Tillgänglig läkemedelsinformation i Sverige
Om läkemedlet
Recept krävs
Ingår inte i högkostnadsskyddet
Läkemedel från Orifarm Generics AB omfattas av Läkemedelsförsäkringen
Fass-texten är Lifs läkemedelsinformation som är särskilt framtagen för förskrivare och vårdpersonal. Texten är baserad på produktresumén som är godkänd av Läkemedelsverket eller motsvarande myndighet på EU-nivå.
Texten är baserad på produktresumé: 2022-01-17.
Texten är baserad på produktresumé: 2022-01-17.
Akut lungödem. Kardiella, renala, hepatiska och andra ödem.
Akut njurinsufficiens eller hotande njurinsufficiens (oliguri/anuri), t ex i postoperativ fas eller vid septiska processer. Kronisk njurinsufficiens i predialytiskt eller dialytiskt stadium, särskilt vid tecken på övervätskning. Nefrotiskt syndrom med starkt reducerad njurfunktion, t ex vid kronisk glomerulonefrit.
Överkänslighet mot den aktiva substansen eller mot något hjälpämne som anges i avsnitt Innehåll.
Hotande eller manifest leverkoma.
Svår toxisk njurskada (vid hög dosering).
Tidigare känd allergisk reaktion på furosemid och närstående sulfonamider,
t ex antidiabetika.
Hypovolemi eller dehydrering.
Renal anuri som ej svarar på furosemid.
Allvarlig hypokalemi (se avsnitt Biverkningar).
Allvarlig hyponatremi.
Ammande kvinnor (se avsnitt Graviditet).
Vuxna: Lungödem: Initialt ges 40 mg (4 ml) intravenöst. Vid behov kan dosen upprepas. Ödem: 80-160 (240) mg (8-16 (24) ml) dagligen, lämpligen i 2-3 enkeldoser intravenöst eller intramuskulärt.
Barn: Lämplig dygnsdos 0,4-0,6 mg/kg (0,04-0,06 ml/kg) kroppsvikt intravenöst eller intramuskulärt.
Vid reducerad njurfunktion (högdosbehandling): Vid intravenös infusion ges initialt 250 mg (25 ml) i minst 250 ml neutral eller alkalisk isoton lösning under ca 1 timme (se avsnitt Blandbarhet). Vid respons erhålls ökad diures under infusionen. Om den ökade diuresen understiger 40-50 ml/timme inleds ny infusion 1 timme senare med 500 mg (50 ml) Furix i en alltefter patientens vätskebehov anpassad mängd under ca 2 timmar. Vid fortsatt otillfredsställande respons infunderas på nytt 1 timme efter avslutning av 2:a infusionen, 1 000 mg (100 ml) Furix i lämplig mängd infusionslösning under ca 4 timmar. Om diuresen fortfarande ej är tillfredsställande bör dialysbehandling övervägas. Vid diures över 40-50 ml/timme avbryts infusionen. Infusionshastigheten bör ej överstiga 4 mg (0,4 ml) Furix per minut (80-90 droppar), eftersom större infusionshastighet i enstaka fall har medfört reversibel hörselnedsättning.
Behandlingskontroll:
Kontroll av kalium bör utföras i början av behandlingen samt hos patienter på samtidig digitalismedicinering.
Vid långtidsbehandling bör regelbundna kontroller utföras av såväl kalium som natrium, klorid och bikarbonat.
Risken för hypokalemi bör beaktas, särskilt i början av behandlingen samt hos patienter på samtidig digitalismedicinering.
Strikt saltfattig kost bör undvikas under diuretikabehandling.
Urinutflödet måste säkerställas. Ökad urinproduktion kan framkalla eller förvärra besvären hos patienter med partiella hinder av urinutflödet. Dessa patienter kräver noggrann övervakning, särskilt i början av behandlingen.
Särskilt noggrann övervakning krävs vid:
Hypotension samt patienter som utsätts för stor risk vid eventuellt kraftigt blodtrycksfall.
Latent eller manifest diabetes mellitus.
Gikt.
Hepatorenala syndrom.
Vid hypoproteinemi krävs noggrann dosjustering.
