Tillgänglig läkemedelsinformation i Sverige
Om läkemedlet
Särskilt läkemedel
Recept krävs
Ingår inte i högkostnadsskyddet
Läkemedel från Novo Nordisk Scandinavia AB omfattas av Läkemedelsförsäkringen
Sogroya 5 mg/1,5 ml injektionsvätska, lösning i förfylld injektionspennaSogroya 10 mg/1,5 ml injektionsvätska, lösning i förfylld injektionspennaSogroya 15 mg/1,5 ml injektionsvätska, lösning i förfylld injektionspenna
Injektionsvätska, lösning (injektion).
Klar till något oklar, färglös till svagt gul vätska, nästintill fri från synliga partiklar.
Novo Nordisk A/S
Novo Allé
DK-2880 Bagsværd
Danmark
EU/1/20/1501/001
EU/1/20/1501/002
EU/1/20/1501/003
EU/1/20/1501/004
EU/1/20/1501/005
EU/1/20/1501/006
Första godkännandet: 31 mars 2021
11/2025
För fullständig förteckning över hjälpämnen, se avsnitt 6.1.
Sogroya 5 mg/1,5 ml injektionsvätska, lösning i förfylld injektionspenna
1 ml lösning innehåller 3,3 mg somapacitan*
Varje förfylld injektionspenna innehåller 5 mg somapacitan i 1,5 ml lösning
Sogroya 10 mg/1,5 ml injektionsvätska, lösning i förfylld injektionspenna
1 ml lösning innehåller 6,7 mg somapacitan*
Varje förfylld injektionspenna innehåller 10 mg somapacitan i 1,5 ml lösning
Sogroya 15 mg/1,5 ml injektionsvätska, lösning i förfylld injektionspenna
1 ml lösning innehåller 10 mg somapacitan*
Varje förfylld injektionspenna innehåller 15 mg somapacitan i 1,5 ml lösning
*Framställd med rekombinant DNA-teknik i Escherichia coli följt av sammankoppling till en albuminbindande del.
För fullständig förteckning över hjälpämnen, se avsnitt 6.1.
Om IGF-I SDS är >2, ska det kontrolleras igen efter en efterföljande administrering av sompacitan. Om värdet förblir >2, rekommenderas en minskning av dosen med 0,04 mg/kg/vecka. Mer än en dosreducering kan behövas hos vissa patienter.
Hos patienter som fått reducerad dos, men inte växer bra, kan dosen gradvis ökas, beroende på vad patienten tolererar, upp till en maxdos på 0,16 mg/kg/vecka. Dosökningen ska inte vara högre än 0,02 mg/kg per vecka.
Utvärdering av behandlingen
Utvärdering av effekt och säkerhet bör övervägas med intervall på cirka 6 till 12 månader och kan bedömas genom att utvärdera auxologiska parametrar, biokemi (IGF-I-, hormon-, glukos- och fettnivåer) och pubertetsstatus. Mer frekventa utvärderingar bör övervägas under puberteten.
Behandlingen bör avbrytas hos patienter som har uppnått slutlig längd eller nära slutlig längd, dvs. en årlig längdtillväxthastighet <2 cm/år och en benålder >14 år hos flickor eller >16 år hos pojkar vilket motsvarar slutningen av epifysernas tillväxtplattor, se avsnitt 4.3. När epifyserna väl är slutna, ska patienterna åter utvärderas kliniskt med avseende på behovet av tillväxthormonbehandling.
När GHD kvarstår efter avslutad tillväxt bör behandling med tillväxthormon fortsätta för att uppnå full somatisk vuxenutveckling inklusive fettfri kroppsmassa och benmineralisering (för vägledning om dosering se rekommenderad dos för vuxna (tabell 1)).
Vuxen GHD
Dostitrering
Somapacitandosen måste anpassas individuellt för varje patient. Det rekommenderas att gradvis öka dosen med 2–4 veckors intervall i steg från 0,5 mg till 1,5 mg, baserat på patientens kliniska svar och upplevelse av biverkningar, upp till en dos på 8 mg somapacitan per vecka.
Provresultat av insulinliknande tillväxtfaktor-I i serum (IGF-I) (som tagits 3–4 dagar efter dosering) kan användas som vägledning för dostitreringen. Målet för IGF-I standard deviation score (SDS) ska sikta mot det övre normala intervallet och inte överstiga 2 SDS. IGF-I SDS-nivåer i målintervallet uppnås vanligtvis inom 8 veckor efter dostitrering. Längre dostitrering kan vara nödvändig hos vissa vuxna med GH-brist (se nedan och avsnitt 5.1).
Utvärdering av behandlingen
Med IGF-I SDS som en biomarkör för dostitrering är målet att nå IGF-I SDS-nivåer inom det åldersjusterade övre referensområdet (IGF-I SDS övre referensområde: 0 och +2) inom 12 månader av titrering. Om detta målintervall inte kan uppnås inom denna period, eller om patienten inte får det önskade kliniska svaret, bör andra behandlingsalternativ övervägas.
Under somapacitan underhållsbehandling bör utvärdering av effekt och säkerhet övervägas med intervall på 6 till 12 månader och kan bedömas genom att utvärdera biokemi (IGF-I-, glukos- och lipidnivåer), kroppssammansättning och BMI (Body Mass Index).
Pediatrisk och vuxen GHD
Byte från andra tillväxthormonläkemedel
Patienter som byter från en veckovis tillväxthormonbehandling till somapacitan rekommenderas att fortsätta administreringen på sin veckovisa doseringsdag.
Patienter som byter från daglig dosering av tillväxthormon till veckovis dosering av somapacitan bör välja lämplig dag för veckodosen och injicera den sista dosen av daglig behandling dagen innan (eller minst 8 timmar före) injicering av den första veckovisa somapacitandosen. Patienter bör följa de anvisningar för dosering som finns i tabell 1.
Oral östrogenbehandling
Kvinnor som får oral östrogenbehandling kan ha reducerade IGF-I nivåer och kan behöva en dosjustering av tillväxthormon för att uppnå behandlingsmålet (se avsnitt 4.4).
Doser över 0,16 mg/kg/vecka har inte studerats, och rekommenderas inte, vid paediatrisk GHD.
Missad dos
Patienter som missar en dos rekommenderas att injicera sin veckovisa somapacitan så snart som möjligt efter att de har upptäckt det, inom 3 dagar efter den missade dosen, och sedan återuppta sitt vanliga doseringsschema en gång i veckan. Om mer än 3 dagar har gått ska den missade dosen inte tas utan nästa dos ska administreras på den schemalagda dagen. Om två eller fler doser har missats ska doseringen återupptas på den schemalagda dagen.
Ändra doseringsdag
Injektionsdagen kan ändras så länge tiden mellan två doser är minst 4 dagar. När ny doseringsdag valts ska den veckovisa doseringen fortsätta.
Flexibilitet avseende doseringstidpunkt
När injicering på den schemalagda doseringsdagen inte är möjlig, kan veckovis somapacitan administreras upp till 2 dagar före eller 3 dagar efter den schemalagda doseringsdagen, så länge tiden mellan två doser är minst 4 dagar (96 timmar). Dosering en gång i veckan kan återupptas vid nästa dos på den vanliga schemalagda doseringsdagen.
Särskilda populationer
Äldre (60 år eller äldre)
I allmänhet kan äldre patienter behöva lägre doser av somapacitan. För ytterligare information, se avsnitt 5.2.
Pediatrisk population
Det finns begränsade data tillgängliga om effekt av somapacitan hos pediatriska GHD-patienter under 3 års ålder. Tillgänglig data presenteras i avsnitt 5.1 och 5.2, men ingen doseringsrekommendation kan ges.
Kön
Män uppvisar en ökande IGF-I-känslighet över tid. Detta innebär att det finns en risk att män överbehandlas. Kvinnor, särskilt de som står på oralt östrogen, kan behöva högre doser och en längre titreringsperiod än män, se avsnitt 5.1 och 5.2. Hos kvinnor som använder oralt östrogen bör man överväga att ändra form för östrogenadministrering (t.ex. transdermal, vaginal) se avsnitt 4.4.
Nedsatt njurfunktion
Ingen justering av startdosen krävs för patienter med nedsatt njurfunktion. Patienter med nedsatt njurfunktion kan behöva lägre doser av somapacitan, men eftersom dosen av somapacitan justeras individuellt efter varje patients behov krävs ingen ytterligare dosjustering, se avsnitt 5.2.
Nedsatt leverfunktion
Ingen justering av startdosen krävs för patienter med nedsatt leverfunktion. Patienter med måttlig leverfunktionsnedsättning kan behöva högre doser av somapacitan, men eftersom dosen av somapacitan justeras individuellt efter varje patients behov krävs ingen ytterligare dosjustering. Det finns ingen tillgänglig information om användning av somapacitan hos patienter med svår leverfunktionsnedsättning. Försiktighet ska iakttas om dessa patienter behandlas med somapacitan, se avsnitt 5.2.
Administreringssätt
Somapacitan ska administreras en gång i veckan när som helst på dagen.
Somapacitan ska injiceras subkutant i buken,låren, skinkorna eller överarmarna utan dosjustering.
Injektionsstället ska varieras varje vecka för att förebygga lipoatrofi.
Sogroya 5 mg/1,5 ml injektionsvätska, lösning i förfylld injektionspenna
Sogroya 5 mg/1,5 ml (3,3 mg/ml) injektionspenna levererar doser från 0,025 mg (0,0075 ml) till 2 mg (0,6 ml) i steg om 0,025 mg
Sogroya 10 mg/1,5 ml injektionsvätska, lösning i förfylld injektionspenna
Sogroya 10 mg/1,5 ml (6,7 mg/ml) injektionspenna levererar doser från 0,05 mg (0,0075 ml) till 4 mg (0,6 ml) i steg om 0,05 mg.
Sogroya 15 mg/1,5 ml injektionsvätska, lösning i förfylld injektionspenna
Sogroya 15 mg/1,5 ml (10 mg/ml) injektionspenna levererar doser från 0,10 mg (0,01 ml) till 8 mg (0,8 ml) i steg om 0,10 mg.
Anvisningar om läkemedlet före administrering finns i avsnitt 6.6.
Överkänslighet mot den aktiva substansen eller mot något hjälpämne som anges i avsnitt 6.1.
Somapacitan får inte användas vid tecken på tumöraktivitet. Intrakraniella tumörer måste vara inaktiva och cancerbehandling måste vara avslutad innan behandling med somapacitan påbörjas. Behandlingen ska avbrytas om det finns tecken på tumörtillväxt, se avsnitt 4.4.
Somapacitan får inte användas för att stimulera längdtillväxt hos barn med slutna epifyser, se avsnitt 4.2.
Patienter med akut allvarlig sjukdom som lider av komplikationer efter öppen hjärtkirurgi, bukkirurgi, multipla trauma, akut andningssvikt eller liknande tillstånd får inte behandlas med somapacitan (angående patienter som genomgår substitutionsbehandling, se avsnitt 4.4).
Spårbarhet
För att underlätta spårbarhet av biologiska läkemedel ska läkemedlets namn och tillverkningssatsnummer dokumenteras.
