Selincro har indikationen reduktion av alkoholkonsumtion hos vuxna patienter med alkoholberoende med en hög risknivå (DRL, drinking risk leve) utan fysiska abstinenssymtom och som inte kräver omedelbar avgiftning.

Selincro ska endast förskrivas tillsammans med psykosocialt stöd med fokus på följsamhet till behandlingen och minskad alkoholkonsumtion.

Behandling med Selincro ska endast påbörjas hos patienter som fortsätter att ha ett högt DRL två veckor efter initial bedömning.

Överkänslighet mot den aktiva substansen eller mot något hjälpämne.

Patienter som tar opioidagonister (tex opioidanalgetika, opioider som ersättningsbehandling för opioidagonister (tex metadon) eller partiella agonister (tex buprenorfin))(se avsnitt Varningar och Försiktighet).

Patienter som är eller som nyligen har varit opioidberoende.

Patienter med akuta symtom på opioidabstinens.

Patienter som misstänks ha använt opioider nyligen.

Patienter med svårt nedsatt leverfunktion (Child-Pugh klassificering).

Patienter med svårt nedsatt njurfunktion (eGFR <30 ml/min per 1,73 m²).

Patienter som nyligen har drabbats av akut alkoholabstinens (inklusive hallucinationer, anfall och delirium tremens).

Dosering

Vid första besöket ska patientens kliniska status, alkoholberoende och grad av alkoholkonsumtion (baserad på patientens rapportering) utvärderas. Därefter ska patienten bli ombedd att dokumentera sin alkoholkonsumtion under ungefär två veckor.

Vid nästa besök kan behandling med Selincro påbörjas hos de patienter som under dessa två veckor hade ett fortsatt högt DRL, tillsammans med psykosocial intervention med fokus på följsamhet till behandlingen och minskad alkoholkonsumtion.

Selincro ska tas vid behov: varje dag som patienten upplever en risk för att dricka alkohol ska en tablett tas helst 1–2 timmar före den förväntade tidpunkten för alkoholkonsumtion. Om patienten har börjat dricka alkohol utan att ta Selincro ska patienten ta en tablett så snart som möjligt. 

Den maximala dosen av Selincro är en tablett om dagen. Selincro kan tas med eller utan föda (se avsnitt Farmakokinetik).

I de pivotala studierna observerades den största förbättringen inom de första 4 veckorna. Patientens svar på behandlingen och behovet av fortsatt behandling bör utvärderas regelbundet (t.ex. månadsvis). Läkaren bör fortsätta att utvärdera patientens förbättring när det gäller minskad alkoholkonsumtion, övergripande funktion, följsamhet till behandlingen och eventuella biverkningar. Kliniska data för användning av Selincro under randomiserade kontrollerade förhållanden finns tillgängliga för en period om 6-12 månader. Försiktighet rekommenderas om Selincro förskrivs under längre tid än

1 år.

Särskilda doseringsgrupper

Äldre (≥65 år): Inga dosjusteringar rekommenderas för denna patientgrupp.

Nedsatt njurfunktion: Inga dosjusteringar rekommenderas för patienter med lindrigt eller måttligt nedsatt njurfunktion.

Nedsatt leverfunktion: Inga dosjusteringar rekommenderas för patienter med lindrigt eller måttligt nedsatt leverfunktion.

Pediatrisk population

Säkerhet och effekt för Selincro hos barn och ungdomar

<18 år har inte fastställts. Inga data finns tillgängliga.

Administreringssätt

Selincro är avsett för oral användning. Den filmdragerade tabletten ska sväljas hel. Den filmdragerade tabletten ska inte delas eller krossas eftersom nalmefen kan orsaka hudsensibilisering vid direkt kontakt med huden.

Selincro är inte avsett för patienter som har omedelbar avhållsamhet som ett behandlingsmål. Reduktion av alkoholkonsumtion är ett intermediärt mål på väg mot avhållsamhet.

