Tillgänglig läkemedelsinformation i Sverige
Om läkemedlet
Recept krävs
Ingår inte i högkostnadsskyddet
Läkemedel från Incyte Biosciences Nordic AB omfattas av Läkemedelsförsäkringen
MINJUVI 200 mg pulver till koncentrat till infusionsvätska, lösning
En injektionsflaska med pulver innehåller 200 mg tafasitamab.
Efter beredning innehåller varje ml lösning 40 mg tafasitamab.
Tafasitamab är en humaniserad CD19‑specifik monoklonal antikropp i undergruppenimmunoglobulin G (IgG) som produceras i däggdjursceller (äggstock från kinesisk hamster) genom rekombinant DNA‑teknik.
Hjälpämne med känd effekt
Varje injektionsflaska med MINJUVI innehåller 7,4 mg natrium och 1,0 mg polysorbat 20. För fullständig förteckning över hjälpämnen, se avsnitt 6.1.
Pulver till koncentrat till infusionsvätska, lösning (pulver till koncentrat).
Vitt till lätt gulaktigt frystorkat pulver.
Incyte Biosciences Distribution B.V.
Paasheuvelweg 25
1105 BP Amsterdam
Nederländerna
EU/1/21/1570/001
Första godkännandet: 26 augusti 2021
Förnyat godkännande: 17 september 2025
2025-12-18
Om en infusionsrelaterad reaktion uppstår (av grad 2 eller högre) bör infusionen avbrytas. Dessutom bör lämplig medicinsk behandling av symtomen initieras. När tecken och symtom avtagit eller reducerats till grad 1 kan MINJUVI‑infusionen återupptas med lägre infusionshastighet (se tabell 1).
Om patienten har upplevt infusionsrelaterade reaktioner av grad 1‑3 bör förmedicinering administreras inför efterföljande tafasitamab‑infusioner.
Kombination med lenalidomid
Eftersom MINJUVI är avsett att kombineras med lenalidomid, läs även produktresumén för lenalidomid för rekommendationer om profylax med antitrombotiska läkemedel.
Dosering
Rekommenderad dos för behandling av vuxna patienter med recidiverande eller refraktärt DLBCL
Den rekommenderade dosen av MINJUVI är 12 mg per kg kroppsvikt, administrerat som en intravenös infusion enligt följande schema:
Cykel 1: infusion dag 1, 4, 8, 15 och 22 av cykeln.
Cykel 2 och 3: infusion dag 1, 8, 15 och 22 av varje cykel.
Cykel 4 fram till att sjukdomen progredierar: infusion dag 1 och dag 15 av varje cykel
Varje cykel är 28 dagar.
Patienter ska även självadministrera lenalidomid‑kapslar enligt den rekommenderade startdosen på 25 mg dagligen under dag 1 till 21 av varje cykel. Startdosen och efterföljande doser kan justeras enligt lenalidomids produktresumé.
MINJUVI och lenalidomid ges i kombination i upp till tolv cykler.
Behandling med lenalidomid ska avslutas efter max tolv cykler av kombinationsterapi. Patienter ska fortsätta få MINJUVI‑infusioner som monoterapi dag 1 och 15 av varje 28‑dagarscykel till dess sjukdomen progredierar eller till oacceptabel toxicitet.
Rekommenderad dos för behandling av vuxna patienter med recidiverande eller refraktärt FL efter minst en tidigare linjes systemisk behandling.
Den rekommenderade dosen MINJUVI är 12 mg per kilo kroppsvikt administrerat som en intravenös infusion enligt följande schema:
Cykel 1 till 3: infusion dag 1, 8, 15 och 22 i varje cykel.
Cykel 4 till 12: infusion dag 1 och 15 i varje cykel.
Varje cykel är 28 dagar.
Rekommenderad startdos rituximab är 375 mg/m2, administrerat som en intravenös infusion enligt följande schema:
Cykel 1: infusion dag 1, 8, 15 och 22.
Cykel 2 till 5: infusion dag 1 i varje cykel.
Varje cykel är 28 dagar. Se produktresumén för intravenösa formuleringar av rituximab för information om administreringssätt och läkemedel för premedicinering och profylax.
Patienterna ska dessutom självadministrera lenalidomidkapslar enligt den rekommenderade startdosen på 20 mg dagligen under dag 1 till 21 i varje 28-dagarscykel. Startdosen och efterföljande doser kan justeras enligt lenalidomids produktresumé.
MINJUVI i kombination med lenalidomid plus rituximab ges i upp till tolv cykler för MINJUVI och lenalidomid, och fem cykler för rituximab. Behandling med rituximab ska avslutas efter fem cykler med kombinationsbehandling. Patienterna ska fortsätta få MINJIVI-infusioner i kombination med peroralt lenalidomid i upp till tolv cykler. Behandling med tafasitamab plus lenalidomid ska avslutas efter högst tolv cykler.
Dosjusteringar
Tabell 1 anger dosjusteringar för MINJUVI vid biverkningar. För dosjusteringar gällande lenalidomid, se lenalidomids produktresumé.
Tabell 1: Dosjusteringar vid biverkningar
Särskilda populationer
Pediatrisk population
Säkerhet och effektivitet för MINJUVI för barn under 18 år har inte fastställts.
Inga data finns tillgängliga.
Äldre
Inga dosjusteringar krävs för äldre patienter (≥ 65 år).
Nedsatt njurfunktion
Ingen dosjustering krävs för patienter med lätt eller måttligt nedsatt njurfunktion (se sektion 5.2). Data saknas för dosrekommendationer till patienter med gravt nedsatt njurfunktion.
Nedsatt leverfunktion
Ingen dosjustering krävs för patienter med lätt nedsatt leverfunktion (se sektion 5.2). Data saknas för dosrekommendationer till patienter med måttligt till gravt nedsatt leverfunktion.
Administreringssätt
MINJUVI är avsett för intravenös användning efter beredning och spädning.
Vid den första infusionen under cykel 1 bör den intravenösa infusionshastigheten vara 70 ml/timme de första 30 minuterna. Därefter bör hastigheten höjas för att slutföra den första infusionen inom en 2,5‑timmarsperiod.
Samtliga efterföljande infusioner bör administreras inom en period av 1,5 till 2 timmar.
Om biverkningar uppkommer, ta hänsyn till de rekommenderade dosjusteringar som anges i Tabell 1.
MINJUVI får inte samadministreras med andra läkemedel via samma infusionslinje.
MINJUVI får inte administreras som intravenös snabbinjektion eller bolusinjektion.
Anvisningar om beredning och spädning av läkemedlet inför administrering finns i avsnitt 6.6.
Överkänslighet mot den aktiva substansen eller mot något hjälpämne som anges i avsnitt 6.1.
Spårbarhet
För att underlätta spårbarhet av biologiska läkemedel, ska läkemedlets namn och tillverkningssatsnummer dokumenteras.
Infusionsrelaterade reaktioner
Infusionsrelaterade reaktioner kan uppkomma och har rapporterats mer frekvent under den första infusionen (se avsnitt 4.8). Patienter bör hållas under noggrann uppsikt under infusionen. Patienter bör rådas att kontakta sina vårdgivare om de upplever tecken och symtom på infusionsrelaterade reaktioner som inkluderar feber, frossa, utslag eller andningssvårigheter inom 24 timmar efter infusionen. Förmedicinering bör administreras till patienter innan tafasitamab‑infusionen påbörjas. Beroende på reaktionens allvarlighetsgrad bör tafasitamab‑infusionen avbrytas eller avslutas och lämplig medicinsk hantering bör sättas in (se avsnitt 4.2).
Myelosuppression
Behandling med tafasitamab kan orsaka allvarlig och/eller svår myelosuppression som inkluderar neutropeni, trombocytopeni och anemi (se avsnitt 4.8). Fullständigt blodcellsantal bör monitoreras under hela behandlingen och före administrering av varje behandlingscykel. Beroende på reaktionens allvarlighetsgrad bör tafasitamab‑infusionen skjutas upp (se tabell 1). Se lenalidomids produktresumé för dosjustering.
Neutropeni
Neutropeni, inklusive febril neutropeni, har rapporterats under behandling med tafasitamab. Administrering av granulocyt‑kolonistimulerande faktorer (G‑CSF) bör övervägas, särskilt för patienter med neutropeni av grad 3 eller 4. Symtom eller tecken på infektion bör förväntas, utvärderas och behandlas.
Trombocytopeni
Trombocytopeni har rapporterats under behandling med tafasitamab. Uppehåll med samtidig läkemedelsbehandling som kan öka risken för blödning (t ex trombocythämmare, antikoagulantia) bör övervägas. Patienter bör rådas att omedelbart rapportera tecken eller symtom på blåmärken eller blödning.
Infektioner
Dödliga och allvarliga infektioner, inklusive opportunistiska infektioner, förekom hos patienter under behandling med tafasitamab. Patienter som har en aktiv infektion bör endast få tafasitamab om infektionen behandlas på lämpligt sätt och är väl kontrollerad. Patienter med anamnes på återkommande eller kroniska infektioner kan löpa större risk för infektion och bör monitoreras regelbundet.
Patienter bör rådas att kontakta vårdgivare vid feber eller andra tecken på potentiell infektion, såsom frossa, hosta eller smärta vid urinering.
Progressiv multifokal leukoencefalopati
Progressiv multifokal leukoencefalopati (PML) har rapporterats under kombinationsbehandling med tafasitamab. Patienterna ska monitoreras avseende nya eller förvärrade neurologiska symtom eller tecken som kan tyda på PML. Symtomen på PML är ospecifika och kan variera beroende på vilket område av hjärnan som påverkas. Symtomen innefattar förändrad mental status, minnesförlust, talsvårigheter, motoriska brister (hemipares eller monopares), ataxi i en extremitet, ataktisk gång och synrubbningar såsom hemianopsi och diplopi. Om PML misstänks måste administreringen av tafasitamab avbrytas omedelbart och remittering till en neurolog övervägas. Lämpliga diagnostiska åtgärder kan innefatta magnetresonanstomografi, analys av cerebrospinalvätskan avseende DNA från JC‑virus samt upprepade neurologiska bedömningar. Om PML bekräftas måste tafasitamab sättas ut permanent.
Tumörlyssyndrom
Patienter med stor tumörbörda och högproliferativa tumörer kan löpa större risk för tumörlyssyndrom. Tumörlyssyndrom har rapporterats under tafasitamab‑behandling. Lämpliga åtgärder/profylax i enlighet med lokala riktlinjer ska vidtas före behandling med tafasitamab. Patienter bör monitoreras noggrant för tumörlyssyndrom under behandling med tafasitamab.
CD19-negativ eller CD20-negativ sjukdom
Det finns inga data tillgängliga om patienter med CD19-negativ eller CD20-negativ FL som behandlas med tafasitamab i kombination med lenalidomid och rituximab. Det finns en möjlighet att patienter med CD19-negativ eller CD20-negativ FL har mindre nytta av behandlingen än patienter med CD19-positiv och CD20-positiv FL. Potentiella risker och nytta med att behandla patienter med CD19-negativ eller CD20-negativ FL med tafasitamab i kombination med lenalidomid och rituximab ska övervägas.
Immuniseringar
Säkerheten vid immunisering med levande vaccin efter tafasitamab‑behandling har inte undersökts och vaccinering med levande vaccin rekommenderas inte i samband med tafasitamab‑behandling.
Hjälpämnen
Detta läkemedel innehåller 37,0 mg natrium per 5 injektionsflaskor (dos till patient på 83 kg), vilket motsvarar 1,85 % av det av WHO rekommenderade maximala dagliga intaget på 2 g natrium för vuxna.
Detta läkemedel innehåller 5,0 mg polysorbat 20 per 5 injektionsflaskor. Polysorbat 20 kan orsaka allergiska reaktioner.
Inga interaktionsstudier har utförts.
Behandling med tafasitamab i kombination med lenalidomid ska inte påbörjas hos kvinnor, innan eventuell graviditet har uteslutits. Se även lenalidomids produktresumé.
Fertila kvinnor/preventivmedel för kvinnor
Fertila kvinnor ska rekommenderas att använda effektiva preventivmedel under behandling med tafasitamab och under 3 månader efter avslutad behandling.
Graviditet
Reproduktions‑ och utvecklingstoxicitetsstudier har inte gjorts med tafasitamab.
Det finns inga data om användning av tafasitamab hos gravida kvinnor. IgG är emellertid känd för att passera moderkakan, och baserat på de farmakologiska egenskaperna kan tafasitamab orsaka utarmning av B‑celler (se avsnitt 5.1). Vid exponering under graviditet, bör det nyfödda barnet undersökas med avseende på utarmning av B‑celler, och vaccineringar med levande vaccin bör skjutas upp tills spädbarnets B‑cellantal har normaliserats (se avsnitt 4.4).
