Thyrogen är indicerat att användas i samband med bestämning av tyreoglobulin (Tg) i serum med eller utan radiojodskintigrafi i syfte att påvisa rester av tyreoideavävnad och högt differentierad tyreoideacancer, hos patienter som genomgått tyreoidektomi och som får hormonsuppressionsbehandling (THST).

Lågriskpatienter med högt differentierat tyreoideakarcinom som inte har detekterbara nivåer av Tg i serum vid THST och som inte svarar med Tg-stegring på rekombinant humant TSH, kan följas upp genom analys av Tg-nivåer efter stimulering med rekombinant humant TSH.

Thyrogen är indicerat som preterapeutisk stimulering i kombination med mellan 30 millicurie (mCi) (1,1 GBq) till 100 mCi (3,7 GBq) radiojod för ablation av rester av tyreoideavävnad hos patienter som genomgått en nästan total eller total tyreoidektomi på grund av högt differentierad tyreoideacancer och som ej uppvisar tecken på fjärrmetastaser (se avsnitt Varningar och försiktighet).

• Överkänslighet mot bovint eller humant tyreoideastimulerande hormon eller mot något hjälpämne som anges i avsnitt Innehåll.

• Graviditet (se avsnitt Graviditet).

Behandlingen skall övervakas av läkare med expertis inom cancer i sköldkörteln.

Dosering
Den rekommenderade dosregimen är två doser om 0,9 mg tyreotropin alfa som tillförs med 24 timmars intervall via intramuskulär injektion.

Pediatrisk population
Eftersom det saknas data om användningen av Thyrogen hos barn, så skall Thyrogen ges till barn endast i undantagsfall.

Äldre
Resultat från kontrollerade prövningar tyder inte på någon skillnad mellan vuxna patienter under 65 år och patienter över 65 år vad gäller säkerheten och effekten av Thyrogen, när Thyrogen används i diagnostiska syften.

Det krävs ingen dosjustering för äldre (se avsnitt Varningar och försiktighet).

Patienter med nedsatt njur- eller leverfunktion
Information från uppföljning efter godkännande för försäljning, liksom publicerad information, tyder på att Thyrogen utsöndras signifikant långsammare hos dialysberoende patienter med terminal njursvikt (end stage renal disease, ESRD), vilket resulterar i förlängd förhöjning av nivåerna av TSH (tyreoideastimulerande hormon) i flera dagar efter behandling. Detta kan leda till ökad risk för huvudvärk och illamående. Det saknas studier av alternativa dosscheman för Thyrogen hos patienter med ESRD som skulle kunna vägleda dosreduktion i denna population.

Hos patienter med signifikant njursvikt måste radiojodets aktivitet väljas noga av specialistläkaren inom nukleärmedicin.

Användningen av Thyrogen till patienter med reducerad leverfunktion kräver inga speciella beaktanden.

Administreringssätt
Efter rekonstituering med vatten för injektionsvätskor administreras 1,0 ml lösning (0,9 mg tyreotropin alfa) via intramuskulär injektion i skinkan. För anvisningar om rekonstituering av läkemedlet före administrering, se avsnitt Hållbarhet, förvaring och hantering.

Vid radiojodskintigrafi eller avlägsnande skall administreringen av radiojod ske 24 timmar efter den sista Thyrogen-injektionen. Diagnostisk skintigrafi skall utföras 48 till 72 timmar efter administrering av radiojod, medan skintigrafi efter ablation kan fördröjas ett par dagar extra så att bakgrundsaktiviteten hinner gå ned.

Vid diagnostiska uppföljande tester av tyreoglobulin (Tg) i serum skall serumprovet tas 72 timmar efter den sista injektionen av Thyrogen. Användning av Thyrogen tillsammans med Tg-testning i uppföljning efter tyreoidektomi av patienter med väl differentierad cancer i sköldkörteln skall utföras i enlighet med officiella riktlinjer.

