Lojuxta, Kapsel, hård 5 mg

Dosering

Behandling med Lojuxta ska inledas och övervakas av läkare med särskild erfarenhet av behandling av lipidrubbningar.

Dosering 

Vuxna

Rekommenderad startdos för vuxna patienter är 5 mg en gång dagligen. Efter 2 veckor kan dosen höjas, i enlighet med lågdensitetslipoproteinkolesterol (LDL‑C‑)‑svar och utifrån godtagbar säkerhet och tolerabilitet, till 10 mg. Därefter, med minst 4 veckors intervall, till 20 mg, 40 mg och till maximal rekommenderad dos på 60 mg (se avsnitt Varningar och försiktighet).

Pediatriska patienter (i åldern 5 till 10 år)

Rekommenderad startdos för barn i åldern 5 till 10 år är 2 mg en gång dagligen. Efter 8 veckor kan dosen höjas, i enlighet med lågdensitetslipoproteinkolesterol (LDL‑C)‑svar och utifrån godtagbar säkerhet och tolerabilitet, till 5 mg. Därefter, med minst 4 veckors intervall, till 10 mg och till maximal rekommenderad dos på 20 mg (se avsnitt Varningar och försiktighet). Efter minst 6 månader från behandlingsstart kan dosen ökas ytterligare till 30 mg, om säkerhet och tolerabilitet tillåter det (se avsnitt Farmakodynamik).

Pediatriska patienter (i åldern 11 till 15 år)

Rekommenderad startdos för barn i åldern 11 till 15 år är 2 mg en gång dagligen. Efter 4 veckor kan dosen höjas, i enlighet med lågdensitetslipoproteinkolesterol-(LDL‑C)‑svar och utifrån godtagbar säkerhet och tolerabilitet, till 5 mg. Därefter, med minst 4 veckors intervall, till 10 mg, 20 mg och till maximal rekommenderad dos på 40 mg (se avsnitt Varningar och försiktighet).

Pediatriska patienter (i åldern 16 till 17 år)

Rekommenderad startdos för barn i åldern 16 till 17 år är 5 mg en gång dagligen. Efter 4 veckor kan dosen höjas, i enlighet med lågdensitetslipoproteinkolesterol-(LDL‑C)‑svar och utifrån godtagbar säkerhet och tolerabilitet, till 10 mg. Därefter, med minst 4 veckors intervall, till 20 mg och till maximal rekommenderad dos på 40 mg (se avsnitt Varningar och försiktighet).

Rekommenderade startdoser, tidpunkter och stegvisa dosökningar för pediatriska patienter sammanfattas i tabell 1.

*Om tillräckligt kliniskt svar inte ses efter 6 behandlingsmånader kan läkaren överväga att höja dosen till 30 mg/dag, om säkerhet och tolerabilitet tillåter det.

Vuxna och pediatriska patienter (i åldern 5 till 17 år)

Dosen ska trappas upp gradvis för att minimera incidensen och svårighetsgraden av gastrointestinala biverkningar och förhöjda aminotransferasvärden. När en pediatrisk patient går över till nästa ålderskategori kan dosen av lomitapid höjas till maximal rekommenderad dos för den nya ålderskategorin. Försiktighet bör iakttas för pediatriska patienter med låg kroppsvikt eller längd i förhållande till sin ålder (< 15 kg eller kroppsmasseindex (body mass index, BMI) och längd < 10:e percentilen enligt Världshälsoorganisationens (WHO) tillväxtkurva för pojkar och flickor från 5 till 19 års ålder).

Förekomsten och svårighetsgraden av gastrointestinala biverkningar förknippade med användningen av lomitapid minskar med en fettsnål kosthållning. Patienterna ska följa en kost som ger dem mindre än 20 procent av energin från fett före insättningen av behandling och stå kvar på denna kost under behandlingen. Kostrådgivning ska tillhandahållas.

Patienterna ska avstå från grapefruktjuice och alkohol (se avsnitten Varningar och försiktighet och Interaktioner).

För patienter som står på en stabil underhållsdos av lomitapid och får atorvastatin ska antingen:

• doserna av läkemedlen ges med 12 timmars mellanrum

ELLER

• dosen av lomitapid minskas med hälften. Vuxna patienter med ordinationen 5 mg ska fortsätta med 5 mg. Pediatriska patienter med ordinationen 2 mg ska fortsätta med 2 mg.

Försiktig upptitrering kan därefter övervägas i enlighet med LDL‑C‑svar och säkerhet/tolerabilitet. Efter utsättning av atorvastatin ska lomitapid‑dosen titreras upp i enlighet med LDL‑C‑svar och säkerhet/tolerabilitet.

För patienter som står på en stabil underhållsdos av lomitapid och får någon annan svag cytokrom P450 (CYP)3A4‑hämmare ska doserna av läkemedlen (lomitapid och den svaga CYP3A4‑hämmaren) tas med 12 timmars mellanrum. Iaktta extra försiktighet om mer än 1 svag CYP3A4‑hämmare administreras tillsammans med lomitapid. Överväg att begränsa den maximala lomitapid‑dosen i enlighet med önskat LDL‑C‑svar.

Baserat på iakttagelser av sänkta nivåer av essentiella fettsyror och E‑vitamin i kliniska studier bör patienter under hela behandlingen med Lojuxta inta ett dagligt kosttillskott på 400 internationella enheter (IE) E‑vitamin för vuxna och barn från 9 års ålder, eller 200 IE E-vitamin för barn i åldern 5 till 8 år, och ungefär 200 mg linolsyra, 110 mg eikosapentaensyra (EPA), 210 mg alfalinolensyra (ALA) samt 80 mg dokosahexaensyra (DHA) per dag (se avsnitt Varningar och försiktighet).

Särskilda populationer 

Äldre

Det finns begränsad erfarenhet av lomitapid för patienter i åldern 65 år eller äldre. Därför ska särskild försiktighet iakttas för dessa patienter.

Eftersom den rekommenderade doseringen innebär att starta med den lägsta dosen i doseringsintervallet och försiktigt trappa upp dosen efter den enskilda patientens tolerabilitet, rekommenderas ingen justering av doseringen för äldre patienter.

Nedsatt leverfunktion

Lomitapid är kontraindicerat för patienter med måttligt eller kraftigt nedsatt leverfunktion, inräknat patienter med oförklarade kvarstående onormala leverfunktionsvärden (se avsnitt Kontraindikationer och Farmakokinetik).

För vuxna patienter med lätt nedsatt leverfunktion (Child‑Pugh A) ska dosen inte överstiga 40 mg dagligen. För pediatriska patienter med lätt nedsatt leverfunktion (Child-Pugh A) ska följande dagliga doser av lomitapid inte överstigas: för barn i åldern 5 till 10 år ska dosen inte överstiga 10 mg dagligen; för barn i åldern 11 till 17 år ska dosen inte överstiga 20 mg dagligen.