Tafasitamab rekommenderas inte under graviditet och inte heller till fertila kvinnor som inte använder preventivmedel.
Lenalidomid kan orsaka embryo‑fetal skada och är kontraindicerad hos gravida samt fertila kvinnor, såvida inte samtliga villkor i lenalidomids program för graviditetsprevention är uppfyllda.
Amning
Det är okänt om tafasitamab utsöndras i bröstmjölk. Det är emellertid känt att moderns IgG utsöndras i bröstmjölk. Det finns inga data om användning av tafasitamab hos ammande kvinnor och en risk för det nyfödda barnet/spädbarnet kan inte uteslutas. Kvinnor bör rådas att inte amma under tafasitamab‑behandlingen och under åtminstone 3 månader efter den sista dosen.
Fertilitet
Inga specifika studier har gjorts avseende tafasitamabs effekt på fertilitet. Inga biverkningar på manliga‑ eller kvinnliga fortplantningsorgan har observerats vid toxicitetsstudier med upprepade doser till djur (se avsnitt 5.3).
MINJUVI har ingen eller försumbar effekt på förmågan att framföra fordon och använda maskiner. Trötthet har dock rapporterats hos patienter som får tafasitamab och detta bör beaktas vid körning eller användning av maskiner.
Sammanfattning av säkerhetsprofilen
Patienter med recidiverande eller refraktärt DLBCL
Säkerheten för tafasitamab hos patienter med DLBCL utvärderades i den öppna, enarmade, fas 2-multicenterstudien L-MIND hos 81 patienter med recidiverande eller refraktärt DLBCL. Patienterna fick tafasitamab 12 mg/kg intravenöst i kombination med lenalidomid i högst 12 cykler, följt av tafasitamab som monoterapi fram till sjukdomsprogression eller oacceptabel toxicitet.
Mediantiden för exponering för tafasitamab var 7,7 månader.
De mest förekommande biverkningarna var: infektioner (73 %), neutropeni (51 %), asteni (40 %), anemi (36 %), diarré (36 %), trombocytopeni (31 %), hosta (26 %), perifert ödem (24 %), pyrexi (24 %), minskad aptit (22 %).
De mest förekommande allvarliga biverkningarna var infektion (26 %) inklusive lunginflammation (7 %), och febril neutropeni (6 %).
Permanent utsättning av tafasitamab p.g.a. en biverkning förekom hos 15 % av patienterna. De mest förekommande biverkningarna som ledde till permanent utsättning av tafasitamab var infektioner och infestationer (5 %), störningar i nervsystemet (2,5 %) samt störningar i andningsvägar, bröstkorg och mediastinum (2,5 %).
Frekvensen av dosjusteringar eller uppehåll p.g.a. biverkningar uppgick till 65 %. De mest förekommande biverkningarna som ledde till uppehåll i tafasitamab‑behandlingen var påverkan på blod‑ och lymfsystemet (41 %).
Patienter med recidiverande eller refraktärt FL efter minst en tidigare linjes systemisk behandling
Säkerheten för tafasitamab hos patienter med FL utvärderades i den randomiserande, dubbelblinda, placebokontrollerade fas 3-multicenterstudien inMIND hos 652 patienter, varav 546 deltagare hade recidiverande eller refraktärt (R/R) follikulärt lymfom och 106 deltagare hade R/R marginalzonslymfom. Patienterna fick tafasitamab 12 mg/kg (n = 327) eller placebo (n = 325) intravenöst i kombination med rituximab 375 mg/m2 intravenöst (i högst 5 cykler) och lenalidomid 20 mg peroralt (i högst 12 cykler). Behandling med tafasitamab avslutades efter 12 cykler. Bland de patienter som fick tafasitamab exponerades 83 % i 6 månader eller mer. Mediantiden för exponering för tafasitamab var 322 dagar.
I inMIND-studien var de mest förekommande biverkningarna infektioner (68 %), vilket inkluderade virusinfektioner (41 %) och bakterieinfektioner (27 %); neutropeni (57 %), hudutslag (36,4 %), asteni (34,9 %), pyrexi (19 %), trombocytopeni (17 %), anemi (17 %), infusionsrelaterad reaktion (15,9%), klåda (15,6 %) och huvudvärk (10,4 %).
De mest förekommande allvarliga biverkningarna var infektioner (26 %), vilket inkluderade virusinfektioner (13 %) och bakterieinfektioner (6 %); febril neutropeni (2,8 %), akut njurskada (2,8 %) och pyrexi (1,8 %).
Tafasitamab sattes ut permanent på grund av en biverkning hos 11,6 % av patienterna. De mest förekommande biverkningarna som ledde till permanent utsättning av tafasitamab var virusinfektioner (2,4 %), vilket inkluderade covid-19 (1,5 %) och covid-19-pneumoni (1,2 %); infusionsrelaterad reaktion (0,9 %) och pyrexi (0,9 %).
Frekvensen av dosjusteringar eller uppehåll i tafasitamab-behandlingen på grund av biverkningar var 74,9 %. De mest förekommande biverkningarna som ledde till dosjustering eller uppehåll i tafasitamab-behandlingen var neutropeni (38,8 %) och virusinfektioner (23,9 %), vilket inkluderade covid-19 (21,1 %) och covid-19-pneumoni (3,7 %).
Lista över biverkningar i tabellform
Biverkningar av tafastimab som rapporterats i kliniska prövningar listas efter MedDRA‑organsystemklass och efter frekvens.
Frekvensen av biverkningar från kliniska prövningar baseras på biverkningsfrekvens oavsett orsak, vilket innebär att en andel av biverkningsförekomsten kan ha andra orsaker än själva läkemedlet, såsom sjukdomen, andra mediciner eller orelaterade orsaker.
Frekvenser definieras enligt följande: mycket vanliga (≥ 1/10); vanliga (≥ 1/100, < 1/10); mindre vanliga (≥ 1/1 000, < 1/100); sällsynta (≥ 1/10 000, < 1/1 000); mycket sällsynta (< 1/10 000); och ingen känd frekvens (kan inte beräknas från tillgängliga data). Inom varje frekvensgrupp presenteras biverkningarna enligt fallande svårighetsgrad.
Tabell 2: Biverkningar hos patienter med recidiverande‑ eller refraktärt DLBCL som fick tafasitamab i kombination med lenalidomid i den kliniska studien MOR208C203 (L‑MIND)
+Mer information om biverkningar finns i texten nedan.
++Asteni innefattar asteni, fatigue och allmän sjukdomskänsla.
Jämfört med incidensen vid kombinationsbehandling med lenalidomid, minskade incidensen av icke‑hematologiska biverkningar vid monobehandling med tafasitamab med åtminstone 10 % för minskad aptit, asteni, hypokalemi, förstoppning, illamående, muskelspasmer, dyspné och ökad C‑reaktivt protein.
Tabell 3: Biverkningar hos patienter med recidiverande eller refraktärt FL som fick tafasitamab i kombination med rituximab och lenalidomid i INCMOR 0208-301 (inMIND)
Beskrivning av utvalda biverkningar
Myelosuppression
Behandling med tafasitamab kan orsaka allvarlig eller svår myelosuppression som inkluderar neutropeni, trombocytopeni och anemi (se avsnitt 4.2 och 4.4).
I L‑MIND‑studien förekom myelosuppression (d.v.s. neutropeni, febril neutropeni, trombocytopeni, leukopeni, lymfopeni eller anemi) hos 65,4 % av patienterna som behandlats med tafasitamab.
Myelosuppression ledde till uppehåll i behandlingen med tafasitamab hos 41 % och utsättning av tafasitamab hos 1,2 %.
I inMIND-studien inträffade myelosuppression (d.v.s. neutropeni, febril neutropeni, trombocytopeni, leukopeni, lymfopeni eller anemi) hos 63,3 % av patienterna som behandlades med tafasitamab, lenalidomid och rituximab (tafasitamabgrupp) och hos 63,1 % av patienterna som behandlades med lenalidomid och rituximab (placebogrupp). Hematologiska biverkningar av grad 4 inkluderade neutropeni, trombocytopeni och febril neutropeni. Myelosuppression ledde till uppehåll i behandlingen med tafasitamab hos 42,8 % och utsättning av tafasitamab hos 1,5 %.
Myelosuppression hanterades genom att reducera eller göra ett uppehåll av lenalidomid samt uppehåll av tafasitamab och/eller rituximab. Dessutom hanterades svår neutropeni genom administrering av G‑CSF (se avsnitt 4.2 och 4.4).
Neutropeni/febril neutropeni
I L-MIND-studien var incidensen av neutropeni 51 %. Incidensen av neutropeni grad 3 eller 4 var 49 %, och incidensen av febril neutropeni grad 3 eller 4 var 12 %. Mediandurationen för neutropeni/febril neutropeni var 8 dagar (intervall 1‑222 dagar); mediantiden till uppkomst av första förekomsten av neutropeni var 49 dagar (intervall 1‑994 dagar).
I inMIND-studien var incidensen av neutropeni 56,9 % i tafasitamabgruppen (tafasitamab, lenalidomid och rituximab) och 54,2 % i placebogruppen (lenalidomid och rituximab). Incidensen av neutropeni grad 3 eller 4 var 46,8 % i tafasitamabgruppen och 45,5 % i placebogruppen. Incidensen av febril neutropeni grad 3 eller 4 var 4,3 % i tafasitamabgruppen och 3,4 % i placebogruppen. Mediandurationen för någon neutropenibiverkning var 11 dagar (intervall 1–433 dagar). Mediandurationen för febril neutropeni var 5 dagar (intervall 1–57 dagar); mediantiden till första förekomsten av neutropeni var 57 dagar (intervall 1–338 dagar) och mediantiden till första förekomsten av febril neutropeni var 77 dagar (intervall 3–304 dagar).
Trombocytopeni
I L-MIND-studien var incidensen av trombocytopeni 31 %. Incidensen av trombocytopeni grad 3 eller 4 var 17 %. Mediandurationen för trombocytopeni var 11 dagar (intervall 1‑470 dagar); mediantiden till uppkomst av första förekomsten av trombocytopeni var 71 dagar (intervall 1‑358 dagar).
I inMIND-studien var incidensen av trombocytopeni 17,1 % i tafasitamabgruppen (tafasitamab, lenalidomid och rituximab) och 20,6 % i placebogruppen (lenalidomid och rituximab). Incidensen av trombocytopeni grad 3 eller 4 var 6,4 % i tafasitamabgruppen och 9,8 % i placebogruppen.
Mediandurationen för trombocytopeni var 16 dagar (intervall 2–434 dagar) och mediantiden till första förekomsten av trombocytopeni var 33 dagar (intervall 1–324 dagar).
Anemi
I L-MIND-studien var incidensen av anemi 36 %. Incidensen av anemi grad 3 eller 4 var 7 %. Mediandurationen för anemi var 15 dagar (intervall 1‑535 dagar); mediantiden till uppkomst av första förekomsten av anemi var 49 dagar (intervall 1‑1 129 dagar).
När patienter i L‑MIND‑studien bytte från tafasitamab och lenalidomid i kombinationsterapifasen till endast tafasitamab i den förlängda monobehandlingsfasen, minskade incidensen av hematologisk påverkan med åtminstone 20 % för neutropeni, trombocytopeni och anemi; ingen incidens av febril neutropeni rapporterades med tafasitamab monobehandling (se avsnitt 4.2 och 4.4).
I inMIND-studien var incidensen av anemi 17,1 % i tafasitamabgruppen (tafasitamab, lenalidomid och rituximab) och 14,5 % i placebogruppen (lenalidomid och rituximab). Incidensen av anemi grad 3 eller 4 var 6,4 % i tafasitamabgruppen och 6,5 % i placebogruppen. Mediandurationen för anemi var 23 dagar (intervall 1–432 dagar) och mediantiden till första uppkomsten av anemi var 49 dagar (intervall 1–274 dagar).
Infektioner
I L‑MIND‑studien förekom infektioner hos 73 % av patienterna. Incidens av infektion grad 3 eller 4 var 28 %. De mest förekommande rapporterade infektionerna av grad 3 eller högre var lunginflammation (7 %), luftvägsinfektioner (4,9 %), urinvägsinfektioner (4,9 %) och sepsis (4,9 %). Infektionen var dödlig hos < 1 % av patienterna (lunginflammation) inom 30 dagar från senaste behandlingen.
Mediantiden till första uppkomst av infektion av grad 3 eller 4 var 62,5 dagar (4‑1 014 dagar). Mediandurationen för samtliga infektioner var 11 dagar (1‑392 dagar).
Infektion ledde till tillfälligt uppehåll av tafasitamab i 27 % respektive permanent utsättning av tafasitamab i 4,9 % av fallen.