Spårbarhet

För att förbättra spårbarheten för biologiska läkemedel ska namn och batchnummer på den administrerade produkten tydligt registreras.

Thyrogen får inte administreras intravenöst.

När Thyrogen används som ett alternativ till utsättning av tyreoideahormon, ger kombinationen av helkroppsskintigrafi (whole body scintigraphy, WBS) och Tg-prover efter administrering av Thyrogen den högsta sensitiviteten för att påvisa rester av tyroideavävnad eller cancer. Falskt negativa resultat kan förekomma med Thyrogen. Om stark misstanke om metastatisk sjukdom kvarstår, bör man överväga bekräftande WBS- och Tg-prov efter utsättning av tyroideahormon.

Förekomsten av Tg-autoantikroppar (TgAb) kan förväntas hos 18-40% av patienterna med differentierad tyreoideacancer och kan orsaka falskt negativa mätningar av Tg i serum. Därför behövs analyser av både TgAb och Tg.

Man bör göra en noggrann utvärdering av förhållandet risk-nytta för Thyrogen-administrering till äldre högriskpatienter som har en hjärtsjukdom (t.ex. hjärtklaffssjukdom, kardiomyopati, koronarartärsjukdom och tidigare eller nuvarande takyarytmi inklusive förmaksflimmer) och inte har fått sköldkörteln bortopererad.

Thyrogen orsakar en övergående men signifikant ökning av serumkoncentrationen av tyreoideahormon när det ges till patienter som fortfarande har avsevärda mängder tyreoideavävnad in situ. Därför krävs en noggrann utvärdering av individuell nytta-risk för patienter med signifikant kvarvarande tyreoideavävnad.

Effekt på tumörväxt och/eller storlek:
Hos patienter med tyreoideacancer har flera fall av stimulering av tumörväxt som rapporterats i samband med utsättning av tyreoideahormonbehandling för genomförande av diagnostiska åtgärder tillskrivits den åtföljande långvariga förhöjningen av nivån av TSH.
Det finns en teoretisk möjlighet att Thyrogen i likhet med tyreoideahormon-borttagning kan leda till stimulerad tumörtillväxt. I kliniska prövningar med tyreotropin alfa, vilket ger upphov till en kortvarig höjning av TSH-nivån, har inget fall av tumörväxt rapporterats.

På grund av förhöjda TSH-nivåer efter administrering av Thyrogen kan sköldkörtelcancerpatienter med metastaser, särskilt i begränsade utrymmen såsom hjärna, ryggmärg och ögonhåla eller sjukdom som infiltrerar halsen, drabbas av lokalt ödem eller fokal blödning på den plats där metastaserna sitter, vilket resulterar i ökad tumörstorlek. Detta kan leda till olika akuta symtom beroende på vävnadens anatomiska belägenhet, t.ex. har hemiplegi, hemipares och synförlust rapporterats hos patienter med CNS-metastaser. Larynxödem, andnöd som kräver trakeotomi, samt smärta vid metastasstället har också rapporterats efter Thyrogen-administrering. Det rekommenderas att förbehandling med kortikosteroider övervägs för patienter hos vilka en lokal tumörtillväxt skulle kunna riskera att skada vitala anatomiska strukturer.

Natrium
Detta läkemedel innehåller mindre än 1 mmol natrium (23 mg) per injektion, d.v.s. är näst intill “natriumfritt”.

Inga interaktionsstudier har utförts. I kliniska prövningar har inga interaktioner observerats mellan Thyrogen och tyreoideahormonerna trijodtyronin (T3) och tyroxin (T4), då de tillförts samtidigt.

Användningen av Thyrogen möjliggör radiojodskintigrafi medan patienterna hålls eutyreoida med suppressionsbehandling med tyorideahormon. Data beträffande radiojods kinetik visar att radiojodclearance är ca 50% större vid eutyreoidism än vid hypotyreoidism, då njurfunktionen är nedsatt, vilket resulterar i minskad radiojodretention i kroppen vid tiden för skintigrafin. Detta förhållande bör tas med i beräkningen då man väljer vilken radiojodaktivitet som skall användas vid radiojodskintigrafin.

