Tillgänglig läkemedelsinformation i Sverige
Om läkemedlet
Recept krävs
Ingår inte i högkostnadsskyddet
Läkemedel från STADA Nordic ApS omfattas av Läkemedelsförsäkringen
Fass-texten är Lifs läkemedelsinformation som är särskilt framtagen för förskrivare och vårdpersonal. Texten är baserad på produktresumén som är godkänd av Läkemedelsverket eller motsvarande myndighet på EU-nivå.
Texten nedan gäller för:
Texten är baserad på produktresumé: 2025-08-07.
Texten är baserad på produktresumé: 2025-08-07.
Meropenem Stada är indicerat för behandling av följande infektioner hos vuxna och barn över 3 månaders ålder (se avsnitt ’Varningar och försiktighet’ och ’Farmakodynamik’):
pneumoni, inklusive samhällsförvärvad pneumoni och nosokomial pneumoni
bronkopulmonära infektioner vid cystisk fibros
komplicerade urinvägsinfektioner
komplicerade intra-abdominella infektioner
intra- och post-partuminfektioner
komplicerade infektioner i hud och mjukdelar
akut bakteriell meningit.
Meropenem Stada kan användas för behandling av neutropena patienter med feber som misstänks bero på en bakteriell infektion.
Hänsyn ska tas till officiella riktlinjer för lämplig användning av antibakteriella medel.
Överkänslighet mot den aktiva substansen eller mot något hjälpämne som anges i avsnitt ’Innehåll’.
Överkänslighet mot andra substanser av karbapenemtyp.
Svår överkänslighet (t.ex. anafylaktisk reaktion eller svår hudreaktion) mot andra betalaktamantibiotika (t.ex. penicilliner eller cefalosporiner).
Dosering
Tabellerna nedan ger generella doseringsrekommendationer.
Dosen av meropenem och behandlingstiden bestäms med hänsyn till typ av behandlad infektion inklusive svårighetsgrad och kliniskt svar.
En dos på upp till 2 g tre gånger dagligen till vuxna och ungdomar och en dos på upp till 40 mg/kg tre gånger dagligen till barn kan vara speciellt lämplig vid behandling av vissa typer av infektioner, t.ex. nosokomiala infektioner orsakade av Pseudomonas aeruginosa eller Acinetobacter spp.
Ytterligare hänsyn bör tas vid dosering till patienter med nedsatt njurfunktion (se även nedan).
Vuxna och ungdomar
Meropenem ges vanligen som intravenös infusion under cirka 15 till 30 minuter (se avsnitt ’Blandbarhet’ och ’Hantering, hållbarhet och förvaring’).
Alternativt kan doser på upp till 1 g ges som intravenös bolusinjektion under cirka 5 minuter. Det finns begränsad erfarenhet beträffande tolerabilitet för att stödja administrering av doser på 2 g till vuxen som intravenös bolusinjektion.
Valet av meropenem för behandling av enskild patient ska övervägas med hänsyn till lämplighet att använda en karbapenemsubstans baserat på faktorer som infektionens svårighetsgrad, prevalens av resistens mot andra lämpliga antibiotika och risk för karbapenemresistenta bakterier.
Som med alla betalaktamantibiotika har allvarliga och i enstaka fall fatala överkänslighetsreaktioner rapporterats (se avsnitt Kontraindikationer och Biverkningar).
Patienter som tidigare visat överkänslighet mot karbapenemer, penicilliner eller andra betalaktamantibiotika kan också vara överkänsliga mot meropenem. Före insätting av meropenem ska noggrann undersökning göras med avseende på tidigare överkänslighetsreaktioner mot betalaktamantibiotika.
Om en svår allergisk reaktion inträffar ska läkemedlet sättas ut och lämpliga åtgärder vidtas.
Antibiotikarelaterad kolit och pseudomembranös kolit har rapporterats för nästan alla antibiotika inkusive meropenem, de kan variera i svårighetsgrad från mild till livshotande. Därför är det viktigt att överväga denna diagnos hos patienter som får diarré i samband med administrering av meropenem eller senare (se avsnitt Biverkningar). Utsättande av meropenem och specifik behandling mot Clostridium difficile bör övervägas. Läkemedel som hämmar peristaltiken skall inte ges.
Kramper har rapporterats i sällsynta fall under behandling med karbapenemer inklusive meropenem (se avsnitt Biverkningar).
