Aldurazyme®, Koncentrat till infusionsvätska, lösning 100 U/ml

Aldurazyme är indicerat för långvarig enzymersättningsterapi till patienter med en bekräftad diagnos på mukopolysackaridos I (MPS I; α-L-iduronidasbrist) för att behandla sjukdomens icke-neurologiska manifestationer (se avsnitt Farmakodynamik).

Svår överkänslighet (t.ex. anafylaktisk reaktion) mot den aktiva substansen eller mot något hjälpämne som anges i avsnitt Innehåll (se avsnitt Varningar och försiktighet och Biverkningar).

Behandling med Aldurazyme bör övervakas av en läkare med erfarenhet av att behandla patienter med MPS I eller andra nedärvda metaboliska sjukdomar. Administrering av Aldurazyme bör ske i en lämplig klinisk omgivning där återupplivningsutrustning för att hantera akuta krissituationer finns lätt tillgänglig.

Dosering

Rekommenderad dosering av Aldurazyme är 100 U/kg kroppsvikt administrerat en gång i veckan som en intravenös infusion.

Pediatrisk population

Dosjustering är inte nödvändigt för den pediatriska populationen.

Äldre

Säkerhet och effekt för Aldurazyme till patienter äldre än 65 år har inte fastställts och ingen dosregim kan rekommenderas för dessa patienter.

Patienter med nedsatt njur- eller leverfunktion

Säkerheten och effektiviteten hos Aldurazyme för patienter med njur- eller leverinsufficiens har inte utvärderats och ingen dosregim kan rekommenderas för dessa patienter.

Administreringssätt

Aldurazyme ska administreras som intravenös infusion.

Den initiala infusionshastigheten på 2 U/kg/timme kan ökas stegvis var femtonde minut, om patienten tolererar det, till maximalt 43 U/kg/timme. Den totala administreringsvolymen bör tillföras under cirka 3–4 timmar. För information om premedicinering, se avsnitt Varningar och försiktighet.

För anvisningar om spädning av läkemedlet före administrering, se avsnitt Hållbarhet, förvaring och hantering.

Infusion i hemmet

Infusion med Aldurazyme i hemmet kan övervägas för patienter som tolererar sina infusioner väl och inte har haft måttliga eller svåra infusionsassocierade reaktioner under de senaste månaderna. Beslutet om att en patient ska övergå till infusion i hemmet ska fattas efter den behandlande läkarens bedömning och rekommendation.

Infrastrukturen, resurserna och procedurerna, inklusive utbildningen, för infusion i hemmet ska vara etablerade och tillgängliga för hälso- och sjukvårdspersonal. Infusionen i hemmet ska övervakas av hälso- och sjukvårdspersonal som alltid ska vara tillgänglig under infusionen i hemmet och under en viss tid efter infusionen. Den behandlande läkaren och/eller sjuksköterskan ska ge lämplig information till patienten och/eller vårdaren innan infusionen i hemmet påbörjas.

Dosen och infusionshastigheten ska förbli konstant under infusionen i hemmet, och ska inte ändras utan övervakning av hälso- och sjukvårdspersonal.

Om patienten får biverkningar under infusionen i hemmet, ska infusionen avbrytas omedelbart och lämplig medicinsk behandling påbörjas (se avsnitt Varningar och försiktighet). Efterföljande infusioner kan behöva ges på sjukhuset eller på ett lämpligt ställe inom öppenvård tills inga sådana biverkningar förekommer.

Spårbarhet

För att underlätta spårbarhet av biologiska läkemedel ska läkemedlets namn och tillverkningssatsnummer dokumenteras.

Överkänslighetsreaktioner (inklusive anafylaxi)

Överkänslighetsreaktioner, inklusive anafylaxi, har rapporterats hos patienter som behandlats med Aldurazyme (se avsnitt Biverkningar). Vissa av dessa reaktioner var livshotande och inkluderade andningssvikt/andnöd, stridor, luftvägsobstruktion, hypoxi, hypotoni, bradykardi och urtikaria.