Nedsatt njurfunktion 

För vuxna dialysbehandlade patienter med terminal njursjukdom ska dosen inte överstiga 40 mg dagligen (se avsnitt Farmakokinetik). För pediatriska dialysbehandlade patienter med terminal njursjukdom ska följande dagliga doser av lomitapid inte överstigas: för barn i åldern 5 till 10 år ska dosen inte överstiga 10 mg dagligen; för barn i åldern 11 till 17 år ska dosen inte överstiga 20 mg dagligen.

Pediatrisk population

Säkerhet och effekt för lomitapid för barn under 5 år har ännu inte fastställts. Inga data finns tillgängliga.

Administreringssätt 

Oral användning.

Administrering tillsammans med mat kan öka exponeringen för lomitapid. Kapseln ska tas på tom mage med ett glas vatten, minst 2 timmar efter kvällsmåltiden, eftersom fettinnehållet i en nyligen intagen måltid kan ge en negativ effekt på gastrointestinal tolerabilitet (se avsnitt Varningar och försiktighet). Om patienten inte kan svälja en intakt kapsel (intakta kapslar) kan kapseln (kapslarna) öppnas och innehållet strös över en liten mängd (1 matsked) äppelmos eller bananpuré, som i princip är fettfria.

Varningar och försiktighet

Onormala leverenzymvärden

Lomitapid kan orsaka förhöjda värden av leverenzymerna alaninaminotransferas [ALAT] och aspartataminotransferas [ASAT] och orsaka leversteatos (se avsnitt Farmakodynamik). Det har inte förekommit några samtidiga eller efterföljande kliniskt betydelsefulla förhöjningar av serumbilirubin, International Normalised Ratio (INR) eller alkaliskt fosfatas. I vilken utsträckning lomitapid‑associerad leversteatos ligger bakom de förhöjda aminotransferasvärdena är inte känt. Leverenzymförändringarna kan uppkomma när som helst under behandlingen.

Trots att inga fall av leverdysfunktion (förhöjt aminotransferas med ökning av bilirubin eller INR) eller leversvikt har rapporterats, finns det farhågor för att lomitapid skulle kunna framkalla steatohepatit, vilken med åren kan utvecklas till cirros. De kliniska studier som stödjer lomitapids säkerhet och effekt vid HoFH skulle osannolikt ha kunnat upptäcka detta oönskade resultat med tanke på deras storlek och duration.

Kontroll av leverfunktionsvärden

Mät ALAT, ASAT, alkalisk fosfatas, totalt bilirubin, gammaglutamyltransferas (gamma-GT) och serumalbumin innan behandling med Lojuxta sätts in. Detta läkemedel är kontraindicerat för patienter med måttligt eller kraftigt nedsatt leverfunktion och dem med oförklarade kvarstående onormala leverfunktionsvärden. Om de initiala leverrelaterade värdena är onormala, överväg att sätta in läkemedlet efter lämplig utredning av hepatolog och efter att avvikelserna har förklarats eller värdena återgått till det normala.

Det första året ska leverrelaterade tester (åtminstone ALAT och ASAT) utföras före varje ökning av dosen eller varje månad, beroende på vilket som inträffar först. Efter det första året ska dessa tester utföras minst var 3:e månad och före varje ökning av dosen. Sänk lomitapid-dosen om förhöjda aminotransferasvärden ses och avbryt behandlingen om de förhöjda värdena kvarstår eller är kliniskt signifikanta (se tabell 2).

Dosjustering baserad på förhöjda leveraminotransferaser 

Tabell 2 sammanfattar rekommendationerna för dosjustering och kontroll av patienter som utvecklar förhöjda aminotransferaser under behandling med Lojuxta.

Tabell 2: Dosjustering och kontroll av patienter med förhöjda aminotransferaser

*Rekommendationer baserade på en ålders- och könsanpassad ULN på cirka 30–‑40 IE/l.

Om förhöjda aminotransferasvärden åtföljs av kliniska symtom på leverskada (såsom illamående, kräkningar, buksmärtor, feber, gulsot, letargi, influensaliknande symtom), ökat bilirubin ≥2 x ULN, eller aktiv leversjukdom ska behandlingen med Lojuxta avbrytas och patienten remitteras till hepatolog för vidare utredning.

Behandlingen kan återupptas om nyttan anses överväga riskerna i samband med en potentiell leversjukdom.

Leversteatos och risk för progressiv leversjukdom 

I överensstämmelse med lomitapids verkningsmekanism hade de flesta behandlade patienter ett ökat hepatiskt fettinnehåll. I en öppen fas 3-studie på vuxna utvecklade 18 av 23 HoFH-patienter leversteatos (hepatiskt fett >5,56 procent) vid mätning genom nukleär magnetisk resonans (NMR)-spektroskopi (se avsnitt Farmakodynamik). Medianvärdet för absolut ökning av hepatiskt fett var 6 procent efter både 26 veckors och 78 veckors behandling, från 1 procent vid initial mätning, vid mätning genom NMR-spektroskopi. I en öppen fas 3-studie på pediatriska patienter var medianvärdet för absolut ökning av hepatiskt fett 4,4 procent och 3,6 procent efter 24 veckor respektive 104 veckor, från 3,3 procent vid initial mätning, uppmätt genom NMR-avbildning/magnetresonanstomografi (MRT).

Leversteatos är en riskfaktor för progressiv leversjukdom inklusive steatohepatit och cirros. De långvariga följderna av leversteatos förknippad med lomitapidbehandling är inte kända. Kliniska data tyder på att ackumuleringen av hepatiskt fett är reversibel efter avbruten Lojuxta-behandling, men huruvida histologiska följdverkningar kvarstår är inte känt, särskilt efter långvarig användning.

Kontroll avseende progressiv leversjukdom.

Regelbunden screening avseende steatohepatit/fibros ska utföras vid initiering av behandling och på årlig basis med hjälp av följande bild- och biomarkörförhöjningar:

• För pediatriska patienter:

  • Bildtagning avseende hepatiskt fettinnehåll med ultraljud eller NMR-avbildning/MRT

  • Gamma‑GT och serumalbumin för att upptäcka eventuell leverskada

• För vuxna patienter:

  • Bildtagning avseende vävnadselasticitet, t.ex. Fibroscan, ARFI (acoustic radiation force impulse) eller elastografi genom magnetisk resonansundersökning (MR)

  • Gamma‑GT och serumalbumin för att upptäcka eventuell leverskada

  • Minst en markör från vardera av följande kategorier:

    • Högkänsligt C-reaktivt protein (hs-CRP), sänkningsreaktion (SR), CK-18-fragment, Nashtest (leverinflammation)

    • Enhanced Liver Fibrosis (ELF) panel, Fibrometer, ASAT/ALAT-kvot, fibros-4 (Fib‑4‑)‑poäng, Fibrotest (leverfibros) 

  
  

Dessa tester ska utföras och tolkas i samarbete mellan den behandlande läkaren och hepatologen. Leverbiopsi ska övervägas för patienter med resultat som tyder på steatohepatit eller fibros.