Reproduktionsstudier på djur har inte utförts med Thyrogen.

Det är inte känt om Thyrogen kan orsaka fosterskador när det ges till gravida eller om Thyrogen kan påverka reproduktionsförmågan.

Thyrogen i kombination med diagnostisk helkroppsskintigrafi med radiojod är kontraindicerat vid graviditet (se avsnitt Kontraindikationer) på grund av att fostret skulle utsättas för en hög dos radioaktivitet.

Det är okänt om tyreotropin alfa / metaboliter utsöndras i modersmjölk hos människa. En risk för det ammade barnet kan inte uteslutas. Thyrogen ska inte användas under amning.

Det är okänt om Thyrogen kan påverka fertiliteten hos människor.

Thyrogen kan minska förmågan att framföra fordon eller använda maskiner, eftersom yrsel och huvudvärk har rapporterats.

Sammanfattning av säkerhetsprofilen
De biverkningarna som rapporterats flest antal gånger är illamående och huvudvärk, vilka uppkommer hos ungefär 11% respektive 6% av patienterna.

Lista med biverkningar i tabellform

Biverkningarna som anges i tabellen är dels biverkningar från de sex prospektiva kliniska prövningarna (N=481) och dels de som rapporterats efter att Thyrogen godkänts för försäljning.

Biverkningarna presenteras inom varje frekvensområde efter fallande allvarlighetsgrad. Frekvensområdena är uppdelade enligt följande: Mycket vanliga (≥ 1/10), vanliga (≥ 1/100, <1/10), mindre vanliga (≥ 1/1000, <1/100), sällsynta (≥1/10 000, <1/1000), mycket sällsynta (<1/10 000) och ingen känd frekvens (kan inte beräknas från tillgängliga data).

Beskrivning av utvalda biverkningar
Mycket sällsynta fall av hypertyreoidism eller förmaksflimmer har observerats när Thyrogen 0,9 mg administrerats till patienter med antingen partiell eller fullständig sköldkörtel.

Manifestationer av överkänslighet har rapporterats i mindre vanliga fall både under kliniska studier och efter godkännandet för försäljning. Dessa reaktioner bestod av urtikaria, utslag, klåda, vallningar samt tecken och symtom från andningsvägarna.

I kliniska prövningar som omfattade 481 patienter har ingen patient utvecklat antikroppar mot tyreotropin alfa, varken efter enstaka eller upprepad begränsad (27 patienter) användning av produkten. Att utföra TSH-analyser efter administrering av Thyrogen rekommenderas inte. Uppträdande av antikroppar som skulle kunna störa endogena TSH-analyser, som utförs under regelbundna uppföljningar, kan inte uteslutas.

Förstoring av kvarvarande tyreoideavävnad eller metastaser kan uppkomma efter behandling med Thyrogen. Det kan leda till akuta symtom, vilka beror på var i anatomin vävnaden sitter. Exempelvis har hemiplegi, hemipares eller förlust av synen förekommit hos patienter med metastaser i CNS. Larynxödem, andnöd som kräver trakeotomi, samt smärta vid metastasstället har också rapporterats efter Thyrogen-administrering. Det rekommenderas att förbehandling med kortikosteroider övervägs för patienter hos vilka en lokal tumörtillväxt skulle kunna riskera att skada vitala anatomiska strukturer.