Inga specifika interaktionsstudier med andra läkemedel än probenicid har utförts.
Probenecid konkurrerar med meropenem vad gäller aktiv tubulär sekretion och hämmar därför den renala utsöndringen av meropenem med ökad eliminationshalveringstid och plasmakoncentration av meropenem som följd. Försiktighet krävs vid samtidig behandling med probenecid och meropenem.
Den potentiella effekten av meropenem på proteinbindning av andra läkemedel eller metabolism har inte studerats. Dock är proteinbindningen så låg att inga interaktioner med andra substanser förväntas utifrån denna mekanism.
Sänkningar av valproinsyras blodnivåer på upp till 60-100 % efter två dagars samtidig behandling med karbapenemer har rapporterats. På grund av den snabbt insättande effekten och stora sänkningen är samtidig behandling inte hanterbar och skall därför undvikas (se avsnitt ’Varningar och försiktighet’).
Orala antikoagulantia
Samtidig administrering av antibiotika och warfarin kan förhöja antikoagultionseffekten. Många fall har rapporterats med ökad antikoagultionseffekt av oralt administrerade antikoagulantia inklusive warfarin, hos patienter som samtidigt har fått antibakteriell behandling. Risken kan variera beroende på bakomliggande infektion, patientens ålder och allmäntillstånd så att bidraget från antibiotikum till ökningen av INR (international normalised ratio) är svårt att bedöma. Det rekommenderas att INR kontrolleras ofta under och strax efter samtidig behandling med antibiotika och orala antikoagulantia.
Det finns inga eller begränsad mängd data från användningen av meropenem i gravida kvinnor..
Djurstudier tyder inte på direkta eller indirekta reproduktionstoxikologiska effekter (se avsnitt ’Prekliniska uppgifter’).
Som en försiktighetsåtgärd bör man undvika användning av meropenem under graviditet.
Det har rapporterats att små mängder av meropenem utsöndras i bröstmjölk hos människa. Meropenem är spårbart i mycket låga koncentrationer i bröstmjölk hos djur. Meropenem ska inte användas under amning såvida inte den potentiella nyttan för modern rättfärdigar den potentiella risken för barnet.
Inga studier avseende förmågan att framföra fordon och använda maskiner har utförts.
Sammanfattning av säkerhetsprofilen
I en genomgång av 4872 patienter med 5026 exponeringar för meropenembehandling var diarré (2,3 %), hudutslag (1,4 %), illamående/kräkningar (1,4 %) och inflammation vid injektionsstället (1,1 %) de mest frekvent rapporterade meropenem-relaterade biverkningarna. De vanligaste rapporterade meropenem-relaterade laborativa avvikelser var trombocytos (1,6 %) och ökade leverenzymer (1,5–4,3 %).
Biverkningstabell
Biverkningar listade i tabellen med frekvens ”ingen känd” observerades inte hos de 2367 patienter som var inkluderade i de kliniska studierna med intravenöst och intramuskulärt meropenem som gjordes före godkännandet för försäljning men har rapporterats efter godkännandet för försäljning.
I tabellen nedan listas alla biverkningar enligt organklass och frekvens: mycket vanliga (≥1/10), vanliga (≥100, <1/10), mindre vanliga (≥1/1 000, <1/100), sällsynta (≥1/10 000, <1/1 000), mycket sällsynta (<1/10 000), ingen känd frekvens (kan inte beräknas från tillgängliga data).
Biverkningarna presenteras inom varje frekvensområde efter fallande allvarlighetsgrad.
* Läkemedelsinducerad leverskada omfattar hepatit och leversvikt.
Rapportering av misstänkta biverkningar
Relativ överdosering kan vara möjlig hos patienter med nedsatt njurfunktion om dosen inte justeras som beskrivet i avsnitt ’Dosering’. Den begränsade erfarenheten av Meropenem som erhållits sedan godkännandet för försäljning visar att biverkningar som kan uppkomma till följd av överdosering, överensstämmer med biverkningsprofilen beskriven i avsnitt ’Biverkningar’. Dessa biverkningar är i allmänhet av mild karaktär och upphör vid utsättande eller dosreduktion. Symptomatisk behandling skall övervägas.
Hos patienter med normal njurfunktion elimineras meropenem snabbt via njurarna.
Meropenem och dess metabolit kan elimineras med hemodialys.