Binjurebarksvikt
Inledning av tillväxthormonbehandling kan resultera i hämning av 11βHSD-1 och minskad kortisolkoncentration i serum. Hos patienter som behandlas med tillväxthormon kan tidigare odiagnostiserad central (sekundär) hypoadrenalism demaskeras och substitutionsbehandling med glukokortikoider kan vara nödvändig. Dessutom kan patienter vid substitutionsbehandling med glukokortikoider mot tidigare diagnostiserad hypoadrenalism kräva ökade underhålls- eller stressdoser efter initiering av tillväxthormonbehandling. Patienter med känd hypoadrenalism behöver monitoreras med avseende på minskade kortisolnivåer i serum och/eller behov av ökade doser av glukokortikoider, se avsnitt 4.5.
Nedsatt glukosmetabolism
Behandlingen med tillväxthormon kan minska insulinkänsligheten, särskilt vid högre doser hos mottagliga patienter. Följaktligen kan hyperglykemi förekomma hos personer med otillräcklig förmåga att utsöndra insulin. Som ett resultat kan tidigare odiagnostiserad nedsatt glukostolerans och uppenbar diabetes mellitus demaskeras under tillväxthormonbehandlingen. Därför ska glukoshalterna kontrolleras regelbundet hos alla patienter som behandlas med tillväxthormon, särskilt de med riskfaktorer för diabetes mellitus, såsom fetma eller diabetes mellitus i familjen. Patienter med underliggande diabetes mellitus typ 1 eller typ 2 eller nedsatt glukostolerans ska monitoreras noggrant under tillväxthormonbehandlingen. Doserna av blodglukossänkande läkemedel kan behöva justeras när behandling med tillväxthormon införs hos dessa patienter.
Tumörer
Det finns inga belägg för ökad risk för ny primär cancer hos patienter som behandlas med tillväxthormon.
Hos patienter med fullständig remission från maligna sjukdomar eller som har behandlats för benigna tumörer, har tillväxthormonbehandling inte satts i samband med en ökad recidivfrekvens.
Patienter som har uppnått fullständig remission av maligna sjukdomar eller har behandlats för benigna tumörer ska följas noga med avseende på recidiv efter att tillväxthormonbehandling påbörjats. Behandlingen med tillväxthormon ska avbrytas om malign eller benign tumör utvecklas eller uppkommer på nytt.
En generellt sett liten ökning av sekundära neoplasmer har observerats hos tillväxthormonbehandlade patienter som överlevt cancer under barndomen, där intrakraniella tumörer var vanligast. Den dominerande riskfaktorn för sekundära neoplasmer verkar vara tidigare strålbehandling.
Benign intrakraniell tryckstegring
Vid svår eller återkommande huvudvärk, synstörningar, illamående och/eller kräkningar rekommenderas en oftalmoskopi med avseende på papillödem. Om papillödem bekräftas bör benign intrakraniell tryckstegring misstänkas och om lämpligt ska behandlingen med tillväxthormon avbrytas. För närvarande finns inte nog med belägg för klinisk beslutsfattning för patienter med normaliserat intrakraniellt tryck. Om behandling med tillväxthormon återinförs är noggrann kontroll av symtom på intrakraniell tryckstegring nödvändig.
Sköldkörtelfunktion
Tillväxthormon ökar omvandlingen av T4 till T3 utanför sköldkörteln och kan således demaskera begynnande hypotyreos. Eftersom hypotyreoidism stör effekten av tillväxthormonbehandlingen, ska patienterna kontrollera sköldkörtelfunktionen regelbundet och få substitutionsbehandling med sköldkörtelhormon när detta indikeras, se avsnitt 4.5 och 4.8.
Användning med oralt östrogen
Oralt östrogen påverkar IGF-I-svaret på tillväxthormon inklusive somapacitan.
Kvinnliga patienter som tar någon form av oralt östrogen (hormonbehandling eller preventivmedel) bör överväga att ändra form för östrogenadministrering (t.ex. transdermala, vaginala hormonprodukter) eller använda en annan preventivmetod. Om en kvinna med oralt östrogen börjar somapacitanbehandling kan högre startdoser och en längre titreringsperiod krävas (se avsnitt 4.2).
Om en kvinnlig patient som använder somapacitan påbörjar oral östrogenbehandling kan dosen somapacitan behöva ökas för att upprätthålla serum-IGF-I-nivåer som är normala för den åldersgruppen. Omvänt, om en kvinnlig patient på somapacitan avbryter behandlingen med oralt östrogen, kan dosen somapacitan behöva minskas för att undvika överskott av somapacitan och/eller biverkningar, se avsnitt 4.2 och 4.5.
Hud och subkutan vävnad
När somapacitan administreras på samma ställe under en längre tidsperiod kan lokala förändringar i subkutan vävnad såsom lipohypertrofi, lipoatrofi och förvärvad lipodystrofi uppstå. Injektionsstället ska varieras för att minimera denna risk, se avsnitt 4.2 och 4.8.
Antikroppar
Antikroppar mot somapacitan observerades inte hos vuxna GHD-patienter. Ett fåtal pediatriska GHD-patienter testade positivt för somapacitanbindande antikroppar. Inga av dessa antikroppar var neutraliserande och ingen påverkan på den kliniska effekten observerades. Patienter som inte svarar på behandlingen ska testas för antikroppar mot somapacitan.
Akut kritisk sjukdom
Effekten av tillväxthormon på återhämtningen studerades i två placebokontrollerade studier som omfattade 522 kritiskt sjuka vuxna patienter som led av komplikationer efter öppen hjärtkirurgi, bukkirurgi, multipelt trauma efter olycka eller akut andningssvikt. Mortaliteten var högre hos patienterna som behandlades med 5,3 eller 8 mg tillväxthormon dagligen jämfört med patienterna som fick placebo: 42 % jämfört med 19 %. Utifrån dessa data ska den här typen av patienter inte behandlas med somapacitan. Eftersom det inte finns några data tillgängliga avseende säkerheten för substitutionsbehandling med tillväxthormon hos akut allvarligt sjuka patienter, ska i en sådan situation nyttan med fortsatt behandling vägas mot de potentiella riskerna som kan finnas.
Tillväxthormonbrist hos vuxna är en livslång sjukdom och måste behandlas därefter, men erfarenheten hos patienter äldre än 60 år och hos patienter med mer än fem års behandling med vuxen tillväxthormonbrist är fortfarande begränsad.
Pankreatit
Det finns ett fåtal rapporter om pankreatit under behandling med andra tillväxthormonläkemedel. Detta ska beaktas hos patienter som behandlas med sompacitan och får oförklarlig buksmärta.
Epifysiolys i höftleden
Hos barn med snabb tillväxt och patienter med endokrina sjukdomar, inklusive GHD, förekommer epifysglidningar i höften mer frekvent än hos den allmänna befolkningen. Barn med bestående smärta i höft/knä och/eller hälta under behandling med somapacitan ska undersökas kliniskt.
Natrium
Detta läkemedel innehåller mindre än 1 mmol (23 mg) natrium per dos, d.v.s. är näst intill ”natriumfritt”.
Läkemedel som metaboliseras av cytokrom P450
Data från en interaktionsstudie på vuxna med tillväxthormonbrist antyder att administration av tillväxthormon kan öka clearance av substanser som metaboliseras av cytokrom P450-isoenzymer. I synnerhet kan clearance för substanser som metaboliseras via cytokrom P450 (till exempel könssteroider, kortikosteroider, antiepileptika och ciklosporin) öka, vilket resulterar i lägre plasmanivåer för dessa substanser. Den kliniska betydelsen av detta är inte känd.
Glukokortikoider
Tillväxthormon minskar omvandlingen av kortison till kortisol och kan demaskera tidigare oupptäckt central hypoadrenalism eller göra låga substitutionsdoser med glukokortikoider verkningslösa, se avsnitt 4.4.
Orala östrogener
Hos kvinnor med oral östrogenbehandling kan en högre dos av sompacitan krävas för att uppnå behandlingsmålet, se avsnitt 4.2 och 4.4.
Blodglukossänkande produkter
Blodglukossänkande behandling inklusive insulin kan behöva dosjusteras vid samtidig administrering med somapacitan eftersom somapacitan kan minska insulinkänsligheten, se avsnitt 4.4 och 4.8.
Övriga
De metabola effekterna av somapacitan kan också påverkas av samtidig behandling med andra hormoner, till exempel testosteron och sköldkörtelhormoner, se avsnitt 4.4.
Graviditet
Data från behandling av gravida kvinnor med somapacitan saknas.
Djurstudier har visat reproduktionstoxikologiska effekter, se avsnitt 5.3.
Sogroya rekommenderas inte under graviditet och hos kvinnor i fertil ålder som inte använder preventivmedel.
Amning
Det är okänt om somapacitan/metaboliter utsöndras i bröstmjölk.
Tillgängliga farmakodynamiska/toxikologiska djurdata har visat att somapacitan utsöndras i mjölk, se avsnitt 5.3.
En risk för det ammande nyfödda barnet eller spädbarnet kan inte uteslutas.
Ett beslut måste fattas om man ska avbryta amningen eller avbryta/avstå från behandling med Sogroya efter att man tagit hänsyn till fördelen med amning för barnet och fördelen med behandling för kvinnan.
Fertilitet
Det finns ingen klinisk erfarenhet av användningen av somapacitan och dess potentiella effekt på fertiliteten.
Inga biverkningar observerades på fertiliteten hos råttor av han- eller honkön, se avsnitt 5.3.
Sogroya har ingen eller försumbar effekt på förmågan att köra och använda maskiner.
Sammanfattning av säkerhetsprofilen
De mest frekvent rapporterade biverkningarna är (i fallande ordning [pediatrisk GHD, vuxen GHD]) huvudvärk (12%, 12%), smärta i extremiteter (9%, ej tillämpbart), hypothyroidism (5%, 2%), reaktioner vid injektionsstället (5%, 1%), perifert ödem (3%, 4%) artralgi (2%, 7%), hyperglykemi (2%, 1%), trötthet (2%, 6%) och binjurebarksvikt (1,5%, 3%).
Lista över biverkningar i tabellform
De biverkningar som anges i tabell 2 baseras på säkerhetsdata från en pågående pivotal fas 3-studie (52 veckor) hos pediatriska patienter med GHD (ålder vid studiestart: 2,5 till 11 år) och biverkningar från somapacitanbehandling. Frekvenser av biverkningarna har beräknats baserat på frekvenserna i den pivotala fas 3-studien.
De biverkningar som anges i tabell 3 baseras på sammanställda säkerhetsdata från tre avslutade fas 3-studier hos vuxna patienter med GH-brist (ålder vid studiestart: 19 till 77 år).
Biverkningarna följer klassificeringen av organsystem enligt MedDRA och frekvenskategorierna definieras enligt följande: Mycket vanliga (≥ 1/10), vanliga (≥ 1/100, < 1/10), mindre vanliga (≥ 1/1 000, < 1/100), sällsynta (≥ 1/10 000, < 1/1 000), mycket sällsynta (< 1/10 000).
Tabell 2: Biverkningar från fas 3-studie inom pediatrisk GHD
*I allmänhet var dessa biverkningar av icke-allvarlig, mild svårighetsgrad och övergående
#Reaktionerna vid injektionsstället inkluderade blåmärken vid injektionsstället (1,5%), smärta vid injektionsstället (1,5%), hematom vid injektionsstället (1,5%) och svullnad vid injektionsstället (0,8%).