Administrering av opioider i en nödsituation och vid elektiv kirurgi

I en nödsituation när opioider måste administreras till en patient som tar Selincro kan mängden av opioid som krävs för att uppnå önskad effekt vara större än vanligt. Patienten ska övervakas noggrant för symtom på andningsdepression som ett resultat av opioidadministreringen och för andra biverkningar.

Om opioider krävs vid nödfall måste dosen alltid titreras individuellt. Noggrann observation är nödvändig om ovanligt stora doser krävs.

Selincro ska tillfälligt sättas ut under en vecka innan den förväntade användningen av opioider, t.ex. om opioidanalgetika kan komma att användas under elektiv kirurgi. Förskrivaren bör informera patienter om vikten av att informera deras hälso- och vårdpersonal om det senaste intaget av Selincro, ifall användning av opioider blir nödvändig.

Försiktighet bör iakttas vid användning av läkemedel som innehåller opioider (t.ex. hostmediciner och opioidanalgetika).

Komorbiditet

Psykiska sjukdomar

Psykiska effekter rapporterades i kliniska studier. Om patienter utvecklar psykiska symtom som inte är associerade med behandlingsstarten för Selincro och/eller som inte är övergående, bör förskrivaren överväga alternativa orsaker till symtomen och utvärdera behovet av fortsatt behandling med Selincro. Selincro har inte undersökts hos patienter med instabil psykisk sjukdom. Försiktighet bör iakttas om Selincro förskrivs till patienter med pågående psykisk komorbiditet såsom egentlig depression.

Den ökade suicidrisken hos alkohol- och substansmissbrukare, med eller utan åtföljande depression, minskar inte genom intaget av nalmefen.

Krampsjukdomar

Det finns begränsad erfarenhet hos patienter med en tidigare anamnes av sjukdom med krampanfall, inklusive kramper i samband med alkoholabstinens. Försiktighet rekommenderas om behandling avseende reduktion av alkoholkonsumtion påbörjas hos sådana patienter.

Nedsatt njur- eller leverfunktion

Selincro metaboliseras i hög grad via levern och utsöndras huvudsakligen i urin. Därför bör försiktighet iakttas vid förskrivning av Selincro till patienter med lindrigt eller måttligt nedsatt lever- eller njurfunktion, till exempel genom mer frekvent monitorering.

Försiktighet bör iakttas när Selincro förskrivs till patienter med förhöjda ALAT- eller ASAT-värden (>3 x ULN), eftersom dessa patienter uteslöts från det kliniska utvecklingsprogrammet.

Äldre patienter (≥65 år)

Det finns begränsade kliniska data tillgängliga om användningen av Selincro hos patienter ≥65 år med alkoholberoende. Försiktighet bör iakttas vid förskrivning av Selincro till patienter ≥65 år.

Övrigt

Försiktighet rekommenderas om Selincro administreras samtidigt med en potent UGT2B7 hämmare.

Laktos

Patienter med något av följande sällsynta ärftliga tillstånd bör inte använda detta läkemedel: galaktosintolerans, total laktasbrist eller glukos-galaktosmalabsorption.

Inga in vivo interaktionsstudier har utförts.

Baserat på studier in vitro förväntas inga kliniskt relevanta interaktioner mellan nalmefen, eller dess metaboliter, och samtidigt administrerade läkemedel som metaboliseras via de vanligaste CYP450- och UGT-enzymerna eller membrantransportörerna. Samtidig administrering med läkemedel som är potenta hämmare av UGT2B7-enzymet (t.ex. diklofenak, fluconazol, medroxyprogesteronacetat, meklofenaminsyra) kan signifikant öka exponeringen av nalmefen. Detta är troligen inte ett problem vid sporadisk användning, men om långvarig samtidig behandling med en potent UGT2B7-hämmare påbörjas, kan en potentiell risk för en ökning i exponeringen av nalmefen inte uteslutas. Omvänt, samtidig administrering av en UGT-inducerare (t.ex. dexametason, fenobarbital, rifampicin, omeprazol) kan potentiellt leda till subterapeutiska plasmanivåer av nalmefen.