Rapportering av misstänkta biverkningar

Det är viktigt att rapportera misstänkta biverkningar efter att läkemedlet godkänts. Det gör det möjligt att kontinuerligt övervaka läkemedlets nytta-riskförhållande. Hälso- och sjukvårdspersonal uppmanas att rapportera varje misstänkt biverkning till Läkemedelsverket, men alla kan rapportera misstänkta biverkningar till Läkemedelsverket, www.lakemedelsverket.se. Postadress

Läkemedelsverket
Box 26
751 03 Uppsala

Data om dosering över den rekommenderade dosen är begränsade till kliniska studier och ett särskilt behandlingsprogram. Tre patienter i kliniska försök, och en patient i specialbehandlingsprogrammet upplevde symtom efter att ha fått högre doser av Thyrogen än de rekommenderade. Två patienter drabbades av illamående efter en dos på 2,7 mg IM, och för en av dessa patienter åtföljdes illamåendet även av svaghet, yrsel och huvudvärk. Den tredje patienten upplevde illamående, kräkningar och värmevallningar efter en dos på 3,6 mg IM. I specialbehandlingsprogrammet fick en 77-årig patient med metastaserad sköldkörtelcancer som inte var tyreoidektomiserad (thyroidectomized) 4 doser av Thyrogen 0,9 mg under 6 dagar. Patienten fick förmaksflimmer, hjärtdekompensation och dödlig myokardinfarkt 2 dagar senare.

Ytterligare en patient som ingick i ett kliniskt försök upplevde symtom efter att ha tillförts Thyrogen intravenöst. Denna patient fick 0,3 mg Thyrogen som en enda intravenös (IV) bolusdos och upplevde 15 minuter senare svåra kräkningar, illamående, svettningar, hypotension och takykardi.

En tänkbar behandling i fall av överdosering kan vara att återställa vätskebalansen. Även administrering av antiemetikum kan övervägas.

Verkningsmekanism

Tyreotropin alfa (rekombinant humant tyreoideastimulerande hormon) är ett heterodimeriskt glykoprotein, framställt med rekombinant DNA-teknik. Det består av två subenheter, som hålls samman av en icke-kovalent bindning. Det komplementära DNA:t (cDNA) kodar för en alfaenhet på 92 aminosyrarester, som innehåller två N-bundna glykosyleringsställen och en betaenhet med 118 aminosyrarester som innehåller ett N-bundet glykosyleringsställe. Dess biokemiska egenskaper är jämförbara med de biokemiska egenskaperna hos naturligt humant tyreoideastimulerande hormon (TSH). Bindningen av tyreotropin alfa till TSH-receptorerna på tyreoideaepitelceller stimulerar upptag och organifiering av jod, samt syntes och frisättning av tyreoglobulin, trijodtyronin (T₃) och tyroxin (T₄).

Patienter med högt differentierad tyreoideacancer genomgår en i det närmaste total eller total tyreoidektomi. För att på optimalt sätt kunna diagnostisera rester av tyreoid vävnad eller cancer, antingen genom radiojodskintigrafi eller tyreoglobulintest, och för radiojodbehandling av tyreoid restvävnad krävs en hög nivå av TSH i serum för att stimulera upptaget av radiojod och/eller frisättningen av tyreoglobulin. Det tillvägagångssätt som använts som standard för att åstadkomma höjda TSH-nivåer har varit att sätta ut suppressionsbehandlingen av tyreoideahormon (THST), vilket vanligtvis medför att patienterna upplever symtom på hypotyreoidism. Då man använder Thyrogen, åstadkommer man den TSH-stimulering som är nödvändig för radiojodupptaget och frisättningen av tyreoglobulin medan patienterna hålls eutyreoida med THST. På så sätt undviker man den morbiditet som hör ihop med hypotyreoidism.

Klinisk effekt och säkerhet

Diagnostiskt bruk
Ändamålsenligheten och säkerheten med att använda Thyrogen vid radiojodskintigrafi tillsammans med test av tyreoglobulin i serum, i syfte att diagnostisera rester av tyreoideavävnad och cancer, har visats i två studier. I den ena studien undersöktes två doseringsregimer: 0,9 mg intramuskulärt i två doser med 24 timmars intervall (0,9 mg x 2) och 0,9 mg intramuskulärt i tre doser med 72 timmars intervall (0,9 mg x 3). Båda doseringsregimerna var effektiva och skilde sig inte statistiskt från utsättning av tyreoideahormon avseende stimulering av upptaget av radiojod för skintigrafi. Båda doseringsregimerna förbättrade känslighet, precision och negativa prediktiva värden för Thyrogen-stimulerat tyreoglobulin, ensamt eller i kombination med radiojodskintigrafi, i jämförelse med testning utförd medan patienterna fortfarande behandlades med tyreoideahormoner.