**Primärt mild bensmärta
Tabell 3: Biverkningar från tre avslutade fas 3-studier hos vuxna patienter med GHD
*I allmänhet var dessa biverkningar av icke-allvarlig, mild eller måttlig svårighetsgrad och övergående.
Beskrivning av utvalda biverkningar
Perifert ödem
Perifert ödem var en vanlig biverkning (3% i pediatrisk GHD och 4 % i vuxen GHD). Extracellulärt volymunderskott är typiskt för patienter med tillväxthormonbrist. När behandling med tillväxthormonläkemedel inleds korrigeras detta underskott. Vätskeretention med perifert ödem kan förekomma. Symtomen är vanligtvis övergående och dosberoende. Dosen kan behöva minskas kortvarigt.
Binjurebarksvikt
Binjurebarksvikt var en vanlig biverkning (1,5% i pediatrisk GHD och 3% i vuxen GHD), se avsnitt 4.4.
Pediatrisk population
Säkerheten av somapacitan har fastställts hos barn och ungdomar från 3 år och uppåt med tillväxtstörning på grund av GHD. Säkerhetsprofilen av somapacitan hos patienter med GHD under 3 års ålder har ej fastställts.
Det finns begränsad klinisk erfarenhet av överdosering med somapacitan.
Baserat på erfarenhet från daglig behandling med tillväxthormon, kan kortvarig överdosering med låga blodglukosnivåer inträffa initialt, följt av höga blodglukosnivåer. De sänkta glukosnivåerna har detekterats biokemiskt, men utan kliniska tecken på hypoglykemi.
Långvarig överdosering kan leda till tecken och symtom som överensstämmer med de kända effekterna av överskott av humant tillväxthormon.
Sogroya är indicerat som substitution av endogent tillväxthormon (GH) hos barn från 3 år och uppåt, och ungdomar med tillväxtstörning på grund av tillväxthormonbrist (pediatrisk GHD) samt hos vuxna med tillväxthormonbrist (vuxen GHD).
Behandling med somapacitan ska initieras och övervakas av läkare med relevant kompetens och erfarenhet av diagnostik och behandling av patienter med brist på tillväxthormon (till exempel endokrinologer).
Dosering
Tabell 1: Dosrekommendation
Pediatrisk GHD
Dostitrering
Somapacitandosen kan anpassas individuellt, baserat på tillväxthastighet, biverkningar, kroppsvikt och koncentrationen av insulinlik tillväxtfaktor-I (IGF-I) i serum.
Genomsnittliga IGF-I standard deviation score (SDS) nivåer (4 dagar efter dosering) kan vägleda vid dosjustering. Dosjusteringar ska göras för att nå genomsnittliga IGF-I SDS-nivåer i det normala intervallet, d.v.s. mellan -2 och +2 (med fördel nära 0 SDS).
Om IGF-I SDS är >2, ska det kontrolleras igen efter en efterföljande administrering av sompacitan. Om värdet förblir >2, rekommenderas en minskning av dosen med 0,04 mg/kg/vecka. Mer än en dosreducering kan behövas hos vissa patienter.
Hos patienter som fått reducerad dos, men inte växer bra, kan dosen gradvis ökas, beroende på vad patienten tolererar, upp till en maxdos på 0,16 mg/kg/vecka. Dosökningen ska inte vara högre än 0,02 mg/kg per vecka.
Utvärdering av behandlingen
Utvärdering av effekt och säkerhet bör övervägas med intervall på cirka 6 till 12 månader och kan bedömas genom att utvärdera auxologiska parametrar, biokemi (IGF-I-, hormon-, glukos- och fettnivåer) och pubertetsstatus. Mer frekventa utvärderingar bör övervägas under puberteten.
Behandlingen bör avbrytas hos patienter som har uppnått slutlig längd eller nära slutlig längd, dvs. en årlig längdtillväxthastighet <2 cm/år och en benålder >14 år hos flickor eller >16 år hos pojkar vilket motsvarar slutningen av epifysernas tillväxtplattor, se avsnitt 4.3. När epifyserna väl är slutna, ska patienterna åter utvärderas kliniskt med avseende på behovet av tillväxthormonbehandling.
När GHD kvarstår efter avslutad tillväxt bör behandling med tillväxthormon fortsätta för att uppnå full somatisk vuxenutveckling inklusive fettfri kroppsmassa och benmineralisering (för vägledning om dosering se rekommenderad dos för vuxna (tabell 1)).
Vuxen GHD
Dostitrering
Somapacitandosen måste anpassas individuellt för varje patient. Det rekommenderas att gradvis öka dosen med 2–4 veckors intervall i steg från 0,5 mg till 1,5 mg, baserat på patientens kliniska svar och upplevelse av biverkningar, upp till en dos på 8 mg somapacitan per vecka.
Provresultat av insulinliknande tillväxtfaktor-I i serum (IGF-I) (som tagits 3–4 dagar efter dosering) kan användas som vägledning för dostitreringen. Målet för IGF-I standard deviation score (SDS) ska sikta mot det övre normala intervallet och inte överstiga 2 SDS. IGF-I SDS-nivåer i målintervallet uppnås vanligtvis inom 8 veckor efter dostitrering. Längre dostitrering kan vara nödvändig hos vissa vuxna med GH-brist (se nedan och avsnitt 5.1).
Utvärdering av behandlingen
Med IGF-I SDS som en biomarkör för dostitrering är målet att nå IGF-I SDS-nivåer inom det åldersjusterade övre referensområdet (IGF-I SDS övre referensområde: 0 och +2) inom 12 månader av titrering. Om detta målintervall inte kan uppnås inom denna period, eller om patienten inte får det önskade kliniska svaret, bör andra behandlingsalternativ övervägas.
Under somapacitan underhållsbehandling bör utvärdering av effekt och säkerhet övervägas med intervall på 6 till 12 månader och kan bedömas genom att utvärdera biokemi (IGF-I-, glukos- och lipidnivåer), kroppssammansättning och BMI (Body Mass Index).
Pediatrisk och vuxen GHD
Byte från andra tillväxthormonläkemedel
Patienter som byter från en veckovis tillväxthormonbehandling till somapacitan rekommenderas att fortsätta administreringen på sin veckovisa doseringsdag.
Patienter som byter från daglig dosering av tillväxthormon till veckovis dosering av somapacitan bör välja lämplig dag för veckodosen och injicera den sista dosen av daglig behandling dagen innan (eller minst 8 timmar före) injicering av den första veckovisa somapacitandosen. Patienter bör följa de anvisningar för dosering som finns i tabell 1.
Oral östrogenbehandling
Kvinnor som får oral östrogenbehandling kan ha reducerade IGF-I nivåer och kan behöva en dosjustering av tillväxthormon för att uppnå behandlingsmålet (se avsnitt 4.4).
Doser över 0,16 mg/kg/vecka har inte studerats, och rekommenderas inte, vid paediatrisk GHD.
Missad dos
Patienter som missar en dos rekommenderas att injicera sin veckovisa somapacitan så snart som möjligt efter att de har upptäckt det, inom 3 dagar efter den missade dosen, och sedan återuppta sitt vanliga doseringsschema en gång i veckan. Om mer än 3 dagar har gått ska den missade dosen inte tas utan nästa dos ska administreras på den schemalagda dagen. Om två eller fler doser har missats ska doseringen återupptas på den schemalagda dagen.
Ändra doseringsdag
Injektionsdagen kan ändras så länge tiden mellan två doser är minst 4 dagar. När ny doseringsdag valts ska den veckovisa doseringen fortsätta.
Flexibilitet avseende doseringstidpunkt
När injicering på den schemalagda doseringsdagen inte är möjlig, kan veckovis somapacitan administreras upp till 2 dagar före eller 3 dagar efter den schemalagda doseringsdagen, så länge tiden mellan två doser är minst 4 dagar (96 timmar). Dosering en gång i veckan kan återupptas vid nästa dos på den vanliga schemalagda doseringsdagen.
Särskilda populationer
Äldre (60 år eller äldre)
I allmänhet kan äldre patienter behöva lägre doser av somapacitan. För ytterligare information, se avsnitt 5.2.
Pediatrisk population
Det finns begränsade data tillgängliga om effekt av somapacitan hos pediatriska GHD-patienter under 3 års ålder. Tillgänglig data presenteras i avsnitt 5.1 och 5.2, men ingen doseringsrekommendation kan ges.
Kön
Män uppvisar en ökande IGF-I-känslighet över tid. Detta innebär att det finns en risk att män överbehandlas. Kvinnor, särskilt de som står på oralt östrogen, kan behöva högre doser och en längre titreringsperiod än män, se avsnitt 5.1 och 5.2. Hos kvinnor som använder oralt östrogen bör man överväga att ändra form för östrogenadministrering (t.ex. transdermal, vaginal) se avsnitt 4.4.
Nedsatt njurfunktion
Ingen justering av startdosen krävs för patienter med nedsatt njurfunktion. Patienter med nedsatt njurfunktion kan behöva lägre doser av somapacitan, men eftersom dosen av somapacitan justeras individuellt efter varje patients behov krävs ingen ytterligare dosjustering, se avsnitt 5.2.
Nedsatt leverfunktion
Ingen justering av startdosen krävs för patienter med nedsatt leverfunktion. Patienter med måttlig leverfunktionsnedsättning kan behöva högre doser av somapacitan, men eftersom dosen av somapacitan justeras individuellt efter varje patients behov krävs ingen ytterligare dosjustering. Det finns ingen tillgänglig information om användning av somapacitan hos patienter med svår leverfunktionsnedsättning. Försiktighet ska iakttas om dessa patienter behandlas med somapacitan, se avsnitt 5.2.
Administreringssätt
Somapacitan ska administreras en gång i veckan när som helst på dagen.
Somapacitan ska injiceras subkutant i buken,låren, skinkorna eller överarmarna utan dosjustering.
Injektionsstället ska varieras varje vecka för att förebygga lipoatrofi.
Sogroya 5 mg/1,5 ml injektionsvätska, lösning i förfylld injektionspenna
Sogroya 5 mg/1,5 ml (3,3 mg/ml) injektionspenna levererar doser från 0,025 mg (0,0075 ml) till 2 mg (0,6 ml) i steg om 0,025 mg
Sogroya 10 mg/1,5 ml injektionsvätska, lösning i förfylld injektionspenna
Sogroya 10 mg/1,5 ml (6,7 mg/ml) injektionspenna levererar doser från 0,05 mg (0,0075 ml) till 4 mg (0,6 ml) i steg om 0,05 mg.
Sogroya 15 mg/1,5 ml injektionsvätska, lösning i förfylld injektionspenna
Sogroya 15 mg/1,5 ml (10 mg/ml) injektionspenna levererar doser från 0,10 mg (0,01 ml) till 8 mg (0,8 ml) i steg om 0,10 mg.
Anvisningar om läkemedlet före administrering finns i avsnitt 6.6.
Överkänslighet mot den aktiva substansen eller mot något hjälpämne som anges i avsnitt 6.1.