I inMIND‑studien förekom infektioner hos 52,3 % av patienterna i tafasitamabgruppen (tafasitamab, lenalidomid och rituximab) och 45,2 % i placebogruppen (lenalidomid och rituximab). Virusinfektioner inträffade hos 41,3 % av patienterna i tafasitamabgruppen och 32 % i placebogruppen. Bakterieinfektioner inträffade hos 27,2 % av patienterna i tafasitamabgruppen och 25,2 % i placebogruppen. Incidensen av virusinfektion grad 3 eller 4 var 11,6 % i tafasitamabgruppen och 4,6 % i placebogruppen. Incidensen av bakterieinfektion grad 3 eller 4 var 7,6 % i tafasitamabgruppen och 7,7 % i placebogruppen. Infektionen var dödlig hos 3 patienter i tafasitamabgruppen (två fall av covid-19 och ett fall av sepsis).
Mediantiden till första uppkomsten av någon infektion ≥ grad 3 var 10 dagar (2–311 dagar).
Rekommendation för hantering av infektioner finns i avsnitt 4.4).
Infusionsrelaterade reaktioner
I L‑MIND‑studien förekom infusionsrelaterade reaktioner hos 6 % av patienterna. Samtliga infusionsrelaterade reaktioner var av grad 1 och försvann samma dag som de uppstod. Åttio procent av dessa reaktioner förekom under cykel 1 och 2.
I inMIND-studien förekom infusionsrelaterade reaktioner hos 15,9 % av patienterna i tafasitamabgruppen (tafasitamab, lenalidomid och rituximab) och 15,1 % i placebogruppen (lenalidomid och rituximab). Infusionsrelaterade reaktioner grad 3 inträffade hos 6,1 % av patienterna i tafasitamabgruppen. I tafasitamabgruppen inträffade infusionsrelaterade reaktioner hos 15,3 % av patienterna under cykel 1, hos 1,3 % av patienterna under cykel 2 och hos 0,3 % av patienterna under cykel 3.
Symtomen inkluderade frossa, rodnad, dyspné, hypertoni och hudutslag (se avsnitt 4.2 och 4.4).
Immunogenicitet
Hos 245 patienter som behandlades med tafasitamab i de initiala kliniska studierna observerades inga behandlingsuppkomna eller behandlingsinducerade anti‑tafasitamab‑antikroppar. Preexisterande anti‑tafasitamab‑antikroppar upptäcktes hos 17/245 patienter (6,9 %) utan inverkan på farmakokinetik, effektivitet eller säkerhet av tafasitamab.
Läkemedelsantikroppar (ADA) testades hos 327 patienter med recidiverande eller refraktärt follikulärt lymfom eller recidiverande eller refraktärt marginalzonslymfom som fick tafasitamab i inMIND-studien. Incidensen av ADA som uppkommit under behandling med tafasitamab var 0,9 % (3/327), analyserat med överbryggande enzymkopplad adsorberande immunanalys (bridging ELISA).
Inga neutraliserande antikroppar detekterades. Man såg ingen tydlig kliniskt betydelsefull effekt av ADA på tafasitamabs farmakokinetik, farmakodynamik, säkerhet eller effektivitet under medianbehandlingstiden på 322,5 dagar.
Särskilda populationer
Äldre
Bland 81 patienter som behandlats i L‑MIND‑studien var 56 (69 %) av patienterna > 65 år. Patienter > 65 år hade numeriskt högre incidens av allvarliga behandlingsuppkomna biverkningar (TEAE:er) (55 %) än patienter ≤ 65 år (44 %).
Bland de 274 patienter med FL som behandlades med tafasitamab i inMIND-studien var 50 % ≥ 65 år och 20 % var ≥ 75 år. Inga kliniskt betydelsefulla skillnader i säkerhet eller effektivitet observerades mellan dessa patienter och yngre patienter, men större känslighet hos vissa äldre individer kan inte uteslutas.
Vid fall av överdosering bör patienter noggrant övervakas för tecken och symtom på biverkningar och lämplig stödjande behandling bör ges, efter behov.
MINJUVI är avsett för kombination med lenalidomid följt av MINJUVI monoterapi för behandling av vuxna patienter med recidiverande eller refraktärt diffust storcelligt B‑cellslymfom (DLBCL) som inte är lämpade för autolog stamcellstransplantation (ASCT).
MINJUVI är avsett för kombination med lenalidomid och rituximab för behandling av vuxna patienter med recidiverande eller refraktärt follikulärt lymfom (FL) (grad 1‑3a) efter minst en tidigare linjes systemisk behandling.
MINJUVI måste administreras av vårdpersonal med erfarenhet av behandling av cancerpatienter.
Rekommenderad förmedicinering
Förmedicinering för att minska risken för infusionsrelaterade reaktioner ska administreras 30 minuter till 2 timmar före tafasitamab‑infusionen. Om patienten inte får infusionsrelaterade reaktioner under de första tre infusionerna, är förmedicinering valfri vid efterföljande infusioner.
Förmedicinering kan innefatta antipyretika (t ex paracetamol), histamin H1‑receptorblockerare (t ex difenhydramin), histamin H2‑receptorblockerare (t ex cimetidin) och/eller glukokortikoider (t ex metylprednisolon).
Behandling av infusionsrelaterade reaktioner
Om en infusionsrelaterad reaktion uppstår (av grad 2 eller högre) bör infusionen avbrytas. Dessutom bör lämplig medicinsk behandling av symtomen initieras. När tecken och symtom avtagit eller reducerats till grad 1 kan MINJUVI‑infusionen återupptas med lägre infusionshastighet (se tabell 1).
Om patienten har upplevt infusionsrelaterade reaktioner av grad 1‑3 bör förmedicinering administreras inför efterföljande tafasitamab‑infusioner.
Kombination med lenalidomid
Eftersom MINJUVI är avsett att kombineras med lenalidomid, läs även produktresumén för lenalidomid för rekommendationer om profylax med antitrombotiska läkemedel.
Dosering
Rekommenderad dos för behandling av vuxna patienter med recidiverande eller refraktärt DLBCL
Den rekommenderade dosen av MINJUVI är 12 mg per kg kroppsvikt, administrerat som en intravenös infusion enligt följande schema:
Cykel 1: infusion dag 1, 4, 8, 15 och 22 av cykeln.
Cykel 2 och 3: infusion dag 1, 8, 15 och 22 av varje cykel.
Cykel 4 fram till att sjukdomen progredierar: infusion dag 1 och dag 15 av varje cykel
Varje cykel är 28 dagar.
Patienter ska även självadministrera lenalidomid‑kapslar enligt den rekommenderade startdosen på 25 mg dagligen under dag 1 till 21 av varje cykel. Startdosen och efterföljande doser kan justeras enligt lenalidomids produktresumé.
MINJUVI och lenalidomid ges i kombination i upp till tolv cykler.
Behandling med lenalidomid ska avslutas efter max tolv cykler av kombinationsterapi. Patienter ska fortsätta få MINJUVI‑infusioner som monoterapi dag 1 och 15 av varje 28‑dagarscykel till dess sjukdomen progredierar eller till oacceptabel toxicitet.
Rekommenderad dos för behandling av vuxna patienter med recidiverande eller refraktärt FL efter minst en tidigare linjes systemisk behandling.
Den rekommenderade dosen MINJUVI är 12 mg per kilo kroppsvikt administrerat som en intravenös infusion enligt följande schema:
Cykel 1 till 3: infusion dag 1, 8, 15 och 22 i varje cykel.
Cykel 4 till 12: infusion dag 1 och 15 i varje cykel.
Varje cykel är 28 dagar.
Rekommenderad startdos rituximab är 375 mg/m2, administrerat som en intravenös infusion enligt följande schema:
Cykel 1: infusion dag 1, 8, 15 och 22.
Cykel 2 till 5: infusion dag 1 i varje cykel.
Varje cykel är 28 dagar. Se produktresumén för intravenösa formuleringar av rituximab för information om administreringssätt och läkemedel för premedicinering och profylax.
Patienterna ska dessutom självadministrera lenalidomidkapslar enligt den rekommenderade startdosen på 20 mg dagligen under dag 1 till 21 i varje 28-dagarscykel. Startdosen och efterföljande doser kan justeras enligt lenalidomids produktresumé.
MINJUVI i kombination med lenalidomid plus rituximab ges i upp till tolv cykler för MINJUVI och lenalidomid, och fem cykler för rituximab. Behandling med rituximab ska avslutas efter fem cykler med kombinationsbehandling. Patienterna ska fortsätta få MINJIVI-infusioner i kombination med peroralt lenalidomid i upp till tolv cykler. Behandling med tafasitamab plus lenalidomid ska avslutas efter högst tolv cykler.
Dosjusteringar
Tabell 1 anger dosjusteringar för MINJUVI vid biverkningar. För dosjusteringar gällande lenalidomid, se lenalidomids produktresumé.
Tabell 1: Dosjusteringar vid biverkningar
Särskilda populationer
Pediatrisk population
Säkerhet och effektivitet för MINJUVI för barn under 18 år har inte fastställts.
Inga data finns tillgängliga.
Äldre
Inga dosjusteringar krävs för äldre patienter (≥ 65 år).
Nedsatt njurfunktion
Ingen dosjustering krävs för patienter med lätt eller måttligt nedsatt njurfunktion (se sektion 5.2). Data saknas för dosrekommendationer till patienter med gravt nedsatt njurfunktion.
Nedsatt leverfunktion
Ingen dosjustering krävs för patienter med lätt nedsatt leverfunktion (se sektion 5.2). Data saknas för dosrekommendationer till patienter med måttligt till gravt nedsatt leverfunktion.
Administreringssätt
MINJUVI är avsett för intravenös användning efter beredning och spädning.
Vid den första infusionen under cykel 1 bör den intravenösa infusionshastigheten vara 70 ml/timme de första 30 minuterna. Därefter bör hastigheten höjas för att slutföra den första infusionen inom en 2,5‑timmarsperiod.
Samtliga efterföljande infusioner bör administreras inom en period av 1,5 till 2 timmar.
Om biverkningar uppkommer, ta hänsyn till de rekommenderade dosjusteringar som anges i Tabell 1.
MINJUVI får inte samadministreras med andra läkemedel via samma infusionslinje.
MINJUVI får inte administreras som intravenös snabbinjektion eller bolusinjektion.
Anvisningar om beredning och spädning av läkemedlet inför administrering finns i avsnitt 6.6.
Överkänslighet mot den aktiva substansen eller mot något hjälpämne som anges i avsnitt 6.1.
Spårbarhet
För att underlätta spårbarhet av biologiska läkemedel, ska läkemedlets namn och tillverkningssatsnummer dokumenteras.
Infusionsrelaterade reaktioner
Infusionsrelaterade reaktioner kan uppkomma och har rapporterats mer frekvent under den första infusionen (se avsnitt 4.8). Patienter bör hållas under noggrann uppsikt under infusionen. Patienter bör rådas att kontakta sina vårdgivare om de upplever tecken och symtom på infusionsrelaterade reaktioner som inkluderar feber, frossa, utslag eller andningssvårigheter inom 24 timmar efter infusionen. Förmedicinering bör administreras till patienter innan tafasitamab‑infusionen påbörjas. Beroende på reaktionens allvarlighetsgrad bör tafasitamab‑infusionen avbrytas eller avslutas och lämplig medicinsk hantering bör sättas in (se avsnitt 4.2).
Myelosuppression
Behandling med tafasitamab kan orsaka allvarlig och/eller svår myelosuppression som inkluderar neutropeni, trombocytopeni och anemi (se avsnitt 4.8). Fullständigt blodcellsantal bör monitoreras under hela behandlingen och före administrering av varje behandlingscykel. Beroende på reaktionens allvarlighetsgrad bör tafasitamab‑infusionen skjutas upp (se tabell 1). Se lenalidomids produktresumé för dosjustering.
Neutropeni
Neutropeni, inklusive febril neutropeni, har rapporterats under behandling med tafasitamab. Administrering av granulocyt‑kolonistimulerande faktorer (G‑CSF) bör övervägas, särskilt för patienter med neutropeni av grad 3 eller 4. Symtom eller tecken på infektion bör förväntas, utvärderas och behandlas.
Trombocytopeni
Trombocytopeni har rapporterats under behandling med tafasitamab. Uppehåll med samtidig läkemedelsbehandling som kan öka risken för blödning (t ex trombocythämmare, antikoagulantia) bör övervägas. Patienter bör rådas att omedelbart rapportera tecken eller symtom på blåmärken eller blödning.
Infektioner
Dödliga och allvarliga infektioner, inklusive opportunistiska infektioner, förekom hos patienter under behandling med tafasitamab. Patienter som har en aktiv infektion bör endast få tafasitamab om infektionen behandlas på lämpligt sätt och är väl kontrollerad. Patienter med anamnes på återkommande eller kroniska infektioner kan löpa större risk för infektion och bör monitoreras regelbundet.