Lämpliga medicinska stödåtgärder, inklusive utrustning för hjärt-lungräddning, ska finnas lätttillgängliga när Aldurazyme administreras.

Om anafylaxi eller andra allvarliga överkänslighetsreaktioner uppstår, ska infusionen med Aldurazyme omedelbart avbrytas. Försiktighet ska iakttas om användning av adrenalin övervägs hos patienter med MPS I på grund av den ökade förekomsten av kranskärlssjukdom hos dessa patienter. Hos patienter med allvarlig överkänslighet kan desensibilisering mot Aldurazyme övervägas. Om beslut fattas om att återinsätta läkemedlet ska yttersta försiktighet iakttas, tillsammans med att lämpliga återupplivningsåtgärder finns tillgängliga.

Om lindriga eller måttliga överkänslighetsreaktioner inträffar, kan infusionshastigheten sänkas eller tillfälligt stoppas.

När en patient tolererar infusionen kan dosen ökas för att nå den godkända dosen.

Infusionsassocierade reaktioner (IAR)

IAR, som definieras som alla relaterade biverkningar som uppträder under infusionen eller fram till infusionsdagens slut, har rapporterats hos patienter som behandlats med Aldurazyme (se avsnitt Biverkningar).

Patienter med akut bakomliggande sjukdom vid tidpunkten för Aldurazyme-infusion tycks löpa större risk att få IAR. Noggrann hänsyn bör tas till patientens kliniska status före administrering av Aldurazyme.

Vid initial administrering av Aldurazyme eller vid återadministrering efter avbrott i behandlingen rekommenderas att patienterna får läkemedel före behandlingen (antihistaminer och/eller antipyretika), cirka 60 minuter före infusionsstarten, för att minimera risken för att IAR uppstår. Om det är kliniskt indicerat bör administrering av läkemedel före behandlingen med påföljande infusioner av Aldurazyme beaktas. Eftersom det finns ringa erfarenhet av återupptagande av behandling efter ett längre avbrott måste man vara försiktig på grund av den teoretiskt ökade risken för överkänslighetsreaktioner efter avbruten behandling.

Allvarliga infusionsassocierade reaktioner har rapporterats hos patienter med befintliga allvarliga underliggande besvär från övre luftvägarna.

Därför skall specifikt dessa patienter fortsättningsvis övervakas noga och endast ges infusioner med Aldurazyme i en lämplig klinisk miljö där återupplivningsutrustning för hantering av medicinska akutfall finns omedelbart tillgänglig.

I fall av en enstaka, allvarlig IAR skall infusionen stoppas tills symtomen behandlats och symtomatisk behandling (t.ex. med antihistaminer och antipyretika/antiinflammatoriska läkemedel) övervägas. Fördelarna och riskerna med återadministrering av Aldurazyme efter allvarliga IAR ska övervägas. Infusionen kan omstartas med en minskning av infusionshastigheten till 1/2 – 1/4 av den infusionshastighet vid vilken reaktionen inträffade.

I fall av återkommande måttliga IAR eller ny infusion efter en enstaka svår IAR bör förbehandling övervägas (antihistaminer och antipyretika/antiinflammatoriska läkemedel och/eller kortikosteroider) samt en minskning av infusionshastigheten till 1/2 – 1/4 av den infusionshastighet vid vilken reaktionen inträffade.

I fall av milda eller måttliga IAR ska symtomatisk behandling (t.ex. med antihistaminer och antipyretika/antiinflammatoriska läkemedel) övervägas och/eller en minskning av infusionshastigheten till hälften av den infusionshastighet vid vilken reaktionen inträffade.

När en patient tolererar infusionen kan dosen ökas för att nå den godkända dosen.

