av CYP3A4 och som har ett smalt terapeutiskt index (t.ex. kinidin, terfenadin) ske med försiktighet.
Det är okänt om oktreotid utsöndras i bröstmjölk. Data från djurstudier har visat att oktreotid utsöndras i bröstmjölk. Patienter bör inte amma under behandling med Oczyesa.
Fertilitet
Det är okänt om oktreotid påverkar fertiliteten hos människa. Sen nedstigning av testiklarna förekom hos ungar av hankön när moderdjuret behandlats under dräktighet och digivning. Oktreotid försämrade dock inte fertiliteten hos han- och honråttor vid doser upp till 1 mg/kg kroppsvikt per dag (se avsnitt 5.3).
a Biverkningarna och frekvenserna har fastställts på grundval av uppgifter från andra oktreotidläkemedel.
b Erytem, svullnad, expansivitet, pruritus, induration, smärta, knuta, blåmärke, obehag, hudutslag, hematom, vätskeansamling, parestesi, dermatit, blödning, inflammation, extravasering och hypertrofi vid injektionsställe.
Beskrivning av utvalda biverkningar
Gallblåsan och relaterade reaktioner
Oktreotid har visats hämma kontraktilitet i gallblåsan och minska utsöndringen av galla, vilket kan leda till gallblåseabnormaliteter som kan orsaka komplikationer. Eventuella gallstenar är vanligtvis asymtomatiska. Symtomatiska gallstenar ska behandlas antingen genom upplösning med gallsyror eller med kirurgi.
I ACROINNOVA 1 (studie 1) rapporterades kronisk kolecystit av 1 patient (2,1 %).
I ACROINNOVA 2 (studie 2) rapporterades kolelitiasis av 6 patienter (4,4 %). Akut gallblåseinflammation och kolecystit rapporterades av 1 patient (0,7 %) vardera.
Magtarmkanalen
I sällsynta fall kan gastrointenstinala biverkningar likna akut tarmobstruktion med progressiv bukdistension, svår smärta i epigastriet, bukömhet och défense. Frekvensen av gastrointestinala biverkningar brukar minska över tiden vid kontinuerlig behandling med oktreotid.
Överkänslighet och anafylaktiska reaktioner
Överkänslighet och allergiska reaktioner har rapporterats med oktreotid efter godkännande för försäljning. När dessa inträffar påverkar de oftast huden, sällan munnen och luftvägarna. Enstaka fall av anafylaktisk chock har rapporterats.
Reaktioner på injektionsställe
De flesta reaktioner på injektionsställe var övergående och av lindrig eller måttlig intensitet. Inga allvarliga reaktioner förekom. De vanligaste reaktionerna på injektionsstället var erytem vid injektionsställe, svullnad vid injektionsställe, pruritus vid injektionsställe, förhårdnad vid injektionsställe, smärta vid injektionsställe, knuta på injektionsställe och massa på injektionsställe.
Metabolism och nutrition
Trots att utsöndringen av fett i avföringen kan öka finns det hittills inget som tyder på att långtidsbehandling med oktreotid leder till näringsbrist orsakad av malabsorption.
Hjärtat
Bradykardi är en vanlig biverkning med somatostatinanaloger. EKG-förändringar, såsom förlängd QT-tid, förändring av elaxel, tidig repolarisation, låg amplitud, R/S-övergång, tidig R-progression och ospecifika ST-T-förändringar, har observerats med oktreotid. Sambandet mellan dessa händelser och oktreotid är inte fastställt då många av dessa patienter har underliggande hjärtsjukdomar (se
avsnitt 4.4).
Rapportering av misstänkta biverkningar
Det är viktigt att rapportera misstänkta biverkningar efter att läkemedlet godkänts. Det gör det möjligt att kontinuerligt övervaka läkemedlets nytta-riskförhållande. Hälso- och sjukvårdspersonal uppmanas att rapportera varje misstänkt biverkning till Läkemedelsverket, men alla kan rapportera misstänkta biverkningar till Läkemedelsverket, www.lakemedelsverket.sePostadress: Läkemedelsverket, Box 26, 751 03 Uppsala.
Enligt data erhållna från subkutant injicerat kortverkande oktreotid elimineras det mesta av peptiden via feces medan cirka 32 % av dosen utsöndras oförändrad i urinen.
Total kroppsclearance är 160 mL/min.
Oczyesa visar eliminering av oktreotid begränsad av absorptionshastigheten, med en skenbar terminal halveringstid på 217 till 279 timmar (9 till 12 dagar).
Särskilda populationer
Äldre
Ingen betydande effekt av ålder (18–83 år) på oktreotids farmakokinetik sågs med oktreotid.
Nedsatt njurfunktion
Ingen betydande effekt av kreatininclearance (CLCR) på clearance av oktreotid sågs vid analys av 191 studiedeltagare med normal njurfunktion (CLCR ≥ 90 mL/min), 24 med lätt nedsatt njurfunktion (CLCR 60–89 mL/min) och 1 deltagare med måttligt nedsatt njurfunktion (CLCR 30–59 mL/min).
Nedsatt njurfunktion påverkade inte den totala exponeringen (AUC) med subkutant kortverkande oktreotid.
Nedsatt leverfunktion
Elimineringskapaciteten kan vara nedsatt hos patienter med levercirros, men inte hos patienter med fettlever.
Produktresumén är företagets information till hälso- och sjukvårdspersonal. Godkänd av myndighet.