Om Selincro tas samtidigt med opioidagonister (t.ex. vissa typer av läkemedel mot hosta och förkylning, vissa läkemedel mot diarré samt opioidanalgetika) kan patienten eventuellt få utebliven effekt av opioidagonisten.

Det föreligger ingen kliniskt relevant farmakokinetisk interaktion mellan nalmefen och alkohol. Det verkar förekomma en svag försämring av kognitiv och psykomotorisk funktion efter administrering av nalmefen. Effekten av att kombinera nalmefen och alkohol överskred dock inte den sammanlagda effekten när de respektive substanserna intas var för sig.

Samtidigt intag av alkohol och Selincro förhindrar inte intoxikationen av alkohol.

Det finns inga eller begränsad mängd data (mindre än 300 graviditeter) från användning av nalmefen hos gravida kvinnor.

Djurstudier har visat reproduktionstoxicitet.

Selincro rekommenderas inte under graviditet.

Tillgängliga farmakodynamiska/toxikologiska djurdata har visat att nalmefen/metaboliter utsöndras i mjölk. Det är okänt om nalmefen utsöndras i bröstmjölk.

En risk för det nyfödda barnet/spädbarnet kan inte uteslutas.

Ett beslut måste tas om man ska avbryta amningen eller avbryta/avstå från behandling med Selincro efter att ha vägt nyttan med amning för barnet mot nyttan av behandling för kvinnan.

I fertilitetsstudier hos råttor observerades inga effekter av nalmefen på parametrar för fertilitet, parning, dräktighet eller spermier.

Biverkningar som uppmärksamhetsstörning, synnedsättning, onormal känsla, illamående, yrsel, somnolens, insomni och huvudvärk kan förekomma efter administrering av nalmefen (se avsnitt Biverkningar). Majoriteten av dessa reaktioner var lindriga eller måttliga och förknippades med behandlingsstarten och hade kort varaktighet.

Följaktligen kan Selincro ha mindre till måttlig effekt på förmågan att framföra fordon och använda maskiner och patienter ska iaktta försiktigthet särskilt i början av behandling med Selincro.

Sammanfattning av biverkningsprofilen

Frekvensen av biverkningarna i tabell 1 beräknades baserat på tre randomiserade, dubbelblinda, placebokontrollerade studier av patienter med alkoholberoende.

De vanligaste biverkningarna var illamående, yrsel, insomni och huvudvärk. Majoriteten av dessa reaktioner var lindriga eller måttliga och förknippades med behandlingsstarten och hade kort varaktighet.

Förvirringstillstånd och, i sällsynta fall, hallucinationer och dissociation rapporterades i de kliniska studierna. Majoriteten av dessa reaktioner var lindriga eller måttliga och förknippades med behandlingsstarten och hade kort varaktighet (från några timmar till några dagar). De flesta av biverkningarna försvann under fortsatt behandling och återkom inte vid upprepad administrering. Dessa händelser var i allmänhet kortvariga och kunde innefatta alkoholpsykos, syndrom av alkoholabstinens eller komorbid psykisk sjukdom.

Lista över biverkningar i tabellform

Frekvenserna definieras som: mycket vanliga (≥1/10), vanliga (≥1/100, <1/10), mindre vanliga (≥1/1 000, <1/100), sällsynta (≥1/10 000, <1/1 000), mycket sällsynta (<1/10 000) eller ingen känd frekvens (kan inte beräknas från tillgängliga data).

Rapportering av misstänkta biverkningar

Det är viktigt att rapportera misstänkta biverkningar efter att läkemedlet godkänts. Det gör det möjligt att kontinuerligt övervaka läkemedlets nytta-riskförhållande. Hälso- och sjukvårdspersonal uppmanas att rapportera varje misstänkt biverkning till Läkemedelsverket, men alla kan rapportera misstänkta biverkningar till Läkemedelsverket, www.lakemedelsverket.se. Postadress

Läkemedelsverket
Box 26
751 03 Uppsala

I en studie av patienter som diagnostiserats med sjukligt spelberoende undersöktes nalmefendoser upp till 90 mg/dag i 16 veckor. I en studie av patienter med interstitiell cystit fick 20 patienter 108 mg nalmefen/dag under mer än 2 år. En singeldos på 450 mg nalmefen har rapporterats utan förändring av blodtryck, hjärtfrekvens, andningsfrekvens eller kroppstemperatur.