Prematura barn (njurfunktionen måste bevakas och ultraljud bör utföras).
Följande kombinationer med Furix bör undvikas:
Gentamicin: Vid samtidig i.v. administrering av gentamicin (80 mg) och furosemid (40 mg) minskar clearance av gentamicin med ca 40% med förhöjda plasmakoncentrationer som följd. Samtidig i.v. administrering av dessa medel bör därför undvikas.
Kloralhydrat: I.v. administrering med furosemid inom 24 timmar efter administrering av kloralhydrat kan ge flushing, svettningsattacker, rastlöshet, illamående, hypertoni och takykardi.
Ototoxiska läkemedel (såsom aminoglykosider och etakrynsyra): Furosemid kan potentiera effekten av ototoxiska läkemedel, vilket kan leda till irreversibla skador.
Risperidon: Se avsnitt Varningar och försiktighet beträffande ökad dödlighet hos patienter med demens som samtidigt behandlas med risperidon.
Följande kombinationer med Furix kan kräva dosanpassning:
ACE-hämmare eller angiotensin II receptor blockerare: Diuretikabehandlade patienter kan uppleva kraftig sänkning av blodtrycket och försämrad njurfunktion, inkluderande njursvikt, när en ACE-hämmare eller angiotensin II receptor blockerare ges för första gången eller i ökad dos. Därför ska avbrott i furosemidbehandlingen alternativt reducerad furosemiddos avvägas i tre dagar innan behandling startar alternativt ökad dos av ACE-hämmare eller angiotensin II receptor blockerare ges.
Graviditet
Furosemid passerar placentabarriären. Furix skall ej ges under graviditeten såvida inte nyttan för modern överväger riskerna för fostret. Behandling under graviditet kräver noggrann övervakning av fostrets tillväxt.
Furosemid passerar över i modersmjölk i sådana mängder att risk för påverkan på barnet föreligger även med terapeutiska doser. Diuretisk behandling verkar hämmande på laktationen.
Av vissa biverkningar (till exempel kraftigt blodtrycksfall) kan vakenhetsgrad och reaktionstid förändras i sådan utsträckning att patienten ej på ett säkert sätt kan framföra motorfordon eller hantera maskiner.
Reversibel hörselnedsättning kan förekomma vid snabb infusion (hög plasmakoncentration)
Merparten av biverkningarna inträffar vid höga doser; ca 95 % av reaktionerna är dosberoende.
Vanligast är elektrolytrubbningar (ca 5 %), främst hos patienter med nedsatt leverfunktion samt vid användning av höga doser till patienter med njurinsufficiens.
Frekvenserna härrör från litteraturdata över studier där furosemid givits till totalt 1387 patienter, vid olika doser och indikationer. Där frekvenskategorin för samma biverkning var olika valdes den högre frekvenskategorin.
Följande biverkningar är klassificerade efter organklass och frekvens enligt följande: Mycket vanliga (≥1/10), vanliga (≥1/100, <1/10), mindre vanliga (≥1/1 000, <1/100), sällsynta (≥1/10 000, <1/1 000), mycket sällsynta (<1/10 000), ingen känd frekvens (kan inte beräknas från tillgängliga data). Biverkningarna presenteras inom varje frekvensområde efter fallande allvarlighetsgrad.
Rapportering av misstänkta biverkningar
Den kliniska bilden vid akut eller kronisk överdosering beror huvudsakligen på omfattningen oc konsekvenserna av elektrolyt- och vätskeförlusten.
Toxicitet: 80mg till 1-2-åringar gav lindrig och 240-320mg till 2-åring gav måttlig intoxikation. 600-800mg till 14-åring gav måttlig, 420-500mg till åldringar gav lindrig till måttlig intoxikation.
Symtom: Vätske- och elektrolytrubbningar, törst, dehydrering, metabolisk alkalos. Initialt polyuri, vid stora vätskeförluster oliguri, anuri. Sekundärt till vätske- och elektrolytförlusterna huvudvärk, förvirring, yrsel, parestesier, muskelsvaghet, ev kramper och koma, ortostatisk hypotension, synkope, EKG-förändringar, arytmier. Illamående, kräkningar, buksmärtor.
