Tillgänglig läkemedelsinformation i Sverige
Om läkemedlet
Recept krävs
Tessie 0,3 mg/ml oral lösning för hund
1 ml innehåller:
Aktiv substans: Tasipimidin (tasipimidin.) 0,3 mg (motsvarande 0,427 mg tasipimidinsulfat)
Hjälpämnen: Natriumbensoat (E211) 0,5 mg Tartrazin (E102) Briljantblått (E133) För fullständig förteckning över hjälpämnen, se avsnitt 6.1.
Oral lösning.
Klar, grön lösning.
Orion Corporation
Orionintie 1
FI-02200 Espoo
Finland
EU/2/21/276/001
Första godkännandet: Datum för första godkännandet: 16/08/2021
2021-10-13
Ej relevant
Hos extremt nervösa, oroliga eller upphetsade djur är nivåerna av endogena katekolaminer ofta höga.
Den farmakologiska effekt som framkallas av alfa-2-agonister kan vara nedsatt hos sådana djur.
Man bör överväga ett beteendemodifieringsprogram, i synnerhet vid ett kroniskt tillstånd som t.ex. separationsångest.
Se även avsnitt 4.9.
Om hunden är sederad (visar tecken på t.ex. dåsighet, okoordinerade rörelser, minskad responsivitet) ska den inte lämnas ensam och mat och vatten ska inte ges.
Säkerheten vid användning av tasipimidin för hundar yngre än 6 månader och äldre än 14 år, eller som väger mindre än 3 kg har inte studerats. Använd endast enligt ansvarig veterinärs nytta- /riskbedömning.
Sprutprecisionen har påvisats endast för doser om 0,2 ml och högre. Hundar som kräver doser mindre än 0,2 ml kan därför inte behandlas.
Eftersom kroppstemperaturen kan sjunka efter administreringen bör det behandlade djuret hållas i en lämplig omgivningstemperatur.
Tasipimidin kan indirekt orsaka en ökning av blodsockerhalten. Hos djur med diabetes ska läkemedlet endast användas enligt ansvarig veterinärs nytta-/riskbedömning.
Vid kräkning efter intag av den orala lösningen ska normalt rekommenderat intervall mellan två administreringar (minst tre timmar) följas innan läkemedlet administreras igen.
Exponering för tasipimidin kan orsaka biverkningar såsom sedering, andningsdepression, bradykardi och hypotension.
Undvik oralt intag och hudkontakt, även hand-till-mun-kontakt.
För att förhindra att barn får tillgång till läkemedlet ska man inte lämna den fyllda doseringssprutan utan tillsyn medan man förbereder hunden inför administreringen. Den använda sprutan och den återförslutna flaskan ska placeras i originalkartongen igen och förvaras utom syn- och räckhåll för barn.
Vid kontakt med huden ska den exponerade hudytan omedelbart sköljas och kontaminerade klädesplagg avlägsnas. Vid oavsiktligt intag, uppsök genast läkare och visa denna information eller etiketten. Kör inte bil, eftersom sedering och blodtrycksförändringar kan uppstå.
Det här läkemedlet kan orsaka lätt ögonirritation. Undvik kontakt med ögonen, även hand-till-ögakontakt.
Vid ögonkontakt, skölj omedelbart ögonen med vatten.
Detta läkemedel kan orsaka överkänslighet (allergi). Personer med känd överkänslighet mot tasipimidin eller något av hjälpämnena bör undvika kontakt med läkemedlet.
Tvätta händerna efter användning.
Letargi och kräkningar var mycket vanliga biverkningar i kliniska studier.
Sedering, beteendestörningar (skällande, undvikande, desorientering, ökad reaktivitet), bleka slemhinnor, ataxi, diarré, urininkontinens, illamående, gastroenterit, polydipsi, leukopeni, överkänslighetsreaktioner, sömnighet och anorexi var vanliga biverkningar i kliniska studier.
Därtill har minskad hjärtfrekvens, sänkt blodtryck och sänkt kroppstemperatur observerats i prekliniska studier hos icke-ängsliga djur.