Inget ovanligt mönster av biverkningar observerades i dessa fall men erfarenheten är begränsad.

En överdos ska hanteras baserat på observationer och symtom.

Verkningsmekanism

Nalmefen är en opioidsystemmodulator med en tydlig μ-, δ- och κ-receptorprofil.

- In vitro-studier har påvisat att nalmefen är en selektiv opioidreceptorligand med antagonistaktivitet vid μ- och δ-receptorerna och partiell agonistaktivitet vid κ-receptorn.

- In vivo-studier har påvisat att nalmefen minskar alkoholkonsumtionen, troligen genom att modulera kortikala och mesolimbiska funktioner.

Data från de icke-kliniska studierna, de kliniska studierna och litteraturen uppvisar inte någon form av beroende- eller missbrukspotential med Selincro.

Klinisk effekt och säkerhet

Effekten av Selincro på reduktion av alkoholkonsumtion hos patienter med alkoholberoende (DSM-IV) utvärderades i två effektstudier. Patienter som tidigare har drabbats av delirium tremens, hallucinationer, kramper, signfikant psykiatrisk samsjuklighet eller signifikanta abnormaliteter av leverfunktionen, samt även de med signifikanta fysiska abstinenssymtom exkluderades vid screening och randomisering. Majoriteten (80 %) av de inkluderade patienterna hade ett högt eller mycket högt DRL (alkoholkonsumtion >60 g/dag för män och >40 g/dag för kvinnor enligt WHOs DRL-värden för alkoholkonsumtion) vid screening. Av dessa bibehöll 65 % ett högt eller mycket högt DRL mellan screening och randomisering.

Båda studierna var randomiserade, dubbelblinda, placebokontrollerade med parallella grupper. Efter 6 månaders behandling återrandomiserades de patienter som fick Selincro och fick antingen placebo eller Selincro under en nedtrappningsperiod på 1 månad. Effekten av Selincro utvärderades också i en randomiserad, dubbelblind, placebokontrollerad studie med parallella grupper på 1 år. Totalt omfattade studierna 1 941 patienter varav 1 144 behandlades med Selincro 18 mg med en vid behovsdosering.

Vid det första besöket utvärderades patienternas kliniska status, sociala situation och alkoholkonsumtionsmönster (baserad på patientens rapportering). Vid besöket för randomisering som skedde 1 till 2 veckor senare utvärderades DRL på nytt. Behandling med Selincro initierades tillsammans med psykosocial intervention (BRENDA) med fokus på följsamhet till behandlingen samt reduktion av alkoholkonsumtion. Selincro förskrevs som vid behovsdosering, vilket resulterade i att patienter i genomsnitt tog Selincro under ungefär hälften av dagarna.

Effekten av Selincro mättes med två samprimära endpoints: förändringen av antalet dagar per månad med hög alkoholkonsumtion (HDD, heavy drinking days) från baslinjen till månad 6 och förändringen av den totala dagliga alkoholkonsumtionen (TAC, total alcohol consumption) från baslinjen till månad 6. HDD definierades som en dag med en konsumtion på ≥60 g ren alkohol för män och ≥40 g för kvinnor.

En signifikant minskning av antalet HDD och TAC observerades hos vissa patienter under perioden mellan det initiala besöket (screening) och randomisering p.g.a. icke-farmakologiska effekter.