Somapacitan får inte användas vid tecken på tumöraktivitet. Intrakraniella tumörer måste vara inaktiva och cancerbehandling måste vara avslutad innan behandling med somapacitan påbörjas. Behandlingen ska avbrytas om det finns tecken på tumörtillväxt, se avsnitt 4.4.
Somapacitan får inte användas för att stimulera längdtillväxt hos barn med slutna epifyser, se avsnitt 4.2.
Patienter med akut allvarlig sjukdom som lider av komplikationer efter öppen hjärtkirurgi, bukkirurgi, multipla trauma, akut andningssvikt eller liknande tillstånd får inte behandlas med somapacitan (angående patienter som genomgår substitutionsbehandling, se avsnitt 4.4).
Spårbarhet
För att underlätta spårbarhet av biologiska läkemedel ska läkemedlets namn och tillverkningssatsnummer dokumenteras.
Binjurebarksvikt
Inledning av tillväxthormonbehandling kan resultera i hämning av 11βHSD-1 och minskad kortisolkoncentration i serum. Hos patienter som behandlas med tillväxthormon kan tidigare odiagnostiserad central (sekundär) hypoadrenalism demaskeras och substitutionsbehandling med glukokortikoider kan vara nödvändig. Dessutom kan patienter vid substitutionsbehandling med glukokortikoider mot tidigare diagnostiserad hypoadrenalism kräva ökade underhålls- eller stressdoser efter initiering av tillväxthormonbehandling. Patienter med känd hypoadrenalism behöver monitoreras med avseende på minskade kortisolnivåer i serum och/eller behov av ökade doser av glukokortikoider, se avsnitt 4.5.
Nedsatt glukosmetabolism
Behandlingen med tillväxthormon kan minska insulinkänsligheten, särskilt vid högre doser hos mottagliga patienter. Följaktligen kan hyperglykemi förekomma hos personer med otillräcklig förmåga att utsöndra insulin. Som ett resultat kan tidigare odiagnostiserad nedsatt glukostolerans och uppenbar diabetes mellitus demaskeras under tillväxthormonbehandlingen. Därför ska glukoshalterna kontrolleras regelbundet hos alla patienter som behandlas med tillväxthormon, särskilt de med riskfaktorer för diabetes mellitus, såsom fetma eller diabetes mellitus i familjen. Patienter med underliggande diabetes mellitus typ 1 eller typ 2 eller nedsatt glukostolerans ska monitoreras noggrant under tillväxthormonbehandlingen. Doserna av blodglukossänkande läkemedel kan behöva justeras när behandling med tillväxthormon införs hos dessa patienter.
Tumörer
Det finns inga belägg för ökad risk för ny primär cancer hos patienter som behandlas med tillväxthormon.
Hos patienter med fullständig remission från maligna sjukdomar eller som har behandlats för benigna tumörer, har tillväxthormonbehandling inte satts i samband med en ökad recidivfrekvens.
Patienter som har uppnått fullständig remission av maligna sjukdomar eller har behandlats för benigna tumörer ska följas noga med avseende på recidiv efter att tillväxthormonbehandling påbörjats. Behandlingen med tillväxthormon ska avbrytas om malign eller benign tumör utvecklas eller uppkommer på nytt.
En generellt sett liten ökning av sekundära neoplasmer har observerats hos tillväxthormonbehandlade patienter som överlevt cancer under barndomen, där intrakraniella tumörer var vanligast. Den dominerande riskfaktorn för sekundära neoplasmer verkar vara tidigare strålbehandling.
Benign intrakraniell tryckstegring
Vid svår eller återkommande huvudvärk, synstörningar, illamående och/eller kräkningar rekommenderas en oftalmoskopi med avseende på papillödem. Om papillödem bekräftas bör benign intrakraniell tryckstegring misstänkas och om lämpligt ska behandlingen med tillväxthormon avbrytas. För närvarande finns inte nog med belägg för klinisk beslutsfattning för patienter med normaliserat intrakraniellt tryck. Om behandling med tillväxthormon återinförs är noggrann kontroll av symtom på intrakraniell tryckstegring nödvändig.
Sköldkörtelfunktion
Tillväxthormon ökar omvandlingen av T4 till T3 utanför sköldkörteln och kan således demaskera begynnande hypotyreos. Eftersom hypotyreoidism stör effekten av tillväxthormonbehandlingen, ska patienterna kontrollera sköldkörtelfunktionen regelbundet och få substitutionsbehandling med sköldkörtelhormon när detta indikeras, se avsnitt 4.5 och 4.8.
Användning med oralt östrogen
Oralt östrogen påverkar IGF-I-svaret på tillväxthormon inklusive somapacitan.
Kvinnliga patienter som tar någon form av oralt östrogen (hormonbehandling eller preventivmedel) bör överväga att ändra form för östrogenadministrering (t.ex. transdermala, vaginala hormonprodukter) eller använda en annan preventivmetod. Om en kvinna med oralt östrogen börjar somapacitanbehandling kan högre startdoser och en längre titreringsperiod krävas (se avsnitt 4.2).
Om en kvinnlig patient som använder somapacitan påbörjar oral östrogenbehandling kan dosen somapacitan behöva ökas för att upprätthålla serum-IGF-I-nivåer som är normala för den åldersgruppen. Omvänt, om en kvinnlig patient på somapacitan avbryter behandlingen med oralt östrogen, kan dosen somapacitan behöva minskas för att undvika överskott av somapacitan och/eller biverkningar, se avsnitt 4.2 och 4.5.
Hud och subkutan vävnad
När somapacitan administreras på samma ställe under en längre tidsperiod kan lokala förändringar i subkutan vävnad såsom lipohypertrofi, lipoatrofi och förvärvad lipodystrofi uppstå. Injektionsstället ska varieras för att minimera denna risk, se avsnitt 4.2 och 4.8.
Antikroppar
Antikroppar mot somapacitan observerades inte hos vuxna GHD-patienter. Ett fåtal pediatriska GHD-patienter testade positivt för somapacitanbindande antikroppar. Inga av dessa antikroppar var neutraliserande och ingen påverkan på den kliniska effekten observerades. Patienter som inte svarar på behandlingen ska testas för antikroppar mot somapacitan.
Akut kritisk sjukdom
Effekten av tillväxthormon på återhämtningen studerades i två placebokontrollerade studier som omfattade 522 kritiskt sjuka vuxna patienter som led av komplikationer efter öppen hjärtkirurgi, bukkirurgi, multipelt trauma efter olycka eller akut andningssvikt. Mortaliteten var högre hos patienterna som behandlades med 5,3 eller 8 mg tillväxthormon dagligen jämfört med patienterna som fick placebo: 42 % jämfört med 19 %. Utifrån dessa data ska den här typen av patienter inte behandlas med somapacitan. Eftersom det inte finns några data tillgängliga avseende säkerheten för substitutionsbehandling med tillväxthormon hos akut allvarligt sjuka patienter, ska i en sådan situation nyttan med fortsatt behandling vägas mot de potentiella riskerna som kan finnas.
Tillväxthormonbrist hos vuxna är en livslång sjukdom och måste behandlas därefter, men erfarenheten hos patienter äldre än 60 år och hos patienter med mer än fem års behandling med vuxen tillväxthormonbrist är fortfarande begränsad.
Pankreatit
Det finns ett fåtal rapporter om pankreatit under behandling med andra tillväxthormonläkemedel. Detta ska beaktas hos patienter som behandlas med sompacitan och får oförklarlig buksmärta.
Epifysiolys i höftleden
Hos barn med snabb tillväxt och patienter med endokrina sjukdomar, inklusive GHD, förekommer epifysglidningar i höften mer frekvent än hos den allmänna befolkningen. Barn med bestående smärta i höft/knä och/eller hälta under behandling med somapacitan ska undersökas kliniskt.
Natrium
Detta läkemedel innehåller mindre än 1 mmol (23 mg) natrium per dos, d.v.s. är näst intill ”natriumfritt”.
Läkemedel som metaboliseras av cytokrom P450
Data från en interaktionsstudie på vuxna med tillväxthormonbrist antyder att administration av tillväxthormon kan öka clearance av substanser som metaboliseras av cytokrom P450-isoenzymer. I synnerhet kan clearance för substanser som metaboliseras via cytokrom P450 (till exempel könssteroider, kortikosteroider, antiepileptika och ciklosporin) öka, vilket resulterar i lägre plasmanivåer för dessa substanser. Den kliniska betydelsen av detta är inte känd.
Glukokortikoider
Tillväxthormon minskar omvandlingen av kortison till kortisol och kan demaskera tidigare oupptäckt central hypoadrenalism eller göra låga substitutionsdoser med glukokortikoider verkningslösa, se avsnitt 4.4.
Orala östrogener
Hos kvinnor med oral östrogenbehandling kan en högre dos av sompacitan krävas för att uppnå behandlingsmålet, se avsnitt 4.2 och 4.4.
Blodglukossänkande produkter
Blodglukossänkande behandling inklusive insulin kan behöva dosjusteras vid samtidig administrering med somapacitan eftersom somapacitan kan minska insulinkänsligheten, se avsnitt 4.4 och 4.8.
Övriga
De metabola effekterna av somapacitan kan också påverkas av samtidig behandling med andra hormoner, till exempel testosteron och sköldkörtelhormoner, se avsnitt 4.4.
Graviditet
Data från behandling av gravida kvinnor med somapacitan saknas.
Djurstudier har visat reproduktionstoxikologiska effekter, se avsnitt 5.3.
Sogroya rekommenderas inte under graviditet och hos kvinnor i fertil ålder som inte använder preventivmedel.
Amning
Det är okänt om somapacitan/metaboliter utsöndras i bröstmjölk.
Tillgängliga farmakodynamiska/toxikologiska djurdata har visat att somapacitan utsöndras i mjölk, se avsnitt 5.3.
En risk för det ammande nyfödda barnet eller spädbarnet kan inte uteslutas.
Ett beslut måste fattas om man ska avbryta amningen eller avbryta/avstå från behandling med Sogroya efter att man tagit hänsyn till fördelen med amning för barnet och fördelen med behandling för kvinnan.
Fertilitet
Det finns ingen klinisk erfarenhet av användningen av somapacitan och dess potentiella effekt på fertiliteten.
Inga biverkningar observerades på fertiliteten hos råttor av han- eller honkön, se avsnitt 5.3.
Sogroya har ingen eller försumbar effekt på förmågan att köra och använda maskiner.
Sammanfattning av säkerhetsprofilen
De mest frekvent rapporterade biverkningarna är (i fallande ordning [pediatrisk GHD, vuxen GHD]) huvudvärk (12%, 12%), smärta i extremiteter (9%, ej tillämpbart), hypothyroidism (5%, 2%), reaktioner vid injektionsstället (5%, 1%), perifert ödem (3%, 4%) artralgi (2%, 7%), hyperglykemi (2%, 1%), trötthet (2%, 6%) och binjurebarksvikt (1,5%, 3%).
Lista över biverkningar i tabellform
De biverkningar som anges i tabell 2 baseras på säkerhetsdata från en pågående pivotal fas 3-studie (52 veckor) hos pediatriska patienter med GHD (ålder vid studiestart: 2,5 till 11 år) och biverkningar från somapacitanbehandling. Frekvenser av biverkningarna har beräknats baserat på frekvenserna i den pivotala fas 3-studien.