Verkningsmekanism
Meropenems baktericida effekt utövas genom hämning av bakteriens cellväggsyntes hos grampositiva och gramnegativa bakterier via bindning till penicillin-bindande proteiner (PBP).
Farmakokinetiskt / Farmakodynamiskt (PK/PD) samband
I likhet med andra beta-laktamantibiotiska substanser har den tid som koncentrationerna av meropenem överskrider MIC (T>MIC) visat sig bäst korrelera till effekten. I prekliniska modeller visade meropenem aktivitet när plasmakoncentrationen överskred MIC för den infekterande organismen under ca 40 % av doseringsintervallet. Detta mål har inte etablerats kliniskt.
Resistensmekanismer
Bakteriers resistens mot meropenem kan orsakas av: (1) minskad permeabilitet av yttre membranet hos gramnegativa bakterier (på grund av minskad produktion av kanaler) (2) minskad affinitet till PBPer (3) ökat uttryck av efflux-pump komponenter, och (4) produktion av betalaktamaser som kan hydrolysera karbapenemer.
Lokaliserade kluster av infektioner på grund av karapenem-resistenta organismer har rapporterats inom Europeiska Unionen.
Det finns ingen målbaserad korsresistens mellan meropenem och substanser från kinolon-, aminoglykosid-, makrolid- eller tetracyklinklasserna. Mikroorganismer kan emellertid uppvisa resistens mot fler än en grupp av antibakteriella substanser när den involverade mekanismen inkluderar impermeabilitet och/eller en effluxpump(ar).
Den genomsnittliga plasmahalveringstiden hos friska försökspersoner är cirka 1 timme; genomsnittlig distributionsvolym är cirka 0,25 l/kg (11-27 liter) och genomsnittlig clearance är 287 ml/min vid 250 mg som sjunker till 205 ml/min vid 2 g. Doser på 500, 1000 och 2000 mg doser infunderade under 30 minuter ger medelvärden på Cmax på cirka 23, 49 respektive 115 μg/ml, motsvarande värden på AUC var 39,3 och 62,3 och 153 μg.h/ml. Efter infusion under 5 minuter uppmättes Cmax-värden på 52 och 112 μg/ml efter 500 mg respektive 1000 mg doser. Vid upprepade doser var 8 timme till försökspersoner med normal njurfunktion sker ingen ackumulering av meropenem.
En studie på 12 patienter där meropenem 1000 mg administrerades var 8 timme postoperativt efter intraabdominella infektioner visade Cmax och halveringstid jämförbara med friska försökspersoner men en större distributionsvolym på 27 liter.
Distribution
Den genomsnittliga plasmaproteinbindningen av meropenem var ca 2 % och var oberoende av koncentration. Efter snabb administrering (5 minuter eller kortare) är farmakokinetiken biexponentiell men detta är mycket mindre uppenbart efter 30 minuters infusion. Meropenem har visats penetrera väl till kroppsvätskor och vävnader: inklusive lunga, bronkialsekret, galla, cerebrospinalvätska, gynekologiska vävnader, hud, fascia, muskler och peritonealexudat.
Metabolism
Merpenem metaboliseras genom hydrolys av beta-laktamringen och bildar en mikrobiologiskt inaktiv metabolit. Meropenem
Djurstudier tyder på att meropenem tolereras väl av njurarna. Histologiska fynd på renal tubulär skada sågs hos möss och hundar först vid doser på 2000 mg/kg och däröver efter en singeldos-administrering och hos apor vid 500 mg/kg i en 7-dagars studie.
Meropenem tolereras generellt väl av centrala nervsystemet. Effekter sågs i akuttoxicitetsstudier hos gnagare vid doser överstigande 1000 mg/kg.
Den intravenösa LD50 dosen för meropenem hos gnagare är mer än 2000 mg/kg.
I studie med upprepad dosering på upp till 6 månader sågs endast smärre effekter inklusive minskning av parametrar avseende röda blodkroppar hos hundar.
Det fanns inga tecken på mutagen potential i en uppsättning konventiontella studier och inga tecken på reproduktionstoxicitet inklusive teratogen potential i studier på råttor upp till 750 mg/kg och på apor upp till 360 mg/kg.
Det fanns ökade tecken på aborter vid 500 mg/kg i en preliminär studie på apor.