I studie 1 (n=579) och 2 (n=655) minskade 18 % respektive 33 % av den totala populationen sin alkoholkonsumtion betydligt under perioden mellan screening och randomisering. För de patienter som hade ett högt eller mycket högt DRL vid baslinjen upplevde 35 % av patienterna en förbättring p.g.a. icke-farmakologiska effekter under perioden mellan det första besöket (screening) och randomisering.Vid randomisering intog dessa patienter så liten mängd alkohol att det förelåg små möjligheter till ytterligare förbättring (golveffekt). De patienter som bibehöll ett högt eller mycket högt DRL vid randomisering definierades därför som målgruppspopulationen post-hoc. I denna post-hoc population var behandlingseffekten större än i den totala populationen.

Den kliniska effekten och den kliniska betydelsen av Selincro analyserades hos patienter med ett högt eller mycket högt DRL vid screening och randomisering. Vid baslinjen hade patienterna i genomsnitt 23 HDD/månad (11 % av patienterna hade färre än 14 HDD/månad) och intog 106 g/dag. Majoriteten av patienterna hade ett svagt (55 % hade värdet 0-13) eller intermediärt (26 % hade värdet 14-21) alkoholberoende enligt skalan för alkoholberoende.

Post-hoc effektivitetsanalys för patienter som bibehöll ett högt eller mycket högt DRL vid randomisering

I studie 1 var andelen patienter som avslutade studien i förtid högre i Selincro-gruppen än i placebogruppen (50 % respektive 32 %). Antalet HDD var 23 dagar/månad vid baslinjen i Selincro-gruppen (n=171) och 23 dagar/månad vid baslinjen i placebogruppen (n=167). För de patienter som fortsatte studien och bidrog med effektivitetsdata vid månad 6 var antalet HDD 9 dagar/månad i Selincro-gruppen (n=85) och 14 dagar/månad i placebogruppen (n=114). TAC-värdet var 102 g/dag vid baslinjen i Selincro-gruppen (n=171) och 99 g/dag vid baslinjen i placebogruppen (n=167). För de patienter som fortsatte studien och bidrog med effektivitetsdata vid månad 6 var TAC-värdet 40 g/dag i Selincro-gruppen (n=85) och 57 g/dag i placebogruppen (n=114). I studie 2 var andelen patienter som avslutade studien i förtid högre i Selincro-gruppen än i placebogruppen (30 % respektive 28 %). Antalet HDD var 23 dagar/månad vid baslinjen i Selincro-gruppen (n=148) och 22 dagar/månad vid baslinjen i placebogruppen (n=155). För de patienter som fortsatte studien och bidrog med effektivitetsdata vid månad 6 var antalet HDD 10 dagar/månad i Selincro-gruppen (n=103) och 12 dagar/månad i placebogruppen (n=111). TAC-värdet var 113 g/dag vid baslinjen i Selincro-gruppen (n=148) och 108 g/dag vid baslinjen i placebogruppen (n=155). För de patienter som fortsatte studien och bidrog med effektivitetsdata vid månad 6 var TAC-värdet 44 g/dag i Selincro-gruppen (n=103) och 52 g/dag i placebogruppen (n=111).

Responder-analys av poolade data från de två studierna redovisas i Tabell 2.

_{a. Analysen tolkar data för de patienter som avslutade studien i förtid som icke-responders}

_{b. ≥70 % minskning av TAC från baslinjen vid månad 6 (period om 28 dagar)}

_{c. 0 till 4 HDD/månad vid månad 6 (period om 28 dagar)}

Begränsade data finns tillgängliga för nedtrappningsperioden på en månad.

Studie på 1 år

Denna studie omfattade totalt 665 patienter där 52 % av dessa patienter hade ett högt eller väldigt högt DRL vid baslinjen; av dessa fortsatte 52 % (vilket representerar 27 % av den totala populationen) att ha ett högt eller mycket högt DRL vid randomisering. I denna post-hoc målgruppspopulation avslutade fler patienter som fick nalmefen (45 %) jämfört med de som fick placebo (31 %). Antalet HDD var 19 dagar/månad vid baslinjen i Selincro-gruppen (n=141) och 19 dagar/månad vid baslinjen i placebogruppen (n=42). För de patienter som fortsatte studien och bidrog med effektivitetsdata vid 1 år var antalet HDD 5 dagar/månad i Selincro-gruppen (n=78) och 10 dagar/månad i placebogruppen (n=29). TAC-värdet var 100 g/dag vid baslinjen i Selincro-gruppen (n=141) och 101 g/dag vid baslinjen i placebogruppen (n=42). För de patienter som fortsatte studien och bidrog med effektivitetsdata vid 1 år var TAC-värdet 24 g/dag i Selincro-gruppen (n=78) och 47 g/dag i placebogruppen (n=29).