Frekvensen av biverkningar anges enligt följande konvention:
- Mycket vanliga (fler än 1 av 10 behandlade djur som uppvisar biverkningar)
- Vanliga (fler än 1 men färre än 10 djur av 100 behandlade djur)
- Mindre vanliga (fler än 1 men färre än 10 djur av 1 000 behandlade djur)
- Sällsynta (fler än 1 men färre än 10 djur av 10 000 behandlade djur)
- Mycket sällsynta (färre än 1 djur av 10 000 behandlade djur, enstaka rapporterade händelser inkluderade)
Laboratoriestudier på råtta har visat tecken på utvecklingstoxicitet vid modertoxiska doser som orsakat tydliga sedationsrelaterade kliniska tecken, minskat födointag och minskad viktökning hos honan.
Säkerheten av detta läkemedel har inte fastställts under dräktighet och laktation hos hund.
Använd inte under dräktighet och laktation.
Användning av andra läkemedel som dämpar det centrala nervsystemet förväntas förstärka effekten av tasipimidin, och därför bör en lämplig dosjustering göras.
Tasipimidin har undersökts i kombination med klomipramin, fluoxetin, dexmedetomidin, metadon, propofol och isofluran.
Inga kliniska interaktioner har observerats i studier hos laboratoriehundar som fick en kombination av fluoxetin (1,1–1,6 mg/kg dagligen i 12 dagar) och tasipimidin (20 mikrog/kg en gång vid dag 12, N = 4 hundar) eller tasipimidin (20 mikrog/kg) och klomipramin (1,2–2,0 mg/kg), som båda administrerades 2 gånger dagligen i 4 dagar till 6 hundar. När tasipimidin används samtidigt med klomipramin eller fluoxetin, ska dosen av tasipimidin minskas till 20 mikrog/kg kroppsvikt.
Om hunden tidigare har krävt en dosreduktion av tasipimidin till 20 mikrog/kg, kan denna dos bibehållas. En testdos ska dock ges enligt instruktionerna i avsnitt 4.9 vid insättning av kombinationsanvändningen. Lägre doser av tasipimidin har inte undersökts vid kombinationsanvändning.
Tasipimidin orsakade mild till måttlig kardiovaskulär depression (med minskad hjärtfrekvens och sänkt blodtryck) hos friska hundar, när det gavs ensamt eller i kombination med metadon eller metadon och dexmedetomidin. Om en hund behandlad med tasipimidin behöver generell anestesi, ska den nödvändiga induktionsdosen av propofol och koncentrationen av isofluran minskas.
Oral användning.
Läkemedlet är avsett för kortvarig användning, men kan vid behov administreras säkert i upp till 9 på varandra följande dagar.
Läkemedlet ska administreras oralt med en dos på 0,1 ml/kg kroppsvikt (motsvarande 30 μg/kg) vid situationsrelaterad oro och rädsla hos hundar som utlöses av ljud eller separation.
Om läkemedlet kommer att användas i situationer där hunden lämnas ensam efter administreringen ska en testdos ges. Hunden ska observeras i 2 timmar efter administreringen av testdosen för att säkerställa att den utvalda dosen inte orsakar några biverkningar och att det är tryggt att lämna hunden ensam (se avsnitt 4.5).
Ge inte hunden mat under en timme före till en timme efter behandling eftersom detta kan försena absorptionen. En liten matbit kan ges för att hunden ska svälja lösningen. Vatten kan vara fritt tillgängligt.
Observera hunden. Om händelsen som utlöser rädslan fortsätter, och hunden börjar uppvisa tecken på oro och rädsla igen, kan en ny dos ges när det gått minst 3 timmar sedan föregående dos. Upp till 3 doser av läkemedlet kan ges inom varje 24-timmarsperiod.
Dosminskning
Om hunden är sömnig, har okoordinerade rörelser eller svarar onormalt långsamt på ägarens anrop efter behandlingen kan dosen vara för hög. Nästa dos bör reduceras till 2/3 av den föregående dosens volym, motsvarande 20 μg/kg kroppsvikt. Dosminskning får endast genomföras efter veterinärens rekommendation.