Det fanns inga tecken på ökad känslighet för meropenem i unga jämfört med vuxna djur. Den intravenösa formuleringen tolererades väl i djurförsök.
Kvalitativ och kvantitativ sammansättning
Meropenem Stada 500 mg
Varje injektionsflaska innehåller meropenemtrihydrat motsvarande 500 mg vattenfritt meropenem.
Meropenem Stada 1 g
Varje injektionsflaska innehåller meropenemtrihydrat motsvarande 1g vattenfritt meropenem.
Hjälpämne med känd effekt
Varje 500 mg injektionsflaska innehåller 104 mg natriumkarbonat som motsvarar cirka 45 mg natrium.
Varje 1 g injektionsflaska innehåller 208 mg natriumkarbonat som motsvarar cirka 90 mg natrium.
Fullständig förteckning över hjälpämnen
Natriumkarbonat
Detta läkemedel får inte blandas med andra läkemedel förutom dem som nämns under avsnitt ’Hantering, hållbarhet och förvaring’.
Hållbarhet
4 år.
Efter beredning av lösning:
Lösningarna för intravenös injektion eller infusion bör användas omedelbart. Tidsintervallet mellan början av beredning och slutet av intravenös injektion eller infusion bör inte överstiga en timme.
Särskilda förvaringsanvisningar
Inga särskilda förvaringsanvisningar.
Beredd lösning får ej frysas.
Särskilda anvisningar för destruktion
Injektion
Meropenem som skall användas för intravenös bolusinjektion ska beredas med sterilt vatten för injektionsvätskor (50 mg/ml).
Infusion
Nedsatt njurfunktion
Dosen till vuxna och ungdomar ska anpassas när kreatininclearance är lägre än 51 ml/min, som visas nedan. Det finns begränsad erfarenhet för att stödja tillämpning av dessa dosjusteringar för enhetsdoser på 2 g.
Meropenem elimineras vid hemodialys och hemofiltrering. Nödvändig dosering bör ges efter avslutad hemodialysbehandling.
Det finns inga etablerade dosrekommendationer till patienter som får peritonealdialys.
Nedsatt leverfunktion
Ingen dosjustering är nödvändig hos patienter med nedsatt leverfunktion (se avsnitt ’Varningar och försiktighet’).
Äldre
Ingen dosjustering krävs för äldre med normal njurfunktion eller kreatininclearance över 50 ml/min.
Pediatrisk population
Barn under 3 månaders ålder
Effekten och tolerabilitet hos barn under 3 månader har inte fastställts och optimala doseringar är inte identifierade. Det finns emellertid begränsad farmkokinetisk information som tyder på att 20 mg/kg var 8:e timme kan vara en lämplig dosering (se avsnitt ’Farmakokinetik’).
Barn från 3 månader till 11 år och upp till 50 kg kroppsvikt.
Rekommenderad doseringsregim framgår av följande tabell:
Barn med vikt över 50 kg
Vuxendos ska ges.
Erfarenhet saknas hos barn med nedsatt njurfunktion.
Administreringssätt
Meropenem ges vanligen som intravenös infusion under cirka 15 till 30 minuter (se avsnitt ’Blandbarhet’ och Hantering, hållbarhet och förvaring). Alternativt kan doser på upp till 20 mg/kg ges som intravenös bolusinjektion under cirka 5 minuter. Det finns begränsad information beträffande tolerabilitet för att stödja administrering av doser på 40 mg/kg till barn som intravenös bolusinjektion.
Läkemedelsinducerad leverskada: Leverfunktion bör monitoreras noggrant under behandling med meropenem på grund av risk för läkemedelsinducerad leverskada (se avsnitt Biverkningar). Om allvarlig läkemedelsinducerad leverskada uppstår ska utsättning av behandlingen övervägas baserat på vad som är kliniskt lämpligt. Meropenem ska endast återinsättas om det bedöms som nödvändigt för behandlingen.
Användning hos patienter med leversjukdom: för patienter med underliggande leversjukdom ska leverfunktionen monitoreras under behandlingen med meropenem. Ingen dosjustering är nödvändig (se avsnitt Dosering).
Ett direkt eller indirekt Coombs test kan visa positivt resultat under behandling med meropenem.
Samtidig behandling med meropenem och valproinsyra/natriumvalproat rekommenderas ej (se avsnitt Interaktioner).
Meropenem Stada innehåller natrium.