Immunogenicitet

Baserat på den randomiserade, dubbelblinda, placebokontrollerade kliniska fas 3-studien förväntas nästan alla patienter utveckla IgG-antikroppar mot laronidas, oftast inom 3 månader efter påbörjad behandling.

I likhet med alla intravenösa proteinläkemedel kan allvarliga överkänslighetsreaktioner av allergityp uppkomma. IAR och överkänslighetsreaktioner kan förekomma oberoende av utvecklingen av antikroppar mot läkemedlet (ADA).

Patienter som utvecklat antikroppar eller symtom på IAR bör behandlas med försiktighet vid administrering av Aldurazyme (se avsnitt Kontraindikationer och Biverkningar).

Patienter behandlade med Aldurazyme måste noga övervakas och alla fall av infusionsassocierade reaktioner, fördröjda reaktioner och möjliga immunologiska reaktioner ska rapporteras. Antikroppsstatus, inklusive IgG, IgE och antikroppar som neutraliserar enzymaktivitet eller enzymåterupptag, måste regelbundet övervakas och rapporteras.

I kliniska studier var IAR oftast hanterbara genom att sänka infusionshastigheten och genom att (för)behandla patienten med antihistaminer och/eller antipyretika (paracetamol eller ibuprofen), vilket gjorde det möjligt för patienten att fortsätta behandlingen.

Hjälpämnen

Detta läkemedel innehåller 30 mg natrium per injektionsflaska, vilket motsvarar 1,5 % av WHO:s rekommenderade maximala dagliga intag av 2 g natrium för en vuxen och administreras i natriumklorid 0,9 % infusionsvätska (se avsnitt Hållbarhet, förvaring och hantering).

Inga interaktionsstudier har utförts. Baserat på dess metabolism, är laronidas en osannolik kandidat för cytokrom P450-medierade interaktioner.

Aldurazyme bör inte administreras samtidigt som klorokin eller prokain på grund av en potentiell risk för störning av det intracellulära upptaget av laronidas.

Det finns otillräckliga data om användningen av Aldurazyme till gravida kvinnor. Djurstudier indicerar inte några direkta eller indirekta skadliga effekter på graviditet, embryonal/fosterutveckling, nedkomst och postnatal utveckling (se avsnitt Prekliniska uppgifter). Den eventuella risken för människor är okänd. Aldurazyme skall därför inte användas under graviditet såvida det inte är helt nödvändigt.

Laronidas kan eventuellt utsöndras i modersmjölk. Eftersom data saknas om nyfödda som exponerats för laronidas via bröstmjölk, rekommenderas att man slutar amma under behandlingen med Aldurazyme.

Det finns inga kliniska data om effekterna av laronidas på fertiliteten. Uppgifter från prekliniska studier har inte visat några signifikanta biverkningar (se avsnitt Prekliniska uppgifter).

Inga studier har utförts.

Sammanfattning av säkerhetsprofilenDe flesta behandlingsrelaterade biverkningar i de kliniska prövningarna klassificerades som infusionsassocierade reaktioner (IAR), vilka drabbade 53 % av patienterna i fas 3-studien (behandlades i upp till 4 år) och 35 % av patienterna i studien på barn under 5 års ålder (upp till 1 års behandling). En del infusionsassocierade reaktioner var svåra. Med tiden minskade antalet reaktioner. De vanligaste biverkningarna var: huvudvärk, illamående, buksmärta, utslag, artralgi, ryggsmärta, extremitetssmärta, rodnad, feber, reaktioner på infusionsstället, förhöjt blodtryck, minskad syrgasmättnad, takykardi och frossbrytningar. Uppföljningen efter godkännandet av infusionsassocierade reaktioner visade rapportering av cyanos, hypoxi, takypné, pyrexi, kräkning, frossa och erytem, varav en del av dessa reaktioner var svåra.