Pediatrisk population

Europeiska läkemedelsmyndigheten har beviljat undantag från kravet att skicka in studieresultat för Selincro för alla grupper av den pediatriska populationen för behandling av alkoholberoende.

Absorption

Nalmefen absorberas snabbt efter en enstaka oral administrering på 18,06 mg med en toppkoncentration (Cmax) på 16,5 ng/ml efter cirka 1,5 timme och en exponering (AUC) på 131 ng*timme/ml. Den absoluta orala biotillgängligheten av nalmefen är 41 %. Administrering av fettrik föda ökar den totala exponeringen (AUC) med 30 % och toppkoncentrationen (Cmax) med 50 %. Tiden till toppkoncentration (tmax) fördröjs med 30 min (tmax är 1,5 timme). Denna förändring är troligtvis inte kliniskt relevant.

Distribution

Den genomsnittliga proteinbundna fraktionen av nalmefen i plasma är cirka 30 %. Den uppskattade distributionsvolymen (Vd /F) är cirka 3 200 l. Ockupansdata som erhölls från en PET-undersökning efter enstaka och upprepad daglig dosering av 18,06 mg nalmefen visade

94 % till 100 % ockupans av receptorerna inom 3 timmar efter dosering, vilket antyder att nalmefen enkelt korsar blod-hjärnbarriären.

Metabolism

Efter oral administrering genomgår nalmefen en omfattande och snabb metabolism till den huvudsakliga metaboliten nalmefen-3-O-glukuronid där UGT2B7-enzymet primärt ansvarar för omvandlingen medan UGT1A3- och UGT1A8-enzymen bidrar i lägre grad. En liten andel av nalmefen omvandlas till nalmefen-3-O-sulfat genom sulfatering och till nornalmefen av CYP3A4/5. Nornalmefen omvandlas därefter till nornalmefen-3-O-glukuronid och nornalmefen-3-O-sulfat. Metaboliterna anses inte bidra med någon signifikant farmakologisk effekt på opioidreceptorerna hos människor, förutom nalmefen-3-O-sulfat som har en verkan som är jämförbar med nalmefen. Nalmefen-3-O-sulfat förekommer emellertid vid koncentrationer lägre än 10 % av koncentrationen av nalmefen och det anses därför som mycket osannolikt att metaboliten i hög grad bidrar till den farmakologiska effekten av nalmefen.

Eliminering

Metabolism genom glukuronidkonjugering är den primära elimineringsmekanismen för nalmefen där utsöndring via njurarna är den huvudsakliga elimineringsvägen för nalmefen och dess metaboliter. 54 % av den totala dosen utsöndras i urin som nalmefen-3-O-glukuronid, medan nalmefen och dess andra metaboliter förekommer i urin vid mängder som är lägre än 3 % vardera. Den orala elimineringen av nalmefen (CL/F) uppskattades till 169 l/timme och den terminala halveringstiden uppskattades till 12,5 timmar. Data från distribution, metabolism och utsöndring tyder på att nalmefen har en hög hepatisk extraktionsgrad.

Linjäritet/icke-linjäritet

Nalmefen uppvisar en dosberoende linjär farmakokinetisk profil i dosintervallet 18,06 mg till 72,24 mg med en ökning av Cmax på 4,4 gånger och en ökning av AUC0-tau på 4,3 gånger (vid eller nära steady-state).

