Tillgänglig läkemedelsinformation i Sverige
Marozid 50 mg/12,5 mg filmdragerade tabletter
Marozid 100 mg/25 mg filmdragerade tabletter
Marozid 50 mg/12,5 mg filmdragerade tabletter
Varje tablett innehåller 50 mg losartankalium, motsvarande 45,76 mg losartan och 12,5 mg hydroklortiazid
Hjälpämne: 70,31 mg laktosmonohydrat/filmdragerad tablett
Marozid 100 mg/25 mg filmdragerade tabletter
Varje tablett innehåller 100 mg losartankalium, motsvarande 91,52 mg losartan och 25 mg hydroklortiazid
Hjälpämne: 140,61 mg laktosmonohydrat/filmdragerad tablett
För fullständig förteckning över hjälpämnen, se avsnitt 6.1.
Filmdragerad tablett.
Marozid 50 mg/12,5 mg tablett: Rund, gul, filmdragerad tablett (diameter 8,1 mm).
Marozid 100 mg/25 mg tablett: Rund, gul, filmdragerad tablett (diameter 10,7 mm)..
Evolan Pharma AB
Box 120
SE-182 12 Danderyd
50 mg/12,5 mg: 24765
100 mg/25 mg: 24766
Första godkännandet:
2008-03-06
Förnyat godkännande:
2013–01–09
2023-03-17
Vanlig underhållsdos är en tablett Marozid 50 mg/12,5 mg (losartan 50 mg/hydroklortiazid 12,5 mg) en gång dagligen. För de patienter som inte svarar tillräckligt på Marozid 50 mg/12,5 mg kan dosen ökas till en tablett Marozid 100 mg/25 mg (losartan 100 mg/ hydroklortiazid 25 mg) en gång dagligen. Den maximala dosen är en tablett Marozid 100 mg/25 mg en gång dagligen. Blodtryckssänkande effekt uppnås vanligen inom 3 till 4 veckor efter påbörjad behandling. För de patienter som titrerats upp till 100 mg losartan men som behöver ytterligare blodtryckskontroll, losartan 100 mg/ hydroklortiazid 12,5 mg, hänvisas till andra fabrikat.
Särskilda patientgrupper
Användning till äldre
Dosjustering är vanligtvis inte nödvändig hos äldre.
Användning till patienter med nedsatt njurfunktion och hemodialyspatienter
Initial dosjustering är inte nödvändig för patienter med måttligt nedsatt njurfunktion (kreatininclearance 30-50 ml/min). Losartankalium- och hydroklortiazidtabletter rekommenderas inte till hemodialyspatienter. Losartan/ hydroklortiazid -tabletter ska inte användas till patienter med kraftigt nedsatt njurfunktion (kreatininclearance ≤ 30 ml/min) (se avsnitt 4.3).
Användning till patienter med minskad intravaskulär volym
Losartan/ hydroklortiazid skall inte användas hos patienter med minskad intravaskulär volym (t.ex. hos dem som behandlas med höga doser diuretika).
Användning till patienter med nedsatt leverfunktion
Losartan/ hydroklortiazid är kontraindicerat för patienter med kraftigt nedsatt leverfunktion (se avsnitt 4.3).
Pediatrisk population
Användning till barn och ungdomar (< 18 år)
Data på barn och ungdomar saknas. Losartan /hydroklortiazid bör därför inte ges till barn och ungdomar.
Administreringssätt
Marozid kan administreras tillsammans med andra blodtryckssänkande läkemedel (se avsnitt 4.3, 4.4, 4.5 och 5.1).
Tabletten skall sväljas med en tillräcklig mängd vätska (t.ex. ett glas vatten). Losartankalium/hydroklortiazid kan administreras med eller utan föda.
Marozid 50 mg/12,5 mg filmdragerade tabletter
För behandling av essentiell hypertoni hos patienter som inte uppnår tillräcklig blodtryckskontroll med enbart hydroklortiazid eller losartan.
Marozid 100/25 mg filmdragerade tabletter
För behandling av essentiell hypertoni hos patienter som inte uppnår tillräcklig blodtryckskontroll med losartan 50 mg/hydroklortiazid 12,5 mg en gång om dagen.
Dosering
Hypertoni
Marozid 50 mg/12,5 mg filmdragerade tabletter
I de fall det är möjligt rekommenderas titrering av de individuella komponenterna (dvs losartan eller hydroklortiazid).
När det är kliniskt lämpligt kan byte direkt från monoterapi med losartan 50 mg eller hydroklortiazid 12,5 mg till den fasta kombinationen övervägas för de patienter vars blodtryck inte kontrolleras adekvat.
Vanlig underhållsdos är en tablett Marozid 50 mg/12,5 mg (losartan 50 mg/hydroklortiazid 12,5 mg) en gång dagligen. För de patienter som inte svarar tillräckligt på Marozid 50 mg/12,5 mg kan dosen ökas till en tablett Marozid 100 mg/25 mg (losartan 100 mg/ hydroklortiazid 25 mg) en gång dagligen. Den maximala dosen är en tablett Marozid 100 mg/25 mg en gång dagligen. Blodtryckssänkande effekt uppnås vanligen inom 3 till 4 veckor efter påbörjad behandling. För de patienter som titrerats upp till 100 mg losartan men som behöver ytterligare blodtryckskontroll, losartan 100 mg/ hydroklortiazid 12,5 mg, hänvisas till andra fabrikat.
Särskilda patientgrupper
Användning till äldre
Dosjustering är vanligtvis inte nödvändig hos äldre.
Användning till patienter med nedsatt njurfunktion och hemodialyspatienter
Initial dosjustering är inte nödvändig för patienter med måttligt nedsatt njurfunktion (kreatininclearance 30-50 ml/min). Losartankalium- och hydroklortiazidtabletter rekommenderas inte till hemodialyspatienter. Losartan/ hydroklortiazid -tabletter ska inte användas till patienter med kraftigt nedsatt njurfunktion (kreatininclearance ≤ 30 ml/min) (se avsnitt 4.3).
Användning till patienter med minskad intravaskulär volym
Losartan/ hydroklortiazid skall inte användas hos patienter med minskad intravaskulär volym (t.ex. hos dem som behandlas med höga doser diuretika).
Användning till patienter med nedsatt leverfunktion
Losartan/ hydroklortiazid är kontraindicerat för patienter med kraftigt nedsatt leverfunktion (se avsnitt 4.3).
Pediatrisk population
Användning till barn och ungdomar (< 18 år)
Data på barn och ungdomar saknas. Losartan /hydroklortiazid bör därför inte ges till barn och ungdomar.
Administreringssätt
Marozid kan administreras tillsammans med andra blodtryckssänkande läkemedel (se avsnitt 4.3, 4.4, 4.5 och 5.1).
Tabletten skall sväljas med en tillräcklig mängd vätska (t.ex. ett glas vatten). Losartankalium/hydroklortiazid kan administreras med eller utan föda.
- Överkänslighet mot losartan, sulfonamidderivat (såsom hydroklortiazid) eller mot något hjälpämne som anges i avsnitt 6.1.
- Terapiresistent hypokalemi eller hyperkalcemi
- Kraftigt nedsatt leverfunktion, gallstas och gallvägsobstruktion
- Refraktär hyponatremi
- Symtomatisk hyperurikemi/gikt
- Andra och tredje trimestern av graviditet (se avsnitt 4.4 och 4.6).
- Kraftigt nedsatt njurfunktion (kreatininclearance ≤ 30 ml/min)
- Anuri
- Samtidig användning av Marozid och produkter som innehåller aliskiren är kontraindicerad hos patienter med diabetes mellitus eller nedsatt njurfunktion (GFR < 60 ml/min/1,73 m2) (se avsnitt 4.5 och 5.1).
Losartan
Angioödem
Patienter med anamnes på angioödem (svullnad av ansikte, läppar, svalg och/eller tunga) bör följas noggrant (se avsnitt 4.8).
Hypotension och minskad intravaskulär volym
Symtomatisk hypotoni, särskilt efter den första dosen, kan förekomma hos patienter med minskad volym och/eller natriumbrist efter kraftig diuretikabehandling, saltreducerad kost, diarré eller kräkningar. Symtomen måste åtgärdas innan behandling med losartankalium och hydroklortiazid tabletter (se avsnitt 4.2 och 4.3.).
Elektrolytrubbningar
Elektrolytrubbningar är vanliga hos patienter med nedsatt njurfunktion, med eller utan diabetes, och bör åtgärdas. Därför bör plasmakoncentrationen av kalium och kreatininclearancevärdena övervakas noggrant, särskilt patienter med hjärtsvikt och ett kreatininclearance mellan 30-50 ml/min bör övervakas noga.
Samtidig användning av kaliumsparande diuretika, kaliumsupplement, saltersättningsmedel som innehåller kalium eller andra läkemedel som kan medföra ökning av kaliumkoncentrationen i serum (t ex läkemedel som innehåller trimetoprim) tillsammans med losartan/hydroklortiazid rekommenderas inte (se avsnitt 4.5).
Losartan
Rifampicin och flukonazol har visats reducera nivåerna av den aktiva metaboliten. Den kliniska betydelsen av dessa interaktioner har inte utvärderats.
Som med andra läkemedel som blockerar angiotensin II-systemet eller dess effekter, kan samtidig användning av kaliumsparande läkemedel (t ex spironolakton, triamteren och amilorid), kaliumsupplement, saltersättningsmedel som innehåller kalium eller andra läkemedel som kan medföra ökningar av kaliumkoncentrationen i serum (t ex läkemedel som innehåller trimetoprim), medföra ökningar av kaliumkoncentrationen i serum. Samtidig användning rekommenderas inte.
Som med andra läkemedel som påverkar utsöndringen av natrium, kan litiumutsöndringen minskas. Därför bör serumlitiumnivåerna övervakas noggrant om litiumsalter skall administreras tillsammans med angiotensin II-antagonister.
När angiotensin II-antagonister ges samtidigt med NSAID (dvs selektiva COX-2-hämmare, acetylsalicylsyra i antiinflammatoriska doser) och icke-selektiva NSAID, kan den blodtryckssänkande effekten dämpas. Samtidig användning av angiotensin II-antagonister eller diuretika och NSAID kan leda till en ökad risk för försämrad njurfunktion, inklusive möjlig akut njursvikt, och en ökning av serumkalium, särskilt hos patienter med redan dålig njurfunktion. Kombinationen skall ges med försiktighet, särskilt till äldre. Patienter ska vara adekvat hydrerade och uppföljning av njurfunktionen efter insättandet av samtidig behandling och regelbundet därefter bör övervägas.
Graviditet
Angiotensin II-receptorantagonist (AIIRA)
Epidemiologiska data rörande risk för fosterskada efter användning av ACE-hämmare under graviditetens första trimester är inte entydiga: en något ökad risk kan inte uteslutas. Kontrollerade epidemiologiska data saknas för angiotensin-II antagonister (AIIRA) men likartade risker kan föreligga för denna läkemedelsgrupp.
Om inte fortsatt behandling med AIIRA anses nödvändig, bör patienter som planerar graviditet, erhålla alternativ behandling där säkerhetsprofilen är väl dokumenterad för användning under graviditet. Vid konstaterad graviditet bör behandling med angiotensin-II antagonister AIIRA avbrytas direkt och, om lämpligt, bör en alternativ behandling påbörjas.
Det är känt att exponering för AIIRA under andra och tredje trimestern kan inducera human fostertoxicitet (nedsatt njurfunktion, oligohydramnios, hämning av skallförbening) och neonatal toxicitet (njursvikt, hypotoni, hyperkalemi). (Se också avsnitt 5.3).
Om exponering för AIIRA förekommit under graviditetens andra trimester rekommenderas ultraljudskontroll av njurfunktion och skalle.
Spädbarn vars mödrar har använt AIIRA bör observeras noggrant med avseende på hypotoni (se avsnitt 4.3 och 4.4).
Inga studier av effekterna på förmågan att framföra fordon och använda maskiner har utförts. . Vid framförande av fordon och användning av maskiner måste man dock beakta att yrsel eller sömnighet emellanåt kan uppträda vid behandling med antihypertensiva medel, speciellt i början av behandlingen eller när dosen ökas.
Nedanstående biverkningar har klassificerats efter organsystemklass och frekvens enligt följande:
Mycket vanliga: ≥ 1/10
Vanliga: ≥ 1/100, < 1/10
Mindre vanliga: ≥ 1/1 000, < 1/100
Sällsynta: ≥ 1/10 000, < 1/1 000
Mycket sällsynta: < 1/10 000
Ingen känd frekvens (kan inte beräknas från tillgängliga data)
I kliniska prövningar med losartankaliumsalt och hydroklortiazid har inga biverkningar som relaterats till denna kombination av substanser rapporterats. Biverkningarna var begränsade till de som tidigare observerats för losartankaliumsalt och/eller hydroklortiazid.
I kontrollerade kliniska prövningar för esentiell hypertoni, har yrsel rapporterats som enda substansrelaterad biverkan som förekommit med en incidens större än för placebo hos 1% eller mer av de patienter som behandlats med losartan och hydroklortiazid.
Förutom dessa biverkningar har ytterligare biverkningar enligt nedan rapporterats efter att produkten marknadsförts:
Ingen specifik information finns tillgänglig gällande behandling av överdosering med Marozid. Behandlingen är symtomatisk och stödjande. Behandling med Marozid bör avbrytas och patienten övervakas noggrant. Föreslagna åtgärder inkluderar framkallande av kräkning om intaget skett nyligen, och korrigering av dehydrering, elektrolytrubbningar, leverkoma och hypotension med fastställda rutiner.
Losartan
Det finns endast begränsade data gällande överdosering hos människa . De mest troliga yttringarna av överdosering torde vara hypertoni och takykardi, bradykardi, kan uppkomma från parasympatisk (vagal) stimulering. Om symtomatisk hypotoni skulle inträffa bör stödjande behandling sättas in.
Varken losartan eller den aktiva metaboliten kan elimineras med hemodialys.
Hydroklortiazid
De vanligaste tecknen och symtom som observerats är de som orsakats av elektrolytutarmning (hypokalemi, hypokloremi, hyponatremi) och dehydrering orsakad av för kraftig diures. Om digitalis också har administrerats, kan hypokalemi förstärka hjärtarytmier.
Till vilken grad hydroklortiazid elimineras vid hemodialys är inte fastställd.
Losartan blockerar selektivt AT1-receptorn. Både losartan och dess farmakologiskt aktiva karboxylsyrametabolit E-3174 blockerar in vitro och in vivo alla fysiologiskt relevanta effekter av angiotensin II oavsett ursprung eller syntesväg.
Losartankalium har ingen agonistverkan och det blockerar inte heller andra viktiga hormonreceptorer eller jonkanaler som är av betydelse för det kardiovaskulära systemet. Losartan hämmar inte heller ACE (kininas II), som är det enzym som bryter ned bradykinin. Följaktligen ses ingen ökning av bradykininmedierade biverkningar.
Under losartanadministrering leder borttagning av angiotensin II:s negativa återkoppling på reninutsöndringen till ökad plasmareninaktivitet (PRA). En ökning av PRA leder till en ökning av angiotensin II i plasma. Trots dessa ökningar bibehålls den antihypertensiva aktiviteten och undertryckningen av plasmakoncentrationen av aldosteron, vilket tyder på en effektiv angiotensin II-receptorblockad. Efter utsättning av losartan sjunker PRA och angiotensin II nivåerna tillbaka till basvärdena inom tre dagar.
Både losartankalium och även dess aktiva huvudmetabolit har en mycket större affinitet till AT1-receptorn än till AT2-receptorn. Viktmässigt är den aktiva metaboliten 10 till 40 gånger mer aktiv än losartan.
Två stora randomiserade, kontrollerade prövningar (ONTARGET (ONgoing Telmisartan Alone and in combination with Ramipril Global Endpoint Trial) och VA NEPHRON-D (The Veterans Affairs Nephropathy in Diabetes)) har undersökt den kombinerade användningen av en ACE-hämmare och en angiotensin II-receptorblockerare.
ONTARGET var en studie som genomfördes på patienter med en anamnes av kardiovaskulär och cerebrovaskulär sjukdom, eller typ 2-diabetes mellitus åtföljt av evidens för slutorganskada. VA NEPHRON-D var en studie på patienter med typ 2-diabetes mellitus och diabetesnefropati.
Dessa studier har inte visat någon signifikant nytta på renala och/eller kardiovaskulära resultat och mortalitet, medan en ökad risk för hyperkalemi, akut njurskada och/eller hypotoni observerades jämfört med monoterapi. Då deras farmakodynamiska egenskaper liknar varandra är dessa resultat även relevanta för andra ACE-hämmare och angiotensin II-receptorblockerare.
ACE-hämmare och angiotensin II-receptorblockerare bör därför inte användas samtidigt hos patienter med diabetesnefropati.
ALTITUDE (Aliskiren Trial in Type 2 Diabetes Using Cardiovascular and Renal Disease Endpoints) var en studie med syfte att testa nyttan av att lägga till aliskiren till en standardbehandling med en ACE-hämmare eller en angiotensin II-receptorblockerare hos patienter med typ 2-diabetes mellitus och kronisk njursjukdom, kardiovaskulär sjukdom eller både och. Studien avslutades i förtid eftersom det fanns en ökad risk för oönskat utfall. Både kardiovaskulär död och stroke var numerärt vanligare i aliskiren-gruppen än i placebo-gruppen och oönskade händelser och allvarliga oönskade händelser av intresse (hyperkalemi, hypotoni och njurdysfunktion) rapporterades med högre frekvens i aliskiren-gruppen än i placebo-gruppen.
Hypertonistudier
I kontrollerade kliniska studier gav administrering av losartankalium en gång dagligen till patienter med lindrig till måttlig essentiell hypertoni statistiskt signifikanta minskningar av det systoliska och diastoliska blodtrycket. Mätning av blodtrycket 24 timmar efter dos relativt 5-6 timmar efter dos uppvisade blodtryckssänkning över 24 timmar: den naturliga dygnsrytmen bibehölls. Blodtryckssänkning i slutet av doseringsintervallet var omkring 70-80% av den effekt som sågs 5-6 timmar efter dos.
Utsättande av losartankalium hos hypertensiva patienter ledde inte till någon abrupt reboundeffekt på blodtrycket. Trots den markanta blodtryckssänkningen hade administreringen av losartankalium inte någon kliniskt signifikant effekt på hjärtfrekvensen.
Losartankalium är lika effektivt hos män som hos kvinnor och hos yngre (under 65 år) som hos äldre hypertensiva patienter.
Hydroklortiazid
Hydroklortiazid är ett tiaziddiuretikum. Mekanismen för den antihypertensiva effekten av tiaziddiuretika är inte fullt känd. Tiazider påverkar njurtubulis förmåga att reabsorbera elektrolyter och ökar utsöndringen av natrium och klorid i ungefär samma grad.
Den diuretiska effekten av hydroklortiazid leder till minskad plasmavolym, ökad plasmareninaktivitet, ökad aldosteronsekretion, vilket innebär ökad förlust av kalium och bikarbonat i urinen samt minskat serumkalium. Sambandet renin-aldosteron medieras av angiotensin II och därför tenderar samtidig administrering av en angiotensin II-receptorantagonist att motverka kaliumförlusten förknippad med tiaziddiuretika.
Diuresen påbörjas inom 1-2 timmar. Den diuretiska effekten kvarstår 10-12 timmar beroende på dosen och den antihypertensiva effekten kvarstår i upp till 24 timmar.
Icke-melanom hudcancer: Baserat på tillgängliga uppgifter från epidemiologiska studier har ett kumulativt dosberoende samband setts mellan hydroklortiazid
och NMSC. I en studie ingick en population som bestod av 71 533 fall av BCC och 8 629 fall av SCC matchade mot 1 430 833 respektive 172 462 populationskontroller. Hög användning av hydroklortiazid
(≥ 50 000 mg kumulativt) associerades med enjusterad oddskvot på 1,29 (95 % KI: 1,23–1,35) för BCC och 3,98 (95 % KI: 3,68–4,31) för SCC. Ett tydligt kumulativt dos-responssamband sågs för både BCC och SCC. En annan studie visade på ett möjligt samband mellan läppcancer (SCC) och exponering för hydroklortiazid
: 633 fall av läppcancer matchades med 63 067 populationskontroller, med hjälp av en riskinställd provtagningsstrategi. Ett kumulativt dos-responsförhållande påvisades med en justerad oddskvot på 2,1 (95 % KI: 1,7-2,6) som steg till en oddskvot på 3,9 (3,0-4,9) för hög användning (~25 000 mg) och en oddskvot på 7,7 (5,7-10,5) för den högsta kumulativa dosen (~100 000 mg) (se även avsnitt 4.4).
Farmakoterapeutisk grupp: Angiotensin II-antagonister och diuretika
ATC-kod: C09DA01
Kombination losartankalium/hydroklortiazid
Losartankalium/hydroklortiazid är en kombination av en angiotensin II-receptorantagonist, losartankalium, och ett tiaziddiuretikum, hydroklortiazid. Kombinationen av dessa substanser har en additiv antihypertensiv effekt vilket reducerar blodtrycket i högre grad än var substans för sig.
Den antihypertensiva effekten för kombinationen losartankalium/hydroklortiazid varar under 24 timmar.
Losartan
Losartan är en syntetiskt framställd oral angiotensin II-receptor antagonist (typ AT1). Angiotensin II, en potent vasokonstriktor, är det primärt aktiva hormonet i renin-angiotensin systemet och en avgörande faktor i patofysiologin vid hypertoni. Angiotensin II binder till AT1-receptorn som finns i många vävnader (t.ex. vaskulär glatt muskulatur, binjurar, njurar och hjärtat) och ger upphov till flera viktiga biologiska effekter, däribland kärlsammandragning och frisättning av aldosteron. Angiotensin II stimulerar även proliferation i glatt muskulatur.
Losartan blockerar selektivt AT1-receptorn. Både losartan och dess farmakologiskt aktiva karboxylsyrametabolit E-3174 blockerar in vitro och in vivo alla fysiologiskt relevanta effekter av angiotensin II oavsett ursprung eller syntesväg.
Losartankalium har ingen agonistverkan och det blockerar inte heller andra viktiga hormonreceptorer eller jonkanaler som är av betydelse för det kardiovaskulära systemet. Losartan hämmar inte heller ACE (kininas II), som är det enzym som bryter ned bradykinin. Följaktligen ses ingen ökning av bradykininmedierade biverkningar.
Under losartanadministrering leder borttagning av angiotensin II:s negativa återkoppling på reninutsöndringen till ökad plasmareninaktivitet (PRA). En ökning av PRA leder till en ökning av angiotensin II i plasma. Trots dessa ökningar bibehålls den antihypertensiva aktiviteten och undertryckningen av plasmakoncentrationen av aldosteron, vilket tyder på en effektiv angiotensin II-receptorblockad. Efter utsättning av losartan sjunker PRA och angiotensin II nivåerna tillbaka till basvärdena inom tre dagar.
Både losartankalium och även dess aktiva huvudmetabolit har en mycket större affinitet till AT1-receptorn än till AT2-receptorn. Viktmässigt är den aktiva metaboliten 10 till 40 gånger mer aktiv än losartan.
Två stora randomiserade, kontrollerade prövningar (ONTARGET (ONgoing Telmisartan Alone and in combination with Ramipril Global Endpoint Trial) och VA NEPHRON-D (The Veterans Affairs Nephropathy in Diabetes)) har undersökt den kombinerade användningen av en ACE-hämmare och en angiotensin II-receptorblockerare.
ONTARGET var en studie som genomfördes på patienter med en anamnes av kardiovaskulär och cerebrovaskulär sjukdom, eller typ 2-diabetes mellitus åtföljt av evidens för slutorganskada. VA NEPHRON-D var en studie på patienter med typ 2-diabetes mellitus och diabetesnefropati.
Dessa studier har inte visat någon signifikant nytta på renala och/eller kardiovaskulära resultat och mortalitet, medan en ökad risk för hyperkalemi, akut njurskada och/eller hypotoni observerades jämfört med monoterapi. Då deras farmakodynamiska egenskaper liknar varandra är dessa resultat även relevanta för andra ACE-hämmare och angiotensin II-receptorblockerare.
ACE-hämmare och angiotensin II-receptorblockerare bör därför inte användas samtidigt hos patienter med diabetesnefropati.
ALTITUDE (Aliskiren Trial in Type 2 Diabetes Using Cardiovascular and Renal Disease Endpoints) var en studie med syfte att testa nyttan av att lägga till aliskiren till en standardbehandling med en ACE-hämmare eller en angiotensin II-receptorblockerare hos patienter med typ 2-diabetes mellitus och kronisk njursjukdom, kardiovaskulär sjukdom eller både och. Studien avslutades i förtid eftersom det fanns en ökad risk för oönskat utfall. Både kardiovaskulär död och stroke var numerärt vanligare i aliskiren-gruppen än i placebo-gruppen och oönskade händelser och allvarliga oönskade händelser av intresse (hyperkalemi, hypotoni och njurdysfunktion) rapporterades med högre frekvens i aliskiren-gruppen än i placebo-gruppen.
Hypertonistudier
I kontrollerade kliniska studier gav administrering av losartankalium en gång dagligen till patienter med lindrig till måttlig essentiell hypertoni statistiskt signifikanta minskningar av det systoliska och diastoliska blodtrycket. Mätning av blodtrycket 24 timmar efter dos relativt 5-6 timmar efter dos uppvisade blodtryckssänkning över 24 timmar: den naturliga dygnsrytmen bibehölls. Blodtryckssänkning i slutet av doseringsintervallet var omkring 70-80% av den effekt som sågs 5-6 timmar efter dos.
Utsättande av losartankalium hos hypertensiva patienter ledde inte till någon abrupt reboundeffekt på blodtrycket. Trots den markanta blodtryckssänkningen hade administreringen av losartankalium inte någon kliniskt signifikant effekt på hjärtfrekvensen.
Losartankalium är lika effektivt hos män som hos kvinnor och hos yngre (under 65 år) som hos äldre hypertensiva patienter.
Hydroklortiazid
Hydroklortiazid är ett tiaziddiuretikum. Mekanismen för den antihypertensiva effekten av tiaziddiuretika är inte fullt känd. Tiazider påverkar njurtubulis förmåga att reabsorbera elektrolyter och ökar utsöndringen av natrium och klorid i ungefär samma grad.
Den diuretiska effekten av hydroklortiazid leder till minskad plasmavolym, ökad plasmareninaktivitet, ökad aldosteronsekretion, vilket innebär ökad förlust av kalium och bikarbonat i urinen samt minskat serumkalium. Sambandet renin-aldosteron medieras av angiotensin II och därför tenderar samtidig administrering av en angiotensin II-receptorantagonist att motverka kaliumförlusten förknippad med tiaziddiuretika.
Diuresen påbörjas inom 1-2 timmar. Den diuretiska effekten kvarstår 10-12 timmar beroende på dosen och den antihypertensiva effekten kvarstår i upp till 24 timmar.
Icke-melanom hudcancer: Baserat på tillgängliga uppgifter från epidemiologiska studier har ett kumulativt dosberoende samband setts mellan hydroklortiazid
och NMSC. I en studie ingick en population som bestod av 71 533 fall av BCC och 8 629 fall av SCC matchade mot 1 430 833 respektive 172 462 populationskontroller. Hög användning av hydroklortiazid
(≥ 50 000 mg kumulativt) associerades med enjusterad oddskvot på 1,29 (95 % KI: 1,23–1,35) för BCC och 3,98 (95 % KI: 3,68–4,31) för SCC. Ett tydligt kumulativt dos-responssamband sågs för både BCC och SCC. En annan studie visade på ett möjligt samband mellan läppcancer (SCC) och exponering för hydroklortiazid
: 633 fall av läppcancer matchades med 63 067 populationskontroller, med hjälp av en riskinställd provtagningsstrategi. Ett kumulativt dos-responsförhållande påvisades med en justerad oddskvot på 2,1 (95 % KI: 1,7-2,6) som steg till en oddskvot på 3,9 (3,0-4,9) för hög användning (~25 000 mg) och en oddskvot på 7,7 (5,7-10,5) för den högsta kumulativa dosen (~100 000 mg) (se även avsnitt 4.4).
Losartan
Absorption
Efter oral administerring absorberas losartan väl och genomgår första passage metabolism, varvid en aktiv karboxylsyrametabolit och andra inaktiva metaboliter bildas. Maximal plasmakoncentration av losartankalium och dess aktiva metabolit uppnås inom 1 respektive 3-4 timmar. Biotillgängligheten för losartankalium är cirka 33%.
Distribution
Såväl losartankalium som dess aktiva metabolit är till 99% eller mer bundna till
plasmaprotein, huvudsakligen albumin. Distributionsvolymen av losartankalium är 34 liter.
Metabolism
Cirka 14% av en intravenös eller oral dos losartankalium omvandlas till den aktiva metaboliten.
Efter oral och intravenös administrering av 14C-märkt losartankalium, är den cirkulerande radioaktiviteten i plasma huvudsakligen orsakad av losartankalium och dess aktiva metabolit. Hos ungefär 1% av patienterna hittades en minimal omvandling av losartankalium till dess aktiva metabolit.
Gängse studier avseende allmäntoxicitet, genotoxicitet och karcinogenicitet visade inte några särskilda risker för människa.
Den toxiska potentialen för kombinationen av losartan/hydroklortiazid undersöktes i kroniska toxicitetsstudier för oral administrering under upp till sex månader i råttor och hundar och förändringarna för kombinationen som observerades i studierna kunde huvudsakligen hänföras till losartankomponenten. Administrering av kombinationen av losartan/hydroklortiazid inducerar en minskning av de röda blodkroppsparametrarna (erytocyter, hemoglobin, hematokrit), ökning av urea-N i serum, minskad hjärtvikt (utan en histologisk korrelation) och gastrointestinala förändringar (leisoner, sår, erosioner, blödningar i magsäckslemhinnan). Det fanns inga tecken på teratogenicitet hos råttor eller kaniner som behandlats med kombinationen av losartan/hydroklortiazid. Fostertoxicitet hos råttor, som påvisats genom en liten ökning av antal supernumerära revben hos F1 generationen, observerades hos honor som behandlats före och under hela dräktigheten. I enlighet med vad som observerats i studier med enbart losartan så uppträder fetala och neonatala biverkningar, inklusive njurtoxicitet och fosterdöd, när dräktiga råttor behandlas med kombinationen av losartan/hydroklortiazid under senare delen av graviditeten och/eller amningen.
Marozid 50 mg/12,5 mg
3 år
Marozid 100 mg/25 mg
3 år
Kärna
- Mikrokristallin cellulosa
- Pregelatiniserad stärkelse
- Laktosmonohydrat
- Magnesiumstearat
Dragering
- Hydroxipropylcellulosa
- Hypromellos
- Titandioxid (E171)
- Gul järnoxid (E172)
Ej relevant.
Marozid 50 mg/12,5 mg
3 år
Marozid 100 mg/25 mg
3 år
Förvaras vid högst 30°C.
Transparanta aluminium-PVC/PE/PVDC blister.
Marozid 50 mg/12,5 mg filmdragerade tabletter
Förpackningsstorlekar: 7, 28, 30, 50, 56, 50x1 (endos), 90, 98, 100 (sjukhusförpackning) och 112 filmdragerade tabletter.
HDPE-burk: 112 och 120 filmdragerade tabletter
Marozid 100 mg/25 mg filmdragerade tabletter
Förpackningsstorlekar: 7, 28, 50, 56, 98, 100 (sjukhusförpackning), 112 och 280 (sjukhusförpackning) filmdragerade tabletter.
HDPE-burk: 112 och 120 filmdragerade tabletter
Eventuell kommer inte alla förpackningsstorlekar att marknadsföras.
Inga särskilda anvisningar.
Produktresumén är företagets information till hälso- och sjukvårdspersonal. Godkänd av myndighet.
Nedsatt leverfunktion
Baserat på farmakokinetisk data som visar på signifikant ökade plasmakoncentrationer av losartan hos cirrospatienter, bör losartankalium- och hydroklortiazidtabletter användas med försiktighet till patienter med lätt till måttligt nedsatt leverfunktion i anamnesen. Det finns ingen terapeutisk erfarenhet av losartan till patienter med kraftigt nedsatt leverfunktion. Därför är losartan och hydroklortiazidtabletter kontraindicerat hos patienter med kraftigt nedsatt leverfunktion (se avsnitt 4.2, 4.3 och 5.2).
Nedsatt njurfunktion
Som en följd av hämningen av renin-angiotensin-aldosteronsystemet, har förändringar av njurfunktionen inklusive njursvikt, rapporterats (framför allt hos patienter vars njurfunktion är beroende av renin-angiotensin-aldosteronsystemet, t ex patienter med svår hjärtsvikt eller njursjukdom).
Som med andra läkemedel som påverkar renin-angiotensin-aldosteronsystemet, har ökningar av blodurea och serumkreatinin också rapporterats hos patienter med bilateral njurartärstenos eller stenos i artären till en solitär njure, dessa njurfunktionsförändringar kan vara reversibla vid utsättning av behandlingen. Losartan bör användas med försiktighet till patienter med bilateral njurartärstenos eller stenos i artären till en solitär njure.
Njurtransplantation
Det finns ingen erfarenhet av patienter som nyligen genomgått njurtransplantation.
Primär hyperaldosteronism
Patienter med primär aldosteronism svarar i allmänhet inte på antihypertensiva läkemedel som verkar genom hämning av renin-angiotensinsystemet. Därför rekommenderas inte användning av losartan och hydroklortiazid tabletter.
Dubbel blockad av renin-angiotensin-aldosteron-systemet (RAAS)
Det har visats att samtidig användning av ACE-hämmare, angiotensin II-receptorblockerare eller aliskiren ökar risken för hypotoni, hyperkalemi och nedsatt njurfunktion (inklusive akut njursvikt). Dubbel blockad av RAAS via kombinerad användning av ACE-hämmare, angiotensin II-receptorblockerare eller aliskiren rekommenderas därför inte (se avsnitt 4.5 och 5.1).
Om det anses vara absolut nödvändigt med dubbel blockad får detta endast utföras under övervakning av en specialist, och patienten ska stå under regelbunden, noggrann övervakning av njurfunktion, elektrolyter och blodtryck.
ACE-hämmare och angiotensin II-receptorblockerare bör inte användas samtidigt hos patienter med diabetesnefropati.
Kranskärlssjukdom och cerebrovaskulär sjukdom
Som med alla antihypertensiva läkemedel, kan alltför kraftig blodtryckssänkning hos patienter med ischemisk kardiovaskulär och cerebrovaskulär sjukdom leda till hjärtinfarkt eller stroke.
Hjärtsvikt
Hos patienter med hjärtsvikt, med eller utan nedsatt njurfunktion, finns det - som med andra läkemedel som påverkar renin-angiotensinsystemet - en risk för allvarlig arteriell hypotoni och (ofta akut) nedsatt njurfunktion.
Aorta- och mitralisklaffstenos, obstruktiv hypertrofisk kardiomyopati
Som med andra vasodilaterande läkemedel bör försiktighet iakttas hos patienter med aorta-eller mitralisstenos eller obstruktiv hypertrofisk kardiomyopati.
Etniska skillnader
Som observerats för ACE-hämmare förefaller losartan och andra angiotensinantagonister vara mindre effektiva som blodtryckssänkande medel hos svarta patienter än hos icke-svarta troligen beroende på en högre prevalens av låg reninstatus hos den svarta hypertonipopulationen.
Graviditet
Behandling med angiotensin II-antagonister bör inte påbörjas under graviditet. Om inte fortsatt behandling med angiotensin II-antagonister anses nödvändig, bör patienter som planerar graviditet, erhålla alternativ behandling där säkerhetsprofilen är väl dokumenterad för användning under graviditet. Vid konstaterad graviditet bör behandling med angiotensin II-antagonister avbrytas direkt och, om lämpligt, bör en alternativ behandling påbörjas (se avsnitt 4.3 och 4.6).
Hydroklortiazid
Hypotoni och elektrolyt/vätskeobalans
Som med all blodtryckssänkande behandling, kan symtomatisk hypotoni uppträda hos vissa patienter. Patienten skall observeras med avseende på kliniska tecken på vätske- eller elektrolytobalans, t.ex., vätskebrist, hyponatremi, hypokloremisk alkalos, hypomagnesemi eller hypokalemi vilket kan förekomma under tillstötande diarré eller kräkningar. Regelbunden bestämning av serumelektrolyter bör utföras med lämpliga intervall hos dessa patienter. Hyponatremi kan förekomma hos ödematösa patienter i varmt väder.
Metabola och endokrina effekter
Tiazidbehandling försämrar glukostoleransen. Dosjustering av antidiabetika inklusive insulin kan krävas (se avsnitt 4.5). Latent diabets mellitus kan manifestera sig vid tiazidbehandling.
Tiazider kan minska utsöndringen av kalcium i urinen och kan orsaka intermittent och lätt förhöjning av serumkalcium. Hyperkalcemi kan vara bevis på dold hyperparathyreoidism. Tiazider skall utsättas innan tester för paratyreoideafunktionen.
Ökade kolosterol- och triglyceridnivåer kan förknippas med tiaziddiuretika.
Tiazidbehandling kan framkalla hyperurikemi och/eller gikt hos vissa patienter. Eftersom losartan minskar urinsyra, minskar losartan i kombination med hydroklortiazid diuretika-inducerad hyperurikemi.
Nedsatt leverfunktion
Tiazider bör användas med försiktighet till patienter med nedsatt leverfunktion eller progressiv leversjukdom, då det kan orsaka intrahepatisk kolestas och då mindre förändringar i vätske-och elektrolytbalansen kan utlösa leverkoma.
Losartankalium och hydroklortiazidtabletter är kontraindicerat för patienter med gravt nedsatt leverfunktion (se avsnitt 4.3 och 5.2).
Icke-melanom hudcancer
En ökad risk för icke-melanom hudcancer (NMSC) [basalcellscancer (BCC) och skivepitelcancer (SCC)] vid exponering för ökande kumulativ dos av hydroklorotiazid har setts i två epidemiologiska studier som baserats på det danska nationella cancerregistret. Fotosensibiliserande effekter av hydroklortiazid kan fungera som en möjlig mekanism för NMSC.
Patienter som tar hydroklortiazid ska informeras om risken för NMSC och rådas att regelbundet kontrollera om nya lesioner uppkommit på huden, och genast rapportera alla misstänkta hudlesioner. Patienter bör rekommenderas möjliga förebyggande åtgärder såsom begränsad exponering för solljus och UV-strålar och, vid exponering, tillräckligt skydd för att minimera risken för hudcancer. Misstänkta hudlesioner ska genast undersökas och undersökning ska eventuellt inbegripa histologiska undersökningar av biopsier. Användningen av hydroklortiazid
kan också behövas övervägas på nytt för patienter som tidigare drabbats av NMSC (se även avsnitt 4.8).
Choroidal effusion, akut myopi och sekundärt trångvinkelglaukom:
Sulfonamid- eller sulfonamidderivat-läkemedel kan orsaka en idiosynkratisk reaktion som resulterar i choroidal effusion med synfältsdefekt, övergående myopi och akut trångvinkelglaukom. Symtomen inkluderar akut början till nedsatt synskärpa eller okulär smärta och uppstår vanligtvis inom timmar till veckor efter läkemedelsstart. Obehandlat akut glaukom med vinkelförslutning kan leda till permanent synförlust. Den primära behandlingen är att avbryta läkemedelsintaget så snabbt som möjligt. Snabba medicinska eller kirurgiska behandlingar kan behöva övervägas om det intraokulära trycket förblir okontrollerat. Riskfaktorer för att utveckla akut glaukom med vinkelförslutning kan inkludera tidigare sulfonamid- eller penicillinallergi.
Akut respiratorisk toxicitet
Mycket sällsynta allvarliga fall av akut respiratorisk toxicitet, inklusive akut andnödssyndrom (ARDS), har rapporterats efter intag av hydroklortiazid. Lungödem utvecklas vanligtvis inom några minuter till timmar efter intag av hydroklortiazid. Till tidiga symtom hör dyspné, feber, försämrad lungfunktion och hypotoni. Om diagnosen akut andnödssyndrom misstänks ska Marozid sättas ut och lämplig behandling sättas in. Hydroklortiazid ska inte ges till patienter som tidigare drabbats av akut andnödssyndrom efter intag av hydroklortiazid.
Övrigt
Hos patienter som får tiazider kan överkänslighetsreaktioner förekomma med eller utan en historik av allergi eller bronkialastma.
Exacerbationer av eller aktiverad systemisk lupus erythematosus har rapporterats vid användning av tiazider.
Innehållsämnen
Detta läkemedel innehåller laktos. Patienter med något av följande sällsynta ärftliga tillstånd bör inte använda detta läkemedel: galaktosintolerans, total laktasbrist eller glukos-galaktosmalabsorption.
Andra ämnen som inducerar hypotoni såsom tricykliska antidepressiva, antipsykotika, baklofen, amifostin: Samtidig användning av dessa läkemedel vilka sänker blodtrycket, som huvudsaklig effekt eller biverkning, kan öka risken för hypotoni.
Data från kliniska prövningar har visat att förekomsten av biverkningar som hypotoni, hyperkalemi och nedsatt njurfunktion (inklusive akut njursvikt) är högre vid dubbel blockad av renin-angiotensin-
11 aldosteron-systemet (RAAS) genom kombinerad användning av ACE-hämmare, angiotensin II-receptorblockerare eller aliskiren jämfört med användning av ett enda läkemedel som påverkar RAAS (se avsnitt 4.3, 4.4 och 5.1).
Hydroklortiazid
När de ges samtidigt, kan följande läkemedel interagera med tiaziddiuretika
Alkohol, barbiturater, narkotika eller antidepressiva
Ortostatisk hypotension kan inträffa.
Diabetesläkemedel (orala antidiabetika och insulin)
Behandlingen med en tiazid kan påverka glukostoleransen. Dosjustering av det antidiabetiska läkemedlet kan krävas. Metformin ska användas med försiktighet på grund av risken för laktatacidos, möjligen framkallad av funktionell njurinsufficiens knuten till hydroklortiazid.
Andra blodtryckssänkande läkemedel
Additiv effekt.
Kolestyramin och kolestipolresiner
Absorption av hydroklortiazid försämras i närvaro av anjonbytarresiner. Enstaka doser av antingen kolestyramin eller kolestipolresiner binder hydroklortiazid och minskar dess absorption från mag-tarmkanalen med upp till 85 respektive 43 procent.
Kortikosteroider, ACTH
Intensifierad elektrolytutarmning, särskilt hypokalemi.
Pressorsubstanser (t ex adrenalin)
Möjligt minskat svar av pressoraminer men inte tillräckligt för att utesluta användning.
Muskelavslappnande medel, icke depolariserande (t.ex. tubokurarin)
Möjligt ökat svar i muskelavslappning.
Litium
Diuretika minskar renalt clearance för litium och ger en hög risk för litiumtoxicitet, samtidig användning rekommenderas inte.
Läkemedel för behandling av gikt (t.ex. probenecid, sulfinpyrazol, allopurinol)
Dosjustering av läkemedel som ökar utsöndringen av urinsyra kan vara nödvändigt eftersom hydroklortiazid kan höja serumnivåerna av urinsyra. Ökning av dosen av probenecid eller sulfinpyrazol kan vara nödvändig. Samtidig administrering av tiazid kan öka incidensen av överkänslighetsreaktioner mot allopurinol.
Antikolinerga medel (t.ex. atropin, biperiden)
Ökning av biotillgänglighet för tiazid-diuretika genom minskad gastrointestinal motilitet och ventrikeltömningshastighet.
Cytotoxiska medel (t.ex. cyklofosfamid, metotrexat)
Tiazider kan minska utsöndringen av cytotoxiska medel via njurarna och därmed öka deras myelosuppresiva effekt.
Salicylater
Vid höga doser salicylater kan hydroklortiazid förstärka den toxiska effekten av salicylater på det centrala nervsystemet.
Metyldopa
Enstaka fall av hemolytisk anemi har förekommit vid samtidig användning av hydroklortiazid och metyldopa.
Ciklosporin
Samtidig behandling med ciklosporin kan öka risken för hyperurikemi eller giktliknande komplikationer.
Digitalisglykosider
Tiazidinducerad hypokalemi eller hypomagnesemi kan gynna uppkomsten av digitalis-inducerade hjärt-arytmier.
Läkemedel som påverkas av störningar i serumkalium
Regelbunden monitorering av serumkalium och EKG rekommenderas när losartan/hydroklortiazid administreras samtidigt med läkemedel som påverkas av störningar i serumkalium (t.ex. digitalisglykosider, antiarytmika) och följande substanser som kan inducera torsades de pointes (som inkluderar vissa antiarytmika), eftersom hypokalemi är en predisponerande faktor för torsades de pointes:
- klass Ia antiarytmika (t.ex. kinidin, hydrokinidin, disopyramid)
- klass III antiarytmika (t.ex. amiodaron, sotalol, dofetilid, ibutilid)
- vissa antipsykotika (t.ex. tioridazin, klorpromazin, levomepromazin, trifluoperazin,
cyamemazin, sulpirid, sultoprid, amisulprid, tiaprid, pimozid, haloperidol, droperidol)
- andra läkemedel (t. ex. bepridil, cisaprid, difemanil, erytromycin IV, halofantrin, mizolastin, pentamidin, sparfloxacin, terfenadin, vinkamin IV).
Kalciumsalter
Tiaziddiuretika kan öka serumkalcium genom minskad kalciumutsöndring. Om kalciumsupplement måste föreskrivas skall serumkalcium monitoreras och dosen av kalcium justeras därefter.
Laboratorietest interaktioner
På grund av deras effekt på kalciummetabolismen kan tiazider interferera med test för paratyroid funktion (se avsnitt 4.4).
Karbamazepin
Risk för symtomatisk hyponatremi. Klinisk och biologisk uppföljning krävs.
Joderat kontrastmedel
Vid diuretikainducerad dehydrering finns en ökad risk för akut njursvikt, särskilt vid höga doser av joderat kontrastmedel. Patienterna bör rehydreras innan behandling.
Amfotericin B (parenteral), kortikosteroider, ACTH eller laxativ, eller glycyrrhizin (finns i lakrits)
Hydroklortiazid kan intensifiera elektrolytrubbningar, särskilt hypokalemi.
Hydroklortiazid
Det finns begränsad erfarenhet med hydroklortiazid under graviditet, särskilt under första trimestern. Djurstudier är otillräckliga.
Hydroklortiazid passerar placenta. Baserat på den farmakologiska verkningsmekanismen för hydroklortiazid kan användning under den andra och tredje trimestern störa fetoplacentär perfusion och orsaka fetala och neonatala effekter såsom ikterus, störningar i elektrolytbalansen och trombocytopeni.
Hydroklortiazid ska inte användas vid graviditetsödem, graviditetshypertoni eller havandeskapsförgiftning på grund av risken för minskad plasmavolym och försämrad placentagenomblödning utan att sjukdomsförloppet påverkas positivt. Hydroklortiazid ska inte användas vid essentiell hypertoni hos gravida förutom vid sällsynta situationer då ingen annan behandling finns att tillgå.
Amning
Angiotensin-II-antagonister (AIIRA)
Eftersom ingen information angående användning av Marozid under amning finns, rekommenderas inte Marozid utan istället är alternativa behandlingar med bättre dokumenterad säkerhetsprofil att föredra under amning, speciellt vid amning av nyfödda eller prematura barn.
Hydroklortiazid
Hydroklortiazid utsöndras i små mängder i bröstmjölk. Tiazider som ges i höga doser och orsakar kraftig diures kan hämma mjölkproduktionen. Användning av Marozid under amning rekommenderas inte. Om Marozid används under amning ska lägsta möjliga dos eftersträvas.
Lever och gallvägar
Sällsynta: Hepatit
Undersökningar
Sällsynta: Hyperkalemi, ökning av ALAT
Ytterligare biverkningar som har setts med en av de enskilda komponenterna och kan vara potentiella biverkningar med losartankalium / hydroklortiazid:
Losartan
Blodet och lymfsystemet
Mindre vanliga: Anemi, Henoch-Schönlein purpura, ekkymos, hemolys
Immunsystemet
Sällsynta: Anafylaktiska reaktioner, angioödem, urtikaria
Metabolism och nutrition
Mindre vanliga: Anorexi, gikt
Psykiska störningar
Vanliga: Sömnlöshet
Mindre vanliga: Oro, ångest, panikattacker, förvirring, depression, onormala drömmar, sömnstörningar, somnolens, minnesrubbning
Centrala och perifera nervsystemet
Vanliga: Huvudvärk, yrsel
Mindre vanliga: Nervositet, parastesi, perifer neuropati, tremor, migrän, synkope
Ögon
Mindre vanliga: Dimsyn, bränningar/stickningar i ögat, konjunktivit, nedsatt synskärpa
Öron och balansorgan
Mindre vanliga: Vertigo, tinnitus
Hjärtat
Mindre vanliga: Hypotoni, ortostatisk hypotoni, sternalgi, angina pectoris, grad II-AV block, cerebrovaskulär händelse, myokardinfarkt, hjärtklappning, arytmi (förmaksflimmer, sinusbradykardi, takykardi, ventrikeltakykardi, ventrikelflimmer)
Blodkärl
Mindre vanliga: Vaskulit
Andningsvägar, bröstkorg och mediastinum
Vanliga: Hosta, infektion i övre luftvägarna, nästäppa, bihåleinflammation, sjukdomar i bihålorna
Mindre vanliga: Svalgbesvär, faryngit, laryngit, dyspné, bronkit, epistaxis, rinit, andnöd
Magtarmkanalen
Vanliga: Buksmärta, illamående, diarré, dyspepsi
Mindre vanliga: Förstoppning, tandsmärtor, muntorrhet, gasbildning, gastrit, kräkningar
Lever och gallvägar
Ingen känd frekvens: Onormal leverfunktion
Hud och subkutan vävnad
Mindre vanliga: Alopeci, dermatit, torr hud, erytem, vallningar, fotosensitivitet, pruritus, utslag, urtikaria, svettningar
Muskuloskeletala systemet och bindväv
Vanliga: Muskelkramper, ryggsmärta, bensmärta, myalgi
Mindre vanliga: Armsmärta, ledsvullnad, knäsmärta, muskuloskeletal smärta, axelsmärta, stelhet, artralgi, artrit, koxalgi, fibromyalgi, muskelsvaghet
Ingen känd frekvens: Rhabdomyolys
Njurar och urinvägar
Mindre vanliga: Nocturi, frekventa urintömningar, urinvägsinfektion
Reproduktionsorgan och bröstkörtel
Mindre vanliga: Minskad libido, impotens
Allmänna symtom och/eller symtom vid administreringsstället
Vanliga: Asteni, trötthet, bröstsmärta
Mindre vanliga: Ansiktsödem, feber
Undersökningar
Vanliga: Hyperkalemi, mindre sänkning av hematokrit och hemoglobin
Mindre vanliga: Mindre ökningar av urea och serumkreatinin
Mycket sällsynta: Ökningar i leverenzymer och bilirubin
Hydroklortiazid
Neoplasier; benigna, maligna och ospecificerade (inkl. cystor och polyper)
Ingen känd frekvens: Icke-melanom hudcancer (basalcellscancer och skivepitelcancer)
Blodet och lymfsystemet
Mindre vanliga: Agranulocytos, aplastisk anemi, hemolytisk anemi, leukopeni, purpura, trombocytopeni
Immunsystemet
Sällsynta: Anafylaktiska reaktioner
Metabolism och nutrition
Mindre vanliga: Anorexi, hyperglykemi, hyperurikemi, hypokalemi, hyponatremi
Psykiska störningar
Mindre vanliga: Sömnlöshet
Centrala och perifera nervsystemet
Vanliga: Cefalalgi
Ögon
Mindre vanliga: Transitorisk dimsyn, xantopsi
Ingen känd frekvens: choroidal effusion, akut myopi, akut trångvinkelglaukom
Blodkärl
Mindre vanliga: Nekrotiserande angit (vaskulit, kutan vaskulit)
Andningsvägar, bröstkorg och mediastinum
Mindre vanliga: Andnöd inklusive pneumonit och lungödem
Mycket sällsynta: Akut andnödssyndrom (ARDS) (se avsnitt 4.4)
Magtarmkanalen
Mindre vanliga: Sialoadenit, spasmer, irriterad mage, illamående, kräkningar, diarré, förstoppning
Lever och gallvägar
Mindre vanliga: Ikterus (intraheptisk kolestas), pankreatit
Hud och subkutan vävnad
Mindre vanliga: Fotosensibilitet, urtikaria, toxisk epidermal nekrolys
Muskuloskeletala systemet och bindväv
Mindre vanliga: Muskelkramper
Njurar och urinvägar
Mindre vanliga: Glykosuri, interstitiell nefrit, störning i njurfunktionen, njursvikt
Allmänna symtom och/eller symtom vid administreringsstället
Mindre vanliga: Feber, yrsel
Beskrivning av utvalda biverkningar
Icke-melanom hudcancer: Baserat på tillgängliga uppgifter från epidemiologiska studier har ett kumulativt dosberoende samband setts mellan hydroklortiazid och NMSC (se även avsnitt 4.4 och 5.1).
Rapportering av misstänkta biverkningar
Det är viktigt att rapportera misstänkta biverkningar efter att läkemedlet godkänts. Det gör det möjligt att kontinuerligt övervaka läkemedlets nytta-riskförhållande. Hälso- och sjukvårdspersonal uppmanas att rapportera varje misstänkt biverkning till Läkemedelsverket, men alla kan rapportera misstänkta biverkningar till Läkemedelsverket, www.lakemedelsverket.sePostadress: Läkemedelsverket, Box 26, 751 03 Uppsala.
Utöver den aktiva metaboliten, bildas också inaktiva metaboliter, inkluderande två huvudsakliga metaboliter som bildas genom hydroxylering av butyl-sidokedjan och en mindre förekommande metabolit, en N-2 tetrazolglukuronid.
Eliminering
Plasmaclearance för losartankalium och dess aktiva metabolit är ungefär 600 ml/min respektive 50 ml/min. Efter oral administrering minskar plasmakoncentrationerna av losartankalium och dess aktiva metabolit polyexponentiellt med en terminal halveringstid av cirka 2 timmar respektive 6-9 timmar.
Renalt clearance för losartankalium och den aktiva metaboliten är cirka 74 ml/min respektive
26 ml/min. Efter oral administrering av losartankalium utsöndras cirka 4% av given dos oförändrad i urinen och cirka 6% som aktiv metabolit. Både utsöndring via gallan och urinen bidrar till eliminationen av losartankalium och dess metaboliter. Efter tillförsel av en oral dos 14C-märkt losartankalium till människa återfinns cirka 35% av radioaktiviteten i urinen och 58% i feces. Efter intravenös administrering av 14C-märkt losartankalium återfinns cirka 43% av radioaktiviteten i urinen och 50 % i feces.
Linearitet
Farmakokinetiken för losartankalium och dess aktiva metabolit är linjär vid orala doser upp till 200 mg.
Vid dosering en gång dagligen sker ingen signifikant accumulering av losartankalium eller dess aktiva metabolit i plasma.
Karakteristika hos patienter
Plasmakoncentrationerna av losartankalium och dess aktiva metabolit skiljer sig inte väsentligt hos äldre hypertensiva patienter jämfört med yngre hypertensiva patienter.
Hos kvinnliga hypertensiva patienter var plasmanivåerna av losartankalium upp till två gånger högre än hos manliga hypertensiva patienter, medan plasmanivåerna av den aktiva metaboliten inte skiljde sig mellan män och kvinnor.
Hos patienter med en mild till moderat alkoholinducerad levercirros var plasmanivåerna av losartankalium och dess aktiva metabolit efter oral administrering 5 respektive 1,7 gånger högre än hos unga friska frivilliga män (se avsnitt 4.2 och 4.4).
Plasmakoncentrationerna av losartankalium ändras inte för patienter med kreatininclearance över 10 ml/min. Jämfört med patienter med normal njurfunktion så är AUC för losartankalium cirka två gånger högre hos hemodialyspatienter.
Plasmakoncentrationerna av den aktiva metaboliten ändras inte för patienter med nedsatt njurfunktion eller för hemodialyspatienter.
Varken losartankalium eller dess aktiva metabolit kan avlägsnas via hemodialys.
Hydroklortiazid
Absorption
Efter oral administrering absorberas cirka 80 % hydroklortiazid från magtarmkanalen. Biotillgängligheten är cirka 70 %. Maximala plasmakoncentratioer mäts generellt efter 2-5 timmar.
Distribution
Plasmaproteinbindningen av hydroklortiazid är 64 %, den relativa distributionsvolymen är 0,5 till 1,1 l/kg.
Metabolism
Hos normala frivilliga utsöndras mer än 95 % av hydroklortiazid oförändrat via urinen.
Eliminering
Halveringstiden för elimination är 6-8 timmar vid normal njurfunktion. Tiden ökar vid försämrad njurfunktion och är cirka 20 timmar vid terminal njursvikt.
Biotillgänglighet
Samtidig administering av hydroklortiazid och losartan verkar inte påverka farmakokinetiken hos någondera av substanserna hos friska frivilliga.
De farmakokinetiska parametrarna AUCinf och Cmax for losartan och dess aktiva metabolit E-3174 och AUCinf, Cmax och förekomsten 0-24 i urin för hydroklortiazid visades vara bioekvivalent med de enskilda komponenterna i jämförelse med kombinationsprodukten.