Meropenem Stada 500 mg: Detta läkemedel innehåller cirka 45 mg natrium per 500 mg injektionsflaska, motsvarande 2,3 % av WHOs högsta rekommenderade dagliga intag (2 g natrium för vuxna).
Meropenem Stada 1 g: Detta läkemedel innehåller cirka 90 mg natrium per 1 g injektionsflaska, motsvarande 4,5 % av WHOs högsta rekommenderade dagliga intag (2 g natrium för vuxna).
Brytpunkter
Kliniska brytpunkter för MIC-bestämning enligt European Committee on Antimicrobial Susceptibility Testing (EUCAST) presenteras nedan.
1 Meropenems brytpunkter för Streptococcus pneumoniae och Haemophilus influenzae vid meningit är 0,25/1 mg/l.
2 Stammar med MIC-värden över S/I brytpunkten är sällsynta eller ännu inte rapporterade. Identifiering och känslighetsbestämning av sådana isolat måste repeteras och om resultatet bekräftas skickas till ett referenslaboratorium. Tills evidens finns angående kliniskt svar för bekräftat isolat med MIC över nuvarande resistentsbrytpunkter (i kursivt) ska de rapporteras som resistenta.
3 Stafylokockers känslighet för meropenem är uppskattade med hänsyn till meticillinkänslighet.
4 Meropenems brytpunker för Neisseria meningitidis avser bara meningit.
5 Ej artrelaterade brytpunkter har fastställts huvudsakligen genom PK/PD data och är oberoende av MIC-fördelningen för specifika arter. De skall endast användas för arter som ej nämns i tabellen eller fotnoter.
-- = Känslighetsbestämning inte rekommenderad eftersom arterna svarar dåligt på behandling med läkemedlet.
Prevalens av förvärvad resistens kan variera geografiskt och över tid för utvalda arter och lokal information om resistens är önskvärd, särskilt vid behandling av svåra infektioner. Vid behov bör sakkunnig rådgivning sökas när den lokala förekomsten av resistens är sådan att nyttan av läkemedlet åtminstone vid vissa typer av infektioner kan ifrågasättas.
Följande tabellariska listning av patogener är sammanställd utifrån klinisk erfarenhet och terapeutiska riktlinjer.
Vanligtvis känsliga arter
Grampositiva aerober
Enterococcus faecalis$
Staphylococcus aureus (meticillin-känsliga)£
Staphylococcus arter (meticillin-känsliga) inklusive Staphylococcus epidermidis
Streptococcus agalactiae (Grupp B)
Streptococcus milleri gruppen (S. anginosus, S. constellatus och S. intermedius)
Streptococcus pneumoniae
Streptococcus pyogenes (Grupp A)
Gramnegativa aerober
Citrobacter freundii
Citrobacter koseri
Enterobacter aerogenes
Enterobacter cloacae
Escherichia coli
Haemophilus influenzae
Klebsiella oxytoca
Klebsiella pneumoniae
Morganella morganii
Neisseria meningitidis
Proteus mirabilis
Proteus vulgaris
Serratia marcescens
Grampositiva anaerober
Clostridium perfringens
Peptoniphilus asaccharolyticus
Peptostreptococcus arter (inklusive P. micros, P. anaerobius, P. magnus)
Gramnegativa anaerober
Bacteroides caccae
Bacteroides fragilis gruppen
Prevotella bivia
Prevotella disiens
Arter för vilka förvärvad resistens kan vara ett problem
Grampositiva aerober
Enterococcus faecium$ †
Gramnegativa aerober
Acinetobacter arter
Burkholderia cepacia
Pseudomonas aeruginosa
Organismer med nedärvd resistens
Gramnegativa aerober
Stenotrophomonas maltophilia
Legionella arter
Andra mikroorganismer
Chlamydphila pneumoniae
Chlamydphila psittaci
Coxiella burnetii
Mycoplasma pneumoniae
$ Arter som visar naturlig intermediär känslighet
£ Alla meticillinresistenta stafylokocker är resistenta mot meropenem
† ≥50 % resistens i ett eller flera EU-länder
Elimination
Meropenem elimineras främst oförändrad via njurarna. Ca 70 % (50-75 %) av dosen utsöndras i oförändrad form inom 12 timmar. Ytterligare 28 % återfinns som mikrobiologisk inaktiv metabolit. Fekal elimination motsvarar endast ca 2 % av dosen. Den uppmätta renala clearance och effekten av probenecid visade att meropenem undergår både filtrering och tubulär sekretion.