Tabell med biverkningarBiverkningar av Aldurazyme som rapporterats under fas 3-studien och dess förlängning hos totalt 45 patienter som var 5 år och äldre och som behandlats i upp till 4 år är listade i tabellen nedan med hjälp av följande frekvenskategorier: mycket vanliga (≥1/10); vanliga (≥1/100 till <1/10), mindre vanliga (≥1/1000 till, <1/100), sällsynta (≥1/10 000 till, <1/1000), mycket sällsynta (<1/10 000) och ingen känd frekvens (kan inte beräknas från tillgängliga data). På grund av den lilla patientpopulationen klassificeras en biverkning hos en enda patient som vanlig.

*Under kliniska studier och efter marknadsföring inkluderade reaktioner på infusions-/injektionsstället särskilt: svullnad, erytem, ödem, obehag, urtikaria, blekhet, makula och värmekänsla.

En patient med redan existerande luftvägsskada utvecklade en svår reaktion tre timmar efter påbörjad infusion (i vecka 62 av behandlingen) bestående av urtikaria och luftvägsobstruktion som krävde trakeostomi. Denna patient testades positivt för IgE.

Dessutom fick några patienter som hade en tidigare sjukdomshistoria med allvarlig MPS I-relaterad involvering av övre luftvägarna och lungorna allvarliga reaktioner, däribland bronkialspasm, andningsstillestånd och svullnad i ansiktet (se avsnitt Varningar och försiktighet).

Pediatrisk populationBiverkningar av Aldurazyme som rapporterats under en fas 2-studie hos totalt 20 patienter, som var under 5 år och i huvudsak tillhörde den svåra fenotypen och som behandlats i upp till 12 månader är listade i tabellen nedan. Alla biverkningar var av lindrig till måttlig svårighetsgrad.

I en fas 4-studie fick 33 MPS I-patienter 1 av 4 dosregimer: 100 U/kg iv varje vecka (rekommenderad dos), 200 U/kg iv varje vecka, 200 U/kg iv varannan vecka eller 300 U/kg iv varannan vecka. Gruppen som fick den rekommenderade dosen hade minst antal patienter som drabbades av biverkningar och IAR. Typen av IAR var nästan samma som de som observerades i andra kliniska studier.

Beskrivning av utvalda biverkningarImmungenitetNästan alla patienter utvecklade IgG-antikroppar mot laronidas. Hos de flesta patienter uppstod serokonversion inom 3 månader efter att behandlingen påbörjats. Serokonversionen hos patienterna under 5 års ålder med en svårare fenotyp inträffade dock oftast inom 1 månad (i genomsnitt 26 dagar mot 45 dagar hos patienterna som var 5 år och äldre). I slutet av fas 3-studien (eller vid tidpunkten för studieavbrytandet) hade 13/45 patienter inga detekterbara antikroppar med radioimmunoprecipitations (RIP)-analysen, däribland 3 patienter som aldrig hade serokonverterat. Patienter med avsaknad av eller låga antikroppsnivåer visade en kraftig minskning av GAG-nivån i urin, medan patienter med höga antikroppstitrar visade varierande reduktion av GAG i urin. Dessutom observerades också höga antikroppstitrar mot läkemedlet hos patienter i MPS I-registret med svår sjukdom. Hos patienter med kontinuerligt höga antikroppstitrar mot läkemedlet var minskningen av GAG-nivån i urin vanligtvis mindre.

I fas 2- och 3-studier testades 60 patienter för in vitro-neutraliserande effekter. Fyra patienter (tre i fas 3-studien och en i fas 2-studien) uppvisade marginella till låga nivåer in vitro-hämmande effekt på den enzymatiska aktiviteten hos laronidas, vilket inte tycktes påverka den kliniska effekten och/eller GAG-minskningen i urinen.

Hos patienter med klinisk försämring ska mätning av GAG-nivån i urin, antikroppar mot läkemedlet och neutraliserande antikroppar övervägas.