Om en patient har steatohepatit eller fibros som bekräftats genom biopsi ska nytta-riskförhållandet omprövas och behandlingen avbrytas om så är nödvändigt.

Dehydrering 

Rapporter om uttorkning och sjukhusvistelse hos patienter som behandlats med lomitapid har inkommit efter marknadsintroduktionen. Patienter som behandlas med lomitapid bör informeras om den potentiella risken för dehydrering i samband med gastrointestinala biverkningar och vidta försiktighetsåtgärder för att undvika vätskebrist.

Samtidig användning av CYP3A4-hämmare 

Lomitapid verkar vara ett känsligt substrat för CYP3A4-metabolisering. CYP3A4-hämmare ökar exponeringen för lomitapid, där starka hämmare ökar exponeringen cirka 27 gånger. Samtidig användning av måttliga eller starka CYP3A4-hämmare och Lojuxta är kontraindicerad (se avsnitt Kontraindikationer). I de kliniska studierna med lomitapid utvecklade en vuxen patient med HoFH tydligt förhöjda aminotransferaser (ALAT 24x ULN, ASAT 13x ULN) inom några dagar efter insättning av den starka CYP3A4-hämmaren klaritromycin. Om behandling med starka eller måttliga CYP3A4-hämmare inte kan undvikas bör Lojuxta sättas ut medan behandlingen pågår.

Svaga CYP3A4-hämmare förväntas öka exponeringen för lomitapid när de tas samtidigt. Vid administrering med atorvastatin, bör Lojuxta-dosen antingen tas med 12 timmars mellanrum eller minskas till hälften (se avsnitt Dosering). Lojuxta-dosen bör administreras med 12 timmars mellanrum ifrån andra svaga CYP3A4-hämmare.

Samtidig användning av CYP3A4-inducerare 

Läkemedel som inducerar CYP3A4 kan förväntas öka hastigheten och omfattningen av lomitapids metabolisering. CYP3A4-inducerare har en tidsberoende effekt, och det kan ta minst 2 veckor innan de når sin maximala effekt efter insättningen. På samma sätt kan det ta minst 2 veckor för CYP3A4-induceringen att avta efter utsättning.

Samtidig administrering av en CYP3A4-inducerare förväntas minska effekten av lomitapid. Eventuell påverkan på effekten kommer troligtvis att vara varierande. Vid samtidig administrering av CYP3A4-inducerare (dvs. aminoglutetimid, nafcillin, icke-nukleosid omvänt transkriptashämmare, fenobarbital, rifampicin, karbamazepin, pioglitazon, glukokortikoider, modafinil och fenytoin) och Lojuxta, bör risken för en läkemedelsinteraktion som påverkar effekten beaktas. Användning av johannesört ska undvikas vid behandling med Lojuxta.

Det rekommenderas att utföra LDL-C-bedömning oftare vid sådan samtidig användning och att överväga att öka dosen av lomitapid för att säkerställa att den önskade effektnivån upprätthålls om CYP3A4-induceraren är avsedd för långvarig användning. Vid utsättning av en CYP3A4-inducerare bör man beakta risken för ökad exponering och det kan bli nödvändigt att sänka lomitapid-dosen.

Samtidig användning av HMG-CoA-reduktashämmare (”statiner”) 

Lomitapid ökar plasmakoncentrationen av statiner. Patienter som får det som tilläggsbehandling till en statin ska övervakas avseende biverkningar som förknippas med användning av höga doser av statiner. Statiner orsakar ibland myopati. I sällsynta fall kan myopati ta formen av rabdomyolys med eller utan akut njursvikt sekundär till myoglobinuri, vilket kan leda till dödsfall. Alla patienter som får lomitapid utöver en statin ska informeras om den potentiellt ökade risken för myopati och uppmanas att omedelbart rapportera all oförklarad muskelvärk, ömhet eller svaghet. Simvastatin-doser >40 mg ska inte användas tillsammans med Lojuxta (se avsnitt Kontraindikationer). 

Grapefruktjuice

Grapefruktjuice måste uteslutas från patienternas kost under behandling med Lojuxta.

Risk för supraterapeutisk eller subterapeutisk antikoagulation med kumarinbaserade antikoagulantia 

Lomitapid ökar warfarins plasmakoncentrationer. Ökningar av lomitapid-dosen kan leda till supraterapeutisk antikoagulation, och dossänkningar kan leda till subterapeutisk antikoagulation. Svårigheter att kontrollera INR bidrog till förtida avbrott från fas 3-studien för en av fem vuxna patienter som samtidigt tog warfarin. Patienter som tar warfarin bör genomgå regelbundna kontroller av INR, särskilt efter alla ändringar av lomitapid-dosen. Warfarin-dosen ska justeras efter kliniskt behov.

Alkoholbruk 

Alkohol kan öka de hepatiska fettnivåerna och inducera eller förvärra leverskada. I fas 3-studien rapporterade 3 av 4 vuxna patienter med ALAT-ökningar >5x ULN en alkoholkonsumtion som låg över protokollets rekommenderade gränser. Samtidigt intag av alkohol under lomitapidbehandling rekommenderas inte.

Hepatotoxiska läkemedel 

Försiktighet ska iakttas när Lojuxta används tillsammans med andra läkemedel som är kända för sin potential för hepatotoxicitet, såsom isotretinoin, amiodaron, paracetamol (>4 g/dag i ≥3 dagar/vecka), metotrexat, tetracykliner och tamoxifen. Effekten av samtidig administrering av lomitapid och annat hepatotoxiskt läkemedel är inte känd. Tätare kontroll av leverrelaterade värden kan vara motiverad.

Minskat upptag av fettlösliga vitaminer och fettsyror i serum 

Med tanke på dess verkningsmekanism i tunntarmen kan lomitapid minska upptaget av fettlösliga näringsämnen. I de båda fas 3-studierna på vuxna respektive pediatriska patienter fick patienterna dagliga kosttillskott av E-vitamin, linolsyra, ALA, EPA och DHA. I fas 3-studien på vuxna sjönk mediannivåerna i serum av E-vitamin, ALA, linolsyra, EPA, DHA och arakidonsyra från den initiala mätningen till vecka 26 men förblev ovanför den undre gränsen för referensintervallet. Inga oönskade kliniska följder av dessa reduceringar sågs under behandling med lomitapid i upp till 78 veckor. Patienter som behandlas med Lojuxta bör ta dagliga kosttillskott med 400 internationella enheter E-vitamin för vuxna och barn från 9 års ålder, eller 200 IE E-vitamin för barn i åldern 5 till 8 år, och ungefär 200 mg linolsyra, 210 mg ALA, 110 mg EPA och 80 mg DHA.