Behandling: Om befogat ventrikeltömning, kol. Rehydrering, justering av elektrolyt- och syrabasbalans. Kontinuerlig EKG-övervakning vid kraftig dehydrering/elektrolytrubbning. Övrig symtomatisk terapi.
Verkningsmekanism
Furosemid är en sulfonamid av typen ''high ceiling diuretics'' med snabbt insättande, dosberoende effekt. Det verkar huvudsakligen genom hämning av kloridresorptionen i den uppåtstigande skänkeln av Henles slynga, men verkar även i proximala och distala tubuli. Parallellt till den ökade kloridutsöndringen ökar utsöndringen av natrium, kalcium och magnesium. Också kaliumutsöndringen ökar, medan bikarbonatutsöndringen praktiskt tagit ej påverkas. Den resulterande diuresen är kraftig med en åtföljande, vanligen svagt blodtryckssänkande effekt.
Farmakodynamisk effekt
Vid lungödem ger furosemid, innan diuresen inträder, snabbt upphov till en ökad venkapacitans, som i sin tur åstadkommer en sänkning av fyllnadstrycket i vänster kammare. Parenteral administrering används bl a vid behov av särskilt snabb effekt eller vid misstanke om nedsatt biologisk tillgänglighet.
Efter intravenös tillförsel startar en diures vanligen inom 10 minuter och varar i 1,5 - 3 timmar den antihypertensiva effekten varar längre.
Furosemids starka diuretiska effekt potentierar den antihypertensiva verkan av andra medel. Vid hypertoni i samband med nedsatt njurfunktion kan furosemid, i motsats till vanliga tiazider, åstadkomma behövlig diures.
Absorption
Efter peroral tillförsel absorberas furosemid vanligen snabbt. Vid uttalade ödem har nedsatt biologisk tillgänglighet noterats, sannolikt som följd av försämrad absorption i mag-tarmkanalen. Absorptionen av furosemid kan fördröjas och reduceras något vid samtidigt födointag.
Distribution
Proteinbindningsgraden i plasma är hög.
Metabolism och eliminering
Furosemid utsöndras till 2/3 via njurarna, resten via faeces, och eliminationen är avslutad inom 24 timmar. Endast en mindre del metaboliseras.
-
Kvalitativ och kvantitativ sammansättning
1 ml injektionsvätska, lösning innehåller: Furosemid 10 mg
Förteckning över hjälpämnen
Natriumhydroxid, natriumklorid och vatten för injektionsvätskor.
Furosemid är ej lösligt i sur miljö. Furix injektion är därför alkalisk och ej förenlig med sura lösningar med stor buffertkapacitet (utfällning) eller med lösningar av farmaka som är känsliga för alkalisk miljö (lokalanestetika, alkaloider och antihistaminer). Furix injektion bör ej infunderas tillsammans med andra mediciner. Furix injektion får ej blandas med sura lösningar. Lämpliga lösningar för tillsats av FURIX är natriumkloridlösning 0,9%, glukos av 5% och mannitol 15%.
Hållbarhet
3 år.
Färdigberedd infusionsvätska, lösning är hållbar i 12 timmar.
Särskilda förvaringsanvisningar
Förvaras vid högst 25°C. Förvaras i originalförpackningen. Ljuskänsligt.
Särskilda anvisningar för destruktion
-
Injektionsvätska, lösning
Furix injektionsvätska är en klar lösning som är färglös eller svagt gulaktig.
Vid högdosbehandling skall plasmaelektrolyter regelbundet kontrolleras.
Extra kontroll av plasmaelektrolyter, särskilt kalium, natrium, klorid, samt kreatinin, är motiverat för patienter där risken för salt- eller elektrolytbalansrubbning är ökad (t.ex. vid kräkning, diarré, kraftiga svettningar). Hypovolemi eller dehydrering såväl som signifikanta elektrolyt- och syra/bas obalanser behöver korrigeras. Det kan medföra att tillfällig utsättning av furosemid behöver göras.
Risk finns för försämring eller aktivering av systemisk lupus erytematosus.