Patienter bör rådas att kontakta vårdgivare vid feber eller andra tecken på potentiell infektion, såsom frossa, hosta eller smärta vid urinering.
Progressiv multifokal leukoencefalopati
Progressiv multifokal leukoencefalopati (PML) har rapporterats under kombinationsbehandling med tafasitamab. Patienterna ska monitoreras avseende nya eller förvärrade neurologiska symtom eller tecken som kan tyda på PML. Symtomen på PML är ospecifika och kan variera beroende på vilket område av hjärnan som påverkas. Symtomen innefattar förändrad mental status, minnesförlust, talsvårigheter, motoriska brister (hemipares eller monopares), ataxi i en extremitet, ataktisk gång och synrubbningar såsom hemianopsi och diplopi. Om PML misstänks måste administreringen av tafasitamab avbrytas omedelbart och remittering till en neurolog övervägas. Lämpliga diagnostiska åtgärder kan innefatta magnetresonanstomografi, analys av cerebrospinalvätskan avseende DNA från JC‑virus samt upprepade neurologiska bedömningar. Om PML bekräftas måste tafasitamab sättas ut permanent.
Tumörlyssyndrom
Patienter med stor tumörbörda och högproliferativa tumörer kan löpa större risk för tumörlyssyndrom. Tumörlyssyndrom har rapporterats under tafasitamab‑behandling. Lämpliga åtgärder/profylax i enlighet med lokala riktlinjer ska vidtas före behandling med tafasitamab. Patienter bör monitoreras noggrant för tumörlyssyndrom under behandling med tafasitamab.
CD19-negativ eller CD20-negativ sjukdom
Det finns inga data tillgängliga om patienter med CD19-negativ eller CD20-negativ FL som behandlas med tafasitamab i kombination med lenalidomid och rituximab. Det finns en möjlighet att patienter med CD19-negativ eller CD20-negativ FL har mindre nytta av behandlingen än patienter med CD19-positiv och CD20-positiv FL. Potentiella risker och nytta med att behandla patienter med CD19-negativ eller CD20-negativ FL med tafasitamab i kombination med lenalidomid och rituximab ska övervägas.
Immuniseringar
Säkerheten vid immunisering med levande vaccin efter tafasitamab‑behandling har inte undersökts och vaccinering med levande vaccin rekommenderas inte i samband med tafasitamab‑behandling.
Hjälpämnen
Detta läkemedel innehåller 37,0 mg natrium per 5 injektionsflaskor (dos till patient på 83 kg), vilket motsvarar 1,85 % av det av WHO rekommenderade maximala dagliga intaget på 2 g natrium för vuxna.
Detta läkemedel innehåller 5,0 mg polysorbat 20 per 5 injektionsflaskor. Polysorbat 20 kan orsaka allergiska reaktioner.
Inga interaktionsstudier har utförts.
Behandling med tafasitamab i kombination med lenalidomid ska inte påbörjas hos kvinnor, innan eventuell graviditet har uteslutits. Se även lenalidomids produktresumé.
Fertila kvinnor/preventivmedel för kvinnor
Fertila kvinnor ska rekommenderas att använda effektiva preventivmedel under behandling med tafasitamab och under 3 månader efter avslutad behandling.
Graviditet
Reproduktions‑ och utvecklingstoxicitetsstudier har inte gjorts med tafasitamab.
Det finns inga data om användning av tafasitamab hos gravida kvinnor. IgG är emellertid känd för att passera moderkakan, och baserat på de farmakologiska egenskaperna kan tafasitamab orsaka utarmning av B‑celler (se avsnitt 5.1). Vid exponering under graviditet, bör det nyfödda barnet undersökas med avseende på utarmning av B‑celler, och vaccineringar med levande vaccin bör skjutas upp tills spädbarnets B‑cellantal har normaliserats (se avsnitt 4.4).
Tafasitamab rekommenderas inte under graviditet och inte heller till fertila kvinnor som inte använder preventivmedel.
Lenalidomid kan orsaka embryo‑fetal skada och är kontraindicerad hos gravida samt fertila kvinnor, såvida inte samtliga villkor i lenalidomids program för graviditetsprevention är uppfyllda.
Amning
Det är okänt om tafasitamab utsöndras i bröstmjölk. Det är emellertid känt att moderns IgG utsöndras i bröstmjölk. Det finns inga data om användning av tafasitamab hos ammande kvinnor och en risk för det nyfödda barnet/spädbarnet kan inte uteslutas. Kvinnor bör rådas att inte amma under tafasitamab‑behandlingen och under åtminstone 3 månader efter den sista dosen.
Fertilitet
Inga specifika studier har gjorts avseende tafasitamabs effekt på fertilitet. Inga biverkningar på manliga‑ eller kvinnliga fortplantningsorgan har observerats vid toxicitetsstudier med upprepade doser till djur (se avsnitt 5.3).
MINJUVI har ingen eller försumbar effekt på förmågan att framföra fordon och använda maskiner. Trötthet har dock rapporterats hos patienter som får tafasitamab och detta bör beaktas vid körning eller användning av maskiner.
Sammanfattning av säkerhetsprofilen
Patienter med recidiverande eller refraktärt DLBCL
Säkerheten för tafasitamab hos patienter med DLBCL utvärderades i den öppna, enarmade, fas 2-multicenterstudien L-MIND hos 81 patienter med recidiverande eller refraktärt DLBCL. Patienterna fick tafasitamab 12 mg/kg intravenöst i kombination med lenalidomid i högst 12 cykler, följt av tafasitamab som monoterapi fram till sjukdomsprogression eller oacceptabel toxicitet.
Mediantiden för exponering för tafasitamab var 7,7 månader.
De mest förekommande biverkningarna var: infektioner (73 %), neutropeni (51 %), asteni (40 %), anemi (36 %), diarré (36 %), trombocytopeni (31 %), hosta (26 %), perifert ödem (24 %), pyrexi (24 %), minskad aptit (22 %).
De mest förekommande allvarliga biverkningarna var infektion (26 %) inklusive lunginflammation (7 %), och febril neutropeni (6 %).
Permanent utsättning av tafasitamab p.g.a. en biverkning förekom hos 15 % av patienterna. De mest förekommande biverkningarna som ledde till permanent utsättning av tafasitamab var infektioner och infestationer (5 %), störningar i nervsystemet (2,5 %) samt störningar i andningsvägar, bröstkorg och mediastinum (2,5 %).
Frekvensen av dosjusteringar eller uppehåll p.g.a. biverkningar uppgick till 65 %. De mest förekommande biverkningarna som ledde till uppehåll i tafasitamab‑behandlingen var påverkan på blod‑ och lymfsystemet (41 %).
Patienter med recidiverande eller refraktärt FL efter minst en tidigare linjes systemisk behandling
Säkerheten för tafasitamab hos patienter med FL utvärderades i den randomiserande, dubbelblinda, placebokontrollerade fas 3-multicenterstudien inMIND hos 652 patienter, varav 546 deltagare hade recidiverande eller refraktärt (R/R) follikulärt lymfom och 106 deltagare hade R/R marginalzonslymfom. Patienterna fick tafasitamab 12 mg/kg (n = 327) eller placebo (n = 325) intravenöst i kombination med rituximab 375 mg/m2 intravenöst (i högst 5 cykler) och lenalidomid 20 mg peroralt (i högst 12 cykler). Behandling med tafasitamab avslutades efter 12 cykler. Bland de patienter som fick tafasitamab exponerades 83 % i 6 månader eller mer. Mediantiden för exponering för tafasitamab var 322 dagar.
I inMIND-studien var de mest förekommande biverkningarna infektioner (68 %), vilket inkluderade virusinfektioner (41 %) och bakterieinfektioner (27 %); neutropeni (57 %), hudutslag (36,4 %), asteni (34,9 %), pyrexi (19 %), trombocytopeni (17 %), anemi (17 %), infusionsrelaterad reaktion (15,9%), klåda (15,6 %) och huvudvärk (10,4 %).
De mest förekommande allvarliga biverkningarna var infektioner (26 %), vilket inkluderade virusinfektioner (13 %) och bakterieinfektioner (6 %); febril neutropeni (2,8 %), akut njurskada (2,8 %) och pyrexi (1,8 %).
Tafasitamab sattes ut permanent på grund av en biverkning hos 11,6 % av patienterna. De mest förekommande biverkningarna som ledde till permanent utsättning av tafasitamab var virusinfektioner (2,4 %), vilket inkluderade covid-19 (1,5 %) och covid-19-pneumoni (1,2 %); infusionsrelaterad reaktion (0,9 %) och pyrexi (0,9 %).
Frekvensen av dosjusteringar eller uppehåll i tafasitamab-behandlingen på grund av biverkningar var 74,9 %. De mest förekommande biverkningarna som ledde till dosjustering eller uppehåll i tafasitamab-behandlingen var neutropeni (38,8 %) och virusinfektioner (23,9 %), vilket inkluderade covid-19 (21,1 %) och covid-19-pneumoni (3,7 %).
Lista över biverkningar i tabellform
Biverkningar av tafastimab som rapporterats i kliniska prövningar listas efter MedDRA‑organsystemklass och efter frekvens.
Frekvensen av biverkningar från kliniska prövningar baseras på biverkningsfrekvens oavsett orsak, vilket innebär att en andel av biverkningsförekomsten kan ha andra orsaker än själva läkemedlet, såsom sjukdomen, andra mediciner eller orelaterade orsaker.
Frekvenser definieras enligt följande: mycket vanliga (≥ 1/10); vanliga (≥ 1/100, < 1/10); mindre vanliga (≥ 1/1 000, < 1/100); sällsynta (≥ 1/10 000, < 1/1 000); mycket sällsynta (< 1/10 000); och ingen känd frekvens (kan inte beräknas från tillgängliga data). Inom varje frekvensgrupp presenteras biverkningarna enligt fallande svårighetsgrad.
Tabell 2: Biverkningar hos patienter med recidiverande‑ eller refraktärt DLBCL som fick tafasitamab i kombination med lenalidomid i den kliniska studien MOR208C203 (L‑MIND)
+Mer information om biverkningar finns i texten nedan.
++Asteni innefattar asteni, fatigue och allmän sjukdomskänsla.
Jämfört med incidensen vid kombinationsbehandling med lenalidomid, minskade incidensen av icke‑hematologiska biverkningar vid monobehandling med tafasitamab med åtminstone 10 % för minskad aptit, asteni, hypokalemi, förstoppning, illamående, muskelspasmer, dyspné och ökad C‑reaktivt protein.
Tabell 3: Biverkningar hos patienter med recidiverande eller refraktärt FL som fick tafasitamab i kombination med rituximab och lenalidomid i INCMOR 0208-301 (inMIND)
Beskrivning av utvalda biverkningar
Myelosuppression
Behandling med tafasitamab kan orsaka allvarlig eller svår myelosuppression som inkluderar neutropeni, trombocytopeni och anemi (se avsnitt 4.2 och 4.4).
I L‑MIND‑studien förekom myelosuppression (d.v.s. neutropeni, febril neutropeni, trombocytopeni, leukopeni, lymfopeni eller anemi) hos 65,4 % av patienterna som behandlats med tafasitamab.
Myelosuppression ledde till uppehåll i behandlingen med tafasitamab hos 41 % och utsättning av tafasitamab hos 1,2 %.
I inMIND-studien inträffade myelosuppression (d.v.s. neutropeni, febril neutropeni, trombocytopeni, leukopeni, lymfopeni eller anemi) hos 63,3 % av patienterna som behandlades med tafasitamab, lenalidomid och rituximab (tafasitamabgrupp) och hos 63,1 % av patienterna som behandlades med lenalidomid och rituximab (placebogrupp). Hematologiska biverkningar av grad 4 inkluderade neutropeni, trombocytopeni och febril neutropeni. Myelosuppression ledde till uppehåll i behandlingen med tafasitamab hos 42,8 % och utsättning av tafasitamab hos 1,5 %.
Myelosuppression hanterades genom att reducera eller göra ett uppehåll av lenalidomid samt uppehåll av tafasitamab och/eller rituximab. Dessutom hanterades svår neutropeni genom administrering av G‑CSF (se avsnitt 4.2 och 4.4).
Neutropeni/febril neutropeni
I L-MIND-studien var incidensen av neutropeni 51 %. Incidensen av neutropeni grad 3 eller 4 var 49 %, och incidensen av febril neutropeni grad 3 eller 4 var 12 %. Mediandurationen för neutropeni/febril neutropeni var 8 dagar (intervall 1‑222 dagar); mediantiden till uppkomst av första förekomsten av neutropeni var 49 dagar (intervall 1‑994 dagar).