Förekomsten av antikroppar var inte konsekvent relaterad till incidensen av infusionsassocierade reaktioner, även om debuten av IAR oftast sammanföll med bildningen av IgG-antikroppar. Kliniska studier och observationsstudier visar att endast ett litet antal patienter testades positiva för IgE-antikroppar. Utvecklingen av IgE-antikroppar kan vara relaterad till överkänslighetsreaktioner eller anafylaktiska reaktioner.

Olämplig administrering av laronidas (överdos och/eller högre infusionshastighet än rekommenderat) kan vara associerat med biverkningar. En alltför snabb administrering av laronidas kan orsaka illamående, buksmärta, huvudvärk, yrsel och dyspné.

I sådana situationer och beroende på patientens kliniska status ska infusionen avslutas eller infusionshastigheten sänkas omedelbart. Om medicinskt lämpligt, kan ytterligare åtgärder vara indicerade.

MPS I-sjukdomMukopolysackaridlagringsstörningar orsakas av bristen på specifika lysosomala enzymer som erfordras för katabolismen av glukosaminoglukaner (GAG). MPS I är en heterogen och multisystemisk sjukdom som kännetecknas av bristen på α-L-iduronidas, ett lysosomalt hydrolas som katalyserar hydrolysen av terminala α-L-iduroniska rester av dermatansulfat och heparansulfat. Reducerad eller frånvarande α-L-iduronidasaktivitet resulterar i ansamling av GAG, dermatansulfat och heparansulfat i många celltyper och vävnader.

VerkningsmekanismGrunden för enzymersättningsterapi är att återställa en nivå av enzymaktivitet som är tillräcklig för att hydrolysera det ackumulerade substratet och förebygga ytterligare ackumulering. Efter intravenös infusion avlägsnas laronidas snabbt från cirkulationen och tas upp av celler in i lysosomer, sannolikt via mannos-6 fosfatreceptorer.

Renat laronidas är ett glukoprotein med en molekylvikt på cirka 83 kDa. Laronidas består av 628 aminosyror efter klyvning av N-terminus. Molekylen innehåller 6 N-kopplade ställen för oligosackaridmodifiering.

Klinisk effekt och säkerhetTre kliniska studier utfördes med Aldurazyme för att bedöma dess effekt och säkerhet. En klinisk studie fokuserade främst på att bedöma Aldurazymes effekt på de systemiska manifestationerna av MPS I såsom dålig uthållighet, restriktiv lungsjukdom, övre luftvägsobstruktion, minskad rörlighet i leder, hepatomegali och försämrad syn. En studie bedömde framför allt Aldurazymes säkerhet och farmakokinetik hos patienter som var yngre än 5 år, men även vissa effektmätningar ingick. Den tredje studien genomfördes för att utvärdera farmakodynamiken och säkerheten hos olika dosregimer med Aldurazyme. Fram till idag saknas kliniska data som visar någon nytta beträffande sjukdomens neurologiska manifestationer.

Säkerheten och effektiviteten för Aldurazyme bedömdes i en randomiserad, dubbelblind, placebokontrollerad fas 3-studie med 45 patienter, som varierade i ålder mellan 6 och 43 år. Även om patienter som representerade hela skalan av sjukdomsspektrat hade rekryterats var majoriteten av patienterna av mellanfenotyp och endast en patient uppvisade den svåra fenotypen. Patienterna rekryterades med en forcerad vitalkapacitet (FVC) som var mindre än 80 % av predikterat värde och måste kunna stå i 6 minuter och gå 5 meter.Patienterna fick antingen 100 U/kg av Aldurazyme eller placebo varje vecka i totalt 26 veckor. De primära effektivitetsutfallen var förändringar i procent av FVC och absolut gångsträcka i gångtestet på sex minuter (6MWT). Alla patienter ingick sedan i en öppen förlängningsstudie där alla fick 100 U/kg Aldurazyme varje vecka i ytterligare 3,5 år (182 veckor).

Efter 26 veckors terapi visade de Aldurazyme-behandlade patienterna förbättrad lungfunktion och gångförmåga jämfört med placebo, vilket anges nedan.