Samtidig behandling med risperidon
I placebokontrollerade studier med risperidon på patienter med demens, observerades en högre dödlighet hos patienter som behandlats med furosemid plus risperidon (7,3%: medelålder 89 år, åldersspann 75-97 år) jämfört med patienter som behandlats med enbart risperidon (3,1%: medelålder 84 år, åldersspann 70-96 år) eller enbart furosemid (4,1%: medelålder 80 år, åldersspann 67-90 år). Samtidig behandling med risperidon och andra diuretika (huvudsakligen tiaziddiuretika i låg dos) var inte associerat med liknande fynd.
Ingen patofysiologisk mekanism som förklarar resultatet har identifierats och inget konsekvent mönster rörande dödsorsaken har heller observerats. Likväl ska försiktighet iakttas och riskerna med denna kombination vägas mot nyttan, innan behandlingen sätts in. Oberoende av behandling, var dehydrering en generell riskfaktor för dödlighet och dehydrering ska därför undvikas hos äldre patienter med demens (se avsnitt Interaktioner).
Antihypertensiva medel eller andra läkemedel med blodtryckssänkande effekt: En mer uttalad sänkning av blodtrycket måste förutses om antihypertensiva medel eller andra läkemedel med blodtryckssänkande effekt ges samtidigt med furosemid.
Digitalisglykosider liksom läkemedel som inducerar förlängning av QT intervallet: Inducerad hypokalemi eller hypomagnesi kan förstärka digitaliseffekten (intoxikationsrisk).
Litium: Furosemid minskar njurutsöndringen av litiumsalt vilket kan medföra stigande plasmahalt av litium med risk för litiumtoxicitet, inkluderande ökad risk för kardiotoxiska och nefrotoxiska effekter, som följd. Noggrann kontroll av litiumhalterna rekommenderas därför under behandling med båda preparaten.
Icke-steroida antiinflammatoriska/antireumatiska medel: Antiflogistika av NSAID-typ (indometacin, propionsyraderivat) har visats kunna motverka den diuretiska effekten av furosemid, möjligen via hämning av prostaglandinsyntesen. Hos dehydrerade eller hypovolemiska patienter kan samtidig behandling med NSAID orsaka akut njursvikt. Salicylatförgiftning kan förvärras vid samtidigt intag av furosemid.
Nefrotoxiska läkemedel: De skadliga effekterna av nefrotoxiska läkemedel på njurar kan förstärkas.
Antibiotika av cefalosporintyp: Nedsatt njurfunktion kan utvecklas hos patienter som behandlas samtidigt med furosemid och höga doser cefalosporiner.
Sotalol: Hypokalemi vid tiazidterapi anses öka risken för sotalolutlöst arytmi (synkope, förlängd QT).
Cisplatin: Det finns en risk för ototoxiska effekter om cisplatin och furosemid ges samtidigt. Dessutom kan de nefrotoxiska effekterna av cisplatin förstärkas om inte furosemid ges i låga doser och en positiv vätskebalanas upprätthålls när furosemid ges för att åstadkomma diures under cisplatinbehandling.
Sukralfat: Oralt furosemid och sulkralfat ska tas med minst 2 timmars mellanrum eftersom sukralfat minskar absorptionen av furosemid från tarmen.
Fenytoin: Effekten av furosemid kan försvagas vid samtidig behandling med fenytoin.
Ciklosporin A: Ökad risk för gikt som följd av furosemidinducerad hyperurikemi och nedsättning av renal uratutsöndring av ciklosporin.
Kortikosteroider, karbenoxolon, stora mängder laktrits, långvarig användning av laxermedel: Ökad risk för hypokalemi.
Metotrexat: Furosemid hämmar den tubulära sekretionen av metotrexat med ökad risk för metotrexatbiverkingar som följd.
Antidiabetika, sympatomimetika (adrenalin, noradrenalin): Effekten kan reduceras av furosemid.
Curare-liknande muskelavslappnande läkemedel, teofyllin: Effekten kan öka av furosemid.
Hos patienter med hög risk för kontraströntgen nefropati och som behandlades med furosemid har man observerat en större incidens av försämrad njurfunktion efter att de fått kontrastmedel jämfört med högriskpatienter som endast blivit intravenöst hydratiserade innan de fått kontrastmedel.
Postadress