Oro och rädsla utlösta av ljud:
Den första dosen ska ges en timme före förväntad start på en ångestutlösande stimulans, så snart hunden uppvisar de första tecknen på oro, eller när ägaren upptäcker ett typiskt stimulus som framkallar ångest eller rädsla hos hunden i fråga.
Oro och rädsla som utlöses av separation:
Dosen ska ges en timme innan hunden förväntas lämnas ensam.
Nivån och varaktigheten på sederingen är dosberoende och tecken på sedering kan därför särskilt uppstå om dosen överskrids. Hundar som får en stor överdos av läkemedlet har högre risk för att andas in spyor på grund av emetiska och CNS-hämmande effekter kopplade till den aktiva substansen. En mycket stor överdos kan vara livshotande.
Minskad hjärtfrekvens kan ses efter administrering av högre doser av den orala tasipimidinlösningen än de som rekommenderas. Blodtrycket minskar till något under normala nivåer. Andningsfrekvensen kan ibland minska. Högre än rekommenderade doser av oral tasipimidinlösning kan också framkalla ett antal andra alfa-2-adrenoceptor-medierade effekter, bl.a. förhöjt blodtryck, sänkt kroppstemperatur, letargi, kräkningar och en QT-förlängning.
Såsom visats i en preklinisk studie kan effekterna av tasipimidin upphävas med ett särskilt motgift, atipamezol (alfa-2-adrenoceptorblockerare). En timme efter behandling med tasipimidin vid 60 μg/kg kroppsvikt administrerades intravenöst en atipamezoldos på 300 μg/kg kroppsvikt, vilket motsvarar 0,06 ml/kg kroppsvikt av lösning som innehåller 5 mg/ml. Den här studiens resultat visade att tasipimidins effekter kunde upphävas. Eftersom tasipimidins halveringstid överskrider atipamezols kan tecken på tasipimidineffekter dock återkomma.
Ej relevant.
Hund
Kortvarig lindring av situationsrelaterad oro och rädsla hos hundar som utlöses av ljud eller separation.
Använd inte vid överkänslighet mot den aktiva substansen eller mot något av hjälpämnena.
Använd inte till hundar med måttlig eller svår systemisk sjukdom (klassificerad som ASA III eller högre), t.ex. måttlig till svår njursjukdom, leversjukdom eller kardiovaskulär sjukdom.
Använd inte till hundar som är tydligt sederade (visar tecken på dåsighet, okoordinerade rörelser, minskad responsivitet osv.) efter tidigare dosering.
Se avsnitt 4.7.
Typiska tecken på oro och rädsla är flämtningar, darrningar, vandringsbeteende (frekvent byte av plats, springer runt, rastlöshet), söker människor (klänger, gömmer sig bakom, krafsar, följer efter), gömmer sig (under möbler, i mörka rum), försöker fly, fryser (avsaknad av rörelser), vägrar att äta mat eller godis, kissar på olämpliga platser, bajsar på olämpliga platser, salivering osv. Dessa tecken kan lindras, men eventuellt inte elimineras helt.
Hos extremt nervösa, oroliga eller upphetsade djur är nivåerna av endogena katekolaminer ofta höga.
Den farmakologiska effekt som framkallas av alfa-2-agonister kan vara nedsatt hos sådana djur.
Man bör överväga ett beteendemodifieringsprogram, i synnerhet vid ett kroniskt tillstånd som t.ex. separationsångest.
Se även avsnitt 4.9.
Om hunden är sederad (visar tecken på t.ex. dåsighet, okoordinerade rörelser, minskad responsivitet) ska den inte lämnas ensam och mat och vatten ska inte ges.
Säkerheten vid användning av tasipimidin för hundar yngre än 6 månader och äldre än 14 år, eller som väger mindre än 3 kg har inte studerats. Använd endast enligt ansvarig veterinärs nytta- /riskbedömning.