I inMIND-studien var incidensen av neutropeni 56,9 % i tafasitamabgruppen (tafasitamab, lenalidomid och rituximab) och 54,2 % i placebogruppen (lenalidomid och rituximab). Incidensen av neutropeni grad 3 eller 4 var 46,8 % i tafasitamabgruppen och 45,5 % i placebogruppen. Incidensen av febril neutropeni grad 3 eller 4 var 4,3 % i tafasitamabgruppen och 3,4 % i placebogruppen. Mediandurationen för någon neutropenibiverkning var 11 dagar (intervall 1–433 dagar). Mediandurationen för febril neutropeni var 5 dagar (intervall 1–57 dagar); mediantiden till första förekomsten av neutropeni var 57 dagar (intervall 1–338 dagar) och mediantiden till första förekomsten av febril neutropeni var 77 dagar (intervall 3–304 dagar).
Trombocytopeni
I L-MIND-studien var incidensen av trombocytopeni 31 %. Incidensen av trombocytopeni grad 3 eller 4 var 17 %. Mediandurationen för trombocytopeni var 11 dagar (intervall 1‑470 dagar); mediantiden till uppkomst av första förekomsten av trombocytopeni var 71 dagar (intervall 1‑358 dagar).
I inMIND-studien var incidensen av trombocytopeni 17,1 % i tafasitamabgruppen (tafasitamab, lenalidomid och rituximab) och 20,6 % i placebogruppen (lenalidomid och rituximab). Incidensen av trombocytopeni grad 3 eller 4 var 6,4 % i tafasitamabgruppen och 9,8 % i placebogruppen.
Mediandurationen för trombocytopeni var 16 dagar (intervall 2–434 dagar) och mediantiden till första förekomsten av trombocytopeni var 33 dagar (intervall 1–324 dagar).
Anemi
I L-MIND-studien var incidensen av anemi 36 %. Incidensen av anemi grad 3 eller 4 var 7 %. Mediandurationen för anemi var 15 dagar (intervall 1‑535 dagar); mediantiden till uppkomst av första förekomsten av anemi var 49 dagar (intervall 1‑1 129 dagar).
När patienter i L‑MIND‑studien bytte från tafasitamab och lenalidomid i kombinationsterapifasen till endast tafasitamab i den förlängda monobehandlingsfasen, minskade incidensen av hematologisk påverkan med åtminstone 20 % för neutropeni, trombocytopeni och anemi; ingen incidens av febril neutropeni rapporterades med tafasitamab monobehandling (se avsnitt 4.2 och 4.4).
I inMIND-studien var incidensen av anemi 17,1 % i tafasitamabgruppen (tafasitamab, lenalidomid och rituximab) och 14,5 % i placebogruppen (lenalidomid och rituximab). Incidensen av anemi grad 3 eller 4 var 6,4 % i tafasitamabgruppen och 6,5 % i placebogruppen. Mediandurationen för anemi var 23 dagar (intervall 1–432 dagar) och mediantiden till första uppkomsten av anemi var 49 dagar (intervall 1–274 dagar).
Infektioner
I L‑MIND‑studien förekom infektioner hos 73 % av patienterna. Incidens av infektion grad 3 eller 4 var 28 %. De mest förekommande rapporterade infektionerna av grad 3 eller högre var lunginflammation (7 %), luftvägsinfektioner (4,9 %), urinvägsinfektioner (4,9 %) och sepsis (4,9 %). Infektionen var dödlig hos < 1 % av patienterna (lunginflammation) inom 30 dagar från senaste behandlingen.
Mediantiden till första uppkomst av infektion av grad 3 eller 4 var 62,5 dagar (4‑1 014 dagar). Mediandurationen för samtliga infektioner var 11 dagar (1‑392 dagar).
Infektion ledde till tillfälligt uppehåll av tafasitamab i 27 % respektive permanent utsättning av tafasitamab i 4,9 % av fallen.
I inMIND‑studien förekom infektioner hos 52,3 % av patienterna i tafasitamabgruppen (tafasitamab, lenalidomid och rituximab) och 45,2 % i placebogruppen (lenalidomid och rituximab). Virusinfektioner inträffade hos 41,3 % av patienterna i tafasitamabgruppen och 32 % i placebogruppen. Bakterieinfektioner inträffade hos 27,2 % av patienterna i tafasitamabgruppen och 25,2 % i placebogruppen. Incidensen av virusinfektion grad 3 eller 4 var 11,6 % i tafasitamabgruppen och 4,6 % i placebogruppen. Incidensen av bakterieinfektion grad 3 eller 4 var 7,6 % i tafasitamabgruppen och 7,7 % i placebogruppen. Infektionen var dödlig hos 3 patienter i tafasitamabgruppen (två fall av covid-19 och ett fall av sepsis).
Mediantiden till första uppkomsten av någon infektion ≥ grad 3 var 10 dagar (2–311 dagar).
Rekommendation för hantering av infektioner finns i avsnitt 4.4).
Infusionsrelaterade reaktioner
I L‑MIND‑studien förekom infusionsrelaterade reaktioner hos 6 % av patienterna. Samtliga infusionsrelaterade reaktioner var av grad 1 och försvann samma dag som de uppstod. Åttio procent av dessa reaktioner förekom under cykel 1 och 2.
I inMIND-studien förekom infusionsrelaterade reaktioner hos 15,9 % av patienterna i tafasitamabgruppen (tafasitamab, lenalidomid och rituximab) och 15,1 % i placebogruppen (lenalidomid och rituximab). Infusionsrelaterade reaktioner grad 3 inträffade hos 6,1 % av patienterna i tafasitamabgruppen. I tafasitamabgruppen inträffade infusionsrelaterade reaktioner hos 15,3 % av patienterna under cykel 1, hos 1,3 % av patienterna under cykel 2 och hos 0,3 % av patienterna under cykel 3.
Symtomen inkluderade frossa, rodnad, dyspné, hypertoni och hudutslag (se avsnitt 4.2 och 4.4).
Immunogenicitet
Hos 245 patienter som behandlades med tafasitamab i de initiala kliniska studierna observerades inga behandlingsuppkomna eller behandlingsinducerade anti‑tafasitamab‑antikroppar. Preexisterande anti‑tafasitamab‑antikroppar upptäcktes hos 17/245 patienter (6,9 %) utan inverkan på farmakokinetik, effektivitet eller säkerhet av tafasitamab.
Läkemedelsantikroppar (ADA) testades hos 327 patienter med recidiverande eller refraktärt follikulärt lymfom eller recidiverande eller refraktärt marginalzonslymfom som fick tafasitamab i inMIND-studien. Incidensen av ADA som uppkommit under behandling med tafasitamab var 0,9 % (3/327), analyserat med överbryggande enzymkopplad adsorberande immunanalys (bridging ELISA).
Inga neutraliserande antikroppar detekterades. Man såg ingen tydlig kliniskt betydelsefull effekt av ADA på tafasitamabs farmakokinetik, farmakodynamik, säkerhet eller effektivitet under medianbehandlingstiden på 322,5 dagar.
Särskilda populationer
Äldre
Bland 81 patienter som behandlats i L‑MIND‑studien var 56 (69 %) av patienterna > 65 år. Patienter > 65 år hade numeriskt högre incidens av allvarliga behandlingsuppkomna biverkningar (TEAE:er) (55 %) än patienter ≤ 65 år (44 %).
Bland de 274 patienter med FL som behandlades med tafasitamab i inMIND-studien var 50 % ≥ 65 år och 20 % var ≥ 75 år. Inga kliniskt betydelsefulla skillnader i säkerhet eller effektivitet observerades mellan dessa patienter och yngre patienter, men större känslighet hos vissa äldre individer kan inte uteslutas.
Rapportering av misstänkta biverkningar
Vid fall av överdosering bör patienter noggrant övervakas för tecken och symtom på biverkningar och lämplig stödjande behandling bör ges, efter behov.
Hos patienter med recidiverande eller refraktärt follikulärt lymfom minskade antalet cirkulerande B-celler till ej detekterbara nivåer dag 8 efter administrering av den rekommenderade dosen tafasitamab hos patienter som initialt hade detekterbara B-cellsnivåer. Utarmningen kvarstod så länge patienterna stod på behandling.
Trots att utarmningen av B‑celler i perifert blod är en mätbar farmakodynamisk effekt, är den inte direkt sammankopplat med utarmning av B‑celler i solida organ eller i maligna depositioner.
Klinisk effekt
Recidiverande eller refraktärt DLBCL
Tafasitamab och lenalidomid i kombination, följt av tafasitamab som monobehandling, studerades i L‑MIND‑studien, en öppen multicenterstudie med en arm. Denna studie gjordes på vuxna patienter med recidiverande eller refraktärt DLBCL efter 1 till 3 tidigare systemiska DLBCL‑behandlingar, och som vid tiden då studien gjordes inte var lämpade för kemoterapi i hög dos följt av ASCT eller som vägrat ASCT. En av de tidigare systemiska behandlingarna skulle innehålla CD20‑riktad behandling. Studien exkluderade patienter med allvarligt nedsatt leverfunktion (totalt serumbilirubin > 3 mg/dl) och patienter med nedsatt njurfunktion (CrCL < 60 ml/min.), såväl som patienter med anamnes på eller belägg för kliniskt signifikanta kardiovaskulära, CNS‑ och/eller andra systemiska sjukdomar. Även patienter med känd anamnes på ”double/triple‑hit”‑genetisk DLBCL exkluderades från att delta i studien.
De första tre cyklerna fick patienter 12 mg/kg tafasitamab via infusion dag 1, 8, 15 och 22 av varje 28‑dagarscykel, samt en laddningsdos dag 4 av cykel 1. Därefter administrerades tafasitamab dag 1 och 15 av varje cykel fram till sjukdomsprogression. Förmedicinering inkluderande antipyretika, histamin H1‑ och H2‑receptorblockerare och glukokortikoider gavs 30 till 120 minuter före de första tre tafasitamab‑infusionerna.
Patienter självadministrerade 25 mg lenalidomid dagligen dag 1 till 21 av varje 28‑dagarscykel, upp till 12 cykler.
Totalt 81 patienter inkluderades i L‑MIND‑ studien. Medianåldern var 72 år (intervall: 41 till 86 år), 89 % var vita och 54 % var män. Av de 81 patienterna hade 74 (91,4 %) ECOG‑resultat på 0 eller 1 och 7 (8,6 %) hade ECOG‑poäng på 2. Medianantalet tidigare behandlingar var två (intervall: 1 till 4), där 40 patienter (49,4 %) hade fått en tidigare behandling och 35 patienter (43,2 %) 2 tidigare behandlingslinjer. Fem patienter (6,2 %) hade fått 3 tidigare behandlingslinjer och 1 (1,2 %) hade fått 4 tidigare behandlingslinjer. Alla patienter hade fått en tidigare anti-CD20‑innehållande terapi. Åtta patienter hade DLBCL som utvecklats från indolent lymfom. Femton patienter (18,5 %) hade primär refraktär sjukdom, 36 (44,4 %) var refraktära till sin senaste tidigare behandling och 34 (42,0 %) var refraktära mot rituximab. Nio patienter (11,1 %) hade fått tidigare ASCT. De främsta orsakerna till att patienter inte var lämpade för ASCT inkluderade ålder (45,7 %), att de var refraktära mot effektiv kemoterapi (23,5 %), komorbiditet (13,6 %) och vägran att ta hög dos kemoterapi/ASCT (16,0 %).
En patient fick tafasitamab, men inte lenalidomid. De återstående 80 patienterna fick minst en dos tafasitamab och lenalidomid. Alla patienter som var inskrivna i L‑MIND‑studien hade diagnosen DLBCL baserat på lokal patologi. Enligt central patologi‑översyn kunde dock 10 patienter inte klassificeras som DLBCL.
Mediandurationen för behandlingsexponering var 9,2 månader (intervall: 0,23 till 54,67 månader). Trettiotvå (39,5 %) patienter avslutade 12 cykler av tafasitamab. Trettio (37,0 %) patienter avslutade 12 cykler av lenalidomid.
Det primära effektmåttet var den bästa objektiva responsfrekvensen (ORR), definierad som andelen fullständiga och partiella respondenter, bedömd av en oberoende granskningskommitté (IRC). Andra effektmått inkluderade varaktighet av respons (DoR), progressionsfri överlevnad (PFS) och total överlevnad (OS). Effektresultaten sammanfattas i tabell 4.