I kliniska prövningar, inriktade på att påvisa rester av tyreoideavävnad eller cancer hos tyreoidektomerade patienter där man använde ett tyreoglobulinassay med en undre detektionsgräns på 0,5 ng/ml, motsvarade Thyrogen-stimulerade tyreoglobulinnivåer på 3 ng/ml, 2 ng/ml och 1 ng/ml tyreoglobulinnivåerna på 10 ng/ml, 5 ng/ml respektive 2 ng/ml, som erhållits efter utsättning av tyreoideahormoner.
I dessa prövningar konstaterades att användningen av tyreoglobulinprov efter Thyrogen hade högre sensitivitet än tyreoglobulinprov under TSHT. I en fas III-prövning med 164 patienter kunde man påvisa vävnad av tyriodeaursprung på en nivå mellan 73 och 87% efter ett Thyrogen tyreoglobulinprov. Motsvarande nivå vid användning av tyreoglobulin under THST var 42-62% för samma brytvärden och jämförbara referensvärden.
Metastassjukdom bekräftades med en skintigrafiundersökning efter behandlingen eller med lymfkörtelbiopsi hos 35 patienter. Thyrogen-stimulerade tyreoglobulinnivåer översteg 2 ng/ml hos samtliga 35 patienter, medan tyreoglobulin på THST översteg 2 ng/ml hos 79% av dessa patienter.

Preterapeutisk stimulering
I en jämförande studie där 60 utvärderingsbara patienter ingick, var andelen lyckade ablationer av tyreoidearester med 100 mCi/3,7 GBq (± 10%) radiojod hos patienter med tyreoideacancer som genomgått tyreoidektomi jämförbara hos patienter som behandlats efter utsättning av tyroideahormon kontra patienter som behandlats efter administrering av Thyrogen. De patienter som ingick i studien var vuxna (>18 år), med nyligen diagnostiserat differentierat papillärt eller follikulärt tyreoideakarcinom, inklusive en papillär-follikulärvariant, i huvudsak (54 av 60) betecknad som T1-T2, N0-N1, M0 (enligt TNM –klassifikationen). Framgången för avlägsnandet av restvävnad bedömdes med radiojodskintigrafi och med serumtyreoglobulinanalys 8 ± 1månader efter behandling. Samtliga 28 patienter (100%) som behandlats efter utsättning av THST och samtliga 32 patienter (100%) som behandlats efter Thyrogen-administrering hade antingen inget synligt upptag av radiojod i den tyreoida bädden eller, om synligt, var upptaget i den tyreoida bädden < 0,1% av den administrerade dosen av radiojod. Framgången för avlägsnandet av tyreoid restvävnad bedömdes även med kriteriet Thyrogen-stimulerad serum-Tg-nivå < 2 ng/ml 8 månader efter ablation, men endast hos patienter som var negativa beträffande interfererande anti-Tg-antikroppar. Med användning av detta Tg-kriterium hade tyreoid restvävnad avlägsnats framgångsrikt på 18/21 patienter (86%) i THST-utsättningsgruppen respektive på 23/24 patienter (96%) i Thyrogen-behandlingsgruppen.

Livskvaliteten minskade signifikant efter utsättning av tyreoideahormoner, men bibehölls vid båda indikationerna då Thyrogen användes, oavsett vilken av doseringsregimerna som valdes.