Sprutprecisionen har påvisats endast för doser om 0,2 ml och högre. Hundar som kräver doser mindre än 0,2 ml kan därför inte behandlas.
Eftersom kroppstemperaturen kan sjunka efter administreringen bör det behandlade djuret hållas i en lämplig omgivningstemperatur.
Tasipimidin kan indirekt orsaka en ökning av blodsockerhalten. Hos djur med diabetes ska läkemedlet endast användas enligt ansvarig veterinärs nytta-/riskbedömning.
Vid kräkning efter intag av den orala lösningen ska normalt rekommenderat intervall mellan två administreringar (minst tre timmar) följas innan läkemedlet administreras igen.
Exponering för tasipimidin kan orsaka biverkningar såsom sedering, andningsdepression, bradykardi och hypotension.
Undvik oralt intag och hudkontakt, även hand-till-mun-kontakt.
För att förhindra att barn får tillgång till läkemedlet ska man inte lämna den fyllda doseringssprutan utan tillsyn medan man förbereder hunden inför administreringen. Den använda sprutan och den återförslutna flaskan ska placeras i originalkartongen igen och förvaras utom syn- och räckhåll för barn.
Vid kontakt med huden ska den exponerade hudytan omedelbart sköljas och kontaminerade klädesplagg avlägsnas. Vid oavsiktligt intag, uppsök genast läkare och visa denna information eller etiketten. Kör inte bil, eftersom sedering och blodtrycksförändringar kan uppstå.
Det här läkemedlet kan orsaka lätt ögonirritation. Undvik kontakt med ögonen, även hand-till-ögakontakt.
Vid ögonkontakt, skölj omedelbart ögonen med vatten.
Detta läkemedel kan orsaka överkänslighet (allergi). Personer med känd överkänslighet mot tasipimidin eller något av hjälpämnena bör undvika kontakt med läkemedlet.
Letargi och kräkningar var mycket vanliga biverkningar i kliniska studier.
Sedering, beteendestörningar (skällande, undvikande, desorientering, ökad reaktivitet), bleka slemhinnor, ataxi, diarré, urininkontinens, illamående, gastroenterit, polydipsi, leukopeni, överkänslighetsreaktioner, sömnighet och anorexi var vanliga biverkningar i kliniska studier.
Därtill har minskad hjärtfrekvens, sänkt blodtryck och sänkt kroppstemperatur observerats i prekliniska studier hos icke-ängsliga djur.
Frekvensen av biverkningar anges enligt följande konvention:
- Mycket vanliga (fler än 1 av 10 behandlade djur som uppvisar biverkningar)
- Vanliga (fler än 1 men färre än 10 djur av 100 behandlade djur)
- Mindre vanliga (fler än 1 men färre än 10 djur av 1 000 behandlade djur)
- Sällsynta (fler än 1 men färre än 10 djur av 10 000 behandlade djur)
- Mycket sällsynta (färre än 1 djur av 10 000 behandlade djur, enstaka rapporterade händelser inkluderade)
Laboratoriestudier på råtta har visat tecken på utvecklingstoxicitet vid modertoxiska doser som orsakat tydliga sedationsrelaterade kliniska tecken, minskat födointag och minskad viktökning hos honan.
Säkerheten av detta läkemedel har inte fastställts under dräktighet och laktation hos hund.
Använd inte under dräktighet och laktation.
Användning av andra läkemedel som dämpar det centrala nervsystemet förväntas förstärka effekten av tasipimidin, och därför bör en lämplig dosjustering göras.
Tasipimidin har undersökts i kombination med klomipramin, fluoxetin, dexmedetomidin, metadon, propofol och isofluran.
Inga kliniska interaktioner har observerats i studier hos laboratoriehundar som fick en kombination av fluoxetin (1,1–1,6 mg/kg dagligen i 12 dagar) och tasipimidin (20 mikrog/kg en gång vid dag 12, N = 4 hundar) eller tasipimidin (20 mikrog/kg) och klomipramin (1,2–2,0 mg/kg), som båda administrerades 2 gånger dagligen i 4 dagar till 6 hundar. När tasipimidin används samtidigt med klomipramin eller fluoxetin, ska dosen av tasipimidin minskas till 20 mikrog/kg kroppsvikt.