Preventivmedelsåtgärder för fertila kvinnor och ungdomar

Innan behandling inleds för fertila kvinnor och ungdomar ska lämpliga råd ges om effektiva preventivmetoder och effektiv antikonception inledas. Patienter som tar östrogenbaserade orala preventivmedel ska informeras om risken för förlorad effekt till följd av diarré och/eller kräkningar (se avsnitt Interaktioner). Östrogeninnehållande orala antikonceptionsmedel är svaga CYP3A4-hämmare (se avsnitt Dosering).

Patienterna ska rådas att omedelbart kontakta läkare och sluta ta Lojuxta om de blir gravida (se avsnitt Graviditet).

Hjälpämnen med känd effekt

Laktos 

Lojuxta innehåller laktos. Patienter med något av följande sällsynta ärftliga tillstånd bör inte använda detta läkemedel: galaktosintolerans, total laktasbrist eller glukos-galaktosmalabsorption.

Natrium

Detta läkemedel innehåller mindre än 1 mmol (23 mg) natrium per kapsel, d.v.s. är näst intill ”natriumfritt”.

Interaktioner

Effekter av andra läkemedel på lomitapid och övriga interaktioner 

Tabell 3: Interaktioner mellan lomitapid och andra läkemedel och övriga interaktioner 

Lomitapids effekter på andra läkemedel 

HMG-CoA-reduktashämmare (”statiner”)

Lomitapid ökar plasmakoncentrationen av statiner. När lomitapid 60 mg administrerades till steady state före simvastatin 40 mg ökade AUC och C_max för simvastatinsyra med 68 procent respektive 57 procent. När lomitapid 60 mg administrerades till steady state före atorvastatin 20 mg, ökade AUC och C_max för atorvastatinsyra med 52 procent respektive 63 procent. När lomitapid 60 mg administrerades till steady state före rosuvastatin 20 mg, ökade tiden till maximal koncentration (Tmax) för rosuvastatin från 1 till 4 timmar, AUC ökade med 32 procent och dess C_max var oförändrat. Risken för myopati med simvastatin är dosrelaterad. Användning av Lojuxta är kontraindicerad för patienter som behandlas med höga doser av simvastatin (>40 mg) (se avsnitt Kontraindikationer och Varningar och försiktighet).

Kumarinantikoagulantia

När lomitapid 60 mg administrerades till steady state och 6 dagar efter warfarin 10 mg, ökade INR 1,26 gånger. AUC för R(+)-warfarin och S(-)-warfarin ökade med 25 procent respektive 30 procent. C_max för R(+)-warfarin och S(-)-warfarin ökade med 14 procent respektive 15 procent. För patienter som tar kumariner (såsom warfarin) och Lojuxta samtidigt ska INR bestämmas innan Lojuxta-behandling påbörjas och kontrolleras regelbundet. Doseringen av kumariner justeras efter kliniskt behov (se avsnitt Varningar och försiktighet).

Fenofibrat, niacin och ezetimib

När lomitapid administrerades till steady state före mikroniserat fenofibrat 145 mg, niacin 1 000 mg med förlängd frisättning, eller ezetimib 10 mg, sågs inga kliniskt signifikanta effekter på exponeringen för något av dessa läkemedel. Inga dosjusteringar behövs vid samtidig administrering med Lojuxta.

Orala antikonceptionsmedel

När lomitapid 50 mg administrerades till steady state tillsammans med ett östrogenbaserat oralt antikonceptionsmedel sågs ingen kliniskt meningsfull eller statistiskt signifikant påverkan på farmakokinetiken för komponenterna i det orala antikonceptionsmedlet (etinylestradiol och 17-deacetylnorgestimat, metaboliten av norgestimat). Lomitapid förväntas inte direkt påverka effekten av östrogenbaserade orala antikonceptionsmedel. Däremot kan diarré och/eller kräkningar minska hormonabsorptionen. Vid långvarig eller svår diarré och/eller kräkningar som pågår i över 2 dagar ska kompletterande preventivmetod användas under 7 dagar efter att symtomen försvunnit.

P-glykoprotein (P‑gp‑)‑substrat

Lomitapid hämmar P-gp in vitro, och kan öka absorptionen av P-gp-substrat. Samtidig administrering av Lojuxta och P-gp-substrat (t.ex. aliskiren, ambrisentan, kolkicin, dabigatranetexilat, digoxin, everolimus, fexofenadin, imatinib, lapatinib, maravirok, nilotinib, posakonazol, ranolazin, saxagliptin, sirolimus, sitagliptin, talinolol, tolvaptan, topotekan) kan öka absorptionen av P-gp-substrat. Dosminskning av P-gp-substratet bör övervägas vid samtidig användning med Lojuxta.

In vitro-bedömning av läkemedelsinteraktioner

Lomitapid hämmar CYP3A4. Lomitapid inducerar inte CYP1A2, -3A4 eller -2B6, och hämmar inte CYP1A2, -2B6, -2C9, -2C19, -2D6 eller -2E1. Lomitapid är inte ett P-gp-substrat men hämmar P-gp. Lomitapid hämmar inte bröstcancerresistensprotein (BCRP).

Graviditet

Användning för fertila kvinnor och ungdomar 

Innan behandling inleds för fertila kvinnor och ungdomar ska graviditet uteslutas, lämpliga råd om effektiva preventivmetoder ska ges och effektiv antikonception inledas. Patienter som tar östrogenbaserade orala preventivmedel ska informeras om risken för förlorad effekt till följd av diarré och/eller kräkningar. Kompletterande preventivmetoder ska användas tills symtomen försvunnit (se avsnitt Interaktioner).

Graviditet 

Lojuxta är kontraindicerat under graviditet. Det finns inga tillförlitliga data från dess användning i gravida kvinnor. Djurstudier har visat på utvecklingstoxicitet (teratogenicitet, embryotoxicitet, se avsnitt Prekliniska uppgifter). Den potentiella risken för människor är inte känd.

Amning

Det är okänt om lomitapid utsöndras i bröstmjölk. På grund av potentialen för biverkningar baserat på fynd från djurstudier med lomitapid (se avsnitt Prekliniska uppgifter) ska ett beslut fattas om man ska avbryta amningen eller avbryta behandlingen med läkemedlet, efter att man tagit hänsyn till läkemedlets betydelse för modern.