De biverkningar som anges i tabell 3 baseras på sammanställda säkerhetsdata från tre avslutade fas 3-studier hos vuxna patienter med GH-brist (ålder vid studiestart: 19 till 77 år).
Biverkningarna följer klassificeringen av organsystem enligt MedDRA och frekvenskategorierna definieras enligt följande: Mycket vanliga (≥ 1/10), vanliga (≥ 1/100, < 1/10), mindre vanliga (≥ 1/1 000, < 1/100), sällsynta (≥ 1/10 000, < 1/1 000), mycket sällsynta (< 1/10 000).
Tabell 2: Biverkningar från fas 3-studie inom pediatrisk GHD
*I allmänhet var dessa biverkningar av icke-allvarlig, mild svårighetsgrad och övergående
#Reaktionerna vid injektionsstället inkluderade blåmärken vid injektionsstället (1,5%), smärta vid injektionsstället (1,5%), hematom vid injektionsstället (1,5%) och svullnad vid injektionsstället (0,8%).
**Primärt mild bensmärta
Tabell 3: Biverkningar från tre avslutade fas 3-studier hos vuxna patienter med GHD
*I allmänhet var dessa biverkningar av icke-allvarlig, mild eller måttlig svårighetsgrad och övergående.
Beskrivning av utvalda biverkningar
Perifert ödem
Perifert ödem var en vanlig biverkning (3% i pediatrisk GHD och 4 % i vuxen GHD). Extracellulärt volymunderskott är typiskt för patienter med tillväxthormonbrist. När behandling med tillväxthormonläkemedel inleds korrigeras detta underskott. Vätskeretention med perifert ödem kan förekomma. Symtomen är vanligtvis övergående och dosberoende. Dosen kan behöva minskas kortvarigt.
Binjurebarksvikt
Binjurebarksvikt var en vanlig biverkning (1,5% i pediatrisk GHD och 3% i vuxen GHD), se avsnitt 4.4.
Pediatrisk population
Säkerheten av somapacitan har fastställts hos barn och ungdomar från 3 år och uppåt med tillväxtstörning på grund av GHD. Säkerhetsprofilen av somapacitan hos patienter med GHD under 3 års ålder har ej fastställts.
Rapportering av misstänkta biverkningar
Det finns begränsad klinisk erfarenhet av överdosering med somapacitan.
Baserat på erfarenhet från daglig behandling med tillväxthormon, kan kortvarig överdosering med låga blodglukosnivåer inträffa initialt, följt av höga blodglukosnivåer. De sänkta glukosnivåerna har detekterats biokemiskt, men utan kliniska tecken på hypoglykemi.
Långvarig överdosering kan leda till tecken och symtom som överensstämmer med de kända effekterna av överskott av humant tillväxthormon.
IGF‑I
IGF-I är en allmänt accepterad biomarkör för effekt vid GHD.
Ett dosberoende IGF-I-svar induceras efter administrering av somapacitan.
Ett steady state mönster i IGF-I-svar uppnås efter 1-2 veckovisa doser.
IGF-I-nivåerna fluktuerar under veckan. IGF-I-svaret är maximalt efter 2 till 4 dagar. Jämfört med daglig GH-behandling är IGF-I-profilen för somapacitan annorlunda, se figur 1.
Hos pediatriska GHD-patienter ger somapacitan ett doslinjärt IGF-I-svar, med en genomsnittlig förändring på 0,02 mg/kg vilket resulterar i en förändring av IGF-I-standardavvikelsevärde (SDS) på 0,32.
Figur 1: Modellerade IGF‑I-profiler under steady state av somapacitan och somatropin (baserat på data från vuxen GHD)
Klinisk effekt och säkerhet
Pediatrisk GHD
REAL 4 (fas 3)
Effekten och säkerheten av dosering av somapacatin en gång i veckan utvärderades i en 52-veckors randomiserad, multicenter-, öppen, aktivt kontrollerad fas 3 studie med parallella grupper (REAL 4) med 200 tidigare obehandlade pediatriska patienter med GHD. Patienterna randomiserades till somapacitan 0,16 mg/kg/en gång i veckan (N=132) eller somatropin 0,034 mg/kg/en gång dagligen (N=68).
Vid studiestart hade de 200 patienterna en medelålder på 6,4 år (intervall: 2,5 till 11 år). 74,5% av patienterna var manliga.
Den årliga längdtillväxthastigheten vid vecka 52 var liknande för somapacitan och somatropin (tabell 4).
Tabell 4: Tillväxtresultat vid vecka 52 hos pediatriska patienter med GHD
I enlighet med detta var förändringar vid vecka 52 jämfört med studiestart med avseende på längd-SDS och IGF-I-SDS också liknande för somapacitan och somatropin (tabell 5).
Tabell 5: Längd-SDS och IGF-I-SDS hos pediatriska patienter med GHD – 52 veckors behandling
a Observerat medelvärde
Den stora majoriteten av pediatriska patienter (96,9%) i studien uppnådde en genomsnittlig IGF-I-SDS-nivå inom normalt intervall (-2 till +2) efter 52 veckors behandling en gång i veckan med somapacitan (tabell 6). Ett litet antal patienter hade i genomsnitt IGF-I-SDS över +2 (2,3%) och inga patienter hade en genomsnittlig IGF-I-SDS över +3.
Tabell 6: Genomsnittliga IGF-I-SDS-värden efter 52 veckors behandling av pediatriska patienter med GHD med somapacitan en gång i veckan
REAL 3 (fas 2)
Totalt 59 icke tidigare behandlade pediatriska patienter med tillväxthormonbrist fullföljde en 26-veckors 4-armad parallell förlängningsstudie med somapacitan en gång i veckan med dosnivåer på 0,04, 0,08 och 0,16 mg/kg/vecka och aktiv kontrollarm med dagligt somatropin på 0,034 mg/kg/dag. Patienterna fortsatte i en 104-veckors öppen, parallell, förlängd säkerhetsstudie med somapacitan 0,16 mg/kg/vecka and dagligt somatropin 0,034 mg/kg/dag. Alla patienter överfördes därefter till veckovis somapacitan 0,16 mg/kg/vecka i en förlängd 208-veckors långtidssäkerhetsstudie.
Behandling med somapacitan en gång i veckan ledde till kontinuerliga behandlingsfördelar upp till åtminstone vecka 208. Längd-SDS var -1,06 (förändring från studiestart: 2,85) hos 38 patienter.
Längdutveckling erhållen i vecka 208 hos patienter som bytte från dagligt somatropin 0,034 mg/kg/dag till veckovis somapacitan 0,16 mg/kg/vecka i vecka 156 indikerade att behandlingsfördelar med daglig tillväxthormonbehandling bibehålls efter byte till somapacitan en gång i veckan.
Genomsnittlig IGF-I SDS-förblev inom det normala intervallet för alla grupper.
Vuxen GHD
I en 34-veckors placebokontrollerad (dubbelblind) och aktivt kontrollerad (öppen) studie, randomiserades (2:1:2) 301 tidigare obehandlade vuxna patienter med GH-brist och 300 exponerades under en 34-veckors behandlingsperiod (prövningens huvudfas) antingen för somapacitan en gång i veckan, för placebo eller för somatropin dagligen. Patientpopulationen hade en medelålder på 45,1 år (i åldersspannet 23–77 år; 41 patienter var 65 år eller äldre), 51,7 % var kvinnor och för 69,7 % hade GH-bristen debuterat i vuxen ålder.
Totalt fortsatte 272 vuxna patienter med GH-brist som fullgjort huvudfasen på 34 veckor under en 53-veckors öppen förlängningsperiod. Försökspersonerna som stod på placebo växlade till somapacitan, och patienterna som stod på somatropin randomiserades om (1:1) till antingen somapacitan eller somatropin.
Nedan presenteras de kliniska effekter som observerades avseende de primära effektmåtten i huvudbehandlingsfasen (tabell 7) och den förlängda behandlingsfasen (tabell 8).
Tabell 7: Resultat vid 34 veckor
Förkortningar: N = antal försökspersoner i fullständig analys, CI = konfidensintervall, DM = diabetes mellitus. SDS IGF-I: Standardavvikelse insulinliknande tillväxtfaktor-I.
a Parametrarna för kroppssammansättning baseras på DXA-skanning.
b Den primära analysen var en jämförelse av förändringarna från studiestart för somapacitan och placebo avseende andel bukfett. Ändringar i procentuellt trunkalt fett från baseline till mätningarna i vecka 34 analyserades med användning av en analys av kovariansmodell med behandling, GHD debuttyp, kön, region, DM och kön per region per DM interaktion som faktorer och baseline som en kovariat inkluderande en multipel imputationsmetod, där värden som saknades från vecka 34 imputerades baserat på data från placebogruppen.
Post-hoc-undergruppsanalys av förändringar från studiestart i trunkal fettprocent (%) jämfört med placebo vid vecka 34 visade en uppskattad behandlingsskillnad (somapacitan-placebo) på -2,49% [-4,19; -0,79] hos män, -0,80% [-2,99; 1,39] hos kvinnor sutan oralt östrogen, -1,44% [-3,97; 1,09] hos kvinnor med oralt östrogen.
Tabell 8: Resultat vid 87 veckor
a Parametrarna för kroppssammansättning baseras på DXA-skanning.
Observerade och simulerade IGF-I SDS-nivåer i den kliniska studien
I huvudfasen av den kliniska studien uppnåddes IGF-I SDS-värden på 0 och högre hos 53% av somapacitanbehandlade vuxna studiepatienter med GH-brist efter en 8-veckors dostitreringsperiod. Denna andel var dock lägre i speciella undergrupper, såsom kvinnor på oralt östrogen (32%) och patienter med barndomsdebut (39%) (tabell 9). Post-hoc-simuleringsanalyser visade att andelen vuxna patienter med GH-brist som uppnådde IGF-I-SDS-nivåer över 0 förväntas vara högre om dostitrering med somapacitan efter 8 veckor skulle tillåtas. I denna simuleringsanalys antogs att dostitrering med somapacitan tolererades väl hos alla patienter tills IGF-I SDS-målintervallet eller en somapacitandos på 8 mg per vecka skulle uppnås.
Tabell 9: Andelar av somapacitanbehandlade vuxna patienter med GH-brist med IGF-I SDS-nivåer över 0
a Studien var utformad för att titrera mot en IGF-I SDS-nivå över -0,5
Underhållsdos
Underhållsdosen varierar från person till person och mellan män och kvinnor. Den genomsnittliga underhållsdosen somapacitan som observerades i fas 3-prövningar var 2,4 mg/vecka.
Pediatrisk och vuxen GHD
Klinisk säkerhet
Säkerhetsprofilen för somapacitan liknade den välkända säkerhetsprofilen för somatropin. Inga nya säkerhetsproblem identifierades, se avsnitt 4.8.
Immunogenicitet
Anti-läkemedelsantikroppar (ADA) var ovanliga i pediatriska patienter (16 av 132). Inga av dessa antikroppar var neutraliserande. Inga bevis på antikropparnas påverkan på farmakokinetik, effekt eller säkerhet observerades. Inga anti-läkemedelsantikroppar detekterades hos vuxna patienter.