Om hunden tidigare har krävt en dosreduktion av tasipimidin till 20 mikrog/kg, kan denna dos bibehållas. En testdos ska dock ges enligt instruktionerna i avsnitt 4.9 vid insättning av kombinationsanvändningen. Lägre doser av tasipimidin har inte undersökts vid kombinationsanvändning.
Tasipimidin orsakade mild till måttlig kardiovaskulär depression (med minskad hjärtfrekvens och sänkt blodtryck) hos friska hundar, när det gavs ensamt eller i kombination med metadon eller metadon och dexmedetomidin. Om en hund behandlad med tasipimidin behöver generell anestesi, ska den nödvändiga induktionsdosen av propofol och koncentrationen av isofluran minskas.
Oral användning.
Läkemedlet är avsett för kortvarig användning, men kan vid behov administreras säkert i upp till 9 på varandra följande dagar.
Läkemedlet ska administreras oralt med en dos på 0,1 ml/kg kroppsvikt (motsvarande 30 μg/kg) vid situationsrelaterad oro och rädsla hos hundar som utlöses av ljud eller separation.
Om läkemedlet kommer att användas i situationer där hunden lämnas ensam efter administreringen ska en testdos ges. Hunden ska observeras i 2 timmar efter administreringen av testdosen för att säkerställa att den utvalda dosen inte orsakar några biverkningar och att det är tryggt att lämna hunden ensam (se avsnitt 4.5).
Ge inte hunden mat under en timme före till en timme efter behandling eftersom detta kan försena absorptionen. En liten matbit kan ges för att hunden ska svälja lösningen. Vatten kan vara fritt tillgängligt.
Observera hunden. Om händelsen som utlöser rädslan fortsätter, och hunden börjar uppvisa tecken på oro och rädsla igen, kan en ny dos ges när det gått minst 3 timmar sedan föregående dos. Upp till 3 doser av läkemedlet kan ges inom varje 24-timmarsperiod.
Dosminskning
Om hunden är sömnig, har okoordinerade rörelser eller svarar onormalt långsamt på ägarens anrop efter behandlingen kan dosen vara för hög. Nästa dos bör reduceras till 2/3 av den föregående dosens volym, motsvarande 20 μg/kg kroppsvikt. Dosminskning får endast genomföras efter veterinärens rekommendation.
Oro och rädsla utlösta av ljud:
Den första dosen ska ges en timme före förväntad start på en ångestutlösande stimulans, så snart hunden uppvisar de första tecknen på oro, eller när ägaren upptäcker ett typiskt stimulus som framkallar ångest eller rädsla hos hunden i fråga.
Oro och rädsla som utlöses av separation:
Dosen ska ges en timme innan hunden förväntas lämnas ensam.
Nivån och varaktigheten på sederingen är dosberoende och tecken på sedering kan därför särskilt uppstå om dosen överskrids. Hundar som får en stor överdos av läkemedlet har högre risk för att andas in spyor på grund av emetiska och CNS-hämmande effekter kopplade till den aktiva substansen. En mycket stor överdos kan vara livshotande.
Minskad hjärtfrekvens kan ses efter administrering av högre doser av den orala tasipimidinlösningen än de som rekommenderas. Blodtrycket minskar till något under normala nivåer. Andningsfrekvensen kan ibland minska. Högre än rekommenderade doser av oral tasipimidinlösning kan också framkalla ett antal andra alfa-2-adrenoceptor-medierade effekter, bl.a. förhöjt blodtryck, sänkt kroppstemperatur, letargi, kräkningar och en QT-förlängning.