Fertilitet

Inga biverkningar observerades på fertiliteten hos hon- eller hanråtta som fick lomitapid vid en systemisk exponering (AUC) som uppskattades vara 4 till 5 gånger högre än hos människa vid den maximala rekommenderade kliniska dosen (se avsnitt Prekliniska uppgifter).

Trafik

Lojuxta har mindre effekt på förmågan att framföra fordon och använda maskiner på grund av potentiella effekter på nervsystemet såsom yrsel (se avsnitt Biverkningar).

Biverkningar

Sammanfattning av säkerhetsprofilen

De allvarligaste biverkningarna under behandling var onormala leveraminotransferasvärden (se avsnitt Varningar och försiktighet).

De vanligaste biverkningarna hos vuxna är gastrointestinala effekter (93 procent), t.ex. diarré (79 procent,), illamående (65 procent,), dyspepsi (38 procent,) och kräkningar (34 procent). Andra reaktioner som rapporterades av minst 20 procent av patienterna var buksmärta, bukbesvär, utspänd buk, förstoppning och flatulens. Gastrointestinala biverkningar inträffade oftare under studiens dosupptrappningsfas och minskade i omfattning efter att den högsta tolererade lomitapid‑dosen fastställts hos patienterna.

De vanligast rapporterade biverkningarna av svår intensitet var diarré (14 procent), kräkningar (10 procent), utspänd buk (7 procent) och ALAT-ökning (7 procent).

Tabell över biverkningar 

Biverkningarna listas nedan enligt MedDRA organsystem och frekvens, med de vanligaste biverkningarna först. Frekvensen av biverkningarna definieras som: mycket vanliga (≥ 1/10), vanliga (≥ 1/100, < 1/10), mindre vanliga (≥ 1/1 000, < 1/100), sällsynta (≥ 1/10 000, < 1/1 000), mycket sällsynta (< 1/10 000), ingen känd frekvens (kan inte beräknas från tillgängliga data).

Tabell 4 är en lista över alla rapporterade biverkningar hos de vuxna och pediatriska HoFH-patienter som behandlats i kliniska studier och efter marknadsintroduktionen.

Tabell 4: Biverkningsfrekvens hos patienter med HoFH 

* Biverkning som uppstod hos pediatriska och vuxna patienter.

Alla övriga biverkningar uppstod endast hos vuxna patienter.

Tabell 5 är en lista över alla biverkningar från fas 2-studier som utvärderade patienter med förhöjt LDL-C (ej HoFH) som fick lomitapid som monoterapi (N = 291).

Tabell 5: Biverkningsfrekvens hos patienter med förhöjt LDL‑C

Pediatrisk population

Säkerhet och effekt för lomitapid har fastställts hos pediatriska patienter med HoFH i åldern 5 till 17 år. 43 patienter har behandlats med lomitapid i en fas 3-studie (se avsnitt Farmakodynamik). Inga nya säkerhetsproblem identifierades. Gastrointestinala händelser var mindre vanliga och mindre svåra hos pediatriska patienter. Inga kliniskt signifikanta förändringar i serumöstradiol eller testosteron rapporterades och ökningarna låg inom förväntat intervall för utvecklingsstadiet (se avsnitt Prekliniska uppgifter).

Överdosering

Det finns ingen specifik behandling i händelse av en överdos. Vid överdos ska patienten behandlas symtomatiskt och stödjande åtgärder ska sättas in vid behov. Leverrelaterade tester ska övervakas. Hemodialys är sannolikt inte till nytta eftersom lomitapid i hög grad är proteinbundet.

Enstaka orala doser av lomitapid i gnagare som var ≥600 gånger högre än den maximala rekommenderade kliniska dosen (1 mg/kg) tolererades väl. Den högsta dos som administrerats till människa i kliniska studier var 200 mg som en enstaka dos. Inga biverkningar uppstod.

Farmakodynamik

Verkningsmekanism 

Lomitapid är en selektiv hämmare av mikrosomalt transferprotein (MTP), vilket är ett intracellulärt lipidtransferprotein i det endoplasmatiska retiklets lumen som ansvarar för bindning och överföring av enskilda lipidmolekyler mellan membranen. MTP spelar en central roll i sammansättningen av apo B-innehållande lipoproteiner i lever och tarmar. Hämning av MTP minskar lipoproteinutsöndringen och cirkulerande koncentrationer av lipoproteinburna lipider, såsom kolesterol och triglycerider.

Klinisk effekt och säkerhet 

I en enarmad öppen studie (UP1002/AEGR 733 005) utvärderades lomitapids effekt och säkerhet vid samtidig administrering med en fettsnål kost och andra lipidsänkande terapier hos vuxna patienter med HoFH. Patienterna instruerades att stå kvar på en fettsnål kost (<20 procent kalorier från fett) och sina lipidsänkande terapier vid studieinträdet, inräknat aferes om relevant, från 6 veckor före baseline fram till åtminstone vecka 26. Lomitapid-dosen trappades upp från 5 mg till en individuellt bestämd högsta tolererad dos upp till 60 mg. Efter vecka 26 stod patienterna kvar på lomitapid för bestämning av effekterna av långtidsbehandling och tilläts ändra de lipidsänkande bakgrundsterapierna. Studien omfattade totalt 78 veckors behandling.

Tjugonio patienter registrerades i studien, av vilka 23 genomförde den fram till och med vecka 78. Sexton män (55 procent) och 13 kvinnor (45 procent) deltog, med en medelålder på 30,7 år och en spridning på 18 till 55 år. Genomsnittlig dos lomitapid var 45 mg vecka 26 och 40 mg vecka 78. Vecka 26 var den genomsnittliga procentuella förändringen av LDL-C från baselinjevärdet för LDL-C -40 procent (p<0,001) i ”intent to treat”-populationen. Genomsnittlig procentuell förändring från baseline till och med vecka 26 med hjälp av LOCF (Last Observation Carried Forward) till varje bedömning visas i figur 1.

Figur 1: Genomsnittliga procentuella förändringar från baseline av LDL-C i den större effektstudien UP1002/AEGR-733-005 fram till och med vecka 26 (primär endpoint) med hjälp av LOCF till varje bedömning (N=29) 

Förändringar av lipider och lipoproteiner till och med vecka 26 och vecka 78 av lomitapid-behandlingen visas i tabell 6.

Tabell 6: Absoluta värden och procentuella förändringar från baseline till vecka 26 och 78 av lipider och lipoproteiner (större effektstudien UP1002/AEGR-733-005) 

^a Medianvärde presenterat för TG och Lp(a). p-värdet baseras på genomsnittlig procentuell förändring

^b p-värdet på genomsnittlig procentuell förändring från baseline baseras på parat t-test 

Både vid vecka 26 och vecka 78 förekom signifikant sänkta värden av LDL-C, TC, apo B, TG, non-HDL-C, VLDL-C och förändringar av HDL-C tenderade att vara lägre vecka 26 och ha återgått till baseline vecka 78.