Den öppna förlängningsstudien visade att dessa effekter förbättrades och/eller bevarades upp till 208 veckor i Aldurazyme/Aldurazyme-gruppen och 182 veckor i placebo/Aldurazyme-gruppen vilket anges i tabellen nedan.

Av de 26 patienterna med onormala levervolymer före behandling, hade 22 (85 %) normal leverstorlek i slutet av studien. Det skedde en snabb minskning av utsöndringen av GAG i urin (μg/mg kreatinin) inom de första 4 veckorna, vilken kvarstod under återstoden av studien. GAG-nivåerna i urin minskade med 77 % och 66 % i placebo/Aldurazyme- respektive Aldurazyme/Aldurazyme-grupperna. I slutet av studien hade en tredjedel av patienterna (15 av 45) nått normala GAG-nivåer i urin.

På grund av heterogeniteten i sjukdomsmanifestation hos patienterna användes ett sammansatt effektmått som sammanfattade kliniskt signifikanta förändringar av fem effektvariabler (procent predikterad normal FVC, 6MWT-avstånd, axelns rörelseomfång, AHI och synskärpa). Den totala responsen var en förbättring hos 26 patienter (58 %), ingen förändring hos 10 patienter (22 %) och en försämring hos 9 patienter (20 %).

En öppen, ettårig fas 2-studie utfördes som främst utvärderade Aldurazymes säkerhet och farmakokinetik hos 20 patienter yngre än 5 år vid tiden för inklusion (16 patienter med den svåra fenotypen och 4 med den intermediära fenotypen). Patienterna skulle enligt programmet få infusioner av Aldurazyme 100 U/kg per vecka under totalt 52 veckor. Hos fyra patienter ökades dosen till 200 U/kg under de sista 26 veckorna på grund av förhöjda GAG-nivåer i urin vecka 22. Arton patienter fullföljde studien. Aldurazyme tolererades väl i båda doserna. Den genomsnittliga GAG-nivån i urin minskade med 50 % vecka 13 och minskade med 61 % i slutet av studien. När studien avslutades visade alla patienter reducerad leverstorlek och 50 % (9/18) hade normal leverstorlek. Andelen patienter med hypertrofi av vänster kammare minskade från 53 % (10/19) till 17 % (3/18) och den genomsnittliga massan av vänster kammare vilken normaliserats för kroppsyta minskade med 0,9 Z-poäng (n=17). Flera patienter visade ökad längd (n=7) och vikt (n=3) för ålderns Z-score. De yngre patienterna med svår fenotyp (<2,5 år) och alla 4 patienterna med intermediär fenotyp visade normal hastighet för mental utveckling, medan äldre patienter med svår fenotyp visade begränsade eller inga förbättringar av kognition.

En fas 4-studie genomfördes för att utvärdera de farmakodynamiska effekterna på GAG-nivåer i urin, levervolym och 6MWT med olika dosregimer med Aldurazyme. I denna 26-veckors öppna studie fick 33 MPS I-patienter 1 av 4 dosregimer med Aldurazyme: 100 U/kg iv varje vecka (rekommenderad dos), 200 U/kg iv varje vecka, 200 U/kg iv varannan vecka eller 300 U/kg iv varannan vecka. Ingen klar fördel visades med de högre doserna jämfört med den rekommenderade dosen. Regimen 200 U/kg iv varannan vecka kan vara ett acceptabelt alternativ för patienter som har svårt att få infusioner varje vecka. Det finns dock inga bevis för att den långsiktiga kliniska effekten av dessa två dosregimer är likvärdig.

Efter intravenös administrering av laronidas med en infusionstid på 240 minuter och med en dos av 100 U/kg kroppsvikt mättes farmakokinetiska egenskaper i vecka 1, 12 och 26.