Såsom visats i en preklinisk studie kan effekterna av tasipimidin upphävas med ett särskilt motgift, atipamezol (alfa-2-adrenoceptorblockerare). En timme efter behandling med tasipimidin vid 60 μg/kg kroppsvikt administrerades intravenöst en atipamezoldos på 300 μg/kg kroppsvikt, vilket motsvarar 0,06 ml/kg kroppsvikt av lösning som innehåller 5 mg/ml. Den här studiens resultat visade att tasipimidins effekter kunde upphävas. Eftersom tasipimidins halveringstid överskrider atipamezols kan tecken på tasipimidineffekter dock återkomma.
Ej relevant.
Efter oral administrering i lösning absorberas tasipimidin snabbt i fastande hundar. I en farmakokinetisk studie på fastande hundar observerades måttlig oral biotillgänglighet för tasipimidin, i genomsnitt 60 %. Efter oral administrering av 30 μg/kg till fastande hundar är tasipimidins maximala plasmakoncentration cirka 5 ng/ml och inträffar efter 0,5–1,5 timmar. När dosen upprepas 3 timmar senare har den följande maximala plasmakoncentrationen visat sig vara måttligt (30 %) högre, men har ingen effekt på tiden för maximal koncentration. Utfodring vid doseringstillfället bromsar absorptionen och minskar de maximala plasmanivåerna. När hunden har utfodrats är toppkoncentrationen lägre, 2,6 ng/ml, och inträffar senare, efter 0,7–6 timmar. Den totala plasmaexponeringen för tasipimidin är jämförbar i fasta och efter utfodring. Systemisk exponering ökar ungefär dosproportionellt inom dosområdet 10–100 μg/kg. Inga tecken på ackumulering observeras efter upprepad administrering.
Distribution
Tasipimidin är en lättfördelad förening och distributionsvolymen hos hund är 3 l/kg. Tasipimidin penetrerar hjärnvävnaden hos hund och läkemedelskoncentrationen efter upprepad administrering är högre i hjärnan än i plasma. Tasipimidins in vitro-bindning till hundplasmaproteiner är låg, ca 17 %.
Metabolism
Tasipimidin omsätts främst genom demetylering och dehydrogenering och de vanligaste cirkulerande metaboliterna är produkter av demetylering och dehydrogenering. Spår av tasipimidins demetylerade dehydrogeneringsprodukt hittas i hundplasma efter höga doser. De cirkulerande metaboliterna är mycket mindre potenta än moderläkemedlet, vilket visas i adrenoceptorer hos människor och råttor.
Eliminering
Tasipimidin är en förening som snabbt elimineras från hundens cirkulation. Total clearance är 21 ml/min/kg efter intravenös bolusdos på 10 μg/kg. Den terminala halveringstiden är i genomsnitt 1,7 timmar efter oral administrering vid fasta. Andelen tasipimidin som utsöndras oförändrad i urin är 25 %. Samtliga cirkulerande metaboliter utsöndras mycket mindre i urin jämfört med tasipimidin.
Farmakoterapeutisk grupp: Övriga sömnmedel och lugnande medel ATCvet-kod: QN05CM96
Läkemedlet innehåller tasipimidin som aktiv substans. Tasipimidin är en potent och selektiv alfa-2Aadrenoceptoragonist (såsom visats i adrenoceptorer hos människan) som hämmar frisättningen av noradrenalin från noradrenerga neuroner, blockerar skrämselreflexen och på så sätt motverkar upphetsning.
Tasipimidin är en alfa-2-adrenoceptoragonist och minskar därför överaktiveringen av noradrenerg neurotransmission (ökad frisättning av noradrenalin i locus coeruleus), vilken har visats åstadkomma oro och rädsla hos försöksdjur som utsätts för stressiga situationer.
Sammanfattningsvis verkar tasipimidin genom att minska central noradrenerg neurotransmission. Förutom den anxiolytiska effekten kan tasipimidin orsaka kända dosberoende alfa-2- adrenoceptormedierade farmakologiska effekter, såsom sedering, analgesi och sänkning av hjärtfrekvens, blodtryck och rektal temperatur.
Effekten inträder vanligen inom 1 timme efter administreringen. Den kan vara i upp till 3 timmar eller längre, men det finns individuell variation i effektens varaktighet.