Njurinsufficiens
Njurinsufficiens resulterar i högre plasma AUC och längre halveringstid för meropenem. Det uppmättes AUC-ökningar på 2,4 gånger hos patienter med måttlig insufficiens (CrCL 33-74 ml/min), 5 gånger vid svår insufficiens (CrCL 4-23 ml/min) och 10 gånger vid hemodialys (CrCL <2 ml/min) jämfört med friska försökspersoner (CrCL >80 ml/min). AUC för den mikrobiologiskt inaktiva ringöppna metaboliten var också betydligt förhöjd hos patienter med nedsatt njurfunktion. Dosjustering rekommenderas till patienter med måttligt till svårt nedsatt njurfunktion (se avsnitt ’Dosering’).
Meropenem elimineras med hemodialys med clearance genom hemodialys cirka 4 gånger högre än hos anuriska patienter.
Leverinsufficiens
En studie på patienter med alkoholcirros visade ingen effekt av leversjukdom på farmakokinetiken av meropenem efter upprepade doser.
Vuxna
Farmakokinetiska studier hos patienter har inte visat signifikanta farmakokinetiska skillnader jämfört med friska försökspersoner med motsvarande njurfunktion. En populationsmodell som utvecklats utifrån data på 79 patienter med intraabdominella infektioner eller pneumoni visade att den centrala volymen är beroende på vikt samt clearance på kreatininclearance och ålder.
Pediatrisk population
Farmakokinetiken hos spädbarn och barn med infektion vid doser på 10, 20 och 40 mg/kg visade Cmax-värden som närmade sig dem hos vuxna efter 500, 1000 respektive 2000 mg doser. Jämförelse visade konsistent farmakokinetik mellan doser och halveringstid liknande dem som observerats hos vuxna hos alla utom de yngsta (<6 månader t1/2 1,6 timmar). Genomsnittliga meropenem clearancevärden var 5,8 ml/min/kg (6-12 år), 6,2 ml/min/kg (2-5 år), 5,3 ml/min/kg (6-23 månader) och 4,3 ml/min/kg (2-5 månader). Cirka 60 % av dosen utsöndras i urinen under 12 timmar som meropenem, ytterligare 12 % utsöndras som metabolit. Koncentrationer av meropenem i CSF hos barn med hjärnhinneinflammation är ungefär 20 % av motsvarande plasmanivåer även om det finns betydande inter-individuell variabilitet.
Farmakokinetiken av meropenem hos nyfödda som kräver anti-infektiös behandling visade större clearance hos nyfödda med högre kronologisk ålder eller gestationsålder med en total genomsnittlig halveringstid på 2,9 timmar. Monte Carlo-simulering baserad på en farmakokinetisk populationsmodell visade att med en dosering på 20 mg/kg var 8 timme uppnådde 60 % T>MIC för P.aeruginosa hos 95 % prematura- och 91 % av fullgånga nyfödda.
Äldre
Farmakokinetiska studier på friska äldre personer (65-80 år) har visat en minskning i plasmaclearance som korrelerade med ålders-associerad minskning i kreatininclearance och en mindre minskning av icke-renalt clearance. Ingen dosjustering krävs hos äldre patienter, utom i fall av måttligt till svårt nedsatt njurfunktion (se avsnitt ’Dosering’).
Den enda metaboliten av meropenem hade en liknande toxicitetsprofil i djurförsök.
För intravenös infusion av meropenem kan injektionsflaskor spädas med sterilt vatten för injektion eller 0,9 % natriumklorid eller 5 % glukos infusionsvätska, lösning. Den färdigberedda lösningen kan ytterligare spädas med 0,9 % natriumklorid eller 5 % glukos infusionsvätska (koncentration varierande från 1 till 20 mg/ml).
För förvaringsanvisningar för färdigberedd produkt, se ovan i detta avsnitt.
Varje injektionsflaska är avsedd endast för engångsanvändning.
Aseptiska standardtekniker ska användas för beredning och administrering av lösningen.
Skakas väl tills det är fullständig upplöst.
Lösningarna skall inspekteras visuellt för partiklar före administrering. Endast en klar blekgul lösning, fri från synliga partiklar ska användas.
Ej använt läkemedel och avfall ska kasseras enligt gällande anvisningar.