C_max visade en ökning över tid. Distributionsvolymen minskade efterhand som behandlingen fortsatte, eventuellt relaterad till antikroppsbildning och/eller minskad levervolym. Den farmakokinetiska profilen hos patienter som var yngre än 5 år liknade den hos äldre och mindre svårt drabbade patienter.

Laronidas är ett protein och förväntas brytas ner metaboliskt genom peptidhydrolys. Följaktligen förväntas inte försämrad leverfunktion påverka farmakokinetiken för laronidas på något kliniskt signifikant sätt. Renal eliminering av laronidas anses vara en underordnad väg för clearance (se avsnitt Dosering).

Gängse studier avseende säkerhetsfarmakologi, allmäntoxicitet och reproduktionseffekter visade inte några särskilda risker för människa. Gentoxicitet och karcinogenicitet förväntas inte.

Då blandbarhetsstudier saknas får detta läkemedel inte blandas med andra läkemedel förutom de som nämns under avsnitt Hållbarhet, förvaring och hantering.

Hållbarhet

Oöppnade injektionsflaskor:3 år

Utspädda lösningar:Ur mikrobiologisk säkerhetssynpunkt bör läkemedlet användas omedelbart. Om det inte används omedelbart, får brukslösningen inte förvaras längre än 24 timmar i 2°C–8°C förutsatt att spädningen ägt rum under kontrollerade och validerade aseptiska förhållanden.

Särskilda förvaringsanvisningar

Förvaras i kylskåp (2 °C–8 °C)

Särskilda anvisningar för destruktion

Varje injektionsflaska med Aldurazyme är avsedd endast för engångsbruk. Koncentratet till infusionsvätska, lösning måste spädas med natriumklorid 9 mg/ml (0,9%) infusionslösning med användning av aseptisk teknik. Det rekommenderas att den utspädda Aldurazyme-lösningen administreras till patienter med hjälp av ett infusionsset utrustat med in-line-filter på 0,2 µm.

Aldurazyme 100 U/ml koncentrat till infusionsvätska, lösning rekonstituerad i 9 mg/ml (0,9 %) natriumklorid har en osmolalitet på 415–505 mOsm/kg och ett pH på 5,2–5,9.

Beredning av Aldurazyme-infusion (använd aseptisk teknik)

• Bestäm antalet injektionsflaskor som ska spädas baserat på den enskilda patientens vikt. Ta ut de erforderliga injektionsflaskorna ur kylen cirka 20 minuter i förväg så att de får rumstemperatur (under 30 °C).

• Före spädning, okulärbesiktiga varje injektionsflaska beträffande partiklar och missfärgning. Den genomskinliga till lätt opalescenta och färglösa till blekt gula lösningen skall vara fri från synliga partiklar. Använd inte injektionsflaskor med partiklar eller missfärgning.

• Bestäm den totala infusionsvolymen baserat på den enskilda patientens vikt, antingen 100 ml (om kroppsvikten är mindre än eller lika med 20 kg) eller 250 ml (om kroppsvikten är mer än 20 kg) natriumklorid 9 mg/ml (0,9 %) infusionsvätska, lösning.

• Dra upp och kassera samma volym av natriumklorid 9 mg/ml (0,9 %) infusionsvätska, lösning från infusionspåsen som den totala volym av Aldurazyme som ska tillsättas.

• Dra upp erfordrad volym från injektionsflaskorna med Aldurazyme och kombinera de uppdragna volymerna.

• Tillsätt de kombinerade volymerna av Aldurazyme till natriumklorid 9 mg/ml (0,9 %) infusionsvätska, lösning.

• Blanda infusionsvätskan försiktigt.

• Före användning, okulärbesiktiga lösningen beträffande partiklar. Endast genomskinliga och färglösa lösningar utan synliga partiklar får användas.

Ej använt läkemedel och avfall ska kasseras enligt gällande anvisningar.

Koncentrat till infusionsvätska, lösning.En genomskinlig till lätt opalescent, och färglös till blekt gul lösning.