Absorption
Efter oral administrering i lösning absorberas tasipimidin snabbt i fastande hundar. I en farmakokinetisk studie på fastande hundar observerades måttlig oral biotillgänglighet för tasipimidin, i genomsnitt 60 %. Efter oral administrering av 30 μg/kg till fastande hundar är tasipimidins maximala plasmakoncentration cirka 5 ng/ml och inträffar efter 0,5–1,5 timmar. När dosen upprepas 3 timmar senare har den följande maximala plasmakoncentrationen visat sig vara måttligt (30 %) högre, men har ingen effekt på tiden för maximal koncentration. Utfodring vid doseringstillfället bromsar absorptionen och minskar de maximala plasmanivåerna. När hunden har utfodrats är toppkoncentrationen lägre, 2,6 ng/ml, och inträffar senare, efter 0,7–6 timmar. Den totala plasmaexponeringen för tasipimidin är jämförbar i fasta och efter utfodring. Systemisk exponering ökar ungefär dosproportionellt inom dosområdet 10–100 μg/kg. Inga tecken på ackumulering observeras efter upprepad administrering.
Distribution
Tasipimidin är en lättfördelad förening och distributionsvolymen hos hund är 3 l/kg. Tasipimidin penetrerar hjärnvävnaden hos hund och läkemedelskoncentrationen efter upprepad administrering är högre i hjärnan än i plasma. Tasipimidins in vitro-bindning till hundplasmaproteiner är låg, ca 17 %.
Metabolism
Tasipimidin omsätts främst genom demetylering och dehydrogenering och de vanligaste cirkulerande metaboliterna är produkter av demetylering och dehydrogenering. Spår av tasipimidins demetylerade dehydrogeneringsprodukt hittas i hundplasma efter höga doser. De cirkulerande metaboliterna är mycket mindre potenta än moderläkemedlet, vilket visas i adrenoceptorer hos människor och råttor.
Eliminering
Tasipimidin är en förening som snabbt elimineras från hundens cirkulation. Total clearance är 21 ml/min/kg efter intravenös bolusdos på 10 μg/kg. Den terminala halveringstiden är i genomsnitt 1,7 timmar efter oral administrering vid fasta. Andelen tasipimidin som utsöndras oförändrad i urin är 25 %. Samtliga cirkulerande metaboliter utsöndras mycket mindre i urin jämfört med tasipimidin.
15 ml transparent glasflaska av typ III glas med en barnskyddande polypropenförslutning, en LDPEadapter och en HDPE-film. En oral spruta av LDPE/polystyren ingår i förpackningen.
Förpackningsstorlekar:
Kartong med 1 flaska och en oral spruta.
Ej använt läkemedel och avfall ska kasseras enligt gällande anvisningar.
Natriumbensoat (E211)
Natriumcitrat
Citronsyramonohydrat
Briljantblått (E133)
Tartrazin (E102)
Renat vatten
Då blandbarhetsstudier saknas ska detta läkemedel inte blandas med andra läkemedel.
Hållbarhet i oöppnad förpackning: 3 år.
Hållbarhet i öppnad innerförpackning: 12 månader i kylskåp (2 °C–8 °C) eller 1 månad vid högst 25 °C.
Förvaras i kylskåp (2 °C–8 °C). Förvara flaskan i ytterkartongen. Ljuskänsligt.
15 ml transparent glasflaska av typ III glas med en barnskyddande polypropenförslutning, en LDPEadapter och en HDPE-film. En oral spruta av LDPE/polystyren ingår i förpackningen.
Förpackningsstorlekar:
Kartong med 1 flaska och en oral spruta.
Ej använt läkemedel och avfall ska kasseras enligt gällande anvisningar.
Tvätta händerna efter användning.
Produktresumén är företagets information om läkemedlet riktat till förskrivare och personal inom djursjukvård och apotek. Dokumentet är godkända av Läkemedelsverket eller den europeiska läkemedelsmyndigheten EMA i samband med att läkemedlet godkänns för marknadsföring.