Effekten av Lojuxta på kardiovaskulär morbiditet och mortalitet har inte bestämts.

Vid baseline stod 93 procent på en statin, 76 procent på ezetimib, 10 procent på niacin, 3 procent på ett gallsyrebindande läkemedel och 62 procent fick aferes. Femton av 23 (65 procent) patienter hade fått sin lipidsänkande behandling sänkt vecka 78, inräknat planerade och oplanerade reduceringar/avbrott. Aferesen avbröts hos 3 av 13 patienter som stod på den vid vecka 26, och frekvensen sänktes hos 3 patienter samtidigt som låga LDL-C-nivåer upprätthölls fram till och med vecka 78. Den kliniska nyttan av reducerad lipidsänkande bakgrundsterapi, däribland aferes, är inte säker.

Av de 23 patienter som genomgick behandlingen till och med vecka 78 hade 19 (83 procent) LDL-C- reduceringar ≥25 procent där 8 (35 procent) hade LDL-C <100 mg/dl och 1 hade LDL-C <70 mg/dl vid denna tidpunkt.

I denna studie fick 10 patienter ASAT- och/eller ALAT-ökningar > 3 x ULN (se tabell 7).

Tabell 7: Högsta leverfunktionstestresultat efter första dosen (större effektstudien UP1002/AEGR-733-005) 

ALAT- och/eller ASAT-ökningar >5 x ULN hanterades med en dosreducering eller genom att tillfälligt upphäva lomitapid-doseringen, och alla patienter kunde fortsätta behandlingen med studieläkemedlet. Inga kliniskt meningsfulla höjningar av totalt bilirubin eller alkaliskt fosfatas observerades. Hepatiskt fett mättes prospektivt med hjälp av nukleär magnetisk resonansspektroskopi hos alla lämpliga patienter under den kliniska studien (Tabell 8). Data från individer som genomgick upprepade mätningar efter att de avbrutit lomitapid-behandlingen visar att ackumuleringen av hepatiskt fett är reversibel, medan det inte är känt huruvida histologiska följdverkningar kvarstår.

Tabell 8: Högsta kategoriska förändringar i % hepatiskt fett (större effektstudien UP1002/AEGR-733-005) 

Pediatrisk population

En enarmad, öppen klinisk studie (APH-19) utvärderade effekt och långsiktig säkerhet för lomitapid administrerat samtidigt med fettsnål kost till pediatriska patienter i åldern 5 till 17 år med HoFH som stod på stabil lipidsänkande behandling (LLT, inklusive lågdensitetslipoprotein (LDL)-aferes, i förekommande fall). Den kliniska studien bestod av en 6 veckor lång inkörningsperiod, följd av en 24 veckor lång effektfas och en 80 veckor lång säkerhetsfas.

Lomitapid-dosen höjdes från en åldersanpassad startdos till den högsta tolererade dosen för aktuell pediatrisk åldersgrupp och utifrån effekt och säkerhet (se tabell 1: observera att dosen för patienter i åldern 16 till 17 år kunde höjas till en högsta tolererad dos på 60 mg). Efter vecka 24 gick patienterna in i den 80 veckor långa säkerhetsfasen och stod kvar på lomitapid för att bestämma effekterna av långtidsbehandling. Om prövaren ansåg det lämpligt kunde patienterna ändra sin bakgrunds-LLT och/eller höja lomitapid-dosen (endast i undantagsfall) under säkerhetsfasen.

Fyrtiosex (46) patienter rekryterades, varav 43 slutförde inkörningsperioden, 41 slutförde effektfasen och 39 slutförde säkerhetsfasen. Det fullständiga analyssetet (Full Analysis Set (FAS)) inkluderade alla patienter som fick minst en dos lomitapid och hade en initial mätning och minst en mätning av LDL-C efter den initiala mätningen (N = 43), och bestod av 19 pojkar (44 procent) och 24 flickor (56 procent) som var mellan 5 och 17 år och hade en genomsnittlig ålder på 10,7 år. Den genomsnittliga dosen lomitapid var 17,0 mg för patienter i åldern 5 till 10 år och 27,9 mg för patienter i åldern 11 till 17 år under hela studien. I effektfasen nådde 95 procent av patienterna i åldern 5 till 10 år den högsta tolererade dosen på 20 mg, 76 procent av patienterna i åldern 11 till 15 år nådde den högsta tolererade dosen på 40 mg och 50 procent av patienterna i åldern 16 till 17 år nådde den högsta tolererade dosen på 60 mg men behövde trappa ned efter att de nått denna dos. Sex studiedeltagare (30 procent) i åldern 5 till 10 år höjde sin högsta dagliga dos till 30 mg under säkerhetsfasen (från vecka 36).

Genomsnittlig procentuell förändring av LDL-C från baseline till vecka 24 (primärt effektmått) var ‑53,9 procent (p < 0,0001) (se figur 2).

Figur 2: Minsta kvadratmedelvärde för procentuella förändringar av LDL‑C i den pediatriska studien APH-19 från baseline till och med vecka 24 (primärt effektmått) (N = 43)

Subgruppsanalys utfördes på patienter i åldern 5 till 10 år (N = 20) och 11 till 17 år (N = 23). De genomsnittliga minskningarna i LDL-C från baseline till vecka 24 på 57 procent respektive 52 procent var likartade i båda åldersgrupperna.

Det viktigaste sekundära effektmåttet var den procentuella förändringen av lipidparametrar (non‑HDL‑C, totalt kolesterol, VLDL‑C, apo B och triglycerider) från baseline till vecka 24. Vid vecka 24 förelåg statistiskt signifikanta (p < 0,0001) minskningar från baseline på cirka 50 procent för var och en av de bedömda lipidparametrarna, sammanfattade i tabell 9.

Vid vecka 24 hade 35,9 procent av studiedeltagarna uppnått en målnivå för LDL‑C på < 135 mg/dl.

Vid baseline fick alla patienter minst en LLT (91 procent av patienterna stod på en statin, 74 procent stod på ezetimib, 9 procent stod på evolokumab och 44 procent behandlades med aferes). Under säkerhetsfasen var förändringar av bakgrunds-LLT tillåtna. Ingen signifikant förändring av lipidsänkande läkemedel förekom men vid vecka 104 hade LDL‑C-aferes minskat med 41,2 procent respektive satts ut hos 11,8 procent av de patienter som behandlades med aferes vecka 24.

I den pediatriska studien fick 6 patienter ASAT- och/eller ALAT-ökningar > 3 x ULN (se tabell 10).