En uppföljningsstudie, med tillgängliga data på 51 patienter, utfördes på patienter som tidigare slutfört den inledande studien. Huvudsyftet med uppföljningsstudien var att bekräfta status för ablation av tyreoidearester med Thyrogen-stimulerad statisk halsskintigrafi med radiojod efter en medianuppföljning på 3,7 år (intervall 3,4 till 4,4 år) efter radiojodablation. Även Thyrogen-stimulerad tyreoglobulintestning utfördes.

Patienternas ablationer betraktades fortfarande som framgångsrika om det inte fanns något synligt upptag i den tyreoida bädden på skintigrafin, eller att upptaget understeg 0,1% om det var synligt. Alla patienter vilkas restvävnad betraktades som avlägsnad i den inledande studien fick denna bedömning bekräftad i uppföljningsstudien. Dessutom hade ingen patient något definitivt återfall under de 3,7 årens uppföljning. Totalt sett hade 48/51 patienter (94%) ingen evidens för canceråterfall, 1 patient hade möjligt canceråterfall (även om det var oklart om denna patient hade ett äkta återfall eller kvarvarande tumör från den regionala sjukdomen som noterades vid den ursprungliga studiens början), och 2 patienter kunde inte bedömas.

Sammanfattningsvis, i huvudstudien och dess uppföljningsstudie, var Thyrogen inte underlägset utsättning av tyreoideahormon avseende höjning av TSH-nivåerna för preterapeutisk stimulering i kombination med radiojod för postkirurgisk ablation av rester av tyreoid vävnad.

Två större prospektiva randomiserade studier, HiLo-studien (Mallick) och ESTIMABL1-studien (Schlumberger) jämförde metoder för ablation av tyreoidearester hos patienter med differentierad tyreoideacancer som hade genomgått tyreoidektomi. I båda studierna randomiserades patienterna till 1 av 4 behandlingsgrupper: Thyrogen + 30 mCi 131-I, Thyrogen + 100 mCi 131-I, utsättning av tyreoideahormoner + 30 mCi 131-I eller utsättning av tyreoideahormoner + 100 mCi 131-I. Patienterna utvärderades cirka 8 månader senare. I HiLo-studien randomiserades 438 patienter (tumörstadium T1-T3, Nx, N0 och N1, M0) vid 29 center. Enligt utvärderingen som gjordes med radiojodskintigrafi och stimulerade Tg-nivåer (n = 421) var behandlingen med ablation framgångsrik hos cirka 86% i alla fyra behandlingsgrupperna. Samtliga 95%-iga konfidensintervall avseende skillnaderna höll sig inom ± 10 procentenheter, vilket särskilt tyder på att låg till hög radiojodaktivitet inte visar "non-inferiority". Analyser av T3-patienter och N1-patienter visade att behandlingen med ablation var lika framgångsrik hos dessa subgrupper som hos patienter med lägre risk. I ESTIMABL1-studien randomiserades 752 lågriskpatienter med tyreoideacancer (tumörstadium pT1 < 1 cm och N1 eller Nx, pT1 >1–2 cm och alla N-stadier, eller pT2 N0, alla M0-patienter) vid 24 center. Baserat på 684 patienter som kunde utvärderas med ultraljud av halsen och stimulerade Tg-nivåer uppnådde 92% framgångsrikt ablation, utan någon statistiskt signifikant skillnad mellan de fyra grupperna.

I ESTIMABL1-studien följdes 726 (97%) av de ursprungliga 752 patienterna för återkommande sjukdom. Median uppföljningen var 5,4 år (0,5 till 9,2 år).

Tabellerna nedan ger långsiktiga uppföljningsuppgifter för ESTIMABL1 och HiLo-studierna.

I HiLo-studien följdes 434 (99%) av de ursprungliga 438 patienterna för sjukdomsåterfall. Median uppföljningen var 6,5 år (4,5 till 7,6 år).

HR: 1,10 [95% CI 0,47 – 2,59]; p=0,83

HR: 1,62 [95% CI 0,67 – 3,91], p=0,28

De långsiktiga uppföljningsdata i ESTIMABL1 och HiLo bekräftade liknande resultat för patienter i alla fyra behandlingsgrupperna.