Pediatrisk population
Europeiska läkemedelsmyndigheten har beviljat undantag från kravet att skicka in studieresultat för Sogroya för alla subgrupper av den pediatriska population med tillväxthormonbrist (se avsnitt 4.2 för information om pediatrisk användning).
Somapacitan har farmakokinetiska egenskaper som är kompatibla med administrering en gång i veckan. Den reversibla bindningen till endogent albumin fördröjer eliminationen av somapacitan och förlänger därmed halveringstiden och verkningsdurationen in vivo.
Farmakokinetiken för somapacitan efter subkutan administrering har undersökts vid dosnivåer från 0,02 to 0,16 mg/kg/vecka i pediatrisk population (2,5 till 14 år), vid dosnivåer från 0,01 till 0,32 mg/kg hos friska vuxna och vid doser upp till 0,12 mg/kg hos patienter med vuxen GH-brist.
Somapacitan visar totalt sett en icke-linjär farmakokinetik över det undersökta dosintervallet. Men inom det kliniskt relevanta dosintervallet för somapacitan hos vuxna med GH-brist är farmakokinetiken för somapacitan i stort sett linjär.
Hos barn med GH-brist motsvarar en somapacitandos på 0,16 mg/kg/vecka en genomsnittlig koncentration på 80,2 ng/ml. Hos vuxna med GH-brist motsvarar somapacitandoser inom det kliniskt relevanta intervallet genomsnittliga koncentrationer på 0,1-36,2 ng/ml.
Absorption
Hos vuxna och pediatriska patienter med GH-brist varierade medianen för tmax från 4 till 25,5 timmar vid doser från 0,02 mg/kg/vecka till 0,16 mg/kg/vecka.
Steady state-exponering uppnåddes efter 1‑2 veckovisa administreringar.
Den absoluta biotillgängligheten av somapacitan hos människor har inte undersökts.
Distribution
Somapacitan är i stor utsträckning bunden (> 99 %) till plasmaproteiner och förväntas distribueras som albumin. Baserat på farmakokinetikanalyser av populationen var den uppskattade distributionsvolymen 1,7 l i pediatriska GHD-patienter och 14,6 l i vuxna GHD-patienter.
Eliminering
Efter en engångsdos och upprepad dosering på 0,16 mg/kg/vecka var den terminala halveringstiden ungefär 34 timmar hos pediatriska GHD-patienter.
Den terminala halveringstiden uppskattades med geometriska medelvärden variera från cirka 2 till 3 dagar vid steady state hos pediatriska och vuxna patienter med GH-brist (doser: 0,02 till 0,12 mg/kg).
Somapacitan finns kvar i cirkulationen i ungefär 2 veckor efter den sista dosen. Liten till ingen ackumulation (medelackumulationskvot: 1‑2) av somapacitan efter flera doser har observerats.
Metabolism
Somapacitan metaboliseras i stor utsträckning genom proteolys och klyvning av kopplingen mellan peptiden och den albuminbindande delen.
Somapacitan metaboliserades i stor utsträckning före utsöndring och inget intakt somapacitan fanns varken i urin, vilket var den huvudsakliga utsöndringsvägen (81 %), eller i feces, där 13 % av somapacitanrelaterat material fanns. Detta indikerar fullständig metabolism före utsöndring.
Särskilda populationer
Pediatriska GHD-patienter
Baserat på populationsfarmakokinetisk analys har kön, ras och kroppsvikt ingen kliniskt betydelsefull effekt på farmakokinetiken efter viktbaserad dosering.
Vuxna GHD-patienter
Ålder
Personer äldre än 60 år har högre exponering (29%) än yngre personer med samma dos av somapacitan. En lägre startdos för personer över 60 år beskrivs i avsnitt 4.2.
Kön
Kvinnor och särskilt kvinnor som står på oralt östrogen har lägre exponering (53% för kvinnor som står på oralt östrogen och 30% för kvinnor som inte står på oralt östrogen) än män med samma dos av somapacitan. En högre startdos för kvinnor som står på oralt östrogen beskrivs i avsnitt 4.2.
Ras
Det förelåg ingen skillnad i exponering för somapacitan och IGF-I-svar mellan japanska och vita försökspersoner. Trots en högre exponering hos asiatiska icke-japanska personer jämfört med vita personer vid samma dos av somapacitan, behövde vita, japanska och asiatiska icke-japanska personer samma doser för att nå liknande IGF-I-nivåer. Därför finns det ingen rekommendation om dosjustering baserad på ras.
Etnicitet
Etnicitet (latinamerikansk 4,5 % (15 försökspersoner fick somapacitan)) undersöktes inte på grund av liten urvalsstorlek i utvecklingsprogrammet.
Kroppsvikt
Trots högre exponering hos försökspersoner med låg kroppsvikt jämfört med försökspersoner med hög kroppsvikt vid samma dos av somapacitan, behövde försökspersonerna samma doser för att uppnå liknande IGF-I-nivåer över kroppsviktsintervallet 35 kg till 150 kg. Därför finns det ingen rekommendation om dosjustering baserad på kroppsvikt.
Nedsatt njurfunktion
En somapacitandos på 0,08 mg/kg vid steady state resulterade i högre exponering hos patienter med nedsatt njurfunktion, mer uttalad hos patienter med allvarligt nedsatt njurfunktion, och hos patienter med behov av hemodialys, där AUC0-168h kvoterna till normal njurfunktion var 1,75 respektive 1,63. Generellt tenderade somapacitanexponeringen att öka med minskande GFR.
Högre IGF‑IAUC0–168h-nivåer observerades hos försökspersoner med måttlig och svår njurfunktionsnedsättning och försökspersoner med behov av hemodialys, med kvoter jämfört med normal njurfunktion på 1,35, 1,40 respektive 1,24.
På grund av den blygsamma ökningen som observerades av IGF‑I kombinerat med de låga rekommenderade startdoserna och den individuella dostitreringen av somapacitan, finns det ingen rekommendation om dosjustering för patienter med nedsatt njurfunktion.
Nedsatt leverfunktion
En somapacitandos på 0,08 mg/kg vid steady state resulterade i en högre exponering hos försökspersoner med måttlig leverfunktionsnedsättning med kvoter jämfört med normal leverfunktion på 4,69 för AUC0–168h och 3,52 för Cmax.
Lägre somapacitanstimulerade IGF-I-nivåer observerades hos försökspersoner med mild och måttlig leverfunktionsnedsättning jämfört med försökspersoner med normal leverfunktion (kvoten till det normala var 0,85 för mild och 0,75 för måttlig).
På grund av den blygsamma minskningen som observerades av IGF‑I kombinerat med den individuella dostitreringen av somapacitan finns det ingen rekommendation om dosjustering för patienter med nedsatt leverfunktion.
Gängse studier avseende säkerhetsfarmakologi, allmäntoxicitet, gentoxicitet och effekter på pre- och postnatal utveckling visade inte några särskilda risker för människa.
Inga karcinogenicitetsstudier har utförts med somapacitan.
Inga biverkningar observerades på fertiliteten hos råttor av han- och honkön vid en dos som resulterade i en minst 13 respektive 15 gånger högre exponering än den förväntade maximala kliniska exponeringen vid 8 mg/vecka för hanar respektive honor. Emellertid sågs oregelbunden brunstcykel hos honorna vid alla behandlade doser.
Inga bevis för fosterskada identifierades när dräktiga råttor och kaniner administrerades subkutan somapacitan under organogenesen vid doser som ledde till exponeringar långt över förväntad exponering vid den maximala kliniska dosen på 8 mg/vecka (minst 18-faldig). Vid höga doser som ledde till en exponering som var minst 130 gånger över den förväntade maximala kliniska exponeringen vid 8 mg/vecka, fann man korta/böjda/förtjockade rörben hos avkomma från råttor av honkön som fick somapacitan. Det är känt att sådana fynd hos råttor försvinner efter födseln och de ska betraktas som mindre missbildningar, inte permanenta abnormiteter.
Reducerad fostertillväxt sågs när dräktiga kaniner doserades med somapacitan subkutant vid exponeringar minst 9 gånger över förväntad exponering vid maximal klinisk dos på 8 mg/vecka.
Hos diande råttor utsöndrades somapacitanrelaterat material i mjölken men på en lägre nivå än vad som observerats i plasma (upp till 50 % av nivån i plasma).
Farmakoterapeutisk grupp: Hypofys- och hypotalamushormoner samt analoger, somatropin, samt somatropinagonister, ATC-kod: H01AC07.
Verkningsmekanism
Somapacitan är ett långverkande rekombinant derivat av humant tillväxthormon. Det består av 191 aminosyror som liknar det endogena humana tillväxthormonet, med en substitution i aminosyrans ryggrad (L101C), till vilken en albuminbindande del har fästs. Den albuminbindande delen (sidokedjan) består av en fettsyradel och en hydrofil s.k. spacer som är fäst vid position 101 på proteinet.
Verkningsmekanismen för somapacitan är antingen direkt via GH-receptorn och/eller indirekt via IGF-I som produceras i alla kroppens vävnader, men främst av levern.
När tillväxthormonbrist behandlas med somapacitan normaliseras kroppssammansättningen (dvs. minskad kroppsfettmassa och ökad fettfri kroppsmassa) och ämnesomsättningen.
Somapacitan stimulerar skeletttillväxt hos pediatriska patienter med GHD som ett resultat av effekter på benens tillväxtplattor (epifyser), se avsnitt 5.3.
Farmakodynamisk effekt
IGF‑I
IGF-I är en allmänt accepterad biomarkör för effekt vid GHD.
Ett dosberoende IGF-I-svar induceras efter administrering av somapacitan.
Ett steady state mönster i IGF-I-svar uppnås efter 1-2 veckovisa doser.
IGF-I-nivåerna fluktuerar under veckan. IGF-I-svaret är maximalt efter 2 till 4 dagar. Jämfört med daglig GH-behandling är IGF-I-profilen för somapacitan annorlunda, se figur 1.
Hos pediatriska GHD-patienter ger somapacitan ett doslinjärt IGF-I-svar, med en genomsnittlig förändring på 0,02 mg/kg vilket resulterar i en förändring av IGF-I-standardavvikelsevärde (SDS) på 0,32.
Figur 1: Modellerade IGF‑I-profiler under steady state av somapacitan och somatropin (baserat på data från vuxen GHD)
Klinisk effekt och säkerhet
Pediatrisk GHD
REAL 4 (fas 3)
Effekten och säkerheten av dosering av somapacatin en gång i veckan utvärderades i en 52-veckors randomiserad, multicenter-, öppen, aktivt kontrollerad fas 3 studie med parallella grupper (REAL 4) med 200 tidigare obehandlade pediatriska patienter med GHD. Patienterna randomiserades till somapacitan 0,16 mg/kg/en gång i veckan (N=132) eller somatropin 0,034 mg/kg/en gång dagligen (N=68).
Vid studiestart hade de 200 patienterna en medelålder på 6,4 år (intervall: 2,5 till 11 år). 74,5% av patienterna var manliga.
Den årliga längdtillväxthastigheten vid vecka 52 var liknande för somapacitan och somatropin (tabell 4).