ALAT‑ och/eller ASAT‑ökningar > 3 x ULN hanterades med en dosreducering eller genom att tillfälligt sätta ut lomitapid‑doseringen, och alla patienter kunde fortsätta behandlingen med studieläkemedlet. Inga kliniskt betydelsefulla ökningar av totalt bilirubin eller alkaliskt fosfatas observerades. Hepatiskt fett mättes prospektivt med hjälp av NMR-avbildning/MRT eller ultraljud hos alla lämpliga patienter under den kliniska studien (tabell 11). Data från individer som genomgick mätningar efter att de avbrutit lomitapidbehandlingen visar att ackumulering av hepatiskt fett är reversibelt.

Detta läkemedel har godkänts enligt reglerna om ”godkännande i undantagsfall”. Detta innebär att det inte har varit möjligt att få fullständig information om detta läkemedel eftersom sjukdomen är sällsynt.

Europeiska läkemedelsmyndigheten går varje år igenom eventuell ny information och uppdaterar denna produktresumé när så behövs.

Farmakokinetik

Absorption 

Den absoluta orala biotillgängligheten av lomitapid är 7 procent. Absorptionen är inte begränsad av den aktiva substansens passage genom tarmbarriären utan påverkas främst av en omfattande första passage-effekt. De högsta plasmakoncentrationerna av lomitapid uppnåddes 4-8 timmar efter oral dosering. Farmakokinetiken för lomitapid är i stora drag dosproportionell för orala enstaka doser inom behandlingsintervallet. Doser högre än 60 mg verkar ha tendens mot icke-linjäritet och rekommenderas inte.

Efter multipel dosering ökade C_max och AUC i ungefärlig proportion till lomitapid-dosen. C_max och AUC ökade efter både en måltid med hög fetthalt (77 procent respektive 58 procent) och en med låg fetthalt (70 procent respektive 28 procent). Ackumuleringen av lomitapid i plasma stämde överens med den som förutsågs efter en enstaka dos som gavs som en oral dosering överstigande 25 mg en gång dagligen i upp till 4 veckor.

Interindividuell variation av lomitapids AUC var cirka 50 procent

Vid steady state var ackumuleringen av lomitapid 2,7 vid 25 mg och 3,9 vid 50 mg. 

Distribution 

Efter intravenös administrering var lomitapids distributionsvolym hög (medel = 1 200 liter) trots en höggradig (>99,8 procent) bindning till plasmaprotein. I djurstudier var koncentrationen av lomitapid hög (200 gånger) i levern.

Metabolism 

Lomitapid genomgår omfattande metabolisering, främst av CYP3A4. CYP-isoformerna 2E1, 1A2, 2B6, 2C8 och 2C19 är i mindre grad inblandade och isoformerna 2D6 och 2C9 är inte inblandade i lomitapids metabolism. 

Eliminering 

Efter administrering av en radiomärkt dos oral lösning till friska patienter återfanns 93 procent av den administrerade dosen i urinen och avföringen. Cirka 33 procent av radioaktiviteten utsöndrades i urinen som metaboliter. Återstoden utsöndrades i avföringen, främst som oxiderade metaboliter. Halveringstiden för lomitapids eliminering var cirka 29 timmar.

Särskilda populationer 

Data i den pivotala kliniska studien på vuxna analyserades avseende potentiella kovariaters påverkan på exponeringen för lomitapid. Av de undersökta parametrarna (etnisk folkgrupp, BMI, kön, vikt, ålder) kunde bara BMI klassificeras som en potentiell kovariat.

Ålder och kön

Det fanns ingen kliniskt relevant effekt av ålder (18‑64 år) eller kön på farmakokinetiken för lomitapid. Lomitapid har inte undersökts på patienter som är 65 år eller äldre.

En populationsfarmakokinetisk metod användes för att karakterisera farmakokinetiken hos vuxna och pediatriska patienter för att stödja valet av startdos, dosökning och maximal rekommenderad dos hos pediatriska patienter i olika åldersgrupper. Modellen bekräftade att kroppsvikt påverkar farmakokinetiken.

Etnisk folkgrupp

Ingen dosjustering krävs för kaukasiska eller latinamerikanska patienter. Det finns inte tillräcklig information för att avgöra om Lojuxta‑dosen behöver justeras för andra etniska folkgrupper. Eftersom läkemedlet doseras med upptrappning i enlighet med den enskilda patientens säkerhet och tolerabilitet rekommenderas dock ingen justering av doseringsschemat utifrån etnisk folkgrupp.

Nedsatt njurfunktion

I populationen med nedsatt njurfunktion studerades lomitapid bara på vuxna patienter med terminal njursjukdom (ESRD). En farmakokinetisk studie på patienter med ESRD som genomgick hemodialys visade att den genomsnittliga plasmakoncentrationen av lomitapid ökade med 36 procent jämfört med matchade friska kontrollpersoner. Den terminala halveringstiden för lomitapid påverkades inte.

Nedsatt leverfunktion

En öppen endosstudie utfördes för att utvärdera farmakokinetiken för 60 mg lomitapid hos friska frivilliga patienter med normal leverfunktion jämfört med patienter med lätt (Child-Pugh A) och måttligt (Child-Pugh B) nedsatt leverfunktion. Hos patienter med måttligt nedsatt leverfunktion var lomitapids AUC och C_max 164 procent respektive 361 procent högre, jämfört med hos friska frivilliga patienter. Hos patienter med lätt nedsatt leverfunktion var lomitapids AUC och C_max 47 procent respektive 4 procent högre, jämfört med hos friska frivilliga patienter. Lomitapid har inte studerats på patienter med kraftigt nedsatt leverfunktion (Child-Pugh-poäng 10-15).

Pediatrisk population

Lomitapid har inte undersökts på barn under 5 år.

Prekliniska uppgifter

Vid studier av toxicitet efter upprepade orala doser hos gnagare och hundar var de huvudsakliga läkemedelsrelaterade fynden lipidackumulering i tunntarmen och/eller levern associerad med sänkta kolesterol- och/eller triglyceridnivåer i serum. Dessa förändringar är sekundära till lomitapids verkningsmekanism. Andra leverrelaterade förändringar i studier av toxicitet efter upprepade doser hos råttor och hundar var förhöjda aminotransferaser i serum, subakut inflammation (endast råttor) samt singelcellsnekros. I en 1-årig studie av upprepade doser som gavs till hundar sågs inga mikroskopiska förändringar i levern även om serum-ASAT var minimalt förhöjt hos tikar.

Lunghistiocytos sågs hos gnagare. Sänkta parametrar för röda blodkroppar samt poikilocytos och/eller anisocytos sågs hos hundar. Testikeltoxicitet sågs hos hundar vid 205 gånger den kliniska exponeringen (AUC) hos människa vid 60 mg i en 6-månadersstudie. Inga biverkningar på testiklarna sågs i en 1-årig studie på hundar vid 64 gånger den kliniska exponeringen hos människa vid 60 mg.