Tabell 4: Effektresultat för patienter med recidiverande eller refraktärt diffust storcelligt B‑cellslymfom i MOR208C203 (L‑MIND)‑studien
ITT = Avsikt att behandla
*En patient fick endast tafasitamab
KI: Binomialt exakt konfidensintervall med Clopper Pearson‑metoden; NR: inte nått
a Kaplan Meier‑beräkningar
Total överlevnad (OS) var ett sekundärt effektmått i studien. Efter en medianuppföljningstid på 42,7 månader (95 % KI: 38,0; 47,2) var median‑OS 31,6 månader (95 % KI: 18,3; inte nått).
Av de åtta patienterna som hade DLBCL som utvecklats från tidigare indolent lymfom, hade sju patienter objektiv respons (tre patienter med CR, fyra patienter med PR) och en patient hade en stabil sjukdom som bästa respons på tafasitamab + lenalidomid‑behandlingen.
Recidiverande eller refraktärt FL efter minst en tidigare linje systemisk behandling
Effekten av tafasitamab i kombination med lenalidomid och rituximab hos patienter med recidiverande eller refraktärt follikulärt lymfom utvärderades i en randomiserad, dubbelblind, placebokontrollerad fas 3-studie (inMIND; INCMOR 0028-301).
Lämpliga patienter var vuxna från 18 års ålder med histologiskt bekräftat follikulärt lymfom av grad 1‑3a (WHO 2016) vars sjukdom recidiverat eller blivit refraktär efter minst en tidigare linje systemisk behandling, inkluderande anti-CD20-behandling. Därutöver rekommenderades prövarna att använda GELF-kriterier som riktlinjer vid identifiering av FL-patienter som behövde behandling. Enligt inklusionskriterierna måste alla patienter som deltog i studien ha dokumenterat uttryck av CD20+ och CD19+ baserat på lokal eller central patologisk granskning. Patienter med CNS-engagemang eller tidigare allogen HSCT exkluderades från studien.
Totalt randomiserades 548 patienter med R/R follikulärt lymfom i förhållandet 1:1 till att få tafasitamab plus lenalidomid och rituximab eller placebo plus R2 i upp till tolv 28-dagarscykler. Randomiseringen stratifierades efter sjukdomsprogression inom 24 månader efter initial diagnos (POD24) (ja eller nej), refraktär sjukdom vid tidigare CD20-riktad antikroppsbehandling (ja eller nej) samt antalet tidigare behandlingslinjer (< 2 eller ≥ 2).
Doseringen i de olika behandlingsarmarna var som följer:
Tafasitamab 12 mg/kg intravenöst (dag 1, 8, 15 och 22 i cykel 1‑3 och dag 1 och 15 i cykel 4‑12) och lenalidomid 20 mg peroralt en gång dagligen (dag 1‑21 i cykel 1-12) tillsammans med rituximab 375 mg/m² intravenöst (dag 1, 8, 15 och 22 i cykel 1 och dag 1 i cykel 2‑5).
Placebo intravenöst (dag 1, 8, 15 och 22 i cykel 1‑3 och dag 1 och 15 i cykel 4‑12) och lenalidomid 20 mg peroralt en gång dagligen (dag 1‑21 i cykel 1‑12) tillsammans med rituximab 375 mg/m² intravenöst (dag 1, 8, 15 och 22 i cykel 1 och dag 1 i cykel 2‑5).
Demografi och sjukdomskaraktäristika vid baslinjen var generellt väl balanserade mellan de två behandlingsgrupperna. Hos de 548 patienter med R/R FL som rekryterades till studien inMIND var medianåldern 64 år (intervall 31 till 88 år), 54,6 % var män och 79,9 % var vita. Mediantid sedan initial diagnos var 5,3 år (intervall 0 till 34 år). Vid studiestart var de flesta deltagarna (56,8 %) i sjukdomsstadium IV enligt Ann Arbor. Ungefär hälften av deltagarna hade högrisksjukdom enligt FLIPI-poäng, och de flesta deltagarna uppfyllde minst ett GELF-kriterium för hög tumörbörda. De flesta deltagarna hade ECOG-funktionsstatus 0 (66,4 %) och 37,8 % av deltagarna hade bulkig sjukdom (> 7cm).
Majoriteten (54,7 %) av deltagarna hade tidigare fått en systemisk behandling mot cancer. Medianantalet med tidigare cancerbehandlingar var 1 (intervall 1 till 10), 209 patienter (38,1 %) var refraktära mot sin senaste behandling. Alla deltagarna i FL-populationen hade tidigare fått anti-CD20-behandling; de flesta deltagarna hade fått 1 (61,3 %) eller 2 (24,8 %) tidigare anti-CD20-behandlingar. Två deltagare, båda i placeboarmen, hade tidigare fått anti-CD19-innehållande behandling. Tidigare behandlingar var R-CHOP (23,9 % av deltagarna), R-CHOP +R-underhåll (27,9 % av deltagarna), R-bendamustin (21,7 % av deltagarna), monoterapi med rituximab (17,2 % av deltagarna), R-bendamustin +R-underhållsbehandling (12,2 % av deltagarna), R-CVP (6,8 % av deltagarna), samt R-CVP +R-underhållsbehandling (5,8 % av deltagarna). Tjugoåtta deltagare (5,1 %) hade tidigare fått ASCT.
En tredjedel (34,3 %) av deltagarna var anti-CD20-refraktära och 31,6 % hade sjukdomsprogression inom 24 månader efter den första diagnosen (POD24).
Totalt 546 deltagare (99,6 %) med R/R FL behandlades, varav 273 deltagare (100,0 %) i tafasitamab+R2-gruppen och 273 deltagare (99,3 %) i placebo+R2-gruppen.
Primärt effektmått var prövarbedömd progressionsfri överlevnad (PFS) i FL-populationen, definierat som tid från randomisering till första dokumenterade sjukdomsprogression, alternativt död oavsett orsak, vilket som inträffade först. De viktigaste sekundära effektmåtten var PET-CR-frekvens enligt prövarens bedömning i den FDG-avida FL-populationen, definierat som komplett metabol respons vid någon tidpunkt efter behandlingsstarten, liksom total överlevnad i FL-populationen. Medianduration för PFS-uppföljningen var 14,3 månader (95 % KI: 11,8; 15) i tafasitamabgruppen och 14,1 månader (95 % KI: 11,5; 15) i placebogruppen.
Effektresultaten sammanfattas i tabell 5 och figur 1.
Tabell 5: Effektresultat från studien INCMOR 0208-301 (inMIND)
KI = konfidensintervall; NE = kan ej bedömas.
Enligt prövarens bedömning
Enligt Cheson 2014 responskriterier
Tvåsidigt 95-procentigt KI baserat på Brookmeyer och Crowley-metod.
Riskkvot baserad på stratifierad Cox proportionell riskmodell.
PET-CR-frekvens definierades som andelen patienter i den FDG-avida FL-populationen som uppnådde komplett metabol respons vid någon tidpunkt efter behandlingsstarten, enligt Lugano-klassificering, bland de patienter som hade positiv PET-scan vid baslinjen. Patienter som inte undersöktes med PET efter baslinjen eller som inte uppnådde CMR klassificerades som icke-CR-responders.
95 % KI baserade på Clopper-Pearson-metod.
Figur 1: Kaplan-Meier-kurva över progressionsfri överlevnad enligt prövarens bedömning i inMIND
Vid interimsanalysen var det viktigaste sekundära effektmåttet OS ännu omoget (inte bedömningsbart), och median-OS hade inte uppnåtts i någon av behandlingsgrupperna (stratifierad riskkvot på 0,587 [95 % KI: 0,306; 1,128]; p-värde 0,1061).
Äldre
I ITT‑underlaget i L-MIND-studien var 36 av 81 patienter ≤ 70 år och 45 av 81 patienter var > 70 år.
Bland de 273 patienterna med R/R follikulärt lymfom som behandlades med tafasitamab i inMIND-studien var 178 patienter ≤ 70 år och 95 var > 70 år.
Ingen väsentlig skillnad i effektivitet observerades för patienter ≤ 70 år mot patienter > 70 år.
Pediatrisk population
Europeiska läkemedelsmyndigheten har beviljat undantag från kravet att skicka in studieresultat för MINJUVI för alla grupper av den pediatriska populationen för mogna B‑cellsneoplasier (information om pediatrisk användning finns i avsnitt 4.2).
Detta läkemedel har godkänts enligt reglerna om ”villkorat godkännande för försäljning”. Detta innebär att det ska inkomma ytterligare evidens för detta läkemedel.
Europeiska läkemedelsmyndigheten går igenom ny information om detta läkemedel minst varje år och uppdaterar denna produktresumé när så behövs.
Absorption, distribution, metabolism och eliminering dokumenterades utefter en farmakokinetisk populationsanalys.
Absorption
Den genomsnittliga serumkoncentration (dalvärde) av tafasitamab (± standardavvikelse) var 178,4 (± 66) mikrogram/ml under veckovis intravenös administrering av 12 mg/kg från cykel 1 till 3. Under administrering var 14:e dag från cykel 4 till 6 var den genomsnittliga serumkoncentrationen (dalvärde) 163,2 (± 74,3) mikrogram/ml. Genomsnittlig maximal serumkoncentration av tafasitamab var 488,4 (± 126,6) mikrogram/ml.
Distribution
Den totala distributionsvolymen av tafasitamab vid steady state var 7,11 liter.
Metabolism
Exakt metabolismväg för tafasitamab har inte fastställts. Som en human IgG monoklonal antikropp förväntas tafasitamab brytas ned till små peptider och aminosyror genom katabolism, på samma sätt som endogena immunglobuliner.
Eliminering
Clearance för tafasitamab var 0,44 liter/dag och terminal elimineringshalvtid var 13,4 dagar. Efter långtidsobservationer fastslogs att clearance för tafasitamab minskade över tid till 0,29 liter/dag efter två år.
Särskilda populationer
Ålder, kroppsvikt, kön, tumörstorlek, sjukdomstyp, B‑cellantal eller absoluta lymfocytantal, anti‑läkemedelsantikroppar, laktatdehydrogenas och albuminnivåer hade ingen relevant effekt på farmakokinetiken hos tafasitamab. Det är okänt om ras och etnicitet påverkar farmakokinetiken för tafasitamab.
Nedsatt njurfunktion
Effekten av nedsatt njurfunktion testades inte formellt i dedikerade kliniska studier; dock observerades inga betydande skillnader i farmakokinetiken för tafasitamab vid lätt till gravt nedsatt njurfunktion (kreatinin‑clearance (CrCL) ≥ 15 och < 90 ml/min, beräknat enligt Cockcroft‑Gault‑ekvationen). Effekten av njursvikt i terminalfas (CrCL < 15 ml/min) är inte känd.
Nedsatt leverfunktion
Effekten av nedsatt leverfunktion testades inte formellt i dedikerade kliniska studier; dock observerades inga betydande skillnader i farmakokinetiken för tafasitamab vid lätt till måttligt nedsatt leverfunktion (totalt bilirubin ≤ övre normalgräns (ULN) och aspartataminotransferas (ASAT) > ULN, eller totalt bilirubin 1 till 3 gånger ULN oavsett ASAT). Effekten av måttligt till allvarligt nedsatt leverfunktion (totalt bilirubin > 3 gånger ULN oavsett ASAT) är inte känd.
Prekliniska data tyder inte på några särskilda risker för människa.
Toxikologiska studier med upprepad dosering
Tafasitamab har visat sig vara mycket specifik för CD19‑antigenen på B‑celler. Toxicitetstudier med intravenös administrering till krabbmakak har inte visat andra effekter än den förväntade farmakologiska utarmningen av B‑celler i perifert blod och i lymfatisk vävnad. Dessa förändringar reverserades efter att behandlingen upphört.
Mutagenicitet/karcinogenicitet
Då tafasitamab är en monoklonal antikropp har gentoxicitets‑ och karcinogenicitetsstudier inte utförts, eftersom sådana studier är irrelevanta för denna molekyl vid föreslagen indikation.
Reproduktionstoxicitet
Inga studier avseende reproduktions‑/utvecklingstoxicitet, eller specifika studier för utvärdering av effekter på fertilitet, har utförts för tafasitamab. Dock har inga biverkningar observerats på reproduktionsorganen hos vare sig hanar eller honor, och inte heller på menstruationscykelns längd hos honorna, i den 13 veckor långa toxicitetsstudien med upprepad dosering hos krabbmakaker.
Farmakoterapeutisk grupp: Antineoplastiska medel, monoklonala antikroppar, ATC‑kod: L01FX12.
Verkningsmekanism
Tafasitamab är en Fc‑förstärkt monoklonal antikropp som riktar sig mot CD19‑antigenen uttryckt på ytan av pre‑B och mogna B‑lymfocyter.
När den bundit vid CD19, förmedlar tafasitamab B‑cell‑lys genom:
aktivering av immuneffektorceller såsom naturliga mördarceller (NK‑celler), γδ T‑celler och fagocyter
direkt induktion av celldöd (apoptos)
Fc‑modifikationen resulterar i förstärkt antikroppsberoende cellulär cytotoxicitet och antikroppsberoende cellulär fagocytos.