Tabell 4: Tillväxtresultat vid vecka 52 hos pediatriska patienter med GHD
I enlighet med detta var förändringar vid vecka 52 jämfört med studiestart med avseende på längd-SDS och IGF-I-SDS också liknande för somapacitan och somatropin (tabell 5).
Tabell 5: Längd-SDS och IGF-I-SDS hos pediatriska patienter med GHD – 52 veckors behandling
a Observerat medelvärde
Den stora majoriteten av pediatriska patienter (96,9%) i studien uppnådde en genomsnittlig IGF-I-SDS-nivå inom normalt intervall (-2 till +2) efter 52 veckors behandling en gång i veckan med somapacitan (tabell 6). Ett litet antal patienter hade i genomsnitt IGF-I-SDS över +2 (2,3%) och inga patienter hade en genomsnittlig IGF-I-SDS över +3.
Tabell 6: Genomsnittliga IGF-I-SDS-värden efter 52 veckors behandling av pediatriska patienter med GHD med somapacitan en gång i veckan
REAL 3 (fas 2)
Totalt 59 icke tidigare behandlade pediatriska patienter med tillväxthormonbrist fullföljde en 26-veckors 4-armad parallell förlängningsstudie med somapacitan en gång i veckan med dosnivåer på 0,04, 0,08 och 0,16 mg/kg/vecka och aktiv kontrollarm med dagligt somatropin på 0,034 mg/kg/dag. Patienterna fortsatte i en 104-veckors öppen, parallell, förlängd säkerhetsstudie med somapacitan 0,16 mg/kg/vecka and dagligt somatropin 0,034 mg/kg/dag. Alla patienter överfördes därefter till veckovis somapacitan 0,16 mg/kg/vecka i en förlängd 208-veckors långtidssäkerhetsstudie.
Behandling med somapacitan en gång i veckan ledde till kontinuerliga behandlingsfördelar upp till åtminstone vecka 208. Längd-SDS var -1,06 (förändring från studiestart: 2,85) hos 38 patienter.
Längdutveckling erhållen i vecka 208 hos patienter som bytte från dagligt somatropin 0,034 mg/kg/dag till veckovis somapacitan 0,16 mg/kg/vecka i vecka 156 indikerade att behandlingsfördelar med daglig tillväxthormonbehandling bibehålls efter byte till somapacitan en gång i veckan.
Genomsnittlig IGF-I SDS-förblev inom det normala intervallet för alla grupper.
Vuxen GHD
I en 34-veckors placebokontrollerad (dubbelblind) och aktivt kontrollerad (öppen) studie, randomiserades (2:1:2) 301 tidigare obehandlade vuxna patienter med GH-brist och 300 exponerades under en 34-veckors behandlingsperiod (prövningens huvudfas) antingen för somapacitan en gång i veckan, för placebo eller för somatropin dagligen. Patientpopulationen hade en medelålder på 45,1 år (i åldersspannet 23–77 år; 41 patienter var 65 år eller äldre), 51,7 % var kvinnor och för 69,7 % hade GH-bristen debuterat i vuxen ålder.
Totalt fortsatte 272 vuxna patienter med GH-brist som fullgjort huvudfasen på 34 veckor under en 53-veckors öppen förlängningsperiod. Försökspersonerna som stod på placebo växlade till somapacitan, och patienterna som stod på somatropin randomiserades om (1:1) till antingen somapacitan eller somatropin.
Nedan presenteras de kliniska effekter som observerades avseende de primära effektmåtten i huvudbehandlingsfasen (tabell 7) och den förlängda behandlingsfasen (tabell 8).
Tabell 7: Resultat vid 34 veckor
Förkortningar: N = antal försökspersoner i fullständig analys, CI = konfidensintervall, DM = diabetes mellitus. SDS IGF-I: Standardavvikelse insulinliknande tillväxtfaktor-I.
a Parametrarna för kroppssammansättning baseras på DXA-skanning.
b Den primära analysen var en jämförelse av förändringarna från studiestart för somapacitan och placebo avseende andel bukfett. Ändringar i procentuellt trunkalt fett från baseline till mätningarna i vecka 34 analyserades med användning av en analys av kovariansmodell med behandling, GHD debuttyp, kön, region, DM och kön per region per DM interaktion som faktorer och baseline som en kovariat inkluderande en multipel imputationsmetod, där värden som saknades från vecka 34 imputerades baserat på data från placebogruppen.
Post-hoc-undergruppsanalys av förändringar från studiestart i trunkal fettprocent (%) jämfört med placebo vid vecka 34 visade en uppskattad behandlingsskillnad (somapacitan-placebo) på -2,49% [-4,19; -0,79] hos män, -0,80% [-2,99; 1,39] hos kvinnor sutan oralt östrogen, -1,44% [-3,97; 1,09] hos kvinnor med oralt östrogen.
Tabell 8: Resultat vid 87 veckor
a Parametrarna för kroppssammansättning baseras på DXA-skanning.
Observerade och simulerade IGF-I SDS-nivåer i den kliniska studien
I huvudfasen av den kliniska studien uppnåddes IGF-I SDS-värden på 0 och högre hos 53% av somapacitanbehandlade vuxna studiepatienter med GH-brist efter en 8-veckors dostitreringsperiod. Denna andel var dock lägre i speciella undergrupper, såsom kvinnor på oralt östrogen (32%) och patienter med barndomsdebut (39%) (tabell 9). Post-hoc-simuleringsanalyser visade att andelen vuxna patienter med GH-brist som uppnådde IGF-I-SDS-nivåer över 0 förväntas vara högre om dostitrering med somapacitan efter 8 veckor skulle tillåtas. I denna simuleringsanalys antogs att dostitrering med somapacitan tolererades väl hos alla patienter tills IGF-I SDS-målintervallet eller en somapacitandos på 8 mg per vecka skulle uppnås.
Tabell 9: Andelar av somapacitanbehandlade vuxna patienter med GH-brist med IGF-I SDS-nivåer över 0
a Studien var utformad för att titrera mot en IGF-I SDS-nivå över -0,5
Underhållsdos
Underhållsdosen varierar från person till person och mellan män och kvinnor. Den genomsnittliga underhållsdosen somapacitan som observerades i fas 3-prövningar var 2,4 mg/vecka.
Pediatrisk och vuxen GHD
Klinisk säkerhet
Säkerhetsprofilen för somapacitan liknade den välkända säkerhetsprofilen för somatropin. Inga nya säkerhetsproblem identifierades, se avsnitt 4.8.
Immunogenicitet
Anti-läkemedelsantikroppar (ADA) var ovanliga i pediatriska patienter (16 av 132). Inga av dessa antikroppar var neutraliserande. Inga bevis på antikropparnas påverkan på farmakokinetik, effekt eller säkerhet observerades. Inga anti-läkemedelsantikroppar detekterades hos vuxna patienter.
Pediatrisk population
Europeiska läkemedelsmyndigheten har beviljat undantag från kravet att skicka in studieresultat för Sogroya för alla subgrupper av den pediatriska population med tillväxthormonbrist (se avsnitt 4.2 för information om pediatrisk användning).
Somapacitan har farmakokinetiska egenskaper som är kompatibla med administrering en gång i veckan. Den reversibla bindningen till endogent albumin fördröjer eliminationen av somapacitan och förlänger därmed halveringstiden och verkningsdurationen in vivo.
Farmakokinetiken för somapacitan efter subkutan administrering har undersökts vid dosnivåer från 0,02 to 0,16 mg/kg/vecka i pediatrisk population (2,5 till 14 år), vid dosnivåer från 0,01 till 0,32 mg/kg hos friska vuxna och vid doser upp till 0,12 mg/kg hos patienter med vuxen GH-brist.
Somapacitan visar totalt sett en icke-linjär farmakokinetik över det undersökta dosintervallet. Men inom det kliniskt relevanta dosintervallet för somapacitan hos vuxna med GH-brist är farmakokinetiken för somapacitan i stort sett linjär.
Hos barn med GH-brist motsvarar en somapacitandos på 0,16 mg/kg/vecka en genomsnittlig koncentration på 80,2 ng/ml. Hos vuxna med GH-brist motsvarar somapacitandoser inom det kliniskt relevanta intervallet genomsnittliga koncentrationer på 0,1-36,2 ng/ml.
Absorption
Hos vuxna och pediatriska patienter med GH-brist varierade medianen för tmax från 4 till 25,5 timmar vid doser från 0,02 mg/kg/vecka till 0,16 mg/kg/vecka.
Steady state-exponering uppnåddes efter 1‑2 veckovisa administreringar.
Den absoluta biotillgängligheten av somapacitan hos människor har inte undersökts.
Distribution
Somapacitan är i stor utsträckning bunden (> 99 %) till plasmaproteiner och förväntas distribueras som albumin. Baserat på farmakokinetikanalyser av populationen var den uppskattade distributionsvolymen 1,7 l i pediatriska GHD-patienter och 14,6 l i vuxna GHD-patienter.
Eliminering
Efter en engångsdos och upprepad dosering på 0,16 mg/kg/vecka var den terminala halveringstiden ungefär 34 timmar hos pediatriska GHD-patienter.
Den terminala halveringstiden uppskattades med geometriska medelvärden variera från cirka 2 till 3 dagar vid steady state hos pediatriska och vuxna patienter med GH-brist (doser: 0,02 till 0,12 mg/kg).
Somapacitan finns kvar i cirkulationen i ungefär 2 veckor efter den sista dosen. Liten till ingen ackumulation (medelackumulationskvot: 1‑2) av somapacitan efter flera doser har observerats.
Metabolism
Somapacitan metaboliseras i stor utsträckning genom proteolys och klyvning av kopplingen mellan peptiden och den albuminbindande delen.
Somapacitan metaboliserades i stor utsträckning före utsöndring och inget intakt somapacitan fanns varken i urin, vilket var den huvudsakliga utsöndringsvägen (81 %), eller i feces, där 13 % av somapacitanrelaterat material fanns. Detta indikerar fullständig metabolism före utsöndring.
Särskilda populationer
Pediatriska GHD-patienter
Baserat på populationsfarmakokinetisk analys har kön, ras och kroppsvikt ingen kliniskt betydelsefull effekt på farmakokinetiken efter viktbaserad dosering.
Vuxna GHD-patienter
Ålder
Personer äldre än 60 år har högre exponering (29%) än yngre personer med samma dos av somapacitan. En lägre startdos för personer över 60 år beskrivs i avsnitt 4.2.
Kön
Kvinnor och särskilt kvinnor som står på oralt östrogen har lägre exponering (53% för kvinnor som står på oralt östrogen och 30% för kvinnor som inte står på oralt östrogen) än män med samma dos av somapacitan. En högre startdos för kvinnor som står på oralt östrogen beskrivs i avsnitt 4.2.
Ras
Det förelåg ingen skillnad i exponering för somapacitan och IGF-I-svar mellan japanska och vita försökspersoner. Trots en högre exponering hos asiatiska icke-japanska personer jämfört med vita personer vid samma dos av somapacitan, behövde vita, japanska och asiatiska icke-japanska personer samma doser för att nå liknande IGF-I-nivåer. Därför finns det ingen rekommendation om dosjustering baserad på ras.