Nalmefen uppvisar inga betydande farmakokinetiska skillnader mellan kön, åldersgrupper eller folkgrupper. Kroppsstorlek verkar emellertid påverka elimineringen av nalmefen i mindre grad (elimineringen ökar med ökad kroppsstorlek) men det är troligen inte kliniskt relevant.

Nedsatt njurfunktion

Administrering av en oral singeldos på 18,06 mg nalmefen till patienter med lätt, måttligt eller allvarligt nedsatt njurfunktion, klassificerad med den uppskattade filtrationshastigheten i glomeruli (GFR), resulterade i en ökad exponering av nalmefen jämfört med friska personer. För patienter med lätt, måttligt eller allvarligt nedsatt njurfunktion var AUC för nalmefen 1,1-, 1,4- respektive 2,4-gånger högre. Dessutom var C_max och elimineringshalveringstiden för nalmefen upp till 1,6-gånger högre i patienter med allvarligt nedsatt njurfunktion. Inga kliniskt relevanta förändringar sågs för t_max för någon av grupperna. För den inaktiva huvudmetaboliten nalmefen 3-O-glukuronid, var AUC och C_max upp till 5,1- respektive 1,8-gånger högre i patienter med allvarligt nedsatt njurfunktion (se avsnitt Kontraindikationer och Varningar och försiktighet).

Nedsatt leverfunktion

Administrering av en singeldos på 18,06 mg nalmefen till patienter med lindrigt eller måttligt nedsatt leverfunktion ökade exponeringen jämfört med friska personer. Hos patienter med lindrigt nedsatt leverfunktion ökade exponeringen 1,5 gånger och oral eliminering minskade med cirka 35 %. Hos patienter med måttligt nedsatt leverfunktion ökade exponeringen 2,9 gånger för AUC och 1,7 gånger för Cmax, medan oral eliminering minskade med cirka 60 %. Inga kliniskt relevanta förändringar observerades för tmax eller elimineringshalveringstiden för någon av grupperna.

Farmakokinetiska data efter oral administrering av nalmefen till patienter med svårt nedsatt leverfunktion finns inte tillgängliga.

Äldre

Ingen specifik studie med oral dosering har utförts för patienter >65 år. En studie med intravenös administrering påvisade att det inte fanns några relevanta förändringar av farmakokinetiken hos äldre personer jämfört med yngre vuxna personer.

Nalmefen visade sig ha potential för hudsensibilisering i lymfomtest på mus efter topikal applicering.

Djurstudier visade inga direkta skadliga effekter avseende fertilitet, dräktighet, embryo-/fosterutveckling, födande eller postnatal utveckling.

I en embryo-fetal utvecklingstoxicitetsstudie som utförts på kaniner, sågs effekter på fostren såsom reducerad födelsevikt och försenad benbildning, men inga allvarliga abnormaliteter. AUC vid no observed adverse effect level (NOAEL) för dessa effekter var lägre än den humana exponeringen vid rekommenderad klinisk dos.

En ökning av dödfödda ungar och minskning i post-natal viabilitet hos ungarna observerades i pre-postnatala toxicitetsstudier hos råttor. Denna effekt ansågs vara en indirekt effekt relaterad till toxicitet hos mödrarna.

Studier av råttor har visat utsöndring av nalmefen eller dess metaboliter i mjölk.

Gängse studier avseende säkerhetsfarmakologi, allmäntoxicitet, gentoxicitet eller karcinogenicitet visade inte några särskilda risker för människa.

Varje filmdragerad tablett innehåller 18,06 mg nalmefen (som hydrokloriddihydrat).

Hjälpämne med känd effekt:

Varje filmdragerad tablett innehåller 60,68 mg laktos.

Förteckning över hjälpämnen:

Tablettkärna

Mikrokristallin cellulosa

Laktos, vattenfri

Krospovidon, typ A

Magnesiumstearat

Filmdragering

Hypromellos

Makrogol 400

Titandioxid (E171)

Ej relevant

3 år

Detta läkemedel kräver inga särskilda förvaringsanvisningar.

Ej använt läkemedel och avfall ska kasseras enligt gällande anvisningar.