Sammanfattningsvis stöder dessa studier effekten av låg radiojodaktivitet plus Thyrogen (med reducerad strålningsexponering). Thyrogen visade "non-inferiority" till tyreoidhormonutsättning avseende preterapeutisk stimulering i kombination med radiojod för postkirurgisk ablation av rester av tyreoidea-vävnad.

Thyrogens farmakokinetik undersöktes hos patienter med högt differentierad tyreoideacancer efter en intramuskulär injektion på 0,9 mg. Efter injektionen var medelvärdet för det högsta uppmätta nivån (C_max) 116 ± 38mU/l, vilket inträffade ungefär 13 ± 8 timmar efter att preparatet tillförts. Halveringstiden för eliminering var 22 ± 9 timmar. Den främsta elimineringsvägen för tyreotropin alfa tros vara renal och i mindre utsträckning hepatisk.

Icke-kliniska data är begränsade, men har inte visat på några speciella risker för människor.

Kvalitativ och kvantitativ sammansättning

Varje flaska Thyrogen innehåller nominellt 0,9 mg tyreotropin alfa. Efter rekonstituering innehåller varje flaska Thyrogen 0,9 mg tyreotropin alfa per 1,0 ml.

Förteckning över hjälpämnen

Mannitol
Natriumfosfat, monobasiskt, monohydrat
Natriumfosfat, dibasiskt, heptahydrat
Natriumklorid

Då blandbarhetsstudier saknas får detta läkemedel inte administreras blandat med andra läkemedel i samma injektion.

Tyreotropin alfa, rekombinant

Miljörisk: Användning av aminosyror, proteiner och peptider bedöms inte medföra någon miljöpåverkan.

Hållbarhet

Oöppnade injektionsflaskor
3 år

Hållbarhet efter beredning
Det rekommenderas att Thyrogenlösningen injiceras inom tre timmar.
Den rekonstituerade lösningen kan förvaras i upp till 24 timmar i kylskåp (2°C–8°C), förutsatt att den är skyddad mot ljus och att mikrobiell kontaminering undviks.

Särskilda förvaringsanvisningar

Förvaras i kylskåp (2 °C – 8 °C).

Förvara flaskan i ytterkartongen. Ljuskänsligt.

Särskilda anvisningar för destruktion

Pulvret till injektionsvätska, lösning måste rekonstitueras med vatten för injektionsvätskor. Endast en flaska Thyrogen behövs per injektion. Varje Thyrogenflaska är enbart avsedd för engångsbruk.

Använd aseptisk teknik

Tillsätt 1,2 ml vatten för injektionsvätskor till Thyrogen-pulvret i flaskan. Virvla runt flaskans innehåll försiktigt tills allt material lösts upp. Skaka inte lösningen. När pulvret är upplöst är den totala volymen i injektionsflaskan 1,2 ml. Thyrogen-lösningens pH-värde är cirka 7,0.

Kontrollera att Thyrogen-lösningen i flaskan inte innehåller främmande partiklar eller är missfärgad. Thyrogen-lösningen skall vara klar och färglös. Använd inte injektionsflaskor där lösningen innehåller främmande partiklar, är grumlig eller missfärgad.

Dra upp 1,0 ml av Thyrogen-lösningen från injektionsflaskan med produkten. Detta motsvarar 0,9 mg tyreotropin alfa som skall injiceras.

Thyrogen innehåller inte konserveringsmedel. Eventuell oanvänd lösning skall kasseras omedelbart.
Inga särskilda anvisningar för destruktion.

Thyrogenlösningen skall injiceras inom tre timmar. Den förblir dock kemiskt stabil i upp till 24 timmar om den förvaras i kylskåp (mellan 2°C och 8°C). Det är viktigt att notera att den mikrobiologiska säkerheten förutsätter att lösningen bereds under aseptiska förhållanden.

Pulver till injektionsvätska, lösning

Vitt till benvitt frystorkat pulver.