En 90-dagars toxikologistudie med upprepade perorala doser utfördes på juvenila råttor. Fynden överensstämde huvudsakligen med studierna på vuxna råttor. Fördröjd könsmognad och minskad greppstyrka observerades. Relevansen för människor är dock osäker eftersom lipidprofilen (normal) hos råttor skiljer sig från den hos patienter (HoFH) (se avsnitt Biverkningar).

I en kostrelaterad karcinogenicitetsstudie på möss administrerades lomitapid i upp till 104 veckor till doser mellan 0,3 och 45 mg/kg/dag. Det fanns en statistiskt signifikant förhöjning av incidenserna av leveradenom och -carcinom vid doser på ≥1,5 mg/kg/dag hos hanar (≥ 2 gånger den kliniska exponeringen hos människa vid 60 mg om dagen baserat på AUC) och ≥7,5 mg/kg/dag hos honor (≥ 9 gånger den kliniska exponeringen hos människa vid 60 mg om dagen baserat på AUC).

Incidenserna av tunntarmscarcinom och/eller kombinerat -adenom och -carcinom (sällsynta tumörer hos möss) var signifikant förhöjda vid doser på ≥15 mg/kg/dag hos hanar (≥ 26 gånger den kliniska exponeringen hos människa vid 60 mg baserat på AUC) och vid 15 mg/kg/dag hos honor (22 gånger den kliniska exponeringen hos människa vid 60 mg baserat på AUC).

I en oral karcinogenicitetsstudie på råttor administrerades lomitapid i upp till 99 veckor vid doser upp till 7,5 mg/kg/dag till hanar och 2,0 mg/kg/dag till honor. Fokal leverfibros sågs hos hanar och honor och cystisk leverdegeneration sågs bara hos hanar. Hos hanar som fick höga doser sågs en ökad incidens av acinärcellsadenom i pankreas vid en exponering som var 6 gånger den kliniska hos människa vid 60 mg baserat på AUC.

Lomitapid var inte mutagent eller gentoxiskt i ett stort antal in vitro- och in vivo-studier.

Lomitapid hade ingen effekt på honråttors reproduktionsfunktion vid doser upp till 1 mg/kg eller på hanråttor vid doser upp till 5 mg/kg. De systemiska exponeringarna för lomitapid vid dessa doser uppskattades till 4 gånger (honor) och 5 gånger (hanar) högre än den kliniska exponeringen hos människa vid 60 mg baserat på AUC.

Lomitapid var teratogent i råttor utan maternell toxicitet vid en exponering (AUC) som uppskattades till två gånger den kliniska exponeringen hos människa vid 60 mg. Det fanns inga tecken på embryo/fostertoxicitet hos kaniner vid 3 gånger den maximala rekommenderade kliniska dosen till människa på 60 mg baserat på kroppsyta. Embryo-/fostertoxicitet sågs hos kaniner utan maternell toxicitet vid ≥6,5 gånger den maximala rekommenderade kliniska dosen till människa. Hos illrar var lomitapid både maternellt toxiskt och teratogent vid <1 gång den maximala rekommenderade kliniska dosen till människa.

Innehåll

Kvalitativ och kvantitativ sammansättning

Lojuxta 2 mg hårda kapslar

Varje hård kapsel innehåller lomitapidmesilat motsvarande 2 mg lomitapid.

Hjälpämne med känd effekt

Varje hård kapsel innehåller 148,89 mg laktos (som monohydrat) (se avsnitt Varningar och försiktighet).

Lojuxta 5 mg hårda kapslar

Varje hård kapsel innehåller lomitapidmesilat motsvarande 5 mg lomitapid.

Hjälpämne med känd effekt

Varje hård kapsel innehåller 70,12 mg laktos (som monohydrat) (se avsnitt Varningar och försiktighet).

Lojuxta 10 mg hårda kapslar 

Varje hård kapsel innehåller lomitapidmesilat motsvarande 10 mg lomitapid.

Hjälpämne med känd effekt

Varje hård kapsel innehåller 140,23 mg laktos (som monohydrat) (se avsnitt Varningar och försiktighet).

Lojuxta 20 mg hårda kapslar 

Varje hård kapsel innehåller lomitapidmesilat motsvarande 20 mg lomitapid.

Hjälpämne med känd effekt

Varje hård kapsel innehåller 129,89 mg laktos (som monohydrat) (se avsnitt Varningar och försiktighet).

För fullständig förteckning över hjälpämnen, se avsnitt Innehåll.

Förteckning över hjälpämnen

Kapselinnehåll:

Pregelatiniserad stärkelse (majs)

Natriumstärkelseglykolat (typ A)

Mikrokristallin cellulosa 

Laktosmonohydrat

Kolloidal vattenfri silikon 

Magnesiumstearat

Kapselskal

Lojuxta 2 mg hårda kapslar

Gelatin

Titandioxid (E171)

Svart järnoxid (E172)

Lojuxta 5 mg, 10 mg hårda kapslar

Gelatin 

Titandioxid (E171) 

Röd järnoxid (E172)

Lojuxta 20 mg hårda kapslar

Gelatin 

Titandioxid (E171) 

Tryckbläck: 

Shellack 

Svart järnoxid (E172)

Propylenglykol 

Blandbarhet

Ej relevant.

Hållbarhet, förvaring och hantering

Hållbarhet

3 år.

Särskilda förvaringsanvisningar

Förvaras vid högst 30 °C.

Tillslut flaskan väl. Fuktkänsligt.

Särskilda anvisningar för destruktion

Inga särskilda anvisningar.

Egenskaper hos läkemedelsformen

Hård kapsel.

Lojuxta 2 mg hårda kapslar

Kapseln är en hård kapsel om 19,4 mm med gråfärgad överdel/gråfärgad underdel, med ”2 mg” tryckt i svart på underdelen och ”A733” på överdelen.

Lojuxta 5 mg hårda kapslar 

Kapseln är en hård kapsel om 19,4 mm med orangefärgad överdel/orangefärgad underdel, med ”5 mg” tryckt i svart på underdelen och ”A733” på överdelen.

Lojuxta 10 mg hårda kapslar 

Kapseln är en hård kapsel om 19,4 mm med orangefärgad överdel/vit underdel, med ”10 mg” tryckt i svart på underdelen och ”A733” på överdelen.

Lojuxta 20 mg hårda kapslar 

Kapseln är en hård kapsel om 19,4 mm med vit överdel/vit underdel, med ”20 mg” tryckt i svart på underdelen och ”A733” på överdelen.