Farmakodynamisk effekt
Tafasitamab inducerade en snabb minskning av antalet B-celler i perifert blod. Hos patienter med recidiverande‑ eller refraktärt DLBCL var reduktionen i förhållande till baslinjens B‑cellantal 97 % efter åtta dagars behandling i L‑MIND‑studien. Maximal B‑cellreduktion om ca 100 % (median) nåddes inom 16 veckors behandling.
Hos patienter med recidiverande eller refraktärt follikulärt lymfom minskade antalet cirkulerande B-celler till ej detekterbara nivåer dag 8 efter administrering av den rekommenderade dosen tafasitamab hos patienter som initialt hade detekterbara B-cellsnivåer. Utarmningen kvarstod så länge patienterna stod på behandling.
Trots att utarmningen av B‑celler i perifert blod är en mätbar farmakodynamisk effekt, är den inte direkt sammankopplat med utarmning av B‑celler i solida organ eller i maligna depositioner.
Klinisk effekt
Recidiverande eller refraktärt DLBCL
Tafasitamab och lenalidomid i kombination, följt av tafasitamab som monobehandling, studerades i L‑MIND‑studien, en öppen multicenterstudie med en arm. Denna studie gjordes på vuxna patienter med recidiverande eller refraktärt DLBCL efter 1 till 3 tidigare systemiska DLBCL‑behandlingar, och som vid tiden då studien gjordes inte var lämpade för kemoterapi i hög dos följt av ASCT eller som vägrat ASCT. En av de tidigare systemiska behandlingarna skulle innehålla CD20‑riktad behandling. Studien exkluderade patienter med allvarligt nedsatt leverfunktion (totalt serumbilirubin > 3 mg/dl) och patienter med nedsatt njurfunktion (CrCL < 60 ml/min.), såväl som patienter med anamnes på eller belägg för kliniskt signifikanta kardiovaskulära, CNS‑ och/eller andra systemiska sjukdomar. Även patienter med känd anamnes på ”double/triple‑hit”‑genetisk DLBCL exkluderades från att delta i studien.
De första tre cyklerna fick patienter 12 mg/kg tafasitamab via infusion dag 1, 8, 15 och 22 av varje 28‑dagarscykel, samt en laddningsdos dag 4 av cykel 1. Därefter administrerades tafasitamab dag 1 och 15 av varje cykel fram till sjukdomsprogression. Förmedicinering inkluderande antipyretika, histamin H1‑ och H2‑receptorblockerare och glukokortikoider gavs 30 till 120 minuter före de första tre tafasitamab‑infusionerna.
Patienter självadministrerade 25 mg lenalidomid dagligen dag 1 till 21 av varje 28‑dagarscykel, upp till 12 cykler.
Totalt 81 patienter inkluderades i L‑MIND‑ studien. Medianåldern var 72 år (intervall: 41 till 86 år), 89 % var vita och 54 % var män. Av de 81 patienterna hade 74 (91,4 %) ECOG‑resultat på 0 eller 1 och 7 (8,6 %) hade ECOG‑poäng på 2. Medianantalet tidigare behandlingar var två (intervall: 1 till 4), där 40 patienter (49,4 %) hade fått en tidigare behandling och 35 patienter (43,2 %) 2 tidigare behandlingslinjer. Fem patienter (6,2 %) hade fått 3 tidigare behandlingslinjer och 1 (1,2 %) hade fått 4 tidigare behandlingslinjer. Alla patienter hade fått en tidigare anti-CD20‑innehållande terapi. Åtta patienter hade DLBCL som utvecklats från indolent lymfom. Femton patienter (18,5 %) hade primär refraktär sjukdom, 36 (44,4 %) var refraktära till sin senaste tidigare behandling och 34 (42,0 %) var refraktära mot rituximab. Nio patienter (11,1 %) hade fått tidigare ASCT. De främsta orsakerna till att patienter inte var lämpade för ASCT inkluderade ålder (45,7 %), att de var refraktära mot effektiv kemoterapi (23,5 %), komorbiditet (13,6 %) och vägran att ta hög dos kemoterapi/ASCT (16,0 %).
En patient fick tafasitamab, men inte lenalidomid. De återstående 80 patienterna fick minst en dos tafasitamab och lenalidomid. Alla patienter som var inskrivna i L‑MIND‑studien hade diagnosen DLBCL baserat på lokal patologi. Enligt central patologi‑översyn kunde dock 10 patienter inte klassificeras som DLBCL.
Mediandurationen för behandlingsexponering var 9,2 månader (intervall: 0,23 till 54,67 månader). Trettiotvå (39,5 %) patienter avslutade 12 cykler av tafasitamab. Trettio (37,0 %) patienter avslutade 12 cykler av lenalidomid.
Det primära effektmåttet var den bästa objektiva responsfrekvensen (ORR), definierad som andelen fullständiga och partiella respondenter, bedömd av en oberoende granskningskommitté (IRC). Andra effektmått inkluderade varaktighet av respons (DoR), progressionsfri överlevnad (PFS) och total överlevnad (OS). Effektresultaten sammanfattas i tabell 4.
Tabell 4: Effektresultat för patienter med recidiverande eller refraktärt diffust storcelligt B‑cellslymfom i MOR208C203 (L‑MIND)‑studien
ITT = Avsikt att behandla
*En patient fick endast tafasitamab
KI: Binomialt exakt konfidensintervall med Clopper Pearson‑metoden; NR: inte nått
a Kaplan Meier‑beräkningar
Total överlevnad (OS) var ett sekundärt effektmått i studien. Efter en medianuppföljningstid på 42,7 månader (95 % KI: 38,0; 47,2) var median‑OS 31,6 månader (95 % KI: 18,3; inte nått).
Av de åtta patienterna som hade DLBCL som utvecklats från tidigare indolent lymfom, hade sju patienter objektiv respons (tre patienter med CR, fyra patienter med PR) och en patient hade en stabil sjukdom som bästa respons på tafasitamab + lenalidomid‑behandlingen.
Recidiverande eller refraktärt FL efter minst en tidigare linje systemisk behandling
Effekten av tafasitamab i kombination med lenalidomid och rituximab hos patienter med recidiverande eller refraktärt follikulärt lymfom utvärderades i en randomiserad, dubbelblind, placebokontrollerad fas 3-studie (inMIND; INCMOR 0028-301).
Lämpliga patienter var vuxna från 18 års ålder med histologiskt bekräftat follikulärt lymfom av grad 1‑3a (WHO 2016) vars sjukdom recidiverat eller blivit refraktär efter minst en tidigare linje systemisk behandling, inkluderande anti-CD20-behandling. Därutöver rekommenderades prövarna att använda GELF-kriterier som riktlinjer vid identifiering av FL-patienter som behövde behandling. Enligt inklusionskriterierna måste alla patienter som deltog i studien ha dokumenterat uttryck av CD20+ och CD19+ baserat på lokal eller central patologisk granskning. Patienter med CNS-engagemang eller tidigare allogen HSCT exkluderades från studien.
Totalt randomiserades 548 patienter med R/R follikulärt lymfom i förhållandet 1:1 till att få tafasitamab plus lenalidomid och rituximab eller placebo plus R2 i upp till tolv 28-dagarscykler. Randomiseringen stratifierades efter sjukdomsprogression inom 24 månader efter initial diagnos (POD24) (ja eller nej), refraktär sjukdom vid tidigare CD20-riktad antikroppsbehandling (ja eller nej) samt antalet tidigare behandlingslinjer (< 2 eller ≥ 2).
Doseringen i de olika behandlingsarmarna var som följer:
Tafasitamab 12 mg/kg intravenöst (dag 1, 8, 15 och 22 i cykel 1‑3 och dag 1 och 15 i cykel 4‑12) och lenalidomid 20 mg peroralt en gång dagligen (dag 1‑21 i cykel 1-12) tillsammans med rituximab 375 mg/m² intravenöst (dag 1, 8, 15 och 22 i cykel 1 och dag 1 i cykel 2‑5).
Placebo intravenöst (dag 1, 8, 15 och 22 i cykel 1‑3 och dag 1 och 15 i cykel 4‑12) och lenalidomid 20 mg peroralt en gång dagligen (dag 1‑21 i cykel 1‑12) tillsammans med rituximab 375 mg/m² intravenöst (dag 1, 8, 15 och 22 i cykel 1 och dag 1 i cykel 2‑5).
Demografi och sjukdomskaraktäristika vid baslinjen var generellt väl balanserade mellan de två behandlingsgrupperna. Hos de 548 patienter med R/R FL som rekryterades till studien inMIND var medianåldern 64 år (intervall 31 till 88 år), 54,6 % var män och 79,9 % var vita. Mediantid sedan initial diagnos var 5,3 år (intervall 0 till 34 år). Vid studiestart var de flesta deltagarna (56,8 %) i sjukdomsstadium IV enligt Ann Arbor. Ungefär hälften av deltagarna hade högrisksjukdom enligt FLIPI-poäng, och de flesta deltagarna uppfyllde minst ett GELF-kriterium för hög tumörbörda. De flesta deltagarna hade ECOG-funktionsstatus 0 (66,4 %) och 37,8 % av deltagarna hade bulkig sjukdom (> 7cm).
Majoriteten (54,7 %) av deltagarna hade tidigare fått en systemisk behandling mot cancer. Medianantalet med tidigare cancerbehandlingar var 1 (intervall 1 till 10), 209 patienter (38,1 %) var refraktära mot sin senaste behandling. Alla deltagarna i FL-populationen hade tidigare fått anti-CD20-behandling; de flesta deltagarna hade fått 1 (61,3 %) eller 2 (24,8 %) tidigare anti-CD20-behandlingar. Två deltagare, båda i placeboarmen, hade tidigare fått anti-CD19-innehållande behandling. Tidigare behandlingar var R-CHOP (23,9 % av deltagarna), R-CHOP +R-underhåll (27,9 % av deltagarna), R-bendamustin (21,7 % av deltagarna), monoterapi med rituximab (17,2 % av deltagarna), R-bendamustin +R-underhållsbehandling (12,2 % av deltagarna), R-CVP (6,8 % av deltagarna), samt R-CVP +R-underhållsbehandling (5,8 % av deltagarna). Tjugoåtta deltagare (5,1 %) hade tidigare fått ASCT.
En tredjedel (34,3 %) av deltagarna var anti-CD20-refraktära och 31,6 % hade sjukdomsprogression inom 24 månader efter den första diagnosen (POD24).
Totalt 546 deltagare (99,6 %) med R/R FL behandlades, varav 273 deltagare (100,0 %) i tafasitamab+R2-gruppen och 273 deltagare (99,3 %) i placebo+R2-gruppen.
Primärt effektmått var prövarbedömd progressionsfri överlevnad (PFS) i FL-populationen, definierat som tid från randomisering till första dokumenterade sjukdomsprogression, alternativt död oavsett orsak, vilket som inträffade först. De viktigaste sekundära effektmåtten var PET-CR-frekvens enligt prövarens bedömning i den FDG-avida FL-populationen, definierat som komplett metabol respons vid någon tidpunkt efter behandlingsstarten, liksom total överlevnad i FL-populationen. Medianduration för PFS-uppföljningen var 14,3 månader (95 % KI: 11,8; 15) i tafasitamabgruppen och 14,1 månader (95 % KI: 11,5; 15) i placebogruppen.
Effektresultaten sammanfattas i tabell 5 och figur 1.
Tabell 5: Effektresultat från studien INCMOR 0208-301 (inMIND)
KI = konfidensintervall; NE = kan ej bedömas.
Enligt prövarens bedömning
Enligt Cheson 2014 responskriterier
Tvåsidigt 95-procentigt KI baserat på Brookmeyer och Crowley-metod.
Riskkvot baserad på stratifierad Cox proportionell riskmodell.
PET-CR-frekvens definierades som andelen patienter i den FDG-avida FL-populationen som uppnådde komplett metabol respons vid någon tidpunkt efter behandlingsstarten, enligt Lugano-klassificering, bland de patienter som hade positiv PET-scan vid baslinjen. Patienter som inte undersöktes med PET efter baslinjen eller som inte uppnådde CMR klassificerades som icke-CR-responders.
95 % KI baserade på Clopper-Pearson-metod.
Figur 1: Kaplan-Meier-kurva över progressionsfri överlevnad enligt prövarens bedömning i inMIND
Vid interimsanalysen var det viktigaste sekundära effektmåttet OS ännu omoget (inte bedömningsbart), och median-OS hade inte uppnåtts i någon av behandlingsgrupperna (stratifierad riskkvot på 0,587 [95 % KI: 0,306; 1,128]; p-värde 0,1061).
Äldre
I ITT‑underlaget i L-MIND-studien var 36 av 81 patienter ≤ 70 år och 45 av 81 patienter var > 70 år.
Bland de 273 patienterna med R/R follikulärt lymfom som behandlades med tafasitamab i inMIND-studien var 178 patienter ≤ 70 år och 95 var > 70 år.
Ingen väsentlig skillnad i effektivitet observerades för patienter ≤ 70 år mot patienter > 70 år.
Pediatrisk population
Europeiska läkemedelsmyndigheten har beviljat undantag från kravet att skicka in studieresultat för MINJUVI för alla grupper av den pediatriska populationen för mogna B‑cellsneoplasier (information om pediatrisk användning finns i avsnitt 4.2).
Detta läkemedel har godkänts enligt reglerna om ”villkorat godkännande för försäljning”. Detta innebär att det ska inkomma ytterligare evidens för detta läkemedel.
Europeiska läkemedelsmyndigheten går igenom ny information om detta läkemedel minst varje år och uppdaterar denna produktresumé när så behövs.
Absorption, distribution, metabolism och eliminering dokumenterades utefter en farmakokinetisk populationsanalys.
Absorption
Den genomsnittliga serumkoncentration (dalvärde) av tafasitamab (± standardavvikelse) var 178,4 (± 66) mikrogram/ml under veckovis intravenös administrering av 12 mg/kg från cykel 1 till 3. Under administrering var 14:e dag från cykel 4 till 6 var den genomsnittliga serumkoncentrationen (dalvärde) 163,2 (± 74,3) mikrogram/ml. Genomsnittlig maximal serumkoncentration av tafasitamab var 488,4 (± 126,6) mikrogram/ml.
Distribution
Den totala distributionsvolymen av tafasitamab vid steady state var 7,11 liter.
Metabolism
Exakt metabolismväg för tafasitamab har inte fastställts. Som en human IgG monoklonal antikropp förväntas tafasitamab brytas ned till små peptider och aminosyror genom katabolism, på samma sätt som endogena immunglobuliner.
Eliminering
Clearance för tafasitamab var 0,44 liter/dag och terminal elimineringshalvtid var 13,4 dagar. Efter långtidsobservationer fastslogs att clearance för tafasitamab minskade över tid till 0,29 liter/dag efter två år.
Särskilda populationer
Ålder, kroppsvikt, kön, tumörstorlek, sjukdomstyp, B‑cellantal eller absoluta lymfocytantal, anti‑läkemedelsantikroppar, laktatdehydrogenas och albuminnivåer hade ingen relevant effekt på farmakokinetiken hos tafasitamab. Det är okänt om ras och etnicitet påverkar farmakokinetiken för tafasitamab.
Nedsatt njurfunktion
Effekten av nedsatt njurfunktion testades inte formellt i dedikerade kliniska studier; dock observerades inga betydande skillnader i farmakokinetiken för tafasitamab vid lätt till gravt nedsatt njurfunktion (kreatinin‑clearance (CrCL) ≥ 15 och < 90 ml/min, beräknat enligt Cockcroft‑Gault‑ekvationen). Effekten av njursvikt i terminalfas (CrCL < 15 ml/min) är inte känd.
Nedsatt leverfunktion
Effekten av nedsatt leverfunktion testades inte formellt i dedikerade kliniska studier; dock observerades inga betydande skillnader i farmakokinetiken för tafasitamab vid lätt till måttligt nedsatt leverfunktion (totalt bilirubin ≤ övre normalgräns (ULN) och aspartataminotransferas (ASAT) > ULN, eller totalt bilirubin 1 till 3 gånger ULN oavsett ASAT). Effekten av måttligt till allvarligt nedsatt leverfunktion (totalt bilirubin > 3 gånger ULN oavsett ASAT) är inte känd.
Prekliniska data tyder inte på några särskilda risker för människa.
Toxikologiska studier med upprepad dosering
Tafasitamab har visat sig vara mycket specifik för CD19‑antigenen på B‑celler. Toxicitetstudier med intravenös administrering till krabbmakak har inte visat andra effekter än den förväntade farmakologiska utarmningen av B‑celler i perifert blod och i lymfatisk vävnad. Dessa förändringar reverserades efter att behandlingen upphört.
Mutagenicitet/karcinogenicitet
Då tafasitamab är en monoklonal antikropp har gentoxicitets‑ och karcinogenicitetsstudier inte utförts, eftersom sådana studier är irrelevanta för denna molekyl vid föreslagen indikation.
Reproduktionstoxicitet
Inga studier avseende reproduktions‑/utvecklingstoxicitet, eller specifika studier för utvärdering av effekter på fertilitet, har utförts för tafasitamab. Dock har inga biverkningar observerats på reproduktionsorganen hos vare sig hanar eller honor, och inte heller på menstruationscykelns längd hos honorna, i den 13 veckor långa toxicitetsstudien med upprepad dosering hos krabbmakaker.
Spädd lösning (till infusion)
Kemisk och fysikalisk stabilitet under användning har demonstrerats för max 14 dagar vid 2 °C‑8 °C, följt av upp till 24 timmar i max 25 °C.
Ur ett mikrobiologiskt perspektiv ska den spädda lösningen användas omedelbart. Om den inte används omedelbart, är förvaringstider och förvaringsförhållanden före användning användarens ansvar och ska normalt inte överstiga 24 timmar vid 2 till 8 °C, såvida inte spädning skett under kontrollerade och validerade aseptiska förhållanden. Får ej frysas eller skakas.
Förvaras i kylskåp (2 °C‑8 °C).
Förvara injektionsflaskan i ytterkartongen. Ljuskänsligt.
Förvaringsanvisningar för läkemedlet efter beredning finns i avsnitt 6.3.
Klar injektionsflaska av glas (typ I) med butylgummipropp, aluminiumförsegling och ett flip‑off‑lock av plast. Injektionsflaskan innehåller 200 mg tafasitamab.
Förpackningsstorlek: en injektionsflaska.
MINJUVI tillhandahålls i sterila engångs‑injektionsflaskor utan konserveringsmedel.
MINJUVI ska beredas och spädas före intravenös infusion.
Använd lämpliga aseptiska metoder för beredning och spädning.
Beredningsanvisningar
Bestäm dosen av tafasitamab utifrån patientens vikt genom att multiplicera 12 mg med patientens vikt (kg). Räkna sedan ut antalet tafasitamab‑injektionsflaskor som behövs (varje injektionsflaska innehåller 200 mg tafasitamab) (se avsnitt 4.2).
Tillsätt 5,0 ml sterilt vatten för injektioner till varje MINJUVI‑injektionsflaska med hjälp av en steril spruta. Rikta strålen mot väggarna på injektionsflaskan och inte direkt mot det frystorkade pulvret.
Snurra injektionsflaskan försiktigt för att underlätta upplösningen av det frystorkade pulvret. Undvik att skaka eller snurra flaskan kraftigt. Dra inte upp innehållet förrän alla fasta ämnen har lösts upp helt. Pulvret bör upplösas inom 5 minuter.
Den beredda lösningen ska vara färglös till lätt gulaktig. Inspektera lösningen visuellt och försäkra dig om att det inte finns partiklar eller missfärgningar. Om lösningen är oklar, missfärgad eller innehåller partiklar, ska injektionsflaskan kasseras.
Spädningssanvisningar
En infusionspåse som innehåller 250 ml natriumklorid 9 mg/ml (0,9 %) injektionslösning bör användas.
Räkna ut den totala volymen av den 40 mg/ml beredda tafasitamablösning som behövs. Dra upp en likvärdig volym från infusionspåsen och kassera den uppdragna volymen.
Dra upp den uträknade volymen (ml) av beredd tafasitamablösning från injektionsflaskan/‑flaskorna och tillsätt långsamt till infusionspåsen med natriumklorid 9 mg/ml (0,9 %). Kassera den oanvända mängd tafasitamab som återstår i injektionsflaskan.
Den färdigblandade koncentrationen av den spädda lösningen bör vara 2 mg/ml till 8 mg/ml tafasitamab.
Blanda innehållet i infusionspåsen varsamt genom att långsamt vända på påsen. Får ej skakas.
Ej använt läkemedel och avfall ska kasseras enligt gällande anvisningar.
Natriumcitratdihydrat
Citronsyramonohydrat
Trehalosdihydrat
Polysorbat 20
Detta läkemedel får inte blandas med andra läkemedel förutom de som nämns i avsnitt 6.6.
Inga inkompatibiliteter har observerats för gängse infusionsmaterial.
Oöppnad injektionsflaska
6 år
Rekonstituerad lösning (före spädning)
Kemisk och fysikalisk stabilitet under användning har demonstrerats upp till 30 dagar vid 2 °C–8 °C eller upp till 24 timmar vid 25 °C.
Ur ett mikrobiologiskt perspektiv ska den rekonstituerade lösningen användas omedelbart. Om den inte används omedelbart, är förvaringstider och förvaringsförhållanden användarens ansvar och ska normalt inte överstiga 24 timmar vid 2 till 8 °C, såvida inte beredning skett under kontrollerade och validerade aseptiska förhållanden. Får ej frysas eller skakas.
Spädd lösning (till infusion)
Kemisk och fysikalisk stabilitet under användning har demonstrerats för max 14 dagar vid 2 °C‑8 °C, följt av upp till 24 timmar i max 25 °C.
Ur ett mikrobiologiskt perspektiv ska den spädda lösningen användas omedelbart. Om den inte används omedelbart, är förvaringstider och förvaringsförhållanden före användning användarens ansvar och ska normalt inte överstiga 24 timmar vid 2 till 8 °C, såvida inte spädning skett under kontrollerade och validerade aseptiska förhållanden. Får ej frysas eller skakas.
Förvaras i kylskåp (2 °C‑8 °C).
Förvara injektionsflaskan i ytterkartongen. Ljuskänsligt.
Förvaringsanvisningar för läkemedlet efter beredning finns i avsnitt 6.3.
Klar injektionsflaska av glas (typ I) med butylgummipropp, aluminiumförsegling och ett flip‑off‑lock av plast. Injektionsflaskan innehåller 200 mg tafasitamab.
Förpackningsstorlek: en injektionsflaska.
MINJUVI tillhandahålls i sterila engångs‑injektionsflaskor utan konserveringsmedel.
MINJUVI ska beredas och spädas före intravenös infusion.
Använd lämpliga aseptiska metoder för beredning och spädning.
Beredningsanvisningar
Bestäm dosen av tafasitamab utifrån patientens vikt genom att multiplicera 12 mg med patientens vikt (kg). Räkna sedan ut antalet tafasitamab‑injektionsflaskor som behövs (varje injektionsflaska innehåller 200 mg tafasitamab) (se avsnitt 4.2).
Tillsätt 5,0 ml sterilt vatten för injektioner till varje MINJUVI‑injektionsflaska med hjälp av en steril spruta. Rikta strålen mot väggarna på injektionsflaskan och inte direkt mot det frystorkade pulvret.
Snurra injektionsflaskan försiktigt för att underlätta upplösningen av det frystorkade pulvret. Undvik att skaka eller snurra flaskan kraftigt. Dra inte upp innehållet förrän alla fasta ämnen har lösts upp helt. Pulvret bör upplösas inom 5 minuter.
Den beredda lösningen ska vara färglös till lätt gulaktig. Inspektera lösningen visuellt och försäkra dig om att det inte finns partiklar eller missfärgningar. Om lösningen är oklar, missfärgad eller innehåller partiklar, ska injektionsflaskan kasseras.
Spädningssanvisningar
En infusionspåse som innehåller 250 ml natriumklorid 9 mg/ml (0,9 %) injektionslösning bör användas.
Räkna ut den totala volymen av den 40 mg/ml beredda tafasitamablösning som behövs. Dra upp en likvärdig volym från infusionspåsen och kassera den uppdragna volymen.
Dra upp den uträknade volymen (ml) av beredd tafasitamablösning från injektionsflaskan/‑flaskorna och tillsätt långsamt till infusionspåsen med natriumklorid 9 mg/ml (0,9 %). Kassera den oanvända mängd tafasitamab som återstår i injektionsflaskan.
Den färdigblandade koncentrationen av den spädda lösningen bör vara 2 mg/ml till 8 mg/ml tafasitamab.
Blanda innehållet i infusionspåsen varsamt genom att långsamt vända på påsen. Får ej skakas.
Ej använt läkemedel och avfall ska kasseras enligt gällande anvisningar.
Produktresumén är företagets information om läkemedlet riktat till förskrivare och personal inom sjukvård och apotek. Dokumentet är godkänt av Läkemedelsverket eller den europeiska läkemedelsmyndigheten EMA i samband med att läkemedlet godkänns för marknadsföring.