Etnicitet
Etnicitet (latinamerikansk 4,5 % (15 försökspersoner fick somapacitan)) undersöktes inte på grund av liten urvalsstorlek i utvecklingsprogrammet.
Kroppsvikt
Trots högre exponering hos försökspersoner med låg kroppsvikt jämfört med försökspersoner med hög kroppsvikt vid samma dos av somapacitan, behövde försökspersonerna samma doser för att uppnå liknande IGF-I-nivåer över kroppsviktsintervallet 35 kg till 150 kg. Därför finns det ingen rekommendation om dosjustering baserad på kroppsvikt.
Nedsatt njurfunktion
En somapacitandos på 0,08 mg/kg vid steady state resulterade i högre exponering hos patienter med nedsatt njurfunktion, mer uttalad hos patienter med allvarligt nedsatt njurfunktion, och hos patienter med behov av hemodialys, där AUC0-168h kvoterna till normal njurfunktion var 1,75 respektive 1,63. Generellt tenderade somapacitanexponeringen att öka med minskande GFR.
Högre IGF‑IAUC0–168h-nivåer observerades hos försökspersoner med måttlig och svår njurfunktionsnedsättning och försökspersoner med behov av hemodialys, med kvoter jämfört med normal njurfunktion på 1,35, 1,40 respektive 1,24.
På grund av den blygsamma ökningen som observerades av IGF‑I kombinerat med de låga rekommenderade startdoserna och den individuella dostitreringen av somapacitan, finns det ingen rekommendation om dosjustering för patienter med nedsatt njurfunktion.
Nedsatt leverfunktion
En somapacitandos på 0,08 mg/kg vid steady state resulterade i en högre exponering hos försökspersoner med måttlig leverfunktionsnedsättning med kvoter jämfört med normal leverfunktion på 4,69 för AUC0–168h och 3,52 för Cmax.
Lägre somapacitanstimulerade IGF-I-nivåer observerades hos försökspersoner med mild och måttlig leverfunktionsnedsättning jämfört med försökspersoner med normal leverfunktion (kvoten till det normala var 0,85 för mild och 0,75 för måttlig).
På grund av den blygsamma minskningen som observerades av IGF‑I kombinerat med den individuella dostitreringen av somapacitan finns det ingen rekommendation om dosjustering för patienter med nedsatt leverfunktion.
Gängse studier avseende säkerhetsfarmakologi, allmäntoxicitet, gentoxicitet och effekter på pre- och postnatal utveckling visade inte några särskilda risker för människa.
Inga karcinogenicitetsstudier har utförts med somapacitan.
Inga biverkningar observerades på fertiliteten hos råttor av han- och honkön vid en dos som resulterade i en minst 13 respektive 15 gånger högre exponering än den förväntade maximala kliniska exponeringen vid 8 mg/vecka för hanar respektive honor. Emellertid sågs oregelbunden brunstcykel hos honorna vid alla behandlade doser.
Inga bevis för fosterskada identifierades när dräktiga råttor och kaniner administrerades subkutan somapacitan under organogenesen vid doser som ledde till exponeringar långt över förväntad exponering vid den maximala kliniska dosen på 8 mg/vecka (minst 18-faldig). Vid höga doser som ledde till en exponering som var minst 130 gånger över den förväntade maximala kliniska exponeringen vid 8 mg/vecka, fann man korta/böjda/förtjockade rörben hos avkomma från råttor av honkön som fick somapacitan. Det är känt att sådana fynd hos råttor försvinner efter födseln och de ska betraktas som mindre missbildningar, inte permanenta abnormiteter.
Reducerad fostertillväxt sågs när dräktiga kaniner doserades med somapacitan subkutant vid exponeringar minst 9 gånger över förväntad exponering vid maximal klinisk dos på 8 mg/vecka.
Hos diande råttor utsöndrades somapacitanrelaterat material i mjölken men på en lägre nivå än vad som observerats i plasma (upp till 50 % av nivån i plasma).
Förvara Sogroya i ytterkartongen med pennhuven påsatt. Ljuskänsligt.
Före och efter öppnad förpackning
Om förvaring i kylskåp inte är möjlig (t.ex. under resa), kan Sogroya tillfälligt förvaras i temperaturer upp till 30°C i högst 72 timmar (3 dagar). Sogroya ska läggas i kylen igen efter förvaring vid denna temperatur. Om den förvaras utanför kyl och sedan återförs till kyl ska den sammanlagda tiden för förvaring utanför kyl inte överstiga 3 dagar. Övervaka detta noga. Sogroya-pennan ska kasseras om den har förvarats upp till 30°C i mer än 72 timmar (3 dagar) eller vid något tillfälle över 30°C.
Förvaras i kylskåp (2°C ‑ 8°C). Får ej frysas. Förvaras åtskilt från fryselement.
Förvara Sogroya i ytterkartongen med pennhuven påsatt. Ljuskänsligt.
Förvaringsanvisningar för läkemedlet efter första öppnandet finns i avsnitt 6.3.
Den förfyllda injektionspennan består av 1,5 ml lösning i en ampull (färglöst Typ I glas) med en kolvstång tillverkad av klorbutylgummi och en propp tillverkad av brombutyl/isoprengummi, förseglad med en aluminiumhatt. Ampullen finns i en förfylld injektionspenna (engångspenna av multidostyp) tillverkad av polypropylen, polyoximetylen, polykarbonat och akrylonitrilbutadienstyren (ABS) och dessutom två metallfjädrar. Ampullen är permanent förseglad i en injektionspenna.
Sogroya 5 mg/1,5 ml injektionsvätska, lösning i en förfylld injektionspenna
En färgkodad, förfylld injektionspenna med blågrön doseringsknapp.
Sogroya 10 mg/1,5 ml injektionsvätska, lösning i en förfylld injektionspenna
En färgkodad, förfylld injektionspenna med gul doseringsknapp.
Sogroya 15 mg/1,5 ml injektionsvätska, lösning i en förfylld injektionspenna
En färgkodad, förfylld injektionspenna med rubinröd doseringsknapp.
Förpackningsstorlekar med 1 förfylld injektionspenna och multipelförpackningar med 5 förfyllda injektionspennor (5 förpackningar med 1 förfylld injektionspenna). Eventuellt kommer inte alla förpackningsstorlekar att marknadsföras.
Injektionspennan är avsedd att användas av enbart en person.
Sogroya ska inte användas om lösningen inte verkar klar till något oklar, färglös till svagt gul och fri från synliga partiklar.
Sogroya får inte användas om den har varit fryst.
Ampullen får inte tas ut ur den förfyllda injektionspennan och fyllas på.
En injektionsnål måste alltid sättas på före användning. Nålarna får inte återanvändas. Injektionsnålen ska kasseras efter varje injektion och injektionspennan ska förvaras utan nålen påsatt. Det kan förhindra tilltäppta nålar, förorening, infektion, läckage av lösningen och felaktig dosering.
Om nålen täpps till ska patienterna följa anvisningarna i bruksanvisningen som följer med bipacksedeln.
Injektionsnålar ingår inte. Sogroya förfylld injektionspenna är utformad för att användas med engångsnålar med en längd mellan 4 mm och 8 mm och en tjocklek mellan 30G och 32G.
Ej använt läkemedel och avfall ska kasseras enligt gällande anvisningar.
Histidin
Mannitol
Poloxamer 188
Fenol
Vatten för injektionsvätskor
Saltsyra (för pH-justering)
Natriumhydroxid (för pH-justering)
Då blandbarhetsstudier saknas får detta läkemedel inte blandas med andra läkemedel.
2 år
Öppnad förpackning:
6 veckor. Förvaras i kylskåp (2°C – 8°C).
Får ej frysas. Förvaras inte nära fryselementet.
Förvara Sogroya i ytterkartongen med pennhuven påsatt. Ljuskänsligt.
Före och efter öppnad förpackning
Om förvaring i kylskåp inte är möjlig (t.ex. under resa), kan Sogroya tillfälligt förvaras i temperaturer upp till 30°C i högst 72 timmar (3 dagar). Sogroya ska läggas i kylen igen efter förvaring vid denna temperatur. Om den förvaras utanför kyl och sedan återförs till kyl ska den sammanlagda tiden för förvaring utanför kyl inte överstiga 3 dagar. Övervaka detta noga. Sogroya-pennan ska kasseras om den har förvarats upp till 30°C i mer än 72 timmar (3 dagar) eller vid något tillfälle över 30°C.
Förvaras i kylskåp (2°C ‑ 8°C). Får ej frysas. Förvaras åtskilt från fryselement.
Förvara Sogroya i ytterkartongen med pennhuven påsatt. Ljuskänsligt.
Förvaringsanvisningar för läkemedlet efter första öppnandet finns i avsnitt 6.3.
Den förfyllda injektionspennan består av 1,5 ml lösning i en ampull (färglöst Typ I glas) med en kolvstång tillverkad av klorbutylgummi och en propp tillverkad av brombutyl/isoprengummi, förseglad med en aluminiumhatt. Ampullen finns i en förfylld injektionspenna (engångspenna av multidostyp) tillverkad av polypropylen, polyoximetylen, polykarbonat och akrylonitrilbutadienstyren (ABS) och dessutom två metallfjädrar. Ampullen är permanent förseglad i en injektionspenna.
Sogroya 5 mg/1,5 ml injektionsvätska, lösning i en förfylld injektionspenna
En färgkodad, förfylld injektionspenna med blågrön doseringsknapp.
Sogroya 10 mg/1,5 ml injektionsvätska, lösning i en förfylld injektionspenna
En färgkodad, förfylld injektionspenna med gul doseringsknapp.
Sogroya 15 mg/1,5 ml injektionsvätska, lösning i en förfylld injektionspenna
En färgkodad, förfylld injektionspenna med rubinröd doseringsknapp.
Förpackningsstorlekar med 1 förfylld injektionspenna och multipelförpackningar med 5 förfyllda injektionspennor (5 förpackningar med 1 förfylld injektionspenna). Eventuellt kommer inte alla förpackningsstorlekar att marknadsföras.
Injektionspennan är avsedd att användas av enbart en person.
Sogroya ska inte användas om lösningen inte verkar klar till något oklar, färglös till svagt gul och fri från synliga partiklar.
Sogroya får inte användas om den har varit fryst.
Ampullen får inte tas ut ur den förfyllda injektionspennan och fyllas på.
En injektionsnål måste alltid sättas på före användning. Nålarna får inte återanvändas. Injektionsnålen ska kasseras efter varje injektion och injektionspennan ska förvaras utan nålen påsatt. Det kan förhindra tilltäppta nålar, förorening, infektion, läckage av lösningen och felaktig dosering.
Om nålen täpps till ska patienterna följa anvisningarna i bruksanvisningen som följer med bipacksedeln.
Injektionsnålar ingår inte. Sogroya förfylld injektionspenna är utformad för att användas med engångsnålar med en längd mellan 4 mm och 8 mm och en tjocklek mellan 30G och 32G.
Ej använt läkemedel och avfall ska kasseras enligt gällande anvisningar.
Produktresumén är företagets information om läkemedlet riktat till förskrivare och personal inom sjukvård och apotek. Dokumentet är godkänt av Läkemedelsverket eller den europeiska läkemedelsmyndigheten EMA i samband med att läkemedlet godkänns